aug 29 2012, Andres Küng 5
Andra delen av serien om Ingermanland gavs i går. Där fick vi veta att Finland skötte frågan om ingermanlänningarna synnerligen illa. Det gavs tillstånd för ryska officerare att åka runt i lägren och locka tillbaka flyktingarna. Varför var det så viktigt att deportera dem? Till Ingermanland fick de inte återvända! (vilket de naturligtvis fick löfte om) Många hann fly till Sverige, men de söktes upp av ryssar här också. Precis som esterna blev de lockade med "guld och gröna skogar" om de kom tillbaka.
De som valde att återvända var i första hand ursprungsbefolkning: voter och ingrer, finnarna i Ingermanland hade börjat emigrerat dit på 1600-talet. Alla tre folken var finsk-ugrier.
Toivo Jääskeläinen, ingermanländare som nu bor i Borås och har skrivit böcker om sitt och den nu avlidna hustruns liv.
Vi fick också se scener från belägringen av Leningrad. En kvinna berättade om hur hon spm liten flicka hade blivit beordrad av sin mamma att ta sig in i staden för att ge bröd åt en instängd "tant". Det hon såg där går inte att beskriva. Hemskt! Och, som sagt, Stalin lät det hända för att bli av med oönskade intellektuella som fanns där.
....
Küng:
Ytterligare ett jätteproblem under ockupationsåren var den stora miljöförstöringen.
I Sovjet tog man absolut ingen hänsyn till människors hälsa eller till miljön, vad man än sa och vad man än skrev under.
Det oljeskiffer man numera med sedvanlig säkerhet utvinner i nordöstra Estland skapade rena månlandskapet på den här tiden. Den goda åkerjorden och luften i området var helt förstörda och fiskarna i floderna fanns inte mer. Gifter släpptes ut i Östersjön där floderna mynnade.
Man hade också en stor fosforitbrytning för framställning av fosfatgödselmedel. Kraftverken spydde ut radioaktivitet. 96 % av barnen i Narva var svårt sjuka, missfallen i det området ökade; men det räcker inte med det. Ett nytt, avsevärt större kraftverk planerades. Radioaktiviteten skulle spridas än mer. Man planerade inte för någon rening utan byggde höga skorstenar så att gifterna skulle drabba fler, t.ex. människorna i Norrland. Grundvattennivån skulle sänkas i Estland, fler floder skulle smutsas ner, mångdubbelt fler åkrar skulle bli obrukbara. Det var helt enkelt en fråga om överlevnad för landet Estland och dess invånare.
Det var detta som lade grunden till “den sjungande revolutionen”. (Just den som Harry Schein skrev om i DN som en nazistisk rörelse.)
I Sovjet tog man absolut ingen hänsyn till människors hälsa eller till miljön, vad man än sa och vad man än skrev under.
Det oljeskiffer man numera med sedvanlig säkerhet utvinner i nordöstra Estland skapade rena månlandskapet på den här tiden. Den goda åkerjorden och luften i området var helt förstörda och fiskarna i floderna fanns inte mer. Gifter släpptes ut i Östersjön där floderna mynnade.
Man hade också en stor fosforitbrytning för framställning av fosfatgödselmedel. Kraftverken spydde ut radioaktivitet. 96 % av barnen i Narva var svårt sjuka, missfallen i det området ökade; men det räcker inte med det. Ett nytt, avsevärt större kraftverk planerades. Radioaktiviteten skulle spridas än mer. Man planerade inte för någon rening utan byggde höga skorstenar så att gifterna skulle drabba fler, t.ex. människorna i Norrland. Grundvattennivån skulle sänkas i Estland, fler floder skulle smutsas ner, mångdubbelt fler åkrar skulle bli obrukbara. Det var helt enkelt en fråga om överlevnad för landet Estland och dess invånare.
Det var detta som lade grunden till “den sjungande revolutionen”. (Just den som Harry Schein skrev om i DN som en nazistisk rörelse.)
Sillamäe sjö är numera renad från radioaktiviteten.
Med de åtgärder man numera använder vid utvinning av radioaktiva ämnen har hälsotillståndet blivit europeiskt i Narva. Det finns inga larmrapporter längre och ester är nu rådgivare vid oljeskifferhantering i USA, som jag tidigare skrivit om.
Det var också detta som diskuterades på mötet med Naturskyddsföreningen i Sverige och Baltikum i Stockholm när den första frågan från publiken var: “Varför behandlar ni ryssarna så illa?” Inte ens då förstod man att problemet var att ryssarna varit nära att förinta hela landet med kraftverk som skulle sprida radioaktivitet över andra länder och bidra med mer svaveldioxider i luften än något annat europeiskt kraftverk. Inte ens då såg den svenske frågeställaren med öppna ögon vad som höll på att hända. Han var helt blind och döv för vad som presenterades på bilder och i tal; han var endast inställd på den propaganda som “någon” spred. Är det så vi fungerar. Vi ser inte verkligheten för all propaganda. Och det värsta är att vi inte har en aning om det.
