Maj 25, 2016 Problem i Sverige och på Krim.
1. Pengar finns inte.
2. Håll ut.
3. Allt gott till dig, ett gott humör och god hälsa.
Så blev det med de fantastiska löftena om ett bättre liv för alla på Krim.
(Ohtuleht)
Maj 19, 2016 Så mycket har förändrats i media på en kort tid.
Jag vet att jag planerade att skriva två gånger i veckan, men ibland kan man inte bestämma över tiden. Jag skriver nu i alla fall.
Tänk att jag kunde läsa i en svensk tidning i dag, att svenska media haft så fel när de talade föraktfullt om esterna som rustade för försvar av sitt land. Vladislav Savic, en av flera, har sagt att esterna fattar inte att krigen i Europa är slut!
Så mycket har förändrats i media på en kort tid. “Sveriges problem med den stora invandringen har nu blivit en dyr historia för landet”. Så fick ingen säga för ett år sedan, då var man rasist. Nu ser jag aldrig ordet rasist i tidningarna. Men ändå är det jag eftersträvar, att man arbetar på ett realistiskt sätt med invandrarfrågan. Gör gärna som esterna: Ge dem asyl, som vill bli svenskar, lära sig språket och kulturen. Ta emot även andra, men på tidsbestämd asyl. Jag vet, det är för sent. Alldeles för sent. Men esterna ser faktiskt vilka enorma problem vi står inför, eller rättare sagt, vi redan har och kommer ha mycket länge. Och så reser svenskar till Estland och gör ett föraktfullt reportage om främlingsfientlighet, utan att se, att problemen är mångfallt större i Sverige. Min dröm, det är att våra journalister, politiker och professorer ska vara kloka, intelligenta människor, som vet vad de talar om, som söker kunskap, och ser bakgrunden till allt som sker. Tänk om journalisterna Hasse Svens, Niklas Orenius och de andra hade gjort reportage om Estland som inte bara var fyllda av fördomar, utan som var skrivna med en större kunskap om och förståelse av vad Estland egentligen är. I själva verket är Estland och dess invånare ett exempel på ett tömt och härjat land som rest sig ur askan och blivit ett framgångsland.
-----
Nu måste jag berätta om en 11-årig flicka, Meline, som kommit som flykting från Armenien till Tartu för fyra år sedan. Hon vet redan vad hon ska bli när hon blir stor! Hon ska nämligen bli modedesigner. Vi fick se hennes fantastiska kollektion av kläder till Barbie-dockor som just nu ställs ut i Tartu. Hon har klätt 70 Barbie-dockor i alla slags kläder. Hon har gjort olika kollektioner för olika behov. Det är kläder för alla årstider, för promenader, sport, för att gå ut med väninnorna mm, mm.
Hennes klasskamrater kom med sina dockor, och gav dem till Meline för utställningen, och nu har hon en dröm, nämligen att hon som tack ska kunna sy likadana kläder till dem, som just deras docka har på sig!
Tyvärr hittar jag ingen bild att visa på den fantastiska utställningen.
April 21, 2016 Ännu ett svar på en fråga i kommentarerna.
Jag måste svara på frågan jag fick i kommentarerna angående min blogg
APRIL 10, 2016 ESTLAND ÄR ETT SPECIELLT LAND, som handlar om att esterna inte tror på medborgarlön. “Vi kanske har en mer realistisk syn på mänskliga svagheter”, säger socialförsäkringsministern.
Vad är det för erfarenheter mer specifikt ? från Sovjettiden ? undrar Jonas.
Ja, vad är det som skiljer esterna från oss? Vad är det för erfarenheter de har, som är så annorlunda än våra?
Att jag började skriva min blogg, var bl.a. för att jag ville att vi ska förstå vad de gått igenom. Under femtio år levde de ett eländigt liv, där allt var osäkert. Naturligtvis var de först åren medan Stalin ännu levde de allra värsta. Då stals deras egendomar och det mesta blev förstatligat eller blev kolchoser eller sovchoser. Allt under tvång. Många mördades och/eller deporterades. Många flydde för sina liv.
Jag har skrivit mycket om det.
De kunde inte slappna av. KGB fanns alltid i närheten. Godtycket var allenarådande. Stöld av statens egendom var vanligt, eftersom staten hade stulit av dem. Man kunde inte lita på någon egentligen. Till och med om barnen sa något olämpligt kunde föräldrarna råka illa ut. Vad var olämpligt? Ja, att man firade jul t.ex. Att man hade julgran. Att de berättade om livet under frihetstiden. Eller sjöng en gammal folksång. Ja, vad som helst kunde bli straffbart.
Man lärde sig ljuga, stjäla och ange.
I Sverige hade vi en kultur där man litade på varandra. Vi vill tro att alla människor är “goda”. Vi tror absolut inte att folk vill oss illa. Vi tror inte att någon kan komma på tanken att utnyttja vårt välfärdssystem på ett felaktigt sätt, för egen vinning. Och om det ändå händer, då blir de avslöjade och återbetalningsskyldiga.
Men så börjar invandringen av människor från andra kulturer. De är i behov av hjälp, och vi vill hjälpa. Det dröjer tills vi ser, att de tänker på ett annat sätt. Vi förstår inte att vi måste berätta för dem om hur vi tänker och hur vi gör i vårt land. Vi förstår inte hur olika kulturer skiljs åt. “Vi är ju alla lika!” Och så blir vi utnyttjade. Vårt välfärdssystem töms på pengar. Miljoner betalas ut till bedragare. Hur kan det vara så? Media vill inte berätta eftersom det är “rasism” att få oss att inse att vi är olika.
Sanningen är den, att vi är präglade av vår uppväxt. Det fungerar så. Vi lär oss tidigt vad som förväntas av oss och hur saker hänger ihop. I Sovjetunionen var livet helt annorlunda än i väst. I Estland minns man så väl hur det var, och man vet hur människorna blev, och de vill inte komma tillbaka till det osäkra livet.April 15, 2016 Frihet eller inte frihet...
Jan 26, 2016 Baltutlämningen.
Vi som prenumererar på SvD kan i dag läsa en artikel om Baltutlämningen, skriven av Martin Gens. Det var då den svenska regeringen i januari 1946 lämnar över flyktingar, som stridit på den tyska sidan i sitt land för att befrias från Sovjetunionen och i övertygelsen att då skulle Estland bli ett fritt lad. Många balter var också tvångsvärvade både till den tyska och den sovjetiska armén.
Jag anser att det ska berättas igen. Vi lever nu åter med flyktingproblematik. Många söker sig till vårt land, och regeringen måste fatta beslut om vilka som ska få stanna. Kanske tar man också nu hänsyn till makthavarna i andra länder, och vad deras åsikter kan betyda för Sverige.
Såret som aldrig läker
Baltutlämningen: De stympade sig själva, hungerstrejkade och några begick självmord. Allt för att undvika det grymma öde som antogs vänta i Sovjet. Det här är berättelsen om den kyliga januaridagen för 70 år sedan, då 146 baltiska soldaters öden slet isär det svenska samvetet.
Han minns hur hans kamrater tog sina liv.
• Hur Oscars Lapa stack en kniv i sitt hjärta, liggandes på sängen i fånglägret Ränneslätt.
• Hur Peteris Vabulis skar sig djupt i halsen vid kajen i Trelleborg, där det ryska fartyget Beloostrov väntade för att ta dem tillbaka till det Sovjetockuperade Baltikum.
De hade alla vid krigsslutet flytt till Sverige, men bar tysk uniform och skulle därför överlämnas till segrarmakten på andra sidan Östersjön.
– Vi trodde vi skulle få skydd i Sverige eftersom det var ett neutralt land i andra världskriget, förklarar Janis Steinbergs i en intervju med den lettiska dagstidningen Diena i samband med 60-årsdagen för baltutlämningen.
Janis Steinbergs hade tvångsrekryterats av nazisterna som 23-åring. Han upplevde fasorna i Danzig när staden i slutet av mars 1945 hamnade under sovjetisk ockupation och utsattes för plundring och ödeläggelse.
Han säger: Vi var inte ens särskilt bevakade. Vi kunde ha smitit ut från lägret när som helst och försvunnit iväg ut i Sverige.
Redan nästa dag inleder balterna en hungerstrejk.
– Jag var själv utan mat i 20, kanske 21, dagar, minns Janis Steinbergs.
Media får veta, och skriver om hungerstrejken. Det blir visserligen en hungerstrejk, men folket är splittrat. Här ska vi komma ihåg, att svenskarna (dock inte de borgeriga) svängt från tysktrogna till “västvänner” när de allierade vann kriget, och de sovjetiska morden och deportationerna skulle glömmas bort. Vad som verkligen hände i Sovjet ville ingen veta förrän möjligen efter 1991.
Kommunisterna, SKP, ville till och med att alla civila baltiska flyktingar, 30 000 till antalet, skulle skickas till Sovjet.
Den kommande tiden präglas av fortsatta borgerliga protester. Till och med kungen vädjar till Stalin att ändra sig.
Det är inte så att man måste göra så här, rent folkrättsligt. Och det visste utrikesminister Östen Undén. som är en av våra största folkrättsliga experter genom tiderna.(och uppenbarligen en stor hycklare.)
– Det här var ju ett utlämningsbeslut som fattats av statsminister Per Albin Hanssons samlingsregering under kriget. Och nu var den socialdemokratiska vänsterregeringen som tagit över, fast besluten att genomföra det.
Det handlade om Sveriges anseende hos de allierade, som inte var intresserade av att det skulle bli bråk mellan Sverige och Sovjetunionen.
