.

 

På originalet står Trotskij och Kamenev på trappamn bredvid Lenin. Den retucherade till höger.

 

Minnet är kort. Till och med när det gäller en så grym person som Stalin glöms det bort vad han verkligen gjorde, t.o.m. i Ryssland, där han dödade och lät döda så oerhört många människor. I dagens DN Kultur kan vi läsa artikeln "Nu faller Ivan åter i glömska." Det handlar om Solzjenitsyns bok "En dag i Ivan Denisovitjs liv", den första boken som skildrade vad som hände i Gulag. När den gavs ut var det många som ville läsa den; nu 50 år senare finns inte något intresse kvar.

Två bilder från Gulag, det ställe som bl.a. finlandssvensken Bäckman menar att esterna själva lät sig skickas till! Just nu är det fruktansvärt kallt där, vilket det ofta blir på vintrarna. De flesta hade bara sommarkläder med sig när de deporterades eftersom det var sommar då. Tror Bäckman att det också var medvetet?

Artikelförfattaren Ingmar Nevéus skriver: Gulags offer minns man genom två grå stenar, en i Moskva, en i S:t Petersburg. Det är allt! Skillnaden mot hur exempelvis Sydafrika handskas med apartheid eller Tyskland med Förintelsen är frapperande.
Ja, Ryssland har inte på något sätt tagit på sig ansvaret för vad som hände. Absolut ingenting. Tvärtom. Till exempel när esterna ämnade straffa mördaren Arnold Meri för att han sett till att många Dagöbor skickades till Sibirien, då protesterade Moskva och hedrade honom istället. Tyvärr hann han dö innan han kunde fängslas. Den dåvarande ryske ambassadören i Tallinn menade ju att det "syns på fotografierna ferån tiden hur glada esterna var när ryssarna kom". Ni vet, de där fejkade bilderna!

Och nu talar man på allvar om att staden Volgograd ska byta tillbaka sitt namn till Stalingrad. Enligt en undersökning anser 48 % av ryssarna att Stalin spelade en positiv roll i landets historia.
Och som vanligt: Dagens ungdom vet ingenting om den här delen i sin historia. De blir hela tiden felinformerade. Nu ska boken om Ivan Denisovitj bli obligatorisk läsning i skolorna. Men kommer eleverna tro på den eller de felaktiga "sanningar" de får lära sig annars? Till och med i Estland har utbildningsministeriet uppdagat att många ryska skolor ljuger om sanningen.
-----
Postimees:

Rysktalande får mer hjälp

Advokatföreningen i Estland har hjälpt nästan 10.000 personer av de rysktalande i år.
Unionen har gjort insatser genom olika projekt och program för 9983  juridiska personer.
Rådgivning hålls i Tallinn, Tartu, Pärnu, Võru, Ida-Viru län och olika städer och ön Dagö.
Biståndsprojektet har 69 frivilliga och 41 studenter från Juridiska fakulteten med minst magisterexamen på advokatlinjen.  Rådgivning hålls på estniska och ryska.
De mest efterfrågade områdena gällde familjerätt, arvsrätt och krav.

Apropå den diskriminering av rysktalande som Putin talade om i Bryssel.

-----

Enligt Eurostat använder 75 % av befolkningen i Estland mellan 16 och 74 år Internet av något slag.
Internetanvändare med bärbara enheter utanför hemmet eller på arbetsplatsen är 32 procent.
I åldersgruppen 16-24 år och 25-54 år var det i genomsnitt fler Internetanvändare med laptop eller smartphone än i motsvarande åldersgrupper i EU, men mindre i åldersgruppen 55-74.
Användare av laptop, bordsdatorer eller smartphone utanför hemmet eller på arbetsplatsen mellan 16 och 74 år är över 50 procent, och därmed bland det högsta antalet liksom i Danmark, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Finland och Sverige. Bland de lägsta antalet användare (under 20 %) hittar vi i Bulgarien, Italien, Ungern, Litauen och Rumänien.

Jag vet att jag upprepar mig ibland, men jag räknar med att ingen kan komma ihåg allt jag skriver.

Nu verkar det som om strömmen är stabil. Ännu inget avbrott i dag. Hoppas det fortsätter. I går kväll gick elen igen just när jag stängde av spisen och skulle ropa att "Maten är klar!” Grannarna hade nog inte blivit färdiga med sin matlagning för de åkte iväg nästan med detsamma.

Jag måste också säga att när jag läser boken och tänker på våra släktingar kan jag inte hjälpa att tankarna kommer på att människor värderas så olika. Att Lenin såg så många miljoner människor svälta ihjäl och ändå exporterade säden som tvångshämtats på de svältandes gårdar, det betyder ingenting i historien. Att Stalin lät många tusen ester dö på olika grymma sätt, det är också ointressant: "ryssarna led ju också." Det har jag fått som reaktion från svenskar när jag försökt prata om det. Ja, ryssarna led också. Fruktansvärt. Men är det en ursäkt för att andra människor ska lida också. Vi värderas helt klart olika, vi människor. Även av dem som med emfas kallar sig antirasister. Eller kanske framför allt av dem eftersom de hävdar att det inte var så farligt i Sovjet och helst inte vill prata om den tiden.

Nu boken:
Det är 1940 och ett val är proklamerat av sovjeterna. Alla får ställa upp, men de måste presentera sina program, och vad de har för avsikt att göra, på bara några timmar. Naturligtvis tänkte bolsjevikerna att det skulle ingen hinna med. Själva hade de valprogram på estniska, lettiska och litauiska klart för länge sedan...
Men tyvärr, de var tvungna att förklara de andra kandidaterna som icke valbara p.g.a. några påhittade problem eftersom de  andra trots allt hann presentera giltiga program. På valdagen fanns bara kommunistrerna kvar att rösta på. Och alla måste gå till vallokalen. Det var absolut ingen frivillighet i det!
Jag har berättat att Tanja hämtades av en beväpnad röd armésoldat och följdes till vallokalen av honom. Att hon skrev "Perse" som sin kandidat betydde ingenting. (perse = arsle, hon var sådan hela livet, respektlös och härlig.)