Det skriver inte Andres Küng i sin bok, han berättar om miljöförstöringen så att vi ska se ytterligare ett av kommunismens gigantiska brott mot esterna. Han skriver naturligtvis också om letter och litauer, men jag måste begränsa mig.
aug 28 2012, Andres Küng 4
Jag vill verkligen förstå varför så många i Sverige var blinda för vad som hände i Sovjetunionen. Somliga var där och såg ingenting i alla fall. (t.ex. Artur Lundkvist) Kan man blunda så hårt?
Är det så fortfarande? Är det företeelser i vårt samhälle vi inte vill se? Finns det saker vi inte får diskutera för att vi... bara inte får det? Vad beror det på i så fall? Ser vi inte för att vi inte vill se? Ser vi inte för att vi inte har några argument? Varför kan vi inte prata om problemen i vårt samhälle så att vi får förkasta de dåliga argumenten? Är det inte så demokratin ska fungera? Ett öppet och ärligt samhälle. Är det inte det vi strävar efter?
…..
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum forts.
Nästa grupp som drabbades av kommunismen var de religiösa:
Religionsundervisning förbjöd redan under den första ockupationen. Teologiundervisningen vid Universiteten stängdes. Det blev straffbart att döpa sina barn och att fira de kristna helgerna, som nu blev vanliga arbetsdagar. Det var straffbart att ha en julkgran.
Tre lutherska präster, en katolsk och en ortodox biskop deporterades. Hyror och elavgifter mångdubblerades för församlingarna.
Kyrkan skiljdes från staten redan under Lenins tid, men ändå hade den sovjetiska staten större kontroll över kyrkorna som fortfarande fick vara öppna än i andra länder. De öppna kyrkorna fick inte söka nya medlemmar, prästen fick inte bli hänförd,
I Estland fick ingen religiös litteratur tryckas, Kyrkorna användes till annat, t.ex gymnasiksalar eller lager.
Är det så fortfarande? Är det företeelser i vårt samhälle vi inte vill se? Finns det saker vi inte får diskutera för att vi... bara inte får det? Vad beror det på i så fall? Ser vi inte för att vi inte vill se? Ser vi inte för att vi inte har några argument? Varför kan vi inte prata om problemen i vårt samhälle så att vi får förkasta de dåliga argumenten? Är det inte så demokratin ska fungera? Ett öppet och ärligt samhälle. Är det inte det vi strävar efter?
…..
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum forts.
Nästa grupp som drabbades av kommunismen var de religiösa:
Religionsundervisning förbjöd redan under den första ockupationen. Teologiundervisningen vid Universiteten stängdes. Det blev straffbart att döpa sina barn och att fira de kristna helgerna, som nu blev vanliga arbetsdagar. Det var straffbart att ha en julkgran.
Tre lutherska präster, en katolsk och en ortodox biskop deporterades. Hyror och elavgifter mångdubblerades för församlingarna.
Kyrkan skiljdes från staten redan under Lenins tid, men ändå hade den sovjetiska staten större kontroll över kyrkorna som fortfarande fick vara öppna än i andra länder. De öppna kyrkorna fick inte söka nya medlemmar, prästen fick inte bli hänförd,
I Estland fick ingen religiös litteratur tryckas, Kyrkorna användes till annat, t.ex gymnasiksalar eller lager.
Kaarlikyrkan, Tallinn
1978 var vi inne i Kaarlikyrkan i Tallinn och träffade prästen där. Av säkerhetsskäl gick vi ut ur kyrkan och pratade i parken. Vi visste att Anne kände prästen. I prästens närvaro frågade Ants Anne: Kan man fråga prästen om vad som helst? Prästen svarade på ett, som vi uppfattade, förtroendegivande sätt: Du kan fråga vad som helst. Anne nickade intensivt eftersom hon förmodligen visste vad Ants skulle fråga så uppfattade vi det som äkta.
Första frågan: Hur mycket har du med KGB att göra?
Svar: Alltför mycket. Jag måste rapportera olika saker ganska ofta men, oss emellan, det mesta rapporterar jag ändå inte. Jag namnger t.ex. inga yngre kyrkobesökare. När KGB är här ser de många yngre och anklagar mig för att inte rapportera dem “Jag har inte hunnit ta reda på deras identitet,” svarar jag. De vet att jag ljuger och jag vet att vill de mig illa har de massor att anklaga mig för.
Andra frågan: Vad har hänt med vår familjs kyrkobänk med namnskylten, som farfar bekostat? Han kände till att det varit så, men svarade att namnskyltarna togs bort och om namnen graverats in togs hela bänken bort. Huruvida bänkarna och namnskyltarna fanns kvar någonstans kände han inte till. Anne sa senare att hon hade aldrig har vågat fråga om det.
Ekonomin i Estland:
Jordbruket hade blivit ett sorgebarn efter att bönderna, små- eller storbönder, deporterats eller dödats. Det som räddade landet från mer svält var att folk odlade i egna täppor.
“Kommunismens första gäst heter Svält” brukar ju Hanno säga.
Tallinn efter bomberna.
Bostäderna förföll. Först genom bombningen den 9 mars 1944 där också 463 människor dog. (Jag kan inte
tänka på det här utan att se framför mig hur Ants 22 åriga mamma springer från en fest med andan i halsen och bomberna och bränderna runt omkring sig för att rädda sin lille son. Husen på båda sidorna låg i ruiner. En ruin i Gamla Stan har sparats för att vi aldrig ska glömma.)