De som genom åren rättfärdigat beslutet med att det skulle röra sig om baltiska nazisympatisörer som deltagit i massmord på judar och andra krigsbrott har Mats Deland inte mycket till övers för. /.../så när som på en, Oscars Lapa, som ingick i ett kommando som låg bakom stora utrensningar i Lettland under kriget, och som sedermera tog livet av sig i ett svenskt interneringsläger.
Men där satt de nu, den 25 januari 1946, på bussar på väg till Trelleborgs hamn. Där fartyget Beloostrov stod och väntade. I sista stund tar löjtnant Vabulis sitt liv. En lettisk soldat krossar ett fönster och skär upp sina handleder. En annan försöker kasta sig i det iskalla vattnet.
Den svenska opinionen mot utlämningen kan ha fått resultatet att “bara en” av balterna dömdes till döden.
De flesta släpptes efter ett tag och fick leva sina liv i det ockutikum. Dock med hårda restriktioner. Som Janis Steinbergs.
Bitterheten finns fortfarande inom mig. Och den kan aldrig släppas ut.
Texten om balutlämningen avslutas:
Forskarkåren är enad om att det hela helt enkelt var politik, där balterna var brickor i ett spel. Baltutlämningen förblev länge en politisk, istället för en rättslig, fråga och oron över att stöta sig med ryssarna satt fast i de svenska politikerna ända fram till Sovjets fall 1991.
Ni minns kanske när Sveriges utrikesminister, Sten Andersson, sa vid en visit i Tallinn, att Estland inte var ockuperat. Det blev Tjeckiens president som förklarade för Andersson att Estland verkligen var ockuperat. Men det är en bild som stämmer med våra erfarenheter bland mina landsmän. De som visste att det funnits ett land som hette Estland var absolut övertygade om att det var ett nazistland som frivilligt gått in i Sovjetunionen.
1994 bjöd moderatregeringen och kungen in de 35 utlämnade balter som fortfarande var i livet till Stockholmoch bad om ursäkt. Och Sverige gottgjorde Estland för dess av Sverige till Sovjet överlämnade guldreserv.Andra advent 2015.
Sep 16, 2015 Vikten av en kultur.
Jag läste i Aftonbladet att våra svenska folkdräkter bara är ett hopkok.
Nej!! De svenska folkdräkterna har sin grund i gammal svensk tradition. Att de sedan har förändrats lite grand efterhand, gör inte att de inte är svenska. De tillhör vår tradition!
Precis som den svenska nationalsången, som flera har protesterat mot. Det är en sång, som vi (nästan) alla kan, och som vi gärna sjunger på idrottsevenemang! Den är svensk, även om vi inte haft den så länge. Vi, som lever nu, sjunger den gärna och med en känsla av stolthet.
Det är vårt land, med vår kultur, där vi vet vad olika sätt att tala och göra miner betyder. Vi vet hur vi beter oss i de flesta situationer, vilket kan vara helt fel i andra länder. Det är en trygghet, och den gör att vi kan slappna av. Våra seder är inte heller svåra att förklara för andra människor, men det behövs förklaringar för att det inte ska bli tvister i onödan.
Min man, lärare på gymnasiet, berättade att när han förklarade hur det går till i Sverige för en invandrarelevs föräldrar, då var de så tacksamma, och sa "ingen har förklarat det här för oss tidigare". När det är så enkelt!!
Vi svenskar har en svensk kultur! Vi har vårt språk, och vi har våra seder och bruk, som inte ska negligeras av våra medier.
Med vänlig hälsning
Sep 15, 2014 Svenska problem.
Jag är allvarligt bekymrad. Jag har tidigare skrivit i min blogg att det är viktigt att vi behåller och förbättrar det svenska rättssamhället. Vi får aldrig acceptera andra rättsregler, sådana som vi tidigare avvisat. Vårt land är viktigt för oss alla som lever här, och vi ska inte göra det svårare att, just, leva här. Vi kan inte förneka, att problem uppstått med den stora invandringen. Vi har minst 55 områden, där polisen eller brandkåren kräver assistans för att gå in. Det är nytt för det moderna Sverige. Det är allvarligt. Där kan vi inte garantera rättssamhället.
Jag är också oroad över Brå:s statistik. De visar egentligen bara att vi ska manipuleras att tro att allt är som det ska vara, om inte bättre.
När det gäller "dödligt våld" räknas då knuff från balkong och andra kulturrelaterade mord?
Ska vi blunda?
Jag skulle uppskatta att man talade sanning i våra medier och redovisade sanningen om de svenska förhållandena. Men det är väl för mycket begärt.
Jag vill hellre veta och se vad som kan göras, än att få del av misstänkt propaganda och inte få säga något alls. Jag vill kunna diskutera livet och levnadsförhållanden i det land i vilket jag föddes, liksom mina förfäder.
Jag har berättat om när jag var 5 år och förstod, att vuxna ändrar reglerna efter sina olika behov. Så rätt jag hade vid 5 års ålder! Politikerna i Sverige svarar inte längre på frågor. De säger det, som de i förväg bestämt att de ska säga och gör som Bo Ringholm; hellre säger de samma mening många gånger än rakt besvarar en fråga. Är inte det att lura medborgarna? Och dem röstar vi på. Det finns ju inga andra. Vad är politik i dag? Mycket manipulation, och lurendrejeri!? Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt skodde sig på oss efter sina avgångar från politiken. Det är bara två exempel, men allvarligt. Politikerna arbetar tydligen för sitt eget väl och ve, och vet inte så mycket om den "vanlige" svensken. De har aldrig tänkt på att vi lever på olika ekonomiska nivåer, och när det gäller Persson och Reinfeldt har de blundat för att det även är svenskar med ont om pengar, som bidrar till deras överflöd.
Dessutom.
Vad kan Rheinfeldt ha menat när han sa att han "förstod" Putins oro för ryssarnas situation i Ukraina!? Vad menade han med det? "Förstår" Rheinfeldt också Putins "oro" för de invandrade ryssarna i Estland och Lettland?
"Förstår" Rheinfeldt också de invandrade ryssarnas mycket högre standard i Estland än i Ryssland. i så fall: "förstår" han ändå Putins oro.
Förresten, om nu Erdogan skulle tillkännage att han känner stor oro för turkarnas situation i Sverige, skulle Rheinfeldt "förstå" det också? Ack dessa naiva svenskars förståelse för allt och alla!
Alice Teodoresku.
Juni 23, 2015 Segerfest i Estland. Naivitet eller ren dumhet i Sverige?
I dag firar man Segerdagen i Estland. Det är segern som gav friheten 1920 man firar, till minne av slaget vid Võnnu år 1919, då estniska styrkor besegrade ett försök till att återfå den Baltisk-tyska kontrollen över regionen. Segerdagen firas på midsommarafton, en traditionell högtid, som även kännetäcknar årets ljusaste dag, då gryning och skymning går samman. (estniska ambassadens formulering)
I Estland gör man numera så, att alla nationella högtidsdagar firas på olika platser i landet, och detta år var man på Hiiumaa/Dagö.
Paraderade gjorde estniska, amerikanska och polska soldater, hemvärnet /Kaitseliit, scouterna /Noored Kotkad, Kodutüdrukud/kvinnliga hemvärnet, repr. fr. hemvärnet från Finland och Sverige/Gotland, alla militärattacheer stationerade i Estland, ÖB och statsledningen m.fl. Det sändes direkt i TV. Paraden avslutades med överflygningar av jaktplan från USA, Kanada, Norge, Danmark och Polen.
President Ilves talade om “vikten av att vara en del av Nato, om vikten av att i ord och handling visa en djup känsla av tacksamhet över att alla gemensamt arbetar för skydd av Estland.
7% av esterna lämnade Estland 1944 i skräck för att det som hände 1940-41 åter skulle hända. Det ska inte hända igen!
Vi ska arbeta så, att alla medborgare i vårt land ska räknas som ester. Vi har alla samma mål: att leva i fred i Estland.
Vilket Estland Vill vi ha? En rättstat med god ekonomi; oavsett bakgrund ska alla som vill kunna bli ester.: esten och alla som lever i Estland ska vara fria människor.
"Leve Estland!” avslutar presidenten sitt tal. I levet deltog samtliga även publiken.
Aldrig tidigare har jag hört presidenten så tydligt tala om var faran finns. Alla är nu medvetna om Rysslands agerande i grannländerna, och alla är fast övertygade om att göra vad han/hon kan för att försvara friheten.
Men i Sverige kan vi fortfarande få läsa dumheter i våra tidningar. Sven Hirdman (DN Debatt 19/6) och Thage G Peterson (Aftonbladet Kultur 17/6) har alltså skrivit varsin artikel om vårt förhållande till Ryssland, och båda lever kvar i den gamla känslan att Ryssland inte vill oss något ont.
Människor blundar och läser inte, hör inte eller på något annat sätt uppfattar vad Putin håller på med. Erik Helmersson kommenterar det i en artikel i DN i dag. Han är väl lika fundersam. som vi, över att DN tar in en så politiskt tveksam artikel i sin tidning, som den Hirdman skrivit. Och att Aftonbladet, lite mindre förvånande, lämnar plats åt Peterson.
I Axess februarinummer skriver domaren Krister Thelin om socialdemokraternas och vänsterns tillkortakommanden, vilket belyses i dessa två artilkar.
Det får mig att fundera över partilojalitet och andan i de politiska partierna. En gång för länge sedan var jag politiskt aktiv, men såg, att när partiet skickade ut en enkät till landets olika avdelningar. då fick vi i uppdrag att diskutera och besvara frågor, och då visade det sig att de ledde fram till en förutbestämd slutsats! Många trodde att deras åsikt var betydelsefull, och kände sig delaktiga, och förstod inte att allt redan var beslutat. Jag slutade snabbt med politiken.