Här är de viktigaste punkterna i kommunisternas program:

1. Att stärka det estniska rikets oavhängighet.
2. Att upplösa riksdagens båda kamrar, då de inte ansågs representera folkets vilja

Vilken smörja! Fullständigt betydelselösa löften som inte förpliktigade till någonting visade det sig.

I tidningen Rakva Hääl stod det den 19 juli, före valet: "Kriminella individer sprider rykten enligt vilka man ska ha för avsikt att beröva bönderna dertas jord och egendom. Detta är en tendentiös lögn och ingenting annat!"

Den ena lögnen efter den andra. Så fort de fick möjlighet hände just det.

Man började använda beteckningen "folkfiende" vid den här tiden.
Att bli stämplad som folkfiende var tillräckligt för att omedelbart bli införpassad till någon arrestlokal. Senare kom det att bli liktydigt med landsförvisning eller avrättning.
"Fiender till våra krav och vårt program är folkfiender!" var en av de trettioen valparoller som offentliggjordes i tidningen den 10 juli. Vid en sammankomst yttrade den beryktade Lauristin: "Såvida dessa herrar pastorer, advokater och politiker av alla de slag är med oss, varför ställer de då upp egna kandidater mot det arbetande folkets och regeringens politik? Såvida de står i opposition till denna politik bör de bahandlas som det arbetande folkets fiender och bli utan röster:"

Det är denne Lauristin som är far till professor emerita Marju Lauristin som var så aktiv i frihetsarbetet under 1980-talet. Hon är en mycket uppskattad politiker, och har försökt gottgöra vad hennes föräldrar ställde till med. Hennes pappa skäts förmodligen av sina "vänner" kommunisterna 1941, mamma var aktiv kommunist hela livet.

Nåväl de valdes med förkrossande majoritet, kommunisterna.
Och det mest fantastiska händer. Plötsligt vill de där "fruktansvärda estniska nazisterna" vara kommunister och en del av Sovjetunionen. Vilken tur de hade i Moskva. (Det sa jag med raljerande röst) Sedan dröjde det inte länge förrän esterna åter var "fascister" och ett "stort problem för Moskva", och den lögnen har stått sig genom årtiondena. Vi hörde ju att Sofi Oksanen så långt bort från Estland som i Mexiko fick frågan om Estland och deras fascism för bara någon månad sedan.

Allt skedde med en otrolig snabbhet för att de stater i världen som erkänt de fria baltiska staterna inte skulle hinna protestera. Nu var nämligen enligt Moskvas lag så att alla de värden i form av pengar, fordringar, hus, fartyg osv. som de baltiska länderna ägde i utlandet skulle förvandlas till Sovjetunionens egendom. Därmed var den stora stölden genomförd, och efter esternas flykt 1944 till Sverige krävde Sovjet att få tillbaka de båtar och fartyg de tagit sig över Östersjön på. Och det fick de! Skamligt! Skamligt!

Efter valet och efter att "de baltiska staterna ödmjukt bett om att få komma med i Sovjetunionen" skrev tidningarna om saken och publicerade bilder på de stackars baltiska folken som stod och bultade på himmelrikets portar för att komma in i det röda paradiset. Stalin låtsades att han var tveksam om de verkligen passade in, men när han väl "bestämt sig" gick det fort.

Därefter kunde han placera Röda Armén utefter baltiska gränserna och var beredd att möta Hitler, som han faktiskt var "vän" med vid den tiden.

Senare:
Nu har jag sett intervjun och förstår vad Hanno menade. Jag måste säga att Okanen och vi har samma upplevelser och tankar, och ni har redan läst mycket av det hon sa i min blogg redan.

Hon har rest runt i Europa och övriga världen och talat om sin bok, och bland alla frågor hon får är den här den mest märkliga: “Esterna är ju fascister, hur många fascister finns det egentligen där?” Inte: hur många kommunister? Nej det gäller bara fascister. Det är alltid äldre människor som frågar det, andra författare, förläggare och åhörare, dem vi kallar 68-or. Unga människor i världen vet varken vad Finland eller Estland är. Jag får alltid förklara, sa Oksanen.
Hon har liksom jag konstaterat att antingen vet folk inte ens att Estland finns, eller också vet de att Estland är fullt av fascister. De tänker inte på det ologiska. Enligt Sovjetunionen/Rysslan bad esterna om att bli en del av Sovjetunionen 1940. Men före och efter det var de fascister, sa hon
Att esterna hälsade tyskarna som befriare 1941, säger Oksanen,  berodde på att de varit i helvetet i ett år, ett kommunistiskt helvete som ingen kunde eller kan föreställa sig. I Finland var erfarenheten den att man måste ha hjälp mot de röda monstren och då tog de den hjälpen från Tyskland.  Men ingen, ingen förstår det. Varför? Jo för att den propaganda som alla fick sig till livs, den var så skickligt och konsekvent genomförd från Moskva, att alla fick ner det i sin ryggmärg, och nu inte ens reflekterar över det; det är bara en självklar sanning och den propagandan fortsätter från annat håll, fortsatte hon.
Det är en otrolig erfarenhet att göra  att propaganda kan förändra verkligheten så dynamiskt.

Hon vill skriva sina böcker för att ingen egentligen har berättat något om Estland tidigare. Inte ens de drabbade. I Finland visste man inte mycket, men man säger i alla fall aldrig att esterna är eller var fascister.
Alla läser hennes böcker, i alla åldrar och i hela världen. Det är helt fantastiskt att i Mexico t.ex. säljer hennes böcker mycket bra. I Katalonien är intresset också stort. Det handlar om frihet.

Robert MacNamara med irländskt ursprung sa “Vi förstår verkligen vad en ockupation innebär.” Då svarade Oksanen honom: “Den sovjetiska ockupationen kan ni inte ens föreställa er.”

Åsa Linderborg, jag har läst att du kallar dig stalinist.

Första gången jag läste något av dig som jag ragerade mot var när du jämförde de baltiska folken med palestinierna.  Du skrev ungefär “de tog i alla fall inte deras land och bostäder ifrån dem:”

Judarna var i behov av ett land som kunde ge dem lugn och frihet, därför tog de ett stort område i Palestina.
Vad hade då hänt i Baltikum?
Stalin och Hitler hade delat upp Europa mellan sig.
Stalin krävde att få placera militärer i Estland och Lettland.