Trångboddhet och nerslitning följde under ockupationsåren. En tallinnbo hade under den fria republikens tid 17 kvm för egen del; under de sista åren före den nya friheten hade arean sjunkit till 8 kvm. Flera familjer i lägenheterna gjorde att familjen delade på ett rum. Den stora balettprimadonnan Liia Leetmaa var livrädd för att någon skulle få veta att en av hennes söner hade flyttat hemifrån; då kunde vem som helst flytta in istället.
Detta gjorde att korruptionen växte oerhört. Man kunde alltid köpa sig förmåner!
Minns ni de vackra orden om osjälviskhet, jämlikhet och ärlighet. Det ska ju vara vad kommunismen bygger på. I själva verket var det precis tvärtom. Oärlighet, själviskhet och lögnaktighet var det som gällde i Sovjetunionen. Alla. även partidekreteraren i Moskva nyttjade det. Jag ser igen hur männen i makten visste vad människor egentligen vill, och pratade om det som en självklarhet, men sedan arbetade de bara med metoder som gynnade dem själva. Vad de sa officiellt hade aldrig någion betydelse. Hur är det att leva så?
Några anekdoter Küng berättar:
Var är det bäst att dö: i det socialistiska eller det kapitalistiska helvetet? I det socialistiska förstås, där kan man alltid hoppas att det fattas kol eller tjära under grytorna.
Vad är det för skillnad på socialism och kapitalism? Kapitalisterna gör sociala misstag, socialisterna gör kapital misstag.
I slutet av åttiotalet var varorna begränsade i affärerna. Det såg vi 1978. När Ants gick ner i en affär där det bara stod konservburkar med inlagd pumpa och gurka, sa expediten till honom: Ni kommer bara hit för att se att vi inget har att sälja.” När vi blev bjudna på middag hos Liia Leetmaa måste hon ha två dagar för att hitta matvaror hon kunde bjuda oss på. Det var helt enkelt i stort sett tomt i affärerna. Jag gick in i en tygaffär för att se på gardiner som hängde i fönstren. Men, tyvärr, de gardinerna fanns inte till försäljning. “Är det så hos er, att det som finns i fönstren alltid finns att köpa i affären?” sa de förvånat till oss.
Priser på varor ändrades egentligen inte, men kvaliteten försämrades. När det inte fanns köttråvara att stoppa i korvarna blandades alltmer potatis och mjöl i smeten. Till samma pris.
När Sovjet ockuperade Estland 1944 var levnadsstandarden lika hög där som i Finland. När Sovjet föll, då var det en katastrofal skillnad mellan den finska och estniska levnadsstandarden. Vad berodde det på? Var det utsugning eller ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system, undrar Andres Küng. Det ena utesluter inte det andra, avslutar han kapitlet.
Detta gjorde att korruptionen växte oerhört. Man kunde alltid köpa sig förmåner!
Minns ni de vackra orden om osjälviskhet, jämlikhet och ärlighet. Det ska ju vara vad kommunismen bygger på. I själva verket var det precis tvärtom. Oärlighet, själviskhet och lögnaktighet var det som gällde i Sovjetunionen. Alla. även partidekreteraren i Moskva nyttjade det. Jag ser igen hur männen i makten visste vad människor egentligen vill, och pratade om det som en självklarhet, men sedan arbetade de bara med metoder som gynnade dem själva. Vad de sa officiellt hade aldrig någion betydelse. Hur är det att leva så?
Några anekdoter Küng berättar:
Var är det bäst att dö: i det socialistiska eller det kapitalistiska helvetet? I det socialistiska förstås, där kan man alltid hoppas att det fattas kol eller tjära under grytorna.
Vad är det för skillnad på socialism och kapitalism? Kapitalisterna gör sociala misstag, socialisterna gör kapital misstag.
I slutet av åttiotalet var varorna begränsade i affärerna. Det såg vi 1978. När Ants gick ner i en affär där det bara stod konservburkar med inlagd pumpa och gurka, sa expediten till honom: Ni kommer bara hit för att se att vi inget har att sälja.” När vi blev bjudna på middag hos Liia Leetmaa måste hon ha två dagar för att hitta matvaror hon kunde bjuda oss på. Det var helt enkelt i stort sett tomt i affärerna. Jag gick in i en tygaffär för att se på gardiner som hängde i fönstren. Men, tyvärr, de gardinerna fanns inte till försäljning. “Är det så hos er, att det som finns i fönstren alltid finns att köpa i affären?” sa de förvånat till oss.
Priser på varor ändrades egentligen inte, men kvaliteten försämrades. När det inte fanns köttråvara att stoppa i korvarna blandades alltmer potatis och mjöl i smeten. Till samma pris.