Är medlemmar i partierna helt bundna av vad ledningen/ideologerna anser? Har de ärliga och intressanta diskussioner? Eller är det som i vilken sekt som helst. Man är glad att ha något att rätta sig efter, och följer ledningens påbud bara. De talar om vad man ska tycka, liksom Moskva talade/talar om för medborgarna vad de ska tycka? Egna åsikter är inte välsedda. Öppen debatt ska inte förekomma inom partiet. Allt blir då enkelt för människorna. De vet hur de ska säga, tänka och agera. Det är ju vitsen med sekter.
Helmerson skriver:
Putin har lovat att han inte är farlig för Sverige, skriver Peterson, som har ”mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet”. Jag gillar också att hänga med ryssar men skulle akta mig för att använda denna muntra samovarsamvaro som måttstock på hotnivån från Kreml.
Hur naiv får en gammal politiker bli? "Putin har lovat… " Putin har också lovat att inte gå in i andra fria stater, även om de en gång tillhörde Sovjetunionen. Putin lovade att det inte fanns några ryska soldater på Krim, ända tills han tackade de ryska soldaterna för deras insats på Krim.
Jag har också hängt med ryssar, ingen av dem har gett mig anledning att tänka som Peterson; snarare tvärtom.
Återigen!! Återigen vill man att vi ska lita på Putin. Precis på samma vis som vi skulle lita på Sovjet. Men de hade kärnvapen riktade mot oss när de propagerade för ett kärnvapenfritt Östersjön och ville att vi skulle ansluta oss till rörrelsen. De enda som ständigt hade kärnvapen i Östersjön, det var väl de själva. Den sovjetiska organisationen “Svenska Freds” var Moskvas megafon.
Jag kan försäkra er, att esterna inte litar på Putin. De vet hur det blir om han kommer! De vet hur livet förstörs av en makthavare som ska bestämma helt och hållet över deras liv. De har sett infrastrukturen trasas sönder. De har sett tomma butiker. De har sett människor hämtas till Sibirien, av den enda anledningen att Kreml har bestämt hur många som ska deporteras, och den siffran måste följas så strikt som det någonsin går.
Tror någon på allvar att lilla Evi 6 år, verkligen hade hunnit göra något så allvarligt brott, att hon och hennes syster rättsligt kunde dömmas till deportering till Sibirien? I en rättsstat? "Sovjet är ju en rättsstat", som utrikesminister Undén sa. Men hon skickades dit.
Kan man verkligen, Thage G Peterson, lita på de makthavarna, som inte vänt den gamla regimen ryggen, utan i stället återupptar allt mer av den politiken.
PS Om det estniska flyktingmottagandet återkommer jag.
Jag avslutar i dag med en rekomendation till Pettersson m.fl. att läsa detta från Axess februarinummer:
Axess skriver:
En bok om rädsla
recenserad av Bengt Jangfeld
Elena Balzamos självbiografiska bok En enkel till Paris är en skarpsinnig studie över Homo sovieticus.
”i min släkt talade man aldrig om det förflutna.” Med de orden inleder Elena Balzamos sin bok om sin familj och sitt liv i Sovjetunionen, En enkel till Paris (Lind & Co, övers. Peter Landelius). Det är i grunden en bok om rädsla.
Historien börjar med att författarens farmor, född 1901 i en ingenjörsfamilj i Lódz i Polen (på den tiden ryskt storfurstendöme), med sina föräldrar efter första världskrigets utbrott hamnar i Moskva. Omkring 1920 hamnar farmodern på ett politiskt möte. Hon var inte politiskt engagerad men hade följt med en vän. Hon arresterades, och härmed började hennes vuxna liv. Hon släpptes efter en kort tid, arresterades så igen, igen, igen, igen, igen, igen… Det blev, skriver Balzamo, ”en vana som höll i sig i decennier”.
Så fortsätter det. Hennes skuld eller brott är noll. Men hon har hamnat i en kategori som inte kan släppas. Hon bär nämligen på ett minne, om fängelserna, lägren, orättvisorna. Därför måste hon hållas borta från samhället. Under förvisningen i Josjkar-Ola i Centralasien i slutet av tjugotalet träffar hon sin blivande man, som hade hamnat i Gulag av ett ännu mer slumpmässigt skäl än hon själv. För att fira att de gått ut skolan gick han och hans kamrater och spelade fotboll. Det här året hade tjekan i Vologda svårt att uppfylla planmålet för arresteringar och tog därför hela fotbollslaget, som anklagades för anarkism och skickades iväg till någon avkrok.
år 1931 gifter sig de båda oskyldigt dömda och två år senare föds Elena Balzamos far. Eftersom föräldrarna är förvisade levereras det nyfödda barnet till farfaderns lillasyster, som får kvittera ut det på Lubjankafängelset. Först på sextiotalet kan farföräldrarna för gott återvända till Moskva, där deras son, nu drygt trettio år gammal, har utbildat sig till civilingenjör. Hela sitt vuxna liv, från 20 till 65 år, har farmodern då tillbringat i fängelse, läger eller förvisning.
Under de perioder som hon och maken trots allt kunde tillbringa med sonen uppfostrade de honom till att ljuga. ”Rädslans dialektik” hade gjort entré i familjen: ”Lögn, ren lögn, inget annat än lögn.” Allt för att han skulle slippa vara med om det som de varit med om. Eftersom han huvudsakligen uppfostrats av sin regimtrogna moster var han i många år renlärig, trots att han som ”son till en folkfiende” fick nöja sig med en andra rangens högskoleutbildning.
Rädslan fick sonen, en begåvad vetenskapsman, att göra allt för att hålla sin dotter, bokens författare, borta från studier som var potentiellt farliga, ”från litteraturens och humanvetenskapernas minerade terräng”. Istället uppmuntrades hon att bli naturvetenskaplig forskare. Men det höll inte länge. Snart nog kom fadern till insikt om regimens väsen och vägrade tillämpa sin egen mors uppfostringsmetod på sin dotter. Som i sin tur i unga år kom till insikt om klyvnaden mellan det offentliga och det privata, om att det finns sådant som absolut inte får sägas utanför det egna hemmets väggar.
När fadern sätter förbjuden litteratur i händerna på sin tonåriga dotter leder det till konflikter med farmodern, som fruktar att hon skall råka illa ut. Men det är för sent. Sondottern inte bara fortsätter att läsa utan växlar över till humanvetenskaperna och började studera språk och litteratur. Härmed antar insikten om klyftan mellan den yttre och den inre världen närmast schizofrena proportioner.
i och med språkstudierna kommer författaren i kontakt med utlänningar, dessa utomjordingar i det sovjetiska samhället. Tillsammans med dem kunde hon tala ett annat språk – vilket i sig innebar en flykt, en frizon: ”Att tala ett annat språk betydde att man redan drog sig litet undan den allsmäktiga statens övervakning.”
Till slut blev det uppenbart för den unga litteraturstudenten – vars intressen alltmer börjat röra sig i riktning mot de nordiska språken – att hon saknar framtid i Sovjetunionen. Hennes fantasier om att lämna landet till vilket pris som helst förverkligas när hon träffar och gifter sig med en fransman. ”Jag tvekade inte en sekund: byta liv, byta land, byta språk – Vilka utsikter!” När kvinnan på Areoflotkontoret ber henne att ange datum för återresan från Paris svarar hon triumferande: En enkel biljett!
Svensk litteratur skall tacka Elena Balzamo för hennes obändiga vilja att fly lögnen. Den enkla biljetten till Paris har nämligen lett till ett flertal tur-och-retur-resor Paris–Stockholm. Hon är idag en av Frankrikes främsta experter på Strindberg och Hjalmar Söderberg. Till sina översättningar, böcker och essäer om svensk litteratur lägger hon nu familjekrönikan En enkel till Paris, en psykosocial studie över Homo sovieticus som med 120 kondenserade sidor är en av de skarpsinnigaste jag läst
Maj 17, 2015 Är kommunismen ond eller god?
"Den goda tanken och den onda erfarenheten", Valter Lundell.
Så läser jag då undersökningen om den kommunistiska brottshistoriens omstridda plats i den svenska historiekulturen.
Redan i presentationen tar författaren upp hur vi svenskar ser på nazism resp kommunism. Han berättar om hur Ingvar Kamprad grät i TV 2008, när han skulle tala om sitt nazistiska förflutna., Han skämdes och anklagade sig själv för sina åsikter i ungdomen.
Jerry Williams däremot, han bjöd in Lenin och Stalin till middagsbordet i “Gokväll” i TV 2009. Han talade väl om dem, och ingen reagerade på hans bjudning. Nyligen talade också Sven Wollter väl om Stalin i TV.
Att tala väl om Lenin och Stalin, att dela ut medaljer i Lenins namn är helt accepterat och ifrågasätts inte i vårt land, men att ha haft goda tankar om Hitler är ett mycket allvarligt brott i svenska ögon.
Hur kommer det sig. Vi vet i dag att Stalin lät mörda många, många miljoner fler männsikor än Hitler hann med.
Lundell berättar om hur inga svenska tidningar skrev om den fruktanssvärda svälten i Ukraina på 1930-talet. Varför?
Jag ska läsa vidare och hoppas på en förklaring.
Jag får i alla fall rätt i min slutsats att man ser vad man vill se, när Lundell förklarar varför besökarna inte såg eländet i Sovjet. ...de intellektuella använde en dubbel måttstock, som dessutom var ideologiskt betingad.