Militärerna kom. De krävde att få speciella områden.
Vi såg just en dokumentär om hur de gav de boende på ön Osmusaar/Odensholm i Estland, där estlandssvenskar bott i några hundra år, några dagar på sig att ge sig av från sina hem och försvinna därifrån. Det var bara en av de nya baserna.

I Tallinn kom det främmande människor från Ryssland och krävde att få ett rum i lägenheterna. I bästa fall fick ägaren bo kvar i ett rum, i värsta fall dödades han eller skickades till Sibirien.

Jag kan inte se det här som något annat än att de tog land och bostäder.
Deporteringarna till Sibirien var inte heller något annat än bortforsling av människor från deras hem. I bästa (?) fall kom de fram levande till Sibirien. I bästa fall överlevde de i kylan och svälten.

Vad gjorde då Stalin som var så bra att man kan kalla sig stalinist i dagens Sverige?

Jag tror knappast att du skulle fått förmånen att överleva om du bott i Sovjet under terrorn. Du är ett bra exempel på dem som dödades. Troende kommunist med bra ställning i samhället. Men du skulle säkert ha dödats tidigare eftersom du är journalist, kulturredaktör och har en utbildning. Dem valde han ut först när han ockuperat till Estland.

Stalin industrialiserade Sovjet. Ja, men först plundrade han hela sitt rike på allt ätbart. Till och med i “kornboden” Ukraina dog många miljoner av svält. “Den förste gästen i ett kommunistiskt samhälle heter Svält”, säger de som drabbades.
Vilken standard var det på Stalins industriprodukter? Produkterna var så enkla att de var lätta att reparera, och det var ju bra eftersom de var av så dålig kvalitet.
Hur fick han personal till sina industrier. När boende i området inte räckte, tja, då var det bara att hämta människor någonstans. “Behöver Stalin några arbetare, då hämtar han dem.” De förlorade sina hem och skickades iväg till en fabrik långt bort från familjen.

Vad gjorde Stalin som var bra?
Jag vet inte. Han skapade ett samhälle genomsyrat av paranoia, ett samhälle där ingen var trygg; där man hade tre ansikten. Ett på arbetsplatsen och ute på “stan”, ett bland vänner och så det tredje när man var i trygghet i sitt hem med neddragna gardiner och ljuddämpande material på ytterdörren. Men man måste ändå tänka sig för. Alla barn fick veta i skolan att de skulle berätta om de hörde sina föräldrar säga felaktiga saker. Så skulle de själva kunna bli “Sovjetunionens hjältar”!”

Visst ska man anmäla rasism och när människor behandlas illa, men hur man samtidigt kan se en fullständigt omänsklig människa som en idol. Då går det inte ihop för mig.

Med vänlig hälsning

Estlands första anläggning för snabbladdning av elbilar har invigts i Väike Maarja.

Det ska bli ytterligare nio stycken. I slutet av november kommer det installeras: två i Rakvere, och så en i vardera Kunda, Viitna, Võsule, Tapa och Roela.
I vanliga fall tar det upp till åtta timmar att ladda ett urladdat bilbatteri. I denna snabbuppladdare tar det mellan en kvart och en halvtimme.
Fram till slutet av januari blir det gratis att använda laddarna, sedan kommer det kosta mellan 6 och 10 Euro.
Hittills har 96 personer ansökt om bidrag för inköp av elbil, 81 har hittills fått det.
-----

Nu ska jag berätta hur det fungerar i Estland om det blir elavbrott.
1. Man får ett SMS om stoppet och att energibolaget arbetar på att få igång elen.
2. Ett SMS om att det är klart. Har inte elen kommit ombeds man ringa och meddela.

Helt fantastiskt bra. Man är ju inte alltid i sitt hus.
Kanske är det för att elen ska bli lika fri som i Sverige. Eesti Energia måste visa hur bra de är!

Det har vi aldrig fått i Sverige.

-----

Vi fick besök av Õie I, och pratade lite om gamla tider. Hon berättade om när hennes man som militär var placerad i Minsk. När han fick besök av sin familj, tog han dem till det stora huset med stora fönster i två våningar som var avsett för besökande. Till hans stora förvåning bestod hela våningen av ett enda rum. En halv mur skiljde av ett kök. Ett skafferi fanns också. Men ingenstans att tvätta sig, ingen toalett. Han tittade ut. Det enda stället man kunde gömma sig någorlunda var bland bärbuskarna.
De andra militärerna söp när de inte hade övningar, så de upplevde egentligen ingenting.

Annars, har Peep Kärp berättat, att folk gjorde sina behov i rummen medan de umgicks. Han hade byggt ett hus för ungkommunisterna i sitt fångläger i Sibirien, där det skedde. När ungkommunisterna kom för att inviga huset kom de i stora militärlastbilar och sjöng Internationalen. När han en gång vågade sig på att säga något sa han att de kanske kunde skita utomhus. Då fick han till svar: “Hördu din djävla fascist, vill du dö?” - Låter det märkligt? Hör hur Putin pratar om sina motståndare.-
Ingen ville tro Kärp när han kom hem till Estland och berättade det.
Det är svårt att beskriva hur snuskigt det var i Sovjet, kommer vi överens om. Ingen skulle kunna tänka sig att man fortfarande på 1900-talet inte hade toaletter, att folk verkligen sket lite varstans, att vägarna var ofarbara, att husen inte reparerades etc. etc. I stora delar av Ryssland är det fortfarande så här. En människa från väst skulle bara skratta bort det och säga att allt var lögn. Precis som de gjorde när vi kom hem till Sverige 1978.

Apropå Putins senaste bisarra lögn: “i Ryssland har man alltid respekterat alla religioner” tänkte jag presentera en rapport om De första årens ockupationer av ryssar och tyskar.

