Juni 3, 2012. Ska vi byta till svenska nu?
Idag kunde vi lyssna på en dokumentär: Ska vi byta till svenska nu? Om ester, exil och egensinne. Ett program av Dodo Parikas.
Dodo Parikas född 1956 i Sverige av estniska föräldrar.
Äntligen ett program om flyktingarna från Estland. (Dock var det återigen en missuppfattning om vilka som kom. Jag hoppas vi kan få mer information om dem. De utgör ett intressant inslag i vår kultur. De har åsiketer också. 
En av de intervjuade, Enn Illiste berättade att han fått arbete direkt när han kom. Först fick han arbete i skogen, sedan blev han montör i en fabrik. Han lärde sig svenska på jobbet, och studerade sedan och var en av arkitekterna som skapade “miljonprogrammet” - ni vet den stora nybyggnationen 1965-75. Han undrade om det inte finns enkla arbeten i Sverige nuförtiden. "Det är väl bättre att man arbetar än att de kastar sten på polisen eller bränner bilar. Det är så bra att genast komma ut i arbete och komma i kontakt med svenskar på det sättet."
Det tyckte också Mai Raud-Pähn, som först fick ett jobb på ett sjukhus för TBC-sjuka. Men senare pluggade vidare, och bl.a. läste konsthistoria för professor Sten Karling, precis som jag.
Själva flykten var dramatisk för dem båda, som absolut inte kände varandra innan radioprogrammet gjordes. De hamnade i Tyskland och var där fram till 1950 då de måste smugglas in i Sverige.
Enn Illiste berättade också om att hans bäste väns pappa var den som 1940-1941 satte ihop listorna på dem som skulle deporteras till Sibirien. Vid ett tillfälle tog han kontakt med Enns pappa, som fanns med på listan. Pappan bad att få se hela listan. Läste igenom den och tog en runda i byn. När så soldaterna kom för att hämta folk i byn, då var alla borta. Alla hade förvarnats. På listan stod bl.a. Pappa Martin, mamma Erna, Enn själv och systern Ivo. Hela familjen skulle skickas till Sibirien!
Mai Raud Pähn berättade om sina judiska klasskamrater, som inte hade följt de retirerande sovjetiska trupperna tillbaka in i Ryssland, utan stannat kvar. Ingen klarade livet.
Hon kunde också visa hur det låter när en bomb fälls i närheten. “Om du hör ljudet av bomben, då klarar du dig.” Så sa de till henne för att lugna henne. Och det är intressant hur sådana ljud fastnar i huvudet. Det har jag erfarit på nära håll...
Ni kan själva lyssna på programmet om ni går in på sidan:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=5129935 där hittar ni spelaren.
Jag reagerade starkt på att det sas att det var “baltiska” flyktingar som kom till Sverige. Det är emellertid inte helt fel trots att antalet flyktingar från de tre länderna varierade stort. På UNHCR:s hemsida anges det att det var 30 000 ester, 5 000, letter och 500 litauer.
Naturligtvis är det också tveksamt att tala om baltutlämningen. Huvuddelen bestod av omkring 2 700 tyskar, men även 150 letter jämte några få ester och litauer. (NE). Detta som skrämde så många ester att flytta vidare till USA eller Kanada bl,a, familjen Ilves.
Det kan fortfarande vara problem för esterna att få ut riktiga pass. Vi har fått höra om två ester som haft bekymmer. Båda bodde några år i flyktinglägret i Geislingen i Tyskland innan de reste vidare till Australien med sina föräldrar.
När jag fick mitt första pass den 20 juni 1960 stod det att jag är född i Estland. Jag bestämde mig för att se hur det ser ut i Geislingen i dag, men jag reste först till Sverige och där var det inga problem, men jag reste vidare till Finland och de glömde stämpla mitt pass när jag kom dit. Därför blev det uppståndelse när jag skulle resa ut ur landet. Jag fördes till ett förhörsrum och fick svara på frågor: Hur länge hade jag varit i Finland? Vad gjorde jag i Finland? Var hade jag varit? Var var jag född? osv. Jag kunde trots allt fortsätta till Hamburg.
(Det var som när hamnen i Vasa, Finland nästan stannade sin verksamhet (ok, överdrift) när de 1978 såg att i Ants svenska pass stod det att han var född i Estland. Han fick förklara en bra lång stund att han var svensk medborgare innan de kunde lugna ner sig och förstå.
Den andra historien:
Det är underligt hur gamla ekon fortfarande hörs över ett halvt sekel senare.
I dag fick jag mitt pass förnyat. Jag kontrollerade det och såg till min förvåning att det stod: Födelseort: Tallinn, Sovjetunionen.
Jag kontaktade en tjänsteman och förklarade att Estland varit fritt från ryska bestyämmelser sedan augusti 1991.
Vad som också var märkligt var att tjänstemannen var andra generationens flykting från Vietnam. Hade det varit någon från trakten skulle jag inte tänkt mer på det, i Australien tror de nämligen att kriget började för tjugo år sedan och att flyktingarna kommer från områden i Afrika och Afghanistan.
Mitt pass har en märklig historia från första början. Det första som hände var när min son och jag 1990 skulle resa till Nya Zeeland. Det kom ett kuvert med posten från passmyndigheten som jag la åt sidan eftersom vi inte skulle resa förrän om några månader. Efter ungefär tre veckor var unge Adrian så nervös att han absolut ville se hur hans pass såg ut. Han öppnade kuvertet och skrek till: Det är bara ett pass här - mitt! Såp mycket bekymmer när man har bråttom. Jag borde kontrollerat. Pass-tjänstemannen hade ringt och sagt att Estland inte var ett giltigt land. Jag fick välja mellan att de skrev USSR eller utelämnade ursprungsland. Mitt pass har därefter inte haft mitt födelseland ifyllt på tjugo år.
Jag blev oerhört upprörd i morse när jag åter såg USSR-Sovjetunionen i mitt pass.