Boken bygger på intervjuer med 9 forskare, som alla protesterade mot att Forum för levande historia skulle berätta om kommunismens brott, och 11 gymnasielärare.
De får bl.a. berätta om sin syn på Lenin, Stalin och terrorn. Vissa av dem talar om Lenins “godhet” till skillnad från Stalins paranoja.
Och så det gamla uttrycket: “Några offer krävs det alltid”. Ja, Lenin och hans män tar på sig uppgiften att bestämma vem som ska få leva och vem, som måste dö. Om man ska skapa ett helt nytt samhälle måste man naturligtvis döda dem som är mot idén. Jag minns ju när tant Olga berättade hur alla läkarna på sjukhuset hon arbetade på blev mördade 1917 av dem som tog deras jobb, arbetarna. Olga talade ryska, och överlevde eftersom hon låtsades vara städerska.
Att Stalin verkligen var en massmördare det förnekas inte, men förklaras med hans psykiska sjukdom. Att han lät döda miljontals människor ursäktas då. Men offren? Har ni sett bilden på en liten ukrainsk flicka som snart ska dö av svält? Den svälten som Stalin själv framkallade när han tvingade alla att skicka hela årsskörden, och även det som sparats för vårsådden, till Moskva. En del av det exporterades också för att ingen i något annat land skulle förstå vad som hände. "Jamen, det var ju hans paranoja"…. (Nu hörde jag i radion att ungkommunisterna i Ukraina säger att det är länderna i Väst som orsakade svälten; Väst köpte deras säd.)
Och så terrorn. Har den med kommunism att göra? Det är då det sägs: "De var tvingade att mörda." För den goda sakens skull, alltså.
Det diskuteras också huruvida det var kommunism i Sovjet. Många vill ju att det inte ska vara det. De som inte förstått vad de gjorde, kommunisterna. Någon vill, att det var Lenin som stod för maktövertagandet och Stalin för den praktiska tillämpningen, och de kan inte svara på frågan om vad Stalin har med Marx att göra. Därför var det ju inte Marxs kommunism i Sovjet. Enkelt.
I försöken att neutralisera kommunismens brott mot människorna, svarar några av de intervjuade med att Sverige gjort sig skyldig till lika svåra brott i historien. Man tar också exempel från den grymma koloniseringen etc. Och det är verkligen typiskt. Vi ska inte förringa de brott som begåtts i historien, men kan vi inte se att världen inte är densamma nu som för några hundra år sedan? Ska vi inte glädja oss åt den utveckling av människans tänkande som skett. Svenskarna i dag går inte att jämföra med dem som levde i en annan tid under helt andra betingelser. Det vi ska göra nu, är att arbeta för att bevara humanistisk livssyn och rättstänkande.
Intervjuarna ställer aldrig några frågor om kommunismen kontra religion, men ändå tas det upp i svaren. De jämför t.ex. kommunismen och de missgrepp som skett under åren med kristendomen och inkvisitionen. Man passerade en gräns i den katolska kyrkan, och detsamma har hänt i Sovjet, Kina, Kuba, Kambodja osv.
"Det är inte så stor skillnad att häda Gud, som att häda kommunismen", säger en.
Intressant. Inget kommunistiskt land är fritt från fruktansvärda övergrepp på invånarna, men ändå ska man minnas Marx goda vilja, på samma sätt som att Jesus bara predikade godhet. Kanske är det sant. Kanske har kommunisterna aldrig dragit ur konsekvenserna ur sin lära. Hur blir det i ett land, där alla ska tvingas till total underkastelse, och istället för att leva individuella liv tvingas till det kollektiva. Hur många människor vill egentligen sluta utvecklas i sin egen takt, och tvingas in i ett sätt att leva, som de aldrig har önskat.
Der är en fråga, men vi kan i alla fall konstatera att många av de tidigare kommunisterna övergått till religionen och blivit präster. Helle Klein förklarade det med att "Jag minns hur trevligt det vari under min uppväxt." Jag kan mycket väl förstå glädjen med att umgås med människor av samma övertygelse. Människor med "rätt" svar på frågorna. Att leva bland en grupp människor som ser på världen och livet på samma sätt. Allt blir enklare då.
"Det är skillnad på nazisternas brott, eftersom de visste att det de gjorde var brottsligt."
Alltså, när Lenin uppmanade människor att döda, döda då visste han inte stt det var ett brott? När Stalin gav människor i uppdrag att deportera ett visst antal människor (ester) i en by, då var det inte brottsligt. Då måste vi omvärdera ordet "brottsligt"!
Och beträffande de sovjetiska lägren: "Men,man tar ju bara över /../ Man fyller gamla strukturer med nya fångar istället", säger de som förklaring till grymheterna som Stalin stod för. Jovisst. Tsaren hade läger; Lenin satt i ett. Han hade frigång och kunde dricka mjölk, det har han själv skrivit om. Något helt annat än det Lenin skapade; en helt annan sorts läger.
Ja, jag tror att Lenin lyckades därför att strukturen blev densamma med en statsledare som tar alla beslut, en diktator, även om Lenins regim faktiskt var värre. Esterna hade tillhört den tsarryska staten sedan 1710, men när de ockuperades av Sovjet, då upplevde de ett våld, som de aldrig kunnat tänka sig. Ett våld så fruktansvärt, och så mycket värre än de upplevt under tsaren. Under nästan hela 1800-talet och fram till friheten 1918 gick man aldrig och var rädd för tsaren eller myndigheterna. Livegenskapen avskaffades 1817, och därefter kunde de själva ta ansvar för sina liv och senare utbildades de för att bli självägande bönder och löära siug bokföring etc. På sjuttonhundratalet gick folket i Rakvere till Tsaritsan Katarina för att protestera mot att baronessan Tiesenhausen önskade få dem alla livegna under godset. De var fria då eftersom Rakvere var en stad. Katarina bestämde att Rakvere skulle fortsätta vara en stad, och därmed slapp de livegenskapen. Några sådana möjligheter fanns inte i Sovjetunionen.
Man talar i boken om Stalins genomgripande industrialisering av det stora riket, som något fantastiskt. Ja, men för det första deporterades människor till fabrikerna, för det andra fanns inte den tekniska kompetensen i landet längre, så många hade mördats. Jag glömmer aldrig besöket idet stora varuhuset i Tallinn 1978. Där fanns bl.a. en mängd hushållsmaskiner av gammal årgång. Sådant vi övergav på 1950-talet. Spegelreflexkameran vi köpte till vår dotter var så undermålig att hon vägrade använda den.
Man talar om nazismens avhumanisering kontra kommunismens arbete för jämställdhet. Mitt intryck är, att Sovjet i allra högsta grad avhumaniserade människorna. Nu, när Estland varit fritt sedan 1991, då har man gjort samhället så mycket säkrare för människorna. Vägräcken vid kritiska ställen på vägarna är bara ett exempel. Och medicin till alla sjuka.
Jag reagerar starkt mot att när nazism och kommunism jämförs, vilket de intervjuade egentligen inte vill göra, då framställs alltid nazismen som den stora ondskan och kommunismen som en god ideologi, som tyvärr gick lite fel... De säger att det bara var en fortsättning på tsarismen. Alltså: det kan inte ha varit kommunism i Sovjet. Då ställer jag frågan: Vad vet ni om Tsarryssland?
Åsa Linderborg skrev 1999: "Det kan inte på allvar finnas någon som tror att svenska kommunister eller vänsterpartistiska riksdagsmän är våldsverkare som vill massakrera sina meningsmotståndare". Vilket t.ex Kristian Gerner bemöter. Själv minns jag Frank Baude (kfmlr) när han i TV sa att "Lars Orup förmodligen inte skulle få överleva i ett kommunistiskt Sverige".
Nu ska vi komma ihåg att de som intervjuats är nio historieforskare och elva gymnasielärare, som naturligtvis har stor betydelse för många svenska ungdomars syn på kommunismen.
Alltså, dessa anser inte att kommunism utgör något hot, den är i grunden god. Det våld som utövades kan ses som ett mönster i historien. Så sker vid revolutioner.
Nazismen däremot är farlig.
Vad vet historielärarna om Andra världskriget? Vi vet en som 1995 inte visste något om USA:s och Sovjets avtal om Lend and lease, som var avgörande för krigets utgång. "Lend and lease - det var ju till England!" Javiist, men inte bara till England...
Den här skriften visar hur svårt det är att få människor att inse vad som verkligen hände i Sovjetunionen och de andra kommunistiska staterna. De har redan bestämt sig, och ser alla med en annan åsikt som förrädare eller totalt okunniga. De här intervjuade visste inte mycket om Lenin eller vad som hände i Kambodja, men har ändå sin uppfattning klar.
Jag undrar hur våra elever ska förstå världens historia, om den berättas av människor som har en skev uppfattning om den. Inte bara Sven Wollter har talat om Stalin som en klok människa. Stalinister finns även på andra ställen.
Det som det kommunistiska Sovjet utsatte esterna och andra folk för, det var både folkmord och röverier. Ett konsekvent dödande och minimerade av deras människovärde. Ska vi tillåta att det inte framgår av skolans historieundervisning?
April 2, 2015 :1 Sverige och Pisa.
Men, hävdade Serder, engelskans "substance" och "reference" är mycket lättare att förstå än svenskans "substans" och "referens".
Fast i toppländer som Japan, Finland och Estland vet de visst vad substans och referens betyder. På sitt eget språk, till och med.