När Sovjet ockuperade Estland 1944 var levnadsstandarden lika hög där som i Finland. När Sovjet föll, då var det en katastrofal skillnad mellan den finska och estniska levnadsstandarden. Vad berodde det på? Var det utsugning eller ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system, undrar Andres Küng. Det ena utesluter inte det andra, avslutar han kapitlet.
aug 27 2012, Andres Küng 3
Jag såg en krigsfilm häromkvällen, och jag har helt klart för mig, att det vill jag aldrig mer göra! Aldrig har jag känt så stort obehag av att männskor lider, skadas, sörjer och springer för sina liv. Jag har sett många, många krigsfilmer tidigare och läst så många romaner om kriget, men nu verkar det som om den kvoten är fylld för min del. Jag vet att det inte är någon idé att fråga sig varför vi måste ha krig. Varför vi alltid har krigat. Varför vi dödar så obarmhärtigt i krig. Varför vi lurar oss att bara man följer krigets regler så... Att döda är alltid att döda. Men det är en del av mänsklighetens kultur! Vad är vi för varelser, vi människor?
Allt detta för att jag såg en film.
.....
Jag fortsätter med Kommunismen och Baltikum.
Rahva Hääl, 15 Augusti 1940. Rubriken: Det estniska folkets käraste önskningar har infriats!
Andres Kung skriver:
På årsdagen av den nazist-kommunistiska pakten skrev tidningen Rahva Hääl /Folkets Röst i Estland:
...från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter sopm skön- och facklitteratur.
Och man förstörde böcker! Med kniv, yxor och annat gick man in på bibliotek och förstörde och brände upp de böcker de ansåg inte var tillräckligt kommunistiska. Tre veckor var de sysselsatta med detta.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det egentligen står i texten: Var det verkligen så att alla de här bönderna plötsligt hade blivit utsugare? Vilka människor talas det om? Och: Vem talar om hat och fiendskap? Estland var en synnerligen ung republik, där man varit tvungen att lära sig allt från början, eftersom så många ester hållits som livegna i många hundra år. Man kan faktiskt höra i dag när det talas om andra länder: “Men de har ju bara varit fria i tjugo år!” (t.ex. Ryssland) som försvar för att allt inte fungerar till hundra procent. Vad vi vet är att esterna hade nått upp till Finlands nivå och närmade sig alltmer den svenska standarden. T.ex. införde man tre veckors semester innan Sverige gjorde det.
Självklart fanns det fattiga människor i Estland.Det finns ju fattiga människor i Sverige i dag 2012. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar. Vi tänker olika. Vi har olika ambitioner. Vi ska hjälpa alla att komma på fötter, men vi måste ändå acceptera att många ger efter för enkla lösningar, såsom olika missbruk, vilket spolierar ett tryggt liv och kan vara svårt att avstå ifrån. Vi ser det fortfarande överallt i världen.
Tillbaka till bokbålen:
Under den sovjetiska ockupationen förstördes ca 150 000 titlat bara i Tallinns Bibliotek. Under den nazistioska ockupoationen var det ca 400, och det handlade fr.a. om böcker utgivna under den första sovjetiska ockupationen.
Den estniske författare Aivo Lõhmus i Tartu har beskrivit det så:
Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintas kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender. på samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten som aldrig kan förlåtas.
Alla historielärare skulle i fortsättningen undervisa enligt den sovjetiska undervisningsplanen. Vi har träffat sådana lärare, bl.en som har berättat om de svårigheter han hade att inte berätta sanningen. Han skäms men det fanns inget alternativ. I början av den nya friheten var det oroligt i gymnasieskolorna när eleverna fick klart för sig att lärarna ljugit. Alla var så kontrollerade och det fanns KGB-agenter på alla arbetsplatser.
Jag har också skrivit om de förbjudna estniska sångerna, som var nästan alla de brukade sjunga. Om någon nynnade på en sådan kom alltid en arbetskamrat rusande och frågade vad hon/han gjorde. Var man på en privat fest och råkade sjunga en sådan visa blev man kallad till förhör, och vad som helst kunde hända. Jag har också berättat om Enno som kallades till KGB för att vi lämnat kvar en IKEA-katalog 1978.
Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetandet. skriver Küng.
Det som räddade de små folkens kultur var att Stalin dog. Det gick lättare att andas, och kontrollen var inte riktigt lika hård. På 1960- och 1970-talen blommade den estniska kulturen upp, även om den fortfarande var kontrollerad.
Ett stort misstag Moskva gjorde var när de inte stoppade Lydia Koidulas dikt Mu isamaaa, mu õnn ja rõõm (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som sjöngs som en ny nationalsång. Mina tårar rann när jag såg videon från Sångfestvalen 1975 när jag var i Tallinn tre år senare. Den känslan de sjöng med är svår att överträffa.
Detta är alltså ett annat exempel på kommunismens brott. Vi ska följa Andres Küngs kartläggning av dessa brott för att kunna värdera dem så rättvist som möjligt. Vi ska komma ihåg att de pågick t.ex. i Estland i nästan 50 år, i Ryssland i drygt 70 år! Hur många människor fick sina liv spolierade?
...från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter sopm skön- och facklitteratur.