1. Sovjet var en ateistisk stat. Villkoren för religiösa organisationer var hårda. De juridiska rättigheter och sociala roller religiösa organisationer hade haft avskaffades i december 1940 med genomförandet av Ryska federationens brottsbalk.
2. Religiösa organisationer förbjöds att samla in medlemsavgifter och
3. Kyrkorna tilläts bara att acceptera frivilliga donationer speciellt för att täcka sina kostnader.
4. På grundval av den lag som behandlar nationaliseringen av stora byggnader konfiskerades några av de fastigheter som hörde till kyrkorna.
5. Kyrkor hade inte längre tillåtet att ha någon barn-och ungdomsverksamhet, religionsundervisning i skolorna förbjöds, diakonala och missionära aktiviteter förbjöds och religiösa organisationer förbjöds att publicera något över huvud taget.  
6. Och för att isolera kyrkorna från resten av världen var de förbjudna att ha kontakter med kyrkor utomlands.
7. Gudstjänster och kyrkliga funktioner kunde endast utövas i "kultbyggnader". Begravningar var enda undantaget. I Ryssland fanns inte ens detta undantag.

Den radikala lagen som antogs i Sovjetunionen 1929 (vilket inkluderade de tidigare nämnda begränsningarna) och behandlade de religiösa organisationerna antogs visserligen inte officiellt i Estland - översättningen av lagen försenades och den diskuterades i “Folkkommisariatet" i Sovjet i juni 1941 - men var ändå grunden för den religiösa politiken som verkställdes i Estland.
Vissa präster var offer för förtryck, men det fanns inga förtryck riktade speciellt mot dem. Av 15 lutherska präster som deporterades till Sibirien mördades 2 och 7 mobiliserades i den sovjetiska armén. Den tidigare (1934 - 1939) biskopen i den estniska evangelisk-lutherska kyrkan (EELK), Hugo Bernhard Rahamägi greps och avrättades i Ryssland redan 1941. Men biskop Johan Kõpp (chef för EELK 1939 - 1944) fick stanna på kontoret. Antalet EELK medlemmar och präster hade börjat minska redan 1939, då det bland de 11.500 balttyskar som hade återsänts till Tyskland, hade 53 av dem varit präster (28 hade arbetat i estniska församlingar). Under den andra vågen av repatriering 1940 var det ytterligare 10 präster som for till Tyskland.

Den teologiska fakulteten vid universitetet i Tartu stängdes 31 augusti 1940 och religionsundervisningen ströks från läroplanen. En ateistisk myndighet startades som en propagandaenhet.

Redan under de första dagarna av den sovjetiska ockupationen började myndigheterna konfiskera religiös litteratur från bokhandlare och bibliotek. Samtidigt var publiceringen av nya religiösa böcker förbjudna. Nytryckta religiösa böcker förstördes innan de ens kunde lämna tryckeriet.
De sovjetiska myndigheterna försökt göra alla  ortodoxt troende i Sovjetunionen, och även i de ockuperade länderna, underordnade den rysk-ortodoxa kyrkan. Den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan (EAÕK) ställdes under patriarken av Moskvas ledning den 30 mars 1941. Från och med då blev metropolit Aleksander och alla estniskt ortodoxt troende underordnade Serge, Metropolit för Estland och Lettland.

 

Den romersk-katolska kyrkan var irriterande för sovjeterna eftersom den styrdes från Vatikanen som var "ett anti-sovjetiskt centrum utanför Sovjetunionen". Flera katolska präster som var utlänningar skickades ut ur landet. Biskop Eduard Profittlich greps som spion och han dog i Kirovfängelset 1942.

 

Trots allt detta fortsatte kyrkorna att fungera. I själva verket ökade antalet konfirmander eftersom människor var rädda att myndigheterna när som helst skulle förbjuda det. Kyrkorna bibehöll en vänta-och-se-attityd, försökte undvika direkta konfrontationer med myndigheterna men samtidigt avstod de från att samarbeta.

Den tyska ockupationen


Under den tyska ockupationen som började sommaren 1941 återställdes de flesta av rättigheterna för kyrkorna. Men det fanns problem med att genomföra en teologisk utbildning - officiellt var det inte möjligt förrän 1943. Det teologiska institutet ställdes under direkt kontroll av den lutherske biskopen. Biskopen tilldelades denna position för att det tydligt skulle framgå Teologiska institutets direkta anknytning till kyrkan. Det var ett krav från ockupationsmakten. Ändå låg institutet i den estniska universitetsstaden Tartu och använde universitetets tidigare lokaler och föreläsare. Tyngdpunkten på utbildningen vid  institutet lades på forskarutbildningen. Den estniska teologen Arthur Võõbus blev t.ex. teol.dr 1943.

 

Det största problemet för den lutherska kyrkan var bristen på präster - 1943 var en tredjedel av församlingarna utan någon präst. Den nationalsocialistiska makten konfiskerade klockor och andra ceremoniella föremål tillverkade av ädelmetaller för ombildning till krigsmateriel vilket skapade spänningar mellan de kyrkliga ledarna och myndigheterna.

Den ortodoxa kyrkan kunde fungera helt självständigt. Trots att ockupationsmakten offentligt stödde placeringen av den ortodoxa kyrkan under Moskvas patriark, fick de den estniska ortodoxa kyrkan att åter etablera sig som självständig 1942. Som ett resultat delades den ortodoxa kyrkan i Estland i två grupper- den större gruppen, den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan, bestod mestadels av ester under metropoliten Aleksander, och resten, mestadels ryssar i Narva biskopsstift under ledning av biskop Pavel som fortsatte att acceptera Metropolitens överhöghet av den estniska och lettiska kyrkan.
Romerska katoliker under tillfällig apostoliskt administrativ ledning av Henri Werling (1941 - 1945), och andra religiösa grupper kunde fungera mer fritt under den tyska ockupationen än under Sovjet. Men 1942 fanns det ändå bara 4 präster kvar i Estland till skillnad från de 14 som funnits före kriget. Trots att nazisterna tolererade vissa kyrkor och religiösa grupper,

Texten är översatt från Tallins Ockupationsmuseums hemsida: http://okupatsioon.ee/en/component/content/article/17-religioon

 

Metropolit Aleksander, släkt med Ants på mammans sida, var också på fartyget Moero, som sjönk under den sovjetiska bombningen  i Östersjön i september 1944. Han hörde till de räddade och dog i Stockholm 1953. Han begravdes först på Skogskyrkogården, men efter att Estland åter blev fritt 1991 flyttades kistan till Tallinn.

Före sin död hann han etablera den estniska ortodoxa kyrkans under Konstantinopel. Huvudort för den estniska ortodoxa kyrkan var då flyttad till Stockholm.