Såg ni? Topplandet Estland! Där förstår man, men inte "sill-och-potatis"landet Sverige. (Jfr uttrycket bananrepublik) Där ger man inte barnen undervisning att förstå annat än vardagssvenska, tydligen. Naturligtvis får de problem på universiteten!Jaså? Och i vilka akademiska ämnen är läsförmågan inte viktig? I själva verket säger väl kunskapsläget i de tre ämnena väldigt mycket om skolans kris.
Såvida man inte tänker sig att Sverige ska bygga sitt framtida välstånd på syslöjd och brännboll.
Mars 18, 2015 Den svåra tiden kommer tillbaka.
Ibland känns allt hopplöst. Den svåra tiden kommer tillbaka. Vad jag upplevde som ung, det kommer tillbaka nu. Jag läser mycket i tidningar om den svekfulle Putin. Jag har sett ett inslag från en utländsk kanal, som skrämmer mig. Jag blir alltmer övertygad om att vi människor är olika men allt upprepas.
När vi försökte berätta om situationen i Sovjetunionen under 1960-1980.talen, då blev vi avvisade som idioter. Och hur är det nu? Äntligen har ögonen öppnats, även i vårt land, för hur sanningen används i Ryssland. Så var det under hela sovjettiden! Varför ville inte någon förstå? Varför var alla “nyttiga idioter”?
Jag är oroad över den stora invandringen till vårt land. Jag såg en intervju med Tino Sanandaji på nätet. Först lite fakta: Sanandaji, född 1980, kom från Iran till Sverige 1989. Han är civilekonom från Handelshögskolan i Sthlm, och har senare även avlagt masterexamen och därefter doktorsexamen vid universitetet i Chicago.
Han intervjuades om Sverige, och berättade om hur han ser Sverige närma sig en stup. Han menar att Sverige, som det mest sekulariserade landet i världen har antagit en ny tro. Vi tror numera på att vi är det mest “goda” folket i världen. Vi ska rädda alla (utom oss själva. I nyheter i går kunde vi höra att många pensionärer i Sverige lever på fattigdomsnivå.) Jag kommer ihåg när jag läste om EU: När man samlas för att diskutera något, pratas det fram och tillbaka, deltagarna, utom svenskarna, diskuterar problemet ordentligt. När det hela nästan är slut, då förklarar svenskarna hur det ska vara; hur problemet ska lösas.
Jag anser att det här bara är en fortsättning på tanken om att vi ska vara “goda”, den tanken som man arbetade efter efter 1968. ( I Estland 1968 var det också studentoroligheter i bl.a. Tallinn och Tartu. Där demonstrerade man MOT kommunismen. I Europa demonstreade man FÖR kommunismen.) Vi ska vara bäst när det gäller klimatfrågior, vi ska ta emot ett otroligt antal flyktingar etc. Visst ska vi ta emot flyktingar, men vi måste förbereda mottagandet mycket bättre. Är det överhuvudtaget genomtänkt? Jag vet hur man log spefullt mot oss när vi talade om det ökade antalet mord under senare år. Hur Gudrun Schyman menade att svenska män var som talibaner. Brå presenterade en undersökning där det framgick att fängelserna håller på att tömmas.
Vad beror det på? Att fängelserna inte fylls av skurkar beror väl på att man anstränger sig inte att lösa några brott? Men egentligen var den presentationen från Brå bara smörja.
Vågar vi prata om hedersmord? Vågar vi prata om vad det betyder när människor med en annan kultur kommer till vårt land? Är det farligt att diskutera det? Måste vi säga att svenskar inte har någon kultur? Jag har läst så många dumheter om den svenska kulturen, och att vi alla är invandrare i Sverige och annat dumt. Varför ska vi visa respekt för alla andra, men inte längre arbeta för att även vi svenskar ska leva på anständig nivå? Är det ok att vi ger bidrag till de inflyttade, men låter svenska pensionärer leva i fattigdom. Ska vi, förutom att tala om barnfattigdom, börja diskutera pensionärsfattigdom? Jag tror det skulle gå eftersom det även finns äldre invandare som lever i sådan fattigdom. Men “barnfattigdom” har ju visat sig vara poliskt korrekt nys.
Nej, släng naiviteten i väggen. Sluta se allt med blåa ögon! Se reellt på allt som händer. Läs vad alla sidor har för syn på saken. Och tänk efter.
Nu ska jag berätta för er om ett litet land i vår närhet som arbetar på ett helt annat sätt. Som har helt andra erfarenheter än vi. Som förstår att man inte ska sluta arbeta för landets egna invånare. Som till och med är djupt intresserade av sin egen kultur. Som förstår att den betyder mycket för det egna folket. Som anser att den är grunden för deras land. Som blev bestulen på den under nästan femtio år av det av många i Sverige så beundrade Sovjetunionen, men har återerövrat den. Som har fått känna på hur det är att vara en människa av lägre rang i sitt eget land, ungefär som de svarta i Sydafdrika var. Medan många i vårt land och andra länder inte såg någonting. De var helt övertygade om att man levde ett fantastiskt liv i Sovjet. Att alla hade det bra, och att de, som på ett eller annat sätt straffades (dödades eller deporterades eller så…), hade begått något allvarligt brott. Dessutom trodde de att invånarna i USA levde mycket dåligt. “Sjuka människor ligger och dör på gatorna”, sa en ordförande i en socialdemokratisk kvinnoförening i Stockholms närhet. Jag föreslår att ni ser den ryska filmen Leviatan, som kommit i år. Läs också recentionerna i Novaja Gazeta, i TV-kanalen Dudz, i baltiska tidningar. Använd översättarknappen.
Nu börjar man förstå i Sverige o.a. länder att allt inte är så solklart i Ryssland. Men tänker man på att det kan ha varit samma lögnkultur i Sovjetunionen? Tar man sig tid till att tänka efter? Eller är man så övertygad om att man vet sanningen, att man struntar i att fundera? Hur ska man då kunna förändra världen?
Så länge vi människor finns på den här planeten kommer det nog inte bli så stora förändringar på våra beteenden. Vi är alla så olika, som vi alltid varit. Jag tror t.ex. inte att de som strider för IS egentligen gör det för sin egen skull. De tänker inte heller så mycket. De kanske bestämmer sig för att tro på löftet om paradiset i nästa liv, eller de kanske bara vill slåss för att just slåss. För en troende muslim är det här livet ganska oviktigt. Då kan man ju leva ut sin stridsvilja.
Hur var det med bolsjevikerna? Inte visste så många av ryssarna så mycket om Marx. Det fanns inget nät på den tiden, utom kanske fisknät. Och tidningarna fick inte skriva vad de ville. De fick en snabb orientering av någon som trodde sig veta. Veta vad då? Hur många var troende kommunister i bolsjevikpartiet? Det får vi aldrig veta. Hade de en annan mening med upproren? Lenin ville bli ledare för jättelandet. Han blev det med tyske kejsarens, rika amerikaner och västerländska miljonärers hjälp. Han tog sig rätten att döda. Han uppmanade sina mannar att döda. Upproret - den ryska revolutionen genomfördes av socialliberalen Kerenski, som avsatte tsaren och som nu är helt bortglömd.
När de kom till Estland, då var Lenin redan död och Stalin var hans efterträdare. Sven Wollter och andra kommunister säger att han var en klok man innan han drabbades av paranoia. Var han det? Kan Wollter säga när han blev sjuk? Blev han kanske galen i Polen 1918? Eller när han utförde sina första bankrån? Eller när hans gangstergäng kom till Estland?
När sovjetmänniskor flyttade in i Estland efter att landet blivit lurat på sin självständighet, då fick de inte berätta om hur livet på de ryska kolchoserna gick till. Det skulle verka som om allt var bra där. Kommunism var bra. Att döda och deportera människor var helt OK.
De ryska förintelsebataljonerna, där man gavs rätt att döda och fängsla vem som helst, de heter faktiskt så. Alltså förintelsebataljoner. Vilket namn. Kan det betyda något annat än att folk ska förintas?
Förresten en gåta: En känd presidents far var medlem i en förintelsebataljon, vem?
Man fick inte tänka själv. Att använda sin hjärna var ett brott.
Dessutom togs egendom och allt ätbart ifrån dem. Är det så man ska tolka kommunismen? Att bara vissa människor har rätt att äta? Jag tänker på mannen från Setu, som i desperation smög till sin egen beslagtagna gård på natten för att hans barn svalt, och tog några strån från rågfältet av det han sått själv när gården var hans. Allt från kolchosen skickades till Ryssland. Var det rätt att döma honom till döden, som det i praktiken blev? Är det omsorg om den lilla människan?
Var det rätt att efter ett års hårt arbete utan en enda lön av kolshosen, istället belönas med en visning av en propagandafilm för kommunism?
Var det rätt att utse vem som helst till att bestämma vem som skulle få leva? T.ex. kvinnan som skickade alla som varit dumma mot henne i skolan till Sibirien, var hon rätt person?
Eller mannen, som visserligen bara spelade förståndshandikappad, men ändå var duktig i sitt spelande, var han rätt man till samma jobb?
Är detta den “goda” sovjetmänniskan? Homo Sovjeticus. Ger vi världen en chans om vi genomför så allvarliga förändringar i världen? När vi talade om Homo Sovjeticus förr i tiden, då tittade folk underligt på oss, och frågade vad vi menade. Det var ju Sovjetunionens dröm, den nya fantastiska människan.
Ja, jag vet att många, obegripligt nog, säger att det inte var kommunism i Sovjetunionen. (Tänk om det inte var nationalsocialism i Tyskland, vad var det då?) Men säg det till en som levt där. Säg det till en est. Allt försvarades med kommunism. Alla skulle läsa om kommunim i alla olika stadier i utbildningen.