Och man förstörde böcker! Med kniv, yxor och annat gick man in på bibliotek och förstörde och brände upp de böcker de ansåg inte var tillräckligt kommunistiska. Tre veckor var de sysselsatta med detta.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det egentligen står i texten: Var det verkligen så att alla de här bönderna plötsligt hade blivit utsugare? Vilka människor talas det om? Och: Vem talar om hat och fiendskap? Estland var en synnerligen ung republik, där man varit tvungen att lära sig allt från början, eftersom så många ester hållits som livegna i många hundra år. Man kan faktiskt höra i dag när det talas om andra länder: “Men de har ju bara varit fria i tjugo år!” (t.ex. Ryssland) som försvar för att allt inte fungerar till hundra procent. Vad vi vet är att esterna hade nått upp till Finlands nivå och närmade sig alltmer den svenska standarden. T.ex. införde man tre veckors semester innan Sverige gjorde det.
Självklart fanns det fattiga människor i Estland.Det finns ju fattiga människor i Sverige i dag 2012. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar. Vi tänker olika. Vi har olika ambitioner. Vi ska hjälpa alla att komma på fötter, men vi måste ändå acceptera att många ger efter för enkla lösningar, såsom olika missbruk, vilket spolierar ett tryggt liv och kan vara svårt att avstå ifrån. Vi ser det fortfarande överallt i världen.
Tillbaka till bokbålen:
Under den sovjetiska ockupationen förstördes ca 150 000 titlat bara i Tallinns Bibliotek. Under den nazistioska ockupoationen var det ca 400, och det handlade fr.a. om böcker utgivna under den första sovjetiska ockupationen.
Den estniske författare Aivo Lõhmus i Tartu har beskrivit det så:
Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintas kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender. på samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten som aldrig kan förlåtas.
Alla historielärare skulle i fortsättningen undervisa enligt den sovjetiska undervisningsplanen. Vi har träffat sådana lärare, bl.en som har berättat om de svårigheter han hade att inte berätta sanningen. Han skäms men det fanns inget alternativ. I början av den nya friheten var det oroligt i gymnasieskolorna när eleverna fick klart för sig att lärarna ljugit. Alla var så kontrollerade och det fanns KGB-agenter på alla arbetsplatser.
Jag har också skrivit om de förbjudna estniska sångerna, som var nästan alla de brukade sjunga. Om någon nynnade på en sådan kom alltid en arbetskamrat rusande och frågade vad hon/han gjorde. Var man på en privat fest och råkade sjunga en sådan visa blev man kallad till förhör, och vad som helst kunde hända. Jag har också berättat om Enno som kallades till KGB för att vi lämnat kvar en IKEA-katalog 1978.
Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetandet. skriver Küng.
Det som räddade de små folkens kultur var att Stalin dog. Det gick lättare att andas, och kontrollen var inte riktigt lika hård. På 1960- och 1970-talen blommade den estniska kulturen upp, även om den fortfarande var kontrollerad.
Ett stort misstag Moskva gjorde var när de inte stoppade Lydia Koidulas dikt Mu isamaaa, mu õnn ja rõõm (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som sjöngs som en ny nationalsång. Mina tårar rann när jag såg videon från Sångfestvalen 1975 när jag var i Tallinn tre år senare. Den känslan de sjöng med är svår att överträffa.
Detta är alltså ett annat exempel på kommunismens brott. Vi ska följa Andres Küngs kartläggning av dessa brott för att kunna värdera dem så rättvist som möjligt. Vi ska komma ihåg att de pågick t.ex. i Estland i nästan 50 år, i Ryssland i drygt 70 år! Hur många människor fick sina liv spolierade?
aug 23 2013, forts. Andres Küng
Tallinn 1941.
Det var Andres Küng som först hade ringt till programmet Klarspråk den där gången på 1990-talet när jag reagerade. Det programmet hörde jag inte, men däremot hörde jag svaret och förstod att han hade jämfört esternas situation under sovjetockupationen med judarnas under Förintelsen. Han fick svaret att det var en omöjlig jämförelse. Förintelsen går inte att jämföra med någonting. Och det svarade jag på med att säga att vi vet för lite om vad som hände i Sovjetunionen bakom järnridån. Då fanns det mycket lite dokumenterat om Sovjets illdåd.
Andres Küng fortsatte att publicera mer fakta om den svåra tiden och en av dessa publikationer läser jag alltså nu.
Kommunismen och Baltikum från 1999. Jag skrev lite om det första kapitlet i förrgår, och nu gäller det alltså det andra.
Det var förbjudet att skriva något om terrorn i Sovjetunionen i landet. Man talade inte om den, och jag minns att när Ülo och Anne berättade 1998 för oss om det hemska som drabbat dem visade det sig att de aldrig pratat med varandra om det.
Den första gången något skrevs i ämnet i Estland var 1988 när en tidning på Saaremaa publicerade en ögonvittnesskildring från en man som bevittnat ett massmord i Tartu. 179 lik hade hittats i en brunn. Han berättade om att tre av dem skjutits till döds, medan de andra torterats, stympats (läppar, näsor, öron och på en kvinna: brösten) och sedan kastats i brunnen.
I Kautla hade förintelsebataljonen dödat varenda människa de mött. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.