I går sa Putin: I Ryssland har man alltid respekterat alla religioner.

Det ni! Nu måste alla läroböcker skrivas om igen. En ny “sanning” presenteras. Och det är redan andra gången jag noterar det. Jag minns inte vem som sa det först, trots att det bara var några dagar sedan. Men det är så det går till: “"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”, som Göbbels sa.

…..

 

 

Dan Jönsson skriver i dagens DN:
Det är den provocerade makten som kliver fram och visar var gränsen går.

Han jämför Pussy Riot med Lars Vilks och utställningen i Östersund.  .Å ena sidan en politisk protest i en auktoritär stat där frispråkiga konstnärer kastas i fängelse, å den andra en institution i liberala Sverige som nog mest vill slippa bränna fingrarna på en het potatis.
Medan Pussy Riots punkkonsert i Frälsarkatedralen beskrivs som en modig och fräck aktion avfärdas Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion – vilket var bakgrunden till Jamtlis bannlysning – som ett besynnerligt ideologiskt snedsteg, och försvaras av ingen.

Historien i Östersund har fått en extra satirisk dimension genom att ”Udda & jämt” var tänkt att ha just provokationen som tema.
Vi applåderar konst som provocerar i Moskva – men när vi själva drabbas ser vi rött.

Jag själv uppfattar att den del av konsten som är provokativ skrivs det mycket om i Sverige. Vi gillar provokationer, men självklart får man inte provocera vad som helst. Inte i Sverige!

Provokationen kan vara som ett fönster som slås upp och släpper in en massa ny luft. Men självklart kan den också bli en dörr som slår igen och skapar större rädsla, mer försiktighet.

i grunden finns ju ingen provocerande konst – bara provocerade människor. Mer exakt, det är den provocerade makten som skapar den genom att träda fram och visa oss var gränsen går. Om provokationen har ett egenvärde är det därför: den kan öppna våra ögon.
Vi bestämmer själva vad vi ska bli provocerade av. Vi bestämmer själva våra värderingar. Det ansvaret ligger på varje människa enskilt. Eller rättare sagt: det borde vara så. Vi borde få ha rätt att uttrycka oss efter vår övertygelse, och om det är alldeles uppåt väggarna ska andra med sina argument övertyga oss om att vi har fel. Eller också kan de inte det, och då kanske det inte är fel...
Det ska inte vara så som det är just nu i Sverige att vi strävar efter koncessus i betydelsen: det är redan bestämt vad vi alla ska tycka. Om jag fick bestämma skulle vi diskutera mera i vårt land. Vid eter-diskussioner måste det finnas representanter för olika åsikter representerade så att det inte blir som på 1990-talet när man fördömde de baltiska staterna helt ensidigt och ingen med en annan bild fick delta. Därför finns alla fördomar kvar i mångas själ som en sanning.
Lars Vilks själv säger att han är beredd att delta i diskussioner med vem som helst. Det ingår i hans konstverk som aldrig tycks ha ett slut.

…..

Lördagen den 18 augusti skrev Lennart Samuelsson en artikel i SvD- under strecket:

Efter Stalins död 1953 påbörjades processen att tömma Gulaglägren och rehabilitera fångarna. Ny forskning förtydligar bilden av återvändarna, vilka svårigheter de stötte på och vilka olika uttryck kampen för upprättelse kunde ta.
Det är de dömda fångarna han skriver om, och speciellt de som drabbades av “den stora terrorn” på 1930-talet. Det var många som dömdes efter § 58, den paragraf man använde när det inte fanns något egentligt brott att döma efter. Man dömdes egentligen för att man hade ett visst yrke som polis eller journalist t.ex.

 

I Gulag. 

De som “bara” deporterades var inte dömda efter någon paragraf, de hämtades och skickades iväg med maktens rätt.
Efter Stalins död våren 1953 gavs amnesti för cirka en miljon fångar, de flesta med vanlig kriminell belastning. Amnestin förknippas med en brottsvåg som det året svepte över landet. Nästa steg för den nya partiledningen var att rehabilitera högt uppsatta funktionärer, militärer och vetenskapsmän som i slutet av 30-talet fallit offer för den stora terrorn. Massan av politiska fångar som dömts enligt strafflagens paragraf 58 om ”kontrarevolutionär verksamhet spioneri, eller skadegörelse” frigavs några år senare. Denna föga kända del av sovjethistorien har utforskats av den brittiska historikern Miriam Dobson som i ”Khrushchev’s cold summer: Gulag returnees, crime, and the fate of reform after Stalin” (2009) även visar hur myndigheterna på 50-talet sökte etablera en rättvisare och mer effektiv kriminalvård än Gulagsystemet för att hejda uppkomsten av nya kriminella nätverk. Det skulle dröja till efter 20:e partikongressen och Chrusjtjovs ”hemliga tal” i februari 1956 om Stalintidens terror innan sovjetregeringen på allvar tog sig an de hundratusentals politiska fångarna i Gulag.

Det var inte lätt att komma tillbaka i det sovjetiska samhället efter att ha straffats som “sovjets fiende”. För dem som bara deporterats utan dom, för dem var problemet att visa att man inte numera var en del av KGB. När en släkting, Nilla, som fått jobb på ett apotek efter hemkomsten från Sibirien dit hon deporterats för att hennes man arbetat som polis under frihetsåren, försökte visa bilder från Ants konfirmation i Jakobs kyrka vågade andra släktingar inte titta av skräck för att hon skulle rapportera vidare att de tittat på bilder från väst.