Jag vill inte att vi ska kasta ut invandrare! Absolut inte! Jag vill att vi ska fundera över dagens situation. Kan vi förbättra förhållandena i Sverige? Kan vi förbättra livet för alla som bor här? Förstår vi vad vår kultur betyder för oss? Kan vi diskutera med “de nya” om att vi är rädda om vår kultur och vårt rättssystem? Kan vi på något sätt stoppa förföljelsen av minoriteter? Kan vi förstå att diskriminering finns i vårt land? Jag minns flickan som bodde i Tensta, som blev angripen för att hon inte var “färgad”. Hon visste inte hur hon skulle säga att hennes farfar var helsvart från Kuba. Förresten varför bor bara en procent av de infödda svenskarna i invandrarområden? Varför går bara en procent av de svenska barnen i invandrarområdenas skolor?
I Sverige har invandrarna inte ockuperat landet; vi har inte behövt återerövra vårt land. Som i Estland, där esterna direkt efter ockupationen anklagades för att diskriminera sina invandrare. Ingen frågade vad de gjort mot esterna under ockupationen. Obs! Den fria estniska statens behandling av de "med annat språk" skiljer sig inte från hur de behandlar sina egna. Vi kan bli av med vår kultur fullständigt frivilligt, av "godhet". Vilken dumhet!!
Ett brev om den svenska skolan.
I radion i dag talade de om den svenska skolan. De bad oss skicka in våra erfarenheter, och jag, som anser av hela mitt hjärta och hela min själ att alla barn ska samma chans till utveckling, skrev så här:
Du vill att vi skriver om vår tid i skolan.
Det var ganska många år sedan jag gick i skolan, men mitt liv har varit präglat av mina erfarenheter därifrån. Jag kunde läsa, räkna och skriva redan innan jag började skolan. Det var mycket ovanligt vid den tiden. Jag hade fått veta hemma att jag inte skulle låtsas om vad jag kunde. Om jag läste skyltarna framme vid busschauffören sa mamma åt mig att vara tyst, jag var ju inte sju år, och hon ville inte betala biljett när hon inte behövde. (Det var gratis till man fyllde sju år) Mamma gjorde också klart för mig att andra barn kände sig mindre värda om de förstod att jag hade så lätt för att lära mig etc. etc. etc. Jag kände mig helt förvirrad och stängde mig inne.
Första dagen i skolan fick jag stå bredvid min lärarinna framme vid skolorgeln och läsa en text ur sångboken. Hon visste att jag kunde läsa, men blev ändå imponerad och frågade: "Hur vill du göra nu? Ska du ha andra böcker än de andra barnen?" "Nej", svarade jag förvirrad över frågan. "Det behövs inte." Jag ville inte vara till besvär. (7 år)
Hade hon frågat i ett enskilt samtal och jag fått veta hur det skulle kunna vara, då hade jag alldeles säkert svarat annorlunda.
Följden blev att jag satt i klassrummet och följde med när de andra lärde sig allt jag redan kunde. Jag försökte hela tiden fånga in nya kunskaper, men man kan säga att de två första åren var bortkastade för mig. I tredje och fjärde klass var det nya ämnen, som historia och geografi, lite svårare räkning och välskrivning. Men jag hade förlorat entusiasmen, och tragglade mig igenom allt.
Efter fyran var det realskolan och gymnasiet, men då var det redan förstört för mig. Visserligen lärde jag mig nya saker och jag lyssnade noga när lärarna pratade, men glädjen var borta. När jag inte tänkte mig för kunde jag svara på det mesta,men när jag var mer förberedd fick jag tunghäfta.
Jag började sedan sökandet efter vad jag ville arbeta med och vem jag var. Jag läste det ena ämnet efter det andra vid universitetet. När jag t.ex. ville kontrollera om jag hade en fungerande hjärna valde jag nationalekonomi. Men inget gav mig något. Istället valde jag att ge mina barn det jag själv saknat, och stannade hemma och stöttade dom.
Nu har åren gått, och jag har blivit alltmer övertygad om att alldeles för många människor är helt okunniga om hur barn tänker och känner. Alldeles för många vuxna är så stressade att de inte tar sig tid att lära känna sina barn. Lärarna har dålig utbildning. För dem handlar det inte om att se varje elev och dess möjligheter, utan man låter dagarna bara gå.
Jag menar att varje barn är en individ. Varje barn uppfattar verkligheten på sitt sätt och skapar sig en bild av den redan från födseln. Allt barnet upplever uppfattar det med sina egna erfarenheter som grund. Vi måste försöka hjälpa och stötta varje individ. Ingen ska lämnas i ensamhet och förvirring. Aktiva lärare med god utbildning och ett verkligt intresse av att lära ut och att vara med om att ge barn kunskaper, det är vad vi behöver.
Jag vet mycket om Finland och Estland, och jag är mycket ledsen över hur den svenska skolan har förstörts av pedagoger utan amitioner. Om man verkligen vill vända denna katastrof måste man inse att den “nya” skolan tar många år att skapa. En mig närstående har varit lärare mellan 1969 till 2005. Han och några av hans kollegor har kämpat hårt för att stoppa undergången, men de misslyckades naturligtvis. De var för få.
feb 22, 2015 Barn är olika.
Kan vi tänka att alla barn har samma värde, att vi ska hjälpa alla barn i deras utveckling, då måste vi vidga vår syn på människor. Vi måste acceptera att vi tänker olika snabbt, och det ena bör inte värderas högre än det andra. Jag skulle snarare anse att det krävs bra lärare med god kunskap och fantasi, som inte hade fastnat i någon politisk tro, utan ser barnens förmågor med öppna ögon och stimulerar dem alla på olika sätt. Det ska inte vara en nackdel att ha en snabb hjärna.
Satsen ska alltså låta så Malena Ernman:
Låt alla barn få den skolmiljö som passar dem bäst!
feb 18, 2015 Det talas om skolbetyg.
Det talas om skolbetyg i Sverige just nu. Några vill att man ska börja i 4:e klass i stället för i 6:an som det är nu. Då protesterar många och säger att de som har lätt för sig gynnas av detta, medan det är illa för svagpresterande.
Jag har lagt mig i debatten tidigare, och menar att alla barn (och vuxna) är olika och har sin egen historia. Att man alltid klassar de som lär sig nya saker snabbt som helt bekymmerslösa och utan svårigheter är ett stort misstag. Ingen vet med säkerhet vad som finns därinne. Det är nämligen så, att även de snabba behöver utmaningar för att växa. Även de snabba behöver beröm för sina prestationer. Ett barn som aldrig får beröm för sina prestationer tappar snart lusten.
Jag tror att vi i Sverige i vår iver att hjälpa de svagpresterande har glömt bort att för att vårt land ska hänga med i utvecklingen måste vi få fram de som kan prestera och leda all utveckling framåt. Det är inte så, att de finns där även om vi inte bryr oss om de .
Självklart ska vi ge stöd åt alla som behöver det, men det ska inte betyda att vi försummar de andra.
Alla behöver uppmuntran. Alla elever behöver uppmärksamhet. Alla elever behöver veta varför de går i skolan.
Att ge betyg redan i fyran kan vara positivt för alla. Det handlar om hur man värderar betygen. Ska de vara utslagsgivande för människovärdet, då är det bara negativt.. Ska de fungera som en fingervisning och ett stöd för hur man ska lägga upp undervisning och utveckling av eleverna är det mycket positivt. Vi behöver lärare som kan hantera dem.
Allt detta grundar sig på mina egna erfarenheter. Jag kunde både läsa, skriva och räkna när jag började skolan, men fick aldrig stöd eller beröm. Jag vet hur frustrerande det kan vara. Jag vet hur splittrad och förvirrad man blir.
Detta händer inte i Estland. Där arbetar man med undervisning, och alla elever vet varför de går i skolan,
-----En annan fråga.
Sverige och Finland har ingått ett avtal gällande försvaret.
Äntligen, skulle jag vilja utbrista. Mer samarbete är vad vi behöver.
-----De sverigefinska nyheterna varnar för den ryska nyhetsdesinformationen. Det finns speciella desinformationscentraler som manipulerar nyheter. Skrämmande. Det finns människor som vill tro på detta, och det är förödande! Varning!!
-----
Jag har fått fler kommentarer, som insinuerar att esterna är nazister. Jag publicerar dem inte, men konstaterar att detta är en följd av den tidigare politiska manipulerade sovjetiska/ryska propagandan. Esterna har aldrig varit mer nazistiska än andra länder i Europa, som svenskar eller finnar.
Som jag sagt tidigare: estniska historiker har funnit bevis för att Hitler tänkt deportera dem alla till Sibirien när de intagit Sovjet.
Feb 4, 2014 Vågar man säga att vi människor är olika?
Vi läser om invandrare som bedrar oss på mycket pengar via våra sociala insatser. Jag menar att vi måste förstå varför sådant sker.
Min uppfattning är, att vi svenskar inte tar till oss kunskapen om vår hjärna.
Det är så här: Människors verklighet skapas i hjärnan. Alla våra nya erfarenheter gnuggas mot alla våra tidigare erfarenheter och blir till vår egen verklighetsuppfattning. Det är det centrala.
Sedan ska vi fundera över att människor från andra kulturer och andra samhällsordningar, från krigsområden och i olika religiösa kulturer med andra regler än våra, naturligtvis har andra erfarenheter samlade i sina hjärnor än vi, som har växt upp i Sverige.
Det jag bäst känner till är livet för människorna som levde i Sovjet-Estland. De hade tvingats till helt nya sätt att tänka och agera för sin överlevnad. De måste vara på sin vakt för att inte råka illa ut.