Vid deportationen den 14 juni var det 9 250 människor som drabbades. Kommunisterna har anfört olika skäl till att det hände. Bl.a. har man sagt att de borgerliga regeringarna förföljde kommunisterna tidigare och det här var svar på tal. I Estland arresterades 258 kommunister efter försöket till statskupp 1924. Ingen dödades. Under de två första månaderna av sovjetiskt styre arresterades 7 043 personer. Sju gånger fler på två månader än Estland gjorde under tjugo år.
Ett annat skäl skulle vara att rensa landet från antisovjetiska element inför det nazityska anfallet. Men inte hade man då behövt deportera de unga under 14 år (28,4 %) och de över 50 år (17,3 %). Även judar deporterades. De utgjorde 0,4 % av befolkningen men 4 % av de deporterade.
Man har hittat brev skrivna av Republiken Estlands president Konrad Päts. Han deporterades i juli 1940 och dog på mentalssjukhus i Burasjevo i Ryssland 1956. Han fick inte kallas vid namn, bar aNr 12. Han torterades och hotades och hade fruktansvärda år på sinnesjukhus.
I breven ber han Förenta Nationen rädda hans folk, som annars skulle förintas. Det var hans övertygelse. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria stater, avslutar han sina brev. Det blev ingen reaktion från FN.
Esterna flydde utomlands när de fick möjlighet under striderna mellan ryssar och tyskar 1944. Ca 35 000 flydde till Sverige där de togs emot vänligt av svenskarna i allmänhet, men politikerna belade dem med propagandaförbud. De fick inte tala om vad de varit med om varken under den kommunistiska eller den nazistiska ockupationen. Det skapade naturligtvis problem. Ants minns ju så väl hur fröken i skolan sa när han kom: “Jaså nu har nazistungarna kommit hit.” Hans mamma fick gå till advokat för att få en ändring av skolans attityd.
De ester som blev kvar i Estland fick sina liv spolierade av folkmord, förtryck, förryskning och allmän ofrihet.
Küng publicerar en tabell över deportationerna i mars 1949 i Estland.
planerat antalfaktiskt antal
Män7 582 4 507
Kvinnor9 93510 274
Barn4 809 5 717
tom 15 år
Männen som förvarnades gömde sig i skogarna. Men deportationskvoten måste fyllas. Då ökades antalet kvinnor och barn istället.
Man räknar med att 7,2 % av befolkningen deporterades. Män i arbetsför ålder: 12 % av de deporterade.
Jag har berättat om Evi Juhani som bara var 6 år när hon hämtades för att deporteras tillsammans med sin äldre syster. De var dömda som “skyldiga”. Sovjetunionens fiender antagligen, det framgick inte tydligt vad de var skyldiga till.
Efter detta blev befolkningen ordentligt påverkad. De blev misstänksamma och hatiska och självmorden ökade.
Dessutom stod hus tomma i landet när människor tvingats iväg, det möjliggjorde att en stor invandring av rysktalande påbörjades. I akt och mening att döda den estniska kulturen.
1950 var det en stor arresteringsvåg av intellektuella. Man arresterade också estniska kommunistledare. Alla de första ledarna dödades. Så tackade Moskva för hjälpen!
Moskva ändrade också gränserna. Stora områden som tillfallit Estland vid freden i Tartu 1920, skrevs över som tillhörande den ryska staten, och på det viset var det 70 000 ester som tvingades bli ryska medborgare istället.
Tänk er att halva Stockholms befolkning varit ryssar, att alla gatuskyltar var tvåspråkiga och att ryska var obligatoriskt i skolorna, skriver Andres Küng. Men jag tror att om vi ska förstå måste vi också sätta oss in i att vi eller några släktingar flyttats till ett helt nytt område där vi absolut inte vill vara; där det inte finns mat så det räcker; någon dör varje dag. Fadern i familjen var borta. Hela livet var ovisst. Kanske har vi nu kommit tillbaka till Sverige efter flera år i helvetet och allt vi tvingats lämna är borta. Vi får inte flytta hem utan tvingas in i en lägenhet där det redan bor ett par familjer. Dessutom är de nya människorna i landet nya herrar, som vi måste akta oss för. De har makt att skicka tillbaka oss till helvetet.
Kapitlet jag just refererat heter Folkmordens tid.
Andres Küng fortsatte att publicera mer fakta om den svåra tiden och en av dessa publikationer läser jag alltså nu.
Kommunismen och Baltikum från 1999. Jag skrev lite om det första kapitlet i förrgår, och nu gäller det alltså det andra.
Det var förbjudet att skriva något om terrorn i Sovjetunionen i landet. Man talade inte om den, och jag minns att när Ülo och Anne berättade 1998 för oss om det hemska som drabbat dem visade det sig att de aldrig pratat med varandra om det.
Den första gången något skrevs i ämnet i Estland var 1988 när en tidning på Saaremaa publicerade en ögonvittnesskildring från en man som bevittnat ett massmord i Tartu. 179 lik hade hittats i en brunn. Han berättade om att tre av dem skjutits till döds, medan de andra torterats, stympats (läppar, näsor, öron och på en kvinna: brösten) och sedan kastats i brunnen.
I Kautla hade förintelsebataljonen dödat varenda människa de mött. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.