Kardinalfrågan för hennes, (Nanci Adler i boken Keeping faith with the party: Communist believers return from the Gulag (Indiana University Press, 239 s), undersökning är varför så många före detta partimedlemmar inte nöjde sig med en juridisk upprättelse och ekonomisk kompensation för de påhittade brott som de dömts för, eller oftare tvingats ”erkänna” under tortyr, utan också enträget vädjade till partiet om att återfå sitt medlemskap.
Samtidigt som partiledningen stödde en uppgörelse på det individuella planet för offren för Stalintidens repression lyckades den framställa övergreppen som utslag av uteslutande orsakade av ”Stalins personkult” och hans paranoida misstänksamhet. Den officiella propagandan förmådde med retoriska grepp ändå framställa den epoken i ett förklarat och positivt skimmer.
Artikeln skriver egentligen om att många av de återvändande politiskt dömda förtvivlat försökte komma tillbaka till kommunistpartiet. Varför? De hade ju straffats så hårt!
Han presenterar några teorier om att kommunismen var som en religion. De trodde fortfarande på ideologin, men ansåg att Stalin gjort avsteg från den rätta läran och därför hade de råkat illa ut.
Ja, det var som en religion! Det är en av farorna med alla -ismer. Man slutar tänka logiskt, man får regler uppställda av någon annan för hur man ska leva. För många människor är det absolut lättast att leva med färdiga regler och ritualer. Dessutom var högtidligheterna regisserade efter ortodoxt mönster. Vi ser det tydligt vid paraderna i Moskva. Dessutom tycker jag att det är intressant att se att flera tunga kommunister i Sverige numera tjänar den svenska kyrkan. Jag har sett med egna ögon hur religionen förändrade en familj i vår närhet och gav dem ekonomisk framgång. De var i trängande behov av regler för sina liv.

Artikeln avslutas med
Av den hittills framkomna dokumentationen är det svårt att bestämma hur många dömda kommunister som däremot under tiden i lägren bröt med sin ideologi, liksom att fastställa i vilka politiska riktningar detta motstånd mot sovjetregimen kanaliserades hos ”den tysta majoriteten” bland medborgarna i allmänhet och lägerfångarna i synnerhet.

Det är viktig forskning detta, men det tar tid innan det forskats färdigt i ämnet. Det är stort och komplicerat, och vi har utsatts för så stor propaganda att det tar en god tid att urskilja vad som är verklighet bakom den.

Nu vet jag lite mer om Åland också. Vi åt middag på Grillrestaurang och träffade Dennis från Åland. Det var så intressant att lära sig hur det verkligen fungerar där. Vi har nog inte riktigt tänkt på det förut. Men Åland är ju faktiskt ett ännu mindre land än Estland, och de har regering som stiftar lagar och har många andra funktioner som behövs i ett land. Mycket intressant!

 

Finlands Europaminister, Alexander Stubb.

Dessutom läste jag intervjun i dag i DN med Alexander Stubb om det finska förhållandet till Euron. Han berättar om Finlands starka ställning och den stora framgången. Jag tyckte det lät roligt när han sa: Finland har blivit ett litet Sverige. Det andra landet som också klättrar nämndes dock inte: Estland. Annars brukar de finska ministrarna tala om Estland som en jämlike. Jag tycker det låter så härligt med ett ordentligt samarbete Norden - Baltikum (om Litauen nu vill). Stubb behöver några starka samarbetspartner för att verkligen bli hörd i EU, sa Stubb.

.....

Jag har skrivit så mycket om den ryska ockupationen att jag tänkte byta nu och redovisa vad som kommit fram om den tyska ockupationen 1941 - 1944. Det som redovisas här är mest siffror inte egentligen någonting om hur livet var i landet under den här tiden.  Jag har läst:

“Den aktuella situationen för forskningen om det sovjetiska och nazistiska förtrycket i Estland” skriven av Aigi Rahi, seniorforskare vid Tartu Universitet.

Tyskt anfall

Den 22 juni 1941 anföll tyska trupper Sovjetunionen. Den 1 juli tog tyskarna Riga, Lettland. Samtidigt började sovjetiska administratörer och militär att fly från Estland. “Den brända jordens taktik” förklarades av Stalin, vilket gjorde att fler Förintelsebataljoner bildades. Omkring 6000 personer som ingick i dessa bataljoner gavs rätt att råna och döda,(!) vilket i sin tur förstärkte den negativa attityden estländare fått av sovjetiska tjänstemän och militärer. Jag har berättat om de unga männen som dödade människor och brände hus i Väike Maarja.

Estniska Skogsbröderna, d.v.s. de väpnade grupper av partisaner som hade startat sin verksamhet efter 14 juni-deportationerna 1941 valde att hjälpa den tyska armén. Genom att utnyttja paniken i Röda armén befriade Skogsbröderna södra Estland. Vad som hände under sommaren och under krigesåret 1941 har tidigare redovisats ingående av Herbert Lindmäe, professor emeritus, Tartu.

I reaktion mot den sovjetiska ockupationspolitiken kom tusentals Skogsbröder att frivilligt strida i hemvärnsenheter på tyskockuperade områden. I början av den tyska ockupationen uppgick 50.000 estländare i enheter tillsammans med den tyska armén och polisen. Siffran var betydligt större än det som planerades av tyskarna. (Man måste förstå den skräck de flesta ester kände för att Sovjet skulle komma tillbaka.) I det estniska statsarkivet kan man läsa historien om  självförsvarsenheterna, där beskrivs de viktigaste händelserna och börjar med ockupationen av Estland fram till utgången av 1941.

Från sommaren 1942 kom attityden gentemot tyska armén att kraftigt försämras. Det visar bl.a. antalet beväringar som flydde till Finland för att slippa mobilisering till den tyska armén. Ungefär 3.500 av dem blev frivilliga i finska armén, och de bildade 200th Infantry Regiment ("finska pojkarna"). I augusti 1944, efter freden efter Fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland, tvingades cirka 1.800 av dessa att återvände till Estland från Finland.

Det är svårt att bedöma exakt hur många av de estländarna som kämpade i den tyska armén på grund av brist på arkivmaterial. En bra översikt över de estniska enheterna i de tyska väpnade styrkorna finns i Toomas Hiios dokument som publicerades i tidskriften Vikerkaar. I linje med A. Tinits beräkningar var 60.000 män helt och hållet mobiliserade. Enligt T. Nõmm kom ca. 70.000 ester att tjänstgöra i tyska styrkor, varav 20.000 frivilliga och 50.000 värnpliktiga. Ca 20.000 estländare dog i tyska armén.

