.

Klas har främst arbetat på den nordiska scenerna, men kanske han är mest känd för sitt arbete som ledare av den nedlagda Nederländska Radions symfoniorkester. Han är också verksam som pedagog, är professor emeritus vid  Sibelius-Akademin (1993-1997) och Estlands musik- och teaterakademi (1997-), där han har blivit hedersdoktor.

Vi tittade på ett program på tv som handlade om flyktingfrågan i Estland. Det är en serie och detta var del ett.

Programmet är gjort i Estland av en estnisk journalist, och är inte vinklad åt ena eller andra hållet, som man så ofta ser och hör i Sverige. Alla är sig själva, varken onda eller goda.

I Estland har man tagit om hand 500 flyktingar hittills under senare år. Vi har kunnat se i media att där finns problem, och att det inte är en dans på rosor att vara flykting i Estland. Därför bestämde en journalist att han och en fotograf skulle bo i flyktingförläggningen i Vao under en tid. Det är den enda flyktingförläggningen i Estland hittills.

Huset renoverades med EU-bidrag, och kostade 2 750 000 Euro att färdigställa. Det meddelades att 35 flyktingar skulle bo där samtidigt. I de små rummen skulle 2 personer bo, i de större 3.

Men antalet har ökat. Ett tag fanns där 100 flyktingar, och nu finns där 70 stycken, så man har fått ta 2 lägenheter som extra flyktingbostäder i ett närliggande hus. Problemet är, att de är inte renoverade, och frågan är hur man ska göra. Hela huset är i behov av renovering, men det kostar för mycket, och de boende har inte råd att betala sin del. Det blir i en av de nya, oreparerade lägenheterna journalisten flyttar in. Där finns allt som behövs, men det är inte särskilt trevligt.

Befolkningen har klagat hos Kommunstyrelsen., De vill ha information om allt som sker.

Ett problem uppstod när de boende förstod att en journalist med fotograf flyttat in i deras hus, då blev många mycket oroliga. De vill inte visas upp på tv, men fick löftet att deras ansikten skulle suddas, så ingen skulle känna igen dem.

Det är fyra kvinnor som administrerar förläggningen. Chefen heter Jelena Selesneva. Hon berättar att från början var det oftast män som kom, nu är det ofta kvnnor med barn. Just nu bor det människor från tjugofyra olika länder där. De kommer bl.a. från Nigeria, Sudan, Albanien men flest är från Ukraina, nu ca tjugo stycken.

Nåväl, vi får först se en man från Irak, som får frågan: Varför har du kommit hit?

“Irak är inte en säker plats just nu. Jag var polis där. Jag har varit 4 månader och 13 dagar i Estland.”

En egyptier får frågan varför han inte klippt sig.

“I Egypten gjorde jag det ofta, men här är det en kvinnlig frisör. Dit kan jag inte gå.”

Vi får se ett fint rum i den renoverade huslängan, det är ett rum med dator, och Wifi. Alla flyktingar har dock egen Iphone.

Ett annat rum är gymnastikhall med de sedvanliga träningsmaskinerna. Rummet används också fem gånger per dag som bönerum för muslimerna. När de vänder sig mot Mekka, blir det mot den stora spegeln!

I Vao finns ca 20 muslimer, men det är bara 4-5 av dem som ber regelbundet.

Och så det tredje gemensamma rummet. Det är tvättstuga med moderna maskiner.

I dessa gemensamma utrymmen finns det bevakningskameror. Det får alla information om när de kommer.

Jaroslav från Ukraina berättar om livet i östra Ukraina: “Livet i de ryskdominerade områdena är outhärdligt. De stjäl och är helkorrumperade. Protesterar man kan man få halsen avskuren. Det är verkligen livsfarligt att protestera.”

Det är stora problem att ha en flyktingförläggning på en sådan liten ort som Vao. Om människorna ska ta sig in i samhället behöver de få någonstans att arbeta. Det saknas i Vao, och man har beslutat att de som kommer nu, ska fördelas över hela landet för att ha en chans att smälta in.

De estniska lagen säger att man måste ha bott i Estland minst sex månader för att få arbetstillstånd.

En av invandrarpojkarna, Abbas tretton år, klagade på att en estnisk jämnårig hade sparkat honom i baken och ropat “Asiat”! Då går en av personalen med honom för att leta rätt på den pojken!!