Vid deportationen den 14 juni var det 9 250 människor som drabbades. Kommunisterna har anfört olika skäl till att det hände. Bl.a. har man sagt att de borgerliga regeringarna förföljde kommunisterna tidigare och det här var svar på tal. I Estland arresterades 258 kommunister efter försöket till statskupp 1924. Ingen dödades. Under de två första månaderna av sovjetiskt styre arresterades 7 043 personer. Sju gånger fler på två månader än Estland gjorde under tjugo år.
Ett annat skäl skulle vara att rensa landet från antisovjetiska element inför det nazityska anfallet. Men inte hade man då behövt deportera de unga under 14 år (28,4 %) och de över 50 år (17,3 %). Även judar deporterades. De utgjorde 0,4 % av befolkningen men 4 % av de deporterade.
Man har hittat brev skrivna av Republiken Estlands president Konrad Päts. Han deporterades i juli 1940 och dog på mentalssjukhus i Burasjevo i Ryssland 1956. Han fick inte kallas vid namn, bar aNr 12. Han torterades och hotades och hade fruktansvärda år på sinnesjukhus.
I breven ber han Förenta Nationen rädda hans folk, som annars skulle förintas. Det var hans övertygelse. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria stater, avslutar han sina brev. Det blev ingen reaktion från FN.
Esterna flydde utomlands när de fick möjlighet under striderna mellan ryssar och tyskar 1944. Ca 35 000 flydde till Sverige där de togs emot vänligt av svenskarna i allmänhet, men politikerna belade dem med propagandaförbud. De fick inte tala om vad de varit med om varken under den kommunistiska eller den nazistiska ockupationen. Det skapade naturligtvis problem. Ants minns ju så väl hur fröken i skolan sa när han kom: “Jaså nu har nazistungarna kommit hit.” Hans mamma fick gå till advokat för att få en ändring av skolans attityd.
De ester som blev kvar i Estland fick sina liv spolierade av folkmord, förtryck, förryskning och allmän ofrihet.
Küng publicerar en tabell över deportationerna i mars 1949 i Estland.
planerat antalfaktiskt antal
Män7 582 4 507
Kvinnor9 93510 274
Barn4 809 5 717
tom 15 år
Männen som förvarnades gömde sig i skogarna. Men deportationskvoten måste fyllas. Då ökades antalet kvinnor och barn istället.
Man räknar med att 7,2 % av befolkningen deporterades. Män i arbetsför ålder: 12 % av de deporterade.
Jag har berättat om Evi Juhani som bara var 6 år när hon hämtades för att deporteras tillsammans med sin äldre syster. De var dömda som “skyldiga”. Sovjetunionens fiender antagligen, det framgick inte tydligt vad de var skyldiga till.
Efter detta blev befolkningen ordentligt påverkad. De blev misstänksamma och hatiska och självmorden ökade.
Dessutom stod hus tomma i landet när människor tvingats iväg, det möjliggjorde att en stor invandring av rysktalande påbörjades. I akt och mening att döda den estniska kulturen.
1950 var det en stor arresteringsvåg av intellektuella. Man arresterade också estniska kommunistledare. Alla de första ledarna dödades. Så tackade Moskva för hjälpen!
Moskva ändrade också gränserna. Stora områden som tillfallit Estland vid freden i Tartu 1920, skrevs över som tillhörande den ryska staten, och på det viset var det 70 000 ester som tvingades bli ryska medborgare istället.
Tänk er att halva Stockholms befolkning varit ryssar, att alla gatuskyltar var tvåspråkiga och att ryska var obligatoriskt i skolorna, skriver Andres Küng. Men jag tror att om vi ska förstå måste vi också sätta oss in i att vi eller några släktingar flyttats till ett helt nytt område där vi absolut inte vill vara; där det inte finns mat så det räcker; någon dör varje dag. Fadern i familjen var borta. Hela livet var ovisst. Kanske har vi nu kommit tillbaka till Sverige efter flera år i helvetet och allt vi tvingats lämna är borta. Vi får inte flytta hem utan tvingas in i en lägenhet där det redan bor ett par familjer. Dessutom är de nya människorna i landet nya herrar, som vi måste akta oss för. De har makt att skicka tillbaka oss till helvetet.
Kapitlet jag just refererat heter Folkmordens tid.
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum,
Jag ska börja med en rättelse. Jag har tydligen någon gång sagt att alla svenskar ansåg att esterna var fascister (Stalin förbjöd användandet av ordet nazist, så det blev fascism de anklagades för. De var varken det ena eller det andra).
Det är fel. Det som är svårt att komma ihåg i dag är hur bortglömda de baltiska staterna var. Jag kan istället säga så här: Av de som ändå visste om den estniska statens tidigare existens var alldeles för många övertygade, genom skicklig propaganda öster ifrån, att alla ester var nazister. Jag hörde det själv från så många och jag vet ju att det var en vanlig fråga om man sa att man var est.
…..
…..
Andres Küng i samspråk med Mart Laar.
Jag har nu fått tag i ett häfte av Andres Küng: Kommunismen och Baltikum, 1999.
Andres Küng var född i Sverige av estniska föräldrar. Han arbetade för Estland och startade en Volvo-station i Tallinn så snabbt det gick. Han dog 2002 i en hjärtattack.