Det finns olika åsikter om de förluster som estniska civilbefolkningen tvingades bära under den tyska ockupationen. Enn Sarv, med stöd av uppskattningar i "Memento", menar att antalet lokala offer  både de som dödades och de som förintades inte kunde vara högre än 6600, inklusive 929 judar och 243 zigenare. Listan har upprättas av Eugenia Gurin-Loov och har 929 namn. V. Boikov har samlat in personuppgifter om 559 estniska judar och cirka 800 romer som dödades. De uppgifter som återfinns i olika källor är ungefärliga, men alla forskare delar uppfattningen att antalet judar som dödades var mellan 900 och 1.000. Nästan 800 personer skickades att arbeta i Tyskland och 4.000 människor skickades till fångläger varav cirka 1.000 dog.

Dessa uppgifter är absolut inte de slutgiltiga. I dokumentationen återspeglas att avrättningarna är ganska stora och kontroversiella. Mer forskning bör göras av en estnisk internationell kommission för att utreda brott mot mänskligheten, och den bör också behandla de människors öden som kommit till Estland från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen.

När kriget under 1944  nådde Estland uppskattar S. Ise att cirka 35.000 soldater från tyska sidan begravdes i Estland, upp till en tredjedel av dem var estländare. Antalet ester  som dödades i strider på estniskt territorium 1944 anses vara mellan 10.000 och 12.000 och då räknas inte fångar. Antalet döda i sovjetiska flyganfall uppges till 800. Efter tillbakadragandet av tyska trupper gjordes ett försök att återupprätta den estniska självständigheten. Detta misslyckades och i september 1944 ockuperades fastlandet åter av den sovjetiska armén.

Under den så kallade Stora Flykten som inleddes i september 1944 beräknas omkring 25.000 estländare ha nått Sverige. Flyktingar föredrog att försöka nå närliggande Sverige och Finland, men de som flytt i elfte timmen var tvungna att istället åka till Tyskland och ca 35.000-40.000 ester kom dit. Den värsta katastrofen för dem som flydde till Tyskland ägde rum den 22 september 1944 på lasarettsfartyget Moero. Det var 2.500-3.000 personer ombord på fartyget men endast ca 600-700 räddades. (Ants släktingar, mormors syster Olga och metropolit Alexander av Tallinn var passagerare på Moero, och de hörde till de räddade.) Den 6 oktober 1944 sänktes transportfartyget Nordstern nära Memel (Klaipeda). (Ants och hans föräldrar var på Nordstern på turen före denna, de blev också beskjutna och många dog men de klarade sig).  E. Ernits har räknat ut att av de estniska flyktingar som försökte nå Tyskland under höstmånaderna 1944 omkom ca 1.000-1.200 personer på Östersjön. Ingen vet hur många flyktingar som försvann till sjöss ombord på båtar som styrt mot Sverige. Det är allmänt beräknat att av alla de flyktingar som anses ha flytt över Östersjön har  ca 10% eller upp till 7.000 personer försvunnit.  Baserat på de uppgifter som utfärdades den 1 oktober 1946 fanns det totalt 32.219 estländare i flyktingläger i Tyskland, 16.688 i USA-zonen (inklusive Berlin), 13.698 i den brittiska zonen, 835 i den franska zonen. 998 estländare var i Österrike.

Efter Tysklands kapitulation  kom tusentals estländare i östra Tyskland att interneras av sovjetiska styrkor. Det fanns estniska krigsfångar i varje zon. Enligt olika källor togs ca 5.000-6.000 estländare till fånga av de allierade styrkorna i Tyskland och Tjeckoslovakien. Ungefär 5.000-5.500 estniska soldater var kvar i den sovjetiska zonen. I Estland placerades krigsfångar i läger som satts upp av tyskarna och som fanns kvar. Erich Kaup har givit en bra bild av verksamheten i dessa läger.

En fotnot: tyskarna hade naturligtvis också kulturautonomi i den fria republiken Estland, liksom svenskar, judar och alla grupper med en population större än 3 000 personer.

 

 

Såg ni programmet i Kunskapskanalen i går kväll om Ingermanland? Serien visas på tisdagar på samma tid som Rapport i TV1, 19.30, så man undrar om de inte vill att vi ska titta. Det var likadant förra gången det sändes.

Det är ett oerhört viktigt program om man vill veta något om Sovjetunionen. Det berättar om ingermanlänningarna som levde i området redan före revolutionen i Ryssland. De var bönder och klarade livet bra. Och det var en fruktansvärt farlig kombination i kommunismens Sovjet. Naturligtvis blev de drabbade av kolchoser, deporteringar och mord. Det var som vanligt fäderna som mördades eller deporterades i första hand. Och det som hände där var just det som hände i hela jätteriket då och senare också i de ockuperade områdena. Samma sak överallt.

Det mest anmärkningsvärda är det som en kvinna, som då var ett barn, sa: Varför blir ingen straffad för alla dessa mord? Folk mördades överallt men ingen har någonsin straffats.
Det är en nyckelmening för att förstå hur det var att leva i Sovjet men också för hur det är i Ryssland i dag. Jag tänker på den man som frisläpptes efter sjutton år i estniskt fängelse efter att ha mördat en annan ryss med kniv på en fest. Han tyckte att det var så konstigt att få fängelse för en sådan sak, “det är ju sånt som händer på fester.”

Människan hade inget värde i Sovjetunionen. Staten mördade utan hämningar. Vad lär man sig av det? Utan någon gilitig anledning kunde männen i Förintelsearmén på statens order mörda folk i byarna, bränna deras hus och ta deras husdjur. Vem som helst kunde hitta på en anledning att beröva människor det mesta de ägde och deportera dem till en trakt som de aldrig skulle bosätta sig i frivillgt. Långt hemifrån.
Vad ger det för signaler?
När alla kunniga av erfarenhet eller  utbildning mördades eller försvann på något annat sätt, vad blir det för samhälle då?

Kan någon högt och tydligt säga att “det var inte arbetarens paradis som vi trodde”, det var inte ens ett samhälle vi vill någonsin mer se. Respekten för människors liv och egendom är fundamental i vårt samhälle och måste så förbli. Någon måste ta på sig ansvaret för det som hände i Sovjetunionen, som Tyskland och många andra stater har gjort för sina våldsdåd och/eller för den dåliga behandlingen ursprungsbefolkningen drabbats av.

…..

Det har varit en stor båtmässa på Emajõgi/ Emafloden vid Tartu, och jag vill visa er bilderna fast ni kan ju kanske inte till fullo kan förstå vilken skillnad det är med båtlivet i Estland i dag och under ockupationsåren när det krävdes speciella tillstånd för att få vara vid stränderna som var totalbevakade.