Det hade börjat med att några pojkar var dumma mot honom. De hade väl hört att alla flyktingar fick pengar av staten och därför tiggde de pengar av honom. Men han gav dem inget. Sanningen är ett invandrarbarnen och traktens barn inte kommer så bra överens.

Många ester har svårt att förstå hur livet har varit före och under flykten. Och de vuxna flyktingarnas första sex månader blir en lång väntan på att få upphållstillstånd och kunna börja arbeta.

Rasid, femtio år och från Uzbekistan berättar att det är mycket knepigt att leva där nu. “Det blev för svårt för mig. För ett år sedan började jag be till Gud. Jag är kristen, så jag bad om att få leva i ett fritt land med kristna människor omkring mig. I mars flydde jag över bergen mot Kazakstan. Jag hade räknat med att klara det på en dag, men det tog tre dygn. Jag hade inget att äta med mig, och såg ut som en luffare när jag kom fram. Ändå kände jag mig fri för första gången på länge! Det är stor skillnad på de båda länderna.

Grannfrun frågar “Vad är det för skillnad på dem och oss? De har nya cyklar, rullskridskor, fotbollar, ja allt! Vad har vi? Gammalt och reparerat många gånger!

Rasid tycker att allt är bra här. “Det är bekvämt, rent kallt och varmt vatten. I Kazakstan fick åttio flyktingar dela på en tvårumslägenhet. Man kunde inte vara där samtidigt. Det var pressande. När jag kom hit fick jag kläder av kyrkan, och sköter verkligen om dem. Skinnjackan ser ny ut för att jag smörjer den med kräm.”

Lite förvånad blir jag när en irakier berättar att hans föräldrar skickar pengar till honom ibland. Och detsamma berättar en ung egyptier.

Flyktingarna får 90 Euro i månaden. De får ett tillägg på 9 Euro för olika förbrukningsvaror och ibland 35 euro till kläder. Det finns tre affärer  närheten att handla mat i; Vao, Kiltsi och Väike Maarja.

En kvinna, Anneli Vosa, socialjänsteman, berättar att hon i början ville ge allt. Viljan att hjälpa var oerhört stark. Men under de här tre åren har hon upplevt att flyktingarna kan vara oerhört krävande. Både när det gäller tid och materiella saker. De kan till och med säga, att de aldrig ville komma till Estland, och det känns verkligen förödmjukande.

En äldre granne säger att han är jätterädd för muslimerna. Jag har hört så mycket hemskheter om dem från Finland och Sverige och andra länder. Om de kommer hit behåller de sin tro. De kommer och går. Man vet inte om någon terrorist finns bland dem. De är inte som vi, de har en helt annan kultur.

Jaroslav, 30 år från Ukraina har bytt från kristendomen till islam. I Ukraina är det inte så ovanligt att ungdomar på landet blir islamister, och att de äldre inte bryr sig om det. De tycker istället att de stora problemen med alkohol o narkotika då uteblir. Ungdomarna lever ju sedan hälsosamt och normalt.

En muslim får frågan om det är några problem mellan dem och esterna eller andra kristna. Men han känner inte av något sådant. "Alla troende är jämlikar."

Den kristne egyptiern delar rum och lever ihop med två muslimer, och det fungerar bra. De diskuterar aldrig religion. "Jag är kristen, och vi har stora problem med muslimer i Egypten. Om du blir stoppad av polisen, och du visar dina dokument där det framgår att du är kristen, då förändras deras attityd genast till det sämre. I Egypten får kristna inte ha offentliga arbeten eller arbeta i parlamentet. Livet är mycket svårt för kristna i mitt land.”

Jaroslav inpassar, att man ute i världen påstår att alla muslimer är terrorister. "Men det tycker inte jag. Vi fruktar Gud och hedrar alla människor. Alla människor är jämlika, ingen är bättre än någon annan. Men om du pratar med en muslim och säger att du inte tror på Muhammed, då vill han i allmänhet slåss".

En annan muslim säger: "De flesta av mina vänner är kristna, jag arbetade också hos kristna, och jag dricker alkohol. Det var därför jag jagades bort av de fanatiska muslimerna, de såg mig som kafir, en otrogen. Själv tror jag på personlig frihet. Jag är muslim från ett muslimskt land."