Jag tänker t.ex. på Nilla, som deporterades till ett läger i Sibirien p.g.a. att hennes man arbetat som reservpolis i det fria Estland När hon kom tillbaka efter sju år vågade få människor tala med henne. De hade under tiden fått höra i den sovjetiska propagandan att alla som deporterats var kriminella. Människorna befarade också att hon kunde vara KGB-agent. Ingen återvände från Sibirien! (Detta var före Stalins död)
Den unge Enno blev kallad till KGB för förhör 1978. Man hade fått rapport om att han hade en IKEA-katalog hemma. Det var vi som gett den till honom när vi besökte Estland. KGB menade att IKEA-katalogen var en kapitalistisk bluff.
Många sådana händelser skapade helt andra erfarenheter och än de vi hade. De tänkte och reagerade annorlunda än vi för att klara sig i den världen, så annorlunda än vår. Så är det fortfarande i stora delar av dagens Ryssland.
Vågar man säga att vi människor är olika? Att vi tänker olika. Att vi ser olika på saker och ting. I Sverige bör vi inte säga det. Vi får inte behandla människor olika, men vi sätter inte heller in de nyanlända i vårt sätt att tänka.
En människa från Sovjet såg klara skillnader när han kom till Sverige. Han såg vår naivitet. Han såg hur han skulle kunna utnyttja systemet, så som de utnyttjade systemet i den kommunistiska tvångsvärld han levde i. Det är inget konstigt med det. De lärde sig att "kombinera". Det innebar att när de t.ex. skulle festa, då stal de mat och annat från kolchosen, eller var de nu jobbade, och la ihop det stulna och hade en trevlig kväll. Stöld från staten eller kolchosen var tillåtet, staten hade ju stulit allt från dem en gång. Stöld från andra människor däremot var ohederligt.
Alltså: man ansåg att det var helt ok att stjäla från staten, och så kommer de till Sverige, där man vill tro alla om gott. Självklart blir det fel. Självklart blir staten bestulen där det finns sådana möjligheter.
Det handlar inte om att någon människa är bättre än någon annan; det handlar om att vi måste förstå varandra. Ge dem chansen att förstå oss, och låt dem berätta om sina liv där borta! Ge oss en chans att förstå varandra. Jag ska inte den här gången berätta om vad vår somaliske vän säger om sina landsmän och godtrogna svenska myndigheter. Även vår chilenske vän har många synpunkter i de här frågan. En tysk väninna utnämnde mig till Hedersutlänning, för att jag förstod deras situation under kriget. Alla tyska soldater var absolut inte troende nazister!
Var realister! Sluta med godtroheten. Vi är alla människor, så olika som alla människor blir av olika erfarenheter. Vad jag hatar den svenska godtrogenheten som inte förstår att agera innan flickor kastas ut från balkongerna och som inte förstår hur vissa kulturer behandlar kvinnor. (Jag glömmer inte när Gudrun Schyman påstod att alla svenska män är talibaner. Sådan okunskap! Vi måste vara rädda om våra framgångar i rättsäkerhet, kvinnosyn och humanism. Det måste vara grundbulten för allas liv i Sverige och ska läras ut och innebära att ALLA ska leva efter de reglerna. Det ska talas klarspråk. Vi ska inte behöva vara rädda för att kallas rasister eller fascister om vi hävdar de reglerna. Äntligen börjar FP och KD röra i grytan. De kräver inte att folk ska slängas ut. De vill göra mottagandet bättre.
Jan 19, 2015 Leninpriset.
Gunnar Hökmark,delegationsledare Moderaterna Europaparlamentet, skriver i dagens Expressen en protestartikel mot att Leninpriset över huvudtaget finns och accepteras. Han skriver:
Alla terrorns vänner är lika skamliga
/../ Parollen "Je suis Charlie" har fått en vidare innebörd än solidaritet med de mördade på tidningens redaktion. Den har i Frankrike blivit ett uttryck för stödet till det fria och öppna samhället och människors rätt. Terrorns idé är skrämma människor till tystnad, flykt eller undergivenhet. Dess logik bygger på föraktet för den enskilda människans frihet och rätt till liv.
Lenin, vars namn anges i priset är den som utvecklade och genomförde den moderna och politiska teorin om terror och terrorism. I ett Ryssland som efter tsardömets fall var på väg mot demokrati la han grunden för årtionden av sovjetiskt brutalt förtryck och kommunistiskt mördande präglat av förakt för människolivet.
Företagare, bönder, präster och människor som ville eller var något annat än undergivna kommunister skulle dödas genom en terror som skrämde andra till tystnad och eftergivenhet. När det så kallade kulakerna, det vill säga självägande bönder vägrade inrätta sig i förtryckets lokala sovjeter telegraferade han till sina underlydande i Niznij Novgorod:
"Ni måste omedelbart inrätta en trojka med diktatorisk makt och gå in för massterror. Ni måste skjuta eller deportera alla de hundratals prostituerade, som förleder soldaterna att dricka, och alla de förra officerarna, osv. Inte en minut får gå förlorad. Handla kraftfullt och kontrollera allt. Den som påträffas med vapen skjuts. Deportera i massor alla mensjeviker och andra misstänkta element." (Läs det igen! Fruktansvärt! Vad är misstänkta element? Jag minns den kvinnan någonstans i Estland, som jag läst om, som passade på att straffa dem som mobbat henne i skolan, när Estland ockuperades och hon fick i uppdrag att hitta folkets fiender. Eller mannen -som jag också skrivit om tidigare- som spelade utvecklingsstörd för att slippa påtvingas något vapen, men ändå blev utvald till att välja ut folkfiender.)
Och några dagar senare, för att försäkra sig om att inga missförstånd skulle uppstå och att inga skulle slippa undan telegraferade han än tydligare:
"Kamrater! Upproret bland de fem kulak-volosterna måste slås ned skoningslöst. Hela revolutionens intresse kräver detta, eftersom vi nu har framför oss vårt slutgiltiga avgörande slag "med kulakerna". Vi måste statuera ett exempel. 1) Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare. 2) Publicera deras namn. 3) Beslagta all deras säd. 4) Avrätta gisslan i enlighet med gårdagens telegram. Detta måste utföras på ett sådant sätt att folk i en omkrets av hundratals mil kan se, darra, veta och skrika: låt oss kväva och strypa de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. Hälsningar Lenin. P.S. Använd era mest hårdföra män för detta."
Observera att han anger ett antal kulaker som ska mördas. Så gjorde även Stalin. De angav utan rättegång hur många “folkfiender” som ´fanns på en ort, och sedan skulle rätt antal gripas. Alltså det var antalet som var viktigt, inte personerna själva.
När Stalin senare signerade ett påbud att alla kulaker skulle mördas, då gällde det fler människor än det antal judar som mördades av nazisterna.
/../
Det finns ingen skillnad mellan detta och det som ISIS gör i norra Irak och i Syrien. Massmördandet kom att omfatta närmare 500 000 bara under revolutionstiden. Den svält som mördandet av bönderna ledde till användes i politiska syften för att tvinga människor in i den sovjetiska diktaturens ramar. Den kostade uppemot 5 miljoner människor livet.
Terrorn, massmördandet och föraktet för människors liv var inte ett misstag, en överlöpning, underlydandes missförstånd utan Lenins vilja och metod för att skapa ett totalitärt förtryckarsamhälle. För att strukturellt inordna terrorn i det sovjetiska samhället etablerade han Tjekan som kom att bli KGB. Det blev mer än 70 år av förtryck och massmördande. Det är detta som Jan Myrdalsällskapet vill fira och högtidlighålla genom det stora Leninpriset. Och det är detta som Wiehe ska hedras av.
Mikael Wiehe är ingen Charlie utan tvärtom en anmärkningsvärt stolt Leninpristagare. Terrorns vänner är lika skamliga oavsett om de uppträder under religiös eller politisk beteckning. Ska vi värna det fria samhället måste gränsen mot dem dras lika kompromisslöst oavsett vilka syften de tjänar. Att de kan spela på gitarr ursäktar inte. På Varbergs stadsteater kan de sjunga "Nous sommes Lenin" för att klargöra vilken sida de står på.
Och som vanligt kan jag säga: Vad skulle hända om någon inrättade ett pris till Hitlers ära? Som jag sagt så många gånger: Det är tydligt att alla m’änniskor inte är lika värda! Att som kommunist ägna sig åt massmord verkar inte vara en synd. OK. Precís det som gäller för IS-krigarna. De kommer ju t.o.m. till Paradiset.
Att berätta i Estland om att det finns ett Leninpris är lika märkligt som att resa till Israel och berätta om ett Hitlerpris. De uppfattar det som ett mycket dåligt skämt; det måste vara ren lögn. De förstår inte vitsen med att berätta en sådan historia över huvudtaget. När man fått dem att förstå att det är sant, du blir de stumma.
Är detta pris ett uttryck för yttrandefrihet? Ja, kanske. Men skamligt är det också!
Lenin gav order till Trotskij: "Tag ditt pansartåg och bränn och mörda i så många byar du orkar. På det sättet sprider vi socialismen. Detta sprider sig till alla omgivande gårdar och byar. På det sättet får vi alla med oss."
Jan 13, 2015 Ändå måste vi lära oss att tolerera det anstötliga.
David Brooks skriver i dagens DN:
De flesta av oss sysslar inte med den typ av avsiktligt stötande humor som är Charlie Hebdos specialitet – och vi har goda skäl för det. Ändå måste vi lära oss att tolerera det anstötliga.