 

 

 

 

Jag tittar och njuter!

I Sverige däremot berättar man inte hela historien. Vi lär ut delar av det historiska skeendet i dagens skolor, de får t.ex. endast lära sig allt om nazismens brott under andra världskriget. Ingenting om de kommunistiska brotten. Därför är de naturligtvis mottagliga för alla felaktigheter som kan läsas på internet. En lärare får inte idka “katederundervisning”, eleverna ska hitta svar på sina frågor själva - på nätet. Alla har en dator, men inte alla har böcker. Var har den mannen som jag citerade i går lärt sig att esterna var de värsta nazisterna i Europa? Hur kan denna fruktansvärda anklagelse bevisas? Varifrån har han fått uppgiften? Vad ska vi göra för att skoleleverna ska kunna bemöta sådant?

Grunden till att de upprörande uppgifterna om esters politiska uppfattning blir en “sanning” är, att man inte i skolan har fått lära sig hela historien om andra världskriget och därför inte kan förstå skeendet.

Jag gav er inte alla ärekränkningarna jag såg i går. Jag förmår inte föra vidare allt. Och något som kan förändra svenskars kunskaper är skolans undervisning. En stor omläggning i de svenska skolorna skulle vara att bedriva undervisning. Jag har så stor glädje av det jag lärde mig i skolan. Jag kunde återberätta hela lektioner för sjuka klasskamrater därför att jag tyckte det var så roligt att lära mig. Jag visste varför jag gick i skolan. Jag vet att det finns svenska skolbarn som tror att de går i skolan för att mamma ska kunna arbeta.

Det har getts bra program om Estland i svensk TV. En serie av Lasse Holmqvist i början av 1990-talet var verkligen positiv och full av information. Men så många andra inslag har varit kränkande, och man kan konstatera att de haft ett större genomslag. Hur skulle det vara om TV tog på sig ansvaret för alla ärekränkningar av en liten grannstat de gjort sig skyldiga till. Jag har redan berättat om flera av dem t.ex. i en film om fängelser i Baltikum efter friheten 1991 där ett stort inslag om de estniska fängelserna handlade om judemorden under den tyska ockupationen 50 år tidigare, där man la skulden helt och hållet på esterna.  

Vill vi att våra skolbarn ska lära sig sanningen i svenska skolan, eller bryr vi oss inte om vad de gör där? Hur ska vi kunna döma någon för ärekränkning när vi tillåter det i svensk TV mot en grannstat? Jag vill gå så långt att jag anser att det under en tid var rena förföljelsen. Per Ahlmark fick sitta i svensk TV och beskylla de ester som gått in i WaffenSS för Hitlertroende och nazister, medan de under Nürnbergrättegången fick arbeta som vakter därför att där visste man att esterna gått med i WaffenSS för att rädda sitt land från en ännu värre fasa, Sovjetunionen. Var det rätt att låta sig mobiliseras till en “ond” armé för att skydda sig från än ännu “ondare”? Estland hade ockuperats av båda, och valde den tyska sidan , inte pga. ideologin utan för att rädda sitt land och sin överlevnad. Hur skulle Sverige gjort i en liknande situation? Skulle vi valt den sidan där flest svenskar hade haft störst möjlighet att överleva? Dessutom hade de tron att om Tyskland vann, då skulle de bli medborgare i en fri stat igen. Det var nog ändå inte Hitlers avsikt, har det visat sig. Tänk er att de två stormakterna anser att ditt land är deras. Den enda som inte ska ha några rättigheter där är du själv och landets egna medborgare. Har man då rätt att kämpa för sitt och sina efterkommandes liv? Ska man bara finna sig i att begränsade människor inte tar reda på sanningen utan bara spyr ut sina ärekränkningar.
I Estland finns minnesmärken både för ester i Waffen SS och ester i Eesti Corpus (avd. i Röda armén), veteraner från båda lägren träffas regelbundet. Varför skriver inte de svenska tidningarna om sådant? Är de från Eesti Corpus ocksa nazister i svenskarnas ögon? De flesta var lika tvångsvärvade i bägge arméerna.

Jag skulle önska ett opartiskt program i TV som på ett korrekt vis berättar sanningen och talar om varför det ljugs så mycket om Estland. Som berättar om hur sådana missuppfattningar blir möjliga. Som tar upp problemet med att en stor stat bombarderar världen med propaganda och om hur vi kan skydda oss genom att bli medvetna om vad som händer. Det är nog det svåraste av allt!

Ingermanländarna bodde i sina hus och skötte sina åkrar. De var vanliga arbetande bönder. Kommunisterna kom även till deras by och tog hand om männen. De fängslades och dödades eller deporterades. Alla gårdar slogs ihop till en kolchos och en politruk blev chef där. En politruk utan några kunskaper varken i jordbruk eller boskapsskötsel. Hur gick det? Jo, det var resultatet av den ommöbleringen som gjorde att de som kom från Ryssland till Estland på 1940-talet inte fick säga ett ord om hur det var på de ryska kolshoserna innan kollektiviseringen var genomförd i Estland. Om de ändå sa något riskerade de dödsstraff. Det gick nämligen helt åt skogen. Det vill säga. Jordbruken hamnade i kaos. Den enda som fick ha några åsikter om skötseln var helt okunnig! Och det gällde inte bara jordbruket. När man eliminerade alla med kunskaper, kunde det inte bli annat än katastrof.

Städarna fick veta att när de skulle skura trägolven skulle de hälla över ett visst antal liter vatten över golven och sedan torka upp. Resultat: Träet ruttnade.

På Ormsö fick arbetarna veta att de skulle plöja ett visst djup ner i jorden innan de sådde. De protesterade men blev ombedda att hålla tyst. Resultat: eftersom jorden var full av småsten hade bönderna på Ormsö aldrig plöjt så djupt. Jorden blev obrukbar.

På sjukhuset i ryska Karelen där Ants moster arbetade deporterades alla läkare och alla sjuksköterskor. Vem som helst, städare eller andra, fick ta över deras jobb. Moster talade perfekt ryska och låtsades att hon var städare. Hon lyckades ta sig till tillbaka till Estland.