Ett bekymmer för många är, att fem gånger om dagen lyssnar muslimerna på hög musik från sina mobiler under bönen. Varje natt kl 04.00 väcks alla av oväsendet. Alla flyktingar har IPhone.

Men en grannfru klagar. “Efter att förläggningen funnits i 2 år kan de bara säga goddag. Inget annat. I estniska små byar hälsar alla på varandra. Efter sex månader har de här inte lärt sig. De förstår knappt vår kultur o våra seder;  allt känns tveksamt”, säger hon.

En uppgift för dem som administrerar förläggningen är att ordna språklektioner. Då händer något konstigt. Muslimernsa sitter påklädda med ytterkläder och huvor under lektionstid.  Alla andra har lagt av jackor o mössor.

Språklektionerna är frivilliga. Många går dit för att ha något att göra, men de lär sig ingenting. De som alltid är där, det är ukrainarna och den egyptiske unge mannen.

Läraren berättar att om hon säger att lektionen börjar klockan tre, då vet hon att alla ukrainare och kristna kommer i tid, men muslimerna börjar först då resa sig från soffan, gå på toan och kommer först en halvtimme senare. Sedan blir de kränkta för att vi inte börjar om lektionen från början. När hon förklarar att hon inte kan det, då blir de hotfulla och de andra eleverna som kom i tid, ber henne kasta ut dem. Då blir de kränkta och kallar mig rasist. Antingen måste hon få dem att förstå eller också får hon dela upp eleverna.

Som tur är finns alltid några som lär sig estniska.

En familj, från Albanien, har fått problem. Deras dotter Amanda går i fjärde klass och har femmor i allt utom ett ämne. I estniska har hon en femma. Yngsta dottern är född i Estland. Pappan har redan en arbetsgivare och en bil och väntar på arbetstillståndet. Två gånger har han gått till domstol för det, men fått nej. Han flyttade från Albanien för att han arbetade på säkerhetstjänsten, och han uppdagade något, som “inte är bra för hans hälsa”. Nu vet han inte hur det blir. Han anser att Estland är ett bra land, han har arbete, Tartu har bra undervisning för barnen. “Tartu är helt enkelt min dröplats på jorden”. Men om domstolen åter nekar honom arbetstillstånd, då måste han flytta någon annanstans.

Varför nekas han det? Kanske för att han inte har de rätta flyktskälen? Vi bara tror det.

Det är sju barn i Vao som går i skolan. En är trettonåriga Abbas, som verkligen vill lära sig. Han är analfabet, och kan då naturligtvis inte ens bokstäver. Han har blivit ett problem för skolans rektor, Meje Leemets.

Ett annat problem gäller hälsofrågor. Det största problemet var att ingen husläkare i kommunen ville ta emot flyktingarna. Men nu har dr Lepiksoo i Väike Maarja lovat att ta emot dem.

Afrikanen Adam, 26 år, behöver genomgå en röntgenundersökning. Troligtvis också opereras. Han ligger passivt i en soffa och låter sig matas. Doktorn säger att han troligen har leversten, inte njursten.

Adam är rädd för att hans ansikte ska visas i TV. Han berättar att det han säger blir förvanskat i TV där hemma. Hans familj kan fara illa då. Om säkerhetstjänsten ser det, då kan de t.o.m. mörda familjen. De anses som landsförrädare. Allt man säger förändras i landets TV till dess raka motsats. De talar mycket illa om oss som flytt. Hit kommer det journalister varje dag; dock inte för att hjälpa. Vi kom hit för att få lugn.

Det brann ju i gaveln på förläggningshuset i september i år. Toivo, boende i Vao, trodde först att det var hans bil som brann. Sedan sprang han ut och försökte släcka. Sedan kom brandbilen och släckte. Skönt. Men byborna och flyktingarna blev stressade och oroliga och frågar sig om de kan känna sig säkra nu.

Någon kom med ett förslag att man skulle sätta upp skyltar som talar om att området är kameraövervakat en timme per kväll

En afrikan blev jättestressad av det. Han var rädd för att hamna på någon film. Ska jag sitta på mitt rum hela tiden? jag har egentligen aldrig velat komma till det här landet.

Men när han insåg att alla ansikten skulle mörkas, då lugnade han ner sig och bad om ursäkt.