/../
Vi rör oss i riktning mot en mer komplicerad verklighetsuppfattning och en mer förlåtande syn på andra. (Att förlöjliga andra blir mindre roligt efter hand som man varseblir sin egen ofta förekommande löjlighet.) De flesta försöker visa ett mått av respekt för människor med andra religiösa åsikter och inleda sina samtal med att lyssna, inte med att förolämpa.
Samtidigt vet vi att provokatörer och andra udda existenser fyller värdefulla offentliga funktioner. Satirikerna blottar vår svaghet och fåfänga när vi beter oss som viktigpettrar. De punkterar de framgångsrikas uppblåsthet. De jämnar ut sociala orättvisor genom att ta ner de mäktiga på jorden. När de är effektiva hjälper de oss att gemensamt bemästra våra svagheter: att skratta tillsammans är ett ypperligt sätt att etablera kontakt.
Provokatörer och satiriker avslöjar också fundamentalisternas enfald. Fundamentalister tar allt bokstavligt. De är ur stånd att se saker och ting från olika sidor. Deras religion kan vara värd den djupaste vördnad, men de är blinda för att de flesta religioner är konstiga på ett eller annat vis. Satirikerna blottar dem som inte kan skratta åt sig själva och lär oss andra att vi borde göra det.
/../
Massakern på Charlie Hebdo borde vara ett tillfälle att avskaffa den politiska korrekthetens tvångströja. Och den borde lära oss att tolerera anstötliga åsikter samtidigt som vi utövar vår sociala urskillningsförmåga.
Jag nämnde tidigare att jag läser Andres Küngs bok Ett liv för Baltikum. Där finns så mycket viktigt samlat. Just nu vill jag citera vad han skrev till Jerry Williams en gång. Det är ju i Sverige förbjudet att bära nazistizka symboler, men absolut inte förbjudet att bära kommunistiska. Och apropå det och att Jerry Williams hade en avskedskonsert i går måste jag nämna att en känd svensk kan säga att han beundrar Stalin, visserligen innan han blev paranoiker, Stalin alltså, i TV utan att motsägas. Skulle någon känd man säga att han beundrar Hitler innan han blev galen, då skulle det bli uppror i Sverige. Men tillbaka till Küngs brev till Jerry Williams:
Varje dag som du fortsätter att uppträda offentligt med hammaren och skäran om halsen, spottar du på kvarlevorna av de tiotals miljoner människor som mördats av kommunister i de flesta av våra grannländer. Vill du framstå som en sådan historiskt okunnig, politiskt oansvarig och moraliskt omdömeslös figur? Eller är du beredd att ge ditt bidrag till arbetet med att upplysa ungdomar om både kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten?
Det kom aldrig något svar från Jerry Williams.
Hur kunde så många akademiker högljutt protestera mot att Forum för levande historia skulle ägna sig åt kommunismens brott?
När det gäller nazismen mördades 20-25 miljoner människor.
När det gäller kommunismen mördades minst 100 miljoner människor.
Vi behöver inte räkna, men vi kanske ska försöka förstå innebörden av det budskapet.
Men Forum för levande historia har kännt sig tvingad att sätta in denna (pinsamma) text:
Det uppfattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om människans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kommunistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli påminda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofattbart grymt.
Gemensamt för dessa invändningar mot en jämförelse är att ”jämföra” uppfattas som mer eller mindre synonymt med ”likställa”. Jämförelsen har ibland också lett till slutsatsen att nazism och kommunism är jämbördiga. Ibland handlar den helt enkelt om vilken sida som var värst, vem som förtjänar hårdast dom av eftervärlden. Men en jämförelse innebär inte med nödvändighet att man jämställer de saker man jämför. Jämförelser görs i allmänhet inte mellan saker som är helt olika varandra men inte heller mellan saker som är identiskt lika. Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kommunismens brott mot varandra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mellan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.
Kanske ska man också poängtera att Hitler och Stalin samarbetade till en början, och det var i Sovjet som nazisterna studerade koncentrationslägren, och tog kunskapen med sig hem.
Juli 26, 2014 Vad handlar allt om?
Vad handlar allt om? Är det inte så att många av oss låter andra tänka åt oss. Om rätt människa säger en sak, då är det sant. Jag vet att jag sagt det tidigare, men det blir allt tydligare ju mer jag.ser.
Jag läste just SvD från 9 nov 2009, där Birgitta Almgrens bok “Inte bara Stasi” presenterades.
Jag citerar:
I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum. ”Svensk diktaturkritik var selektiv”, kommenterar Birgitta Almgren.
Under alla de år som DDR existerade for skaror av svenska högskol- och gymnasielärare med studenter och elever på studiebesök till DDR och lät sig imponeras av diverse kulturevenemang. Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?
Ja sannerligen var regimkritiken selektiv. Det var så svårt för oss andra att förstå. Redan på 1950-talet hörde jag min lärare berätta om frakten av människor till Sibirien, och frakten av människor till tyska läger. Då tog jag ställning. De båda diktaturerna var helt jämställda. Men det var inte månfga som resonerade så. På något märkligt vis var kommunismens brott aldrig lika allvarligt som nazismen, trots att de vilade på samma grund. Den socialistiska. Hitler gjorde faktiskt en del positiva saker för de tyska arbetarna innan han blev helt galen. Däremot har jag inte fiunnit något äkta positivt i det kommunistiska Sovjet. Arbetarna samlades i kolchoser och levde ett eländigt liv där. Obs! Det var så eländigt, att ingen fick avslöja hur det var för esterna innan det var introducerat i Estland. När han utvecklade den fantastiska industrin i Sovjet fick han arbetare genom att deportera oskyldiga människor dit. Ja, det finns hur många exempel som helst. Men! Ingen i vår del av världen vill förstå hela innebörden av detta. I dag har vi många vänsterextremister, men det vill man egentligen inte låtsas om. Ivar Arpi skriver om det i gårdagens ledare i SvD.
Några snabba sekunder senare hade han fått ett hårt slag med batongen i magen. Det har gett honom bestående men. Orsaken? Hans bekant i AFA visste att han var moderat.
”Din äckliga borgarhora, den dagen vi ses bör du frukta för ditt liv.” ”Det vi ska göra mot dig är bara självförsvar, äckel”, är bara ett par exempel på vad 21-åriga Svea Hasanbegovic fått höra. Varför? Jo, Svea är med i Liberala Ungdomsförbundet. Gemensamt för hoten är att de kommer från personer till vänster på den politiska kartan.
Bara ett par exempel.
Ändå talade Mona Sahlin bara om högerextremister när hon presenterades i TV inför sitt nya uppdrag som chef för kommissionen som ska undersöka extremismen i Sverige.
Och då, 1989, besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.
Olof Palme arbetade för demokrati i världen.
De som framhåller att Olof Palme tog avstånd från kommunismen framhåller konsekvent och alltid ett enda uttalande som han 1968 gjorde, när han kallade den tjeckiske kommunistiske diktatorn Gustaf Husak för ”diktaturens kreatur”. Efter detta uttalande har jag förgäves – i artiklar och böcker med mera – försökt hitta uttalanden av Olof Palme som visar att han tog avstånd från kommunismen.I stället har jag till min fasa läst alla hans uttalanden och ageranden som i tal och handling tagit ställning för kommunistiska diktaturer och kommunistiskt ”befrielserörelser”. /../.Jag har inte i några artiklar sett att Olof Palme kritiserade Sovjet-kommunismen trots dess miljoner offer. Tvärtom så kritiserade han dem som kritiserade Sovjet-kommunismen. Han sa att man inte skulle måla ”djävulsbilder” av Sovjet, ”vi sysslar inte med anti-sovjetism”, ”Sovjet ligger där det ligger” och han angrep dem som i ”korstågsanda ville befria Östeuropa”.
Citat från http://www.dagen.se/opinion/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare/
Jag är rädd för vänsterextremister eftersom de klart och tydligt sagt att de har rätt att använda våld, grovt våld, eftersom de arbetar för en “god sak”. Jag tror att de inte vet, inte ens försökt få kunskap om hur det egentligen är och har varit i de kommunistiska länderna. Berättar vi något, då skakar de bara på huvudet och ler försmädligt, som om vi är idioter. Men sanningen är ju, att vi vet. Vi har sett, hört och läst. Vi har talat med så många som levde i Sovjet. Vi har sett deras ärr, både fysiska och psykiska.
Men vi är inte dummare än att vi också vet, att inte alla människor for illa. Det vi vet är, att de som visste vad som skiljer ett fritt land från en diktatur, de led.
Vad är det som är bra med kommunism om det gör att alla människor ska leva på samma sätt? Varför var man tvungen att döda alla dem som hade studerat på högskolenivå under de fria åren i Estland? Varför måste man döda dem som hade lyckats arbeta fram ett väl fungerande familjejordbruk? Vad vann makthavarna på det? Varför måste man döda alla dem som kunde något annat språk än ryska i Sovjet-Ryssland? Det var ju därför den senare estniske presidentens (Meri) far fick leva. De hade ingen annan som kunde tala med tyskarna, då när Stalin tänkte sig en separatfred med Hitler 1941-42. (Den tanken han skrinlade när USA erbjöd lend-lease.)
Jag skulle vilja skrika ut så högt att ingen skulle undgå att höra:
Hallå! Börja om! Lär er hur det egentligen var! Demokrati innebär att det inte får finnas någon diktatur! Det är grundläggande.
Men så är det ju. Man läser det man vill läsa, man vägrar att läsa det som man inte vill läsa, man ser det man vill se, man kommer ihåg det man vill komma ihåg. Och det ger varje människa rätt att ge sig på andra! Eller?