Inledningsstycket säger så mycket om de små baltiska staternas situation:
De baltiska - och övriga nordiska - staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl.a. de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakt med Sovjetunionen år 1932 och senare förlängt dem med tio år.
Är man ett litet land mellan två stormakter betyder inga avtal något. De fattar vilka beslut de vill över huvudet på de små staterna. Om den ena makten dessutom är Sovjet / Ryssland måste man lära sig att avtal absolut inte betyder något. Vad ska en liten stat då göra? Kan världen egentligen acceptera små stater? Det här problemet är synnerligen viktigt att få svar på för de baltiska staterna som fortfarande ständigt råkar ut för påhopp från Ryssland.
Inledningsstycket säger så mycket om de små baltiska staternas situation:
De baltiska - och övriga nordiska - staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl.a. de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakt med Sovjetunionen år 1932 och senare förlängt dem med tio år.
Är man ett litet land mellan två stormakter betyder inga avtal något. De fattar vilka beslut de vill över huvudet på de små staterna. Om den ena makten dessutom är Sovjet / Ryssland måste man lära sig att avtal absolut inte betyder något. Vad ska en liten stat då göra? Kan världen egentligen acceptera små stater? Det här problemet är synnerligen viktigt att få svar på för de baltiska staterna som fortfarande ständigt råkar ut för påhopp från Ryssland.
Efter andra världskriget var det ingen som försvarade ländernas självständighet trots vissa löften från Atlantstaterna. Sverige uttryckte dessutom förakt för att de skulle ha utvecklats till totalitära stater själva. Detta är nonsens. När det gäller Estland, som jag vet mest om, var landet en demokrati med fria val under sina fria år, utom de år under 1930-talet när president Päts ville rädda landet från nazism. Små stater blir gärna slarvigt felvärderade om andra större stater tar hänsyn till sin egen säkerhet i första hand. Och det gjorde hela västvärlden. Kanske hade de sett för mycket av hur Sovjet kastade in tusentals och åter tusentals soldater i en jämn ström utan att vidta några försiktighetsåtgärder.
Hur kunde sedan så många svenskar tro på att Sovjet var en rättstat och ett moraliskt land, som tog ansvar för sina medborgare? Jo, de frågade inte balterna. När en est försökte berätta hur de levt under den första ockupationen 1940 - 41, då vägrade man lyssna.
Det får inte hända igen! Det kan aldrig, aldrig vara så att den som bara tittar på vet mer än den som levt i den svåra verkligheten. Alla människor har samma värde, även de baltiska folken.
Den 28 september tvingade Stalin på esterna en biståndspakt där det betonas respekt för självstyret, statsskick, ekonomiskt och politiskt system samt militär handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstabens kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen.
Dagen efter undertecknandet skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av “antisovjetiska element” från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.
Hur kunde sedan så många svenskar tro på att Sovjet var en rättstat och ett moraliskt land, som tog ansvar för sina medborgare? Jo, de frågade inte balterna. När en est försökte berätta hur de levt under den första ockupationen 1940 - 41, då vägrade man lyssna.
Det får inte hända igen! Det kan aldrig, aldrig vara så att den som bara tittar på vet mer än den som levt i den svåra verkligheten. Alla människor har samma värde, även de baltiska folken.
Den 28 september tvingade Stalin på esterna en biståndspakt där det betonas respekt för självstyret, statsskick, ekonomiskt och politiskt system samt militär handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstabens kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen.
Dagen efter undertecknandet skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av “antisovjetiska element” från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.
Ivan Serov.
Naturligtvis tänker jag på det här när jag läser vissa böcker. Djupast grep mig uttrycket att esterna skulle
glömma “gamla oförrätter”. Kräver någon att judarna ska glömma Auschwitz som en gammal oförrätt? Men även andra som menar att esterna ska lita på Ryssland. Det kan de aldrig göra! De vet av erfarenhet att man absolut inte kan göra det. Ett avtal är inget avtal. Ryssen vet vad folket vill, lovar det, och gör precis tvärt om. Ryssland har aldrig tagit på sig ansvaret för det som hände, alla mord och deporteringar, på det sätt som Tyskland gjort. Tvärtom kräver de att esterna ska hylla dem som befriare. Vi minns Bronsnatten! Det spelar ingen som helst roll vad esterna säger själva i sitt eget land. Det står så många minnesmonument kvar från ockupationstiden för att esterna inte vill ha bråk med Ryssland, men ryssarna förstörde alla estniska monument när de fick tillfälle. En stor stat gör som den vill, en liten stat får passa sig.
...de baltiska kommunistpartierna hade sommaren 1940 mellan 100 och 200 medlemmar vardera.
Så kom “valet” 1940.
Den sovjetioska nyhetsbyrån TASS meddelade valresultater 12 timmar innan vallokalerna stängt.
Kanske har det nu - snart sextio år efteråt (1999) åter blivit dags att lära sig något av dessa våra grannfolks erfarenheter av kommunistisk teori och praktik.
Så avslutas det första kapitlet, och jag tror att väst verkligen fortfarande har mycket att lära sig av de baltiska folken.
