.

I radion i dag talade de om den svenska skolan. De bad oss skicka in våra erfarenheter, och jag, som anser av hela mitt hjärta och hela min själ att alla barn ska samma chans till utveckling, skrev så här:

Du vill att vi skriver om vår tid i skolan.

Det var ganska många år sedan jag gick i skolan, men mitt liv har varit präglat av mina erfarenheter därifrån. Jag kunde läsa, räkna och skriva redan innan jag började skolan. Det var mycket ovanligt vid den tiden. Jag hade fått veta hemma att jag inte skulle låtsas om vad jag kunde. Om jag läste skyltarna framme vid busschauffören sa mamma åt mig att vara tyst, jag var ju inte sju år, och hon ville inte betala biljett när hon inte behövde. (Det var gratis till man fyllde sju år) Mamma gjorde också klart för mig att andra barn kände sig mindre värda om de förstod att jag hade så lätt för att lära mig etc. etc. etc. Jag kände mig helt förvirrad och stängde mig inne.

Första dagen i skolan fick jag stå bredvid min lärarinna framme vid skolorgeln och läsa en text ur sångboken. Hon visste att jag kunde läsa, men blev ändå imponerad och frågade: "Hur vill du göra nu? Ska du ha andra böcker än de andra barnen?" "Nej", svarade jag förvirrad över frågan. "Det behövs inte." Jag ville inte vara till besvär. (7 år)

Hade hon frågat i ett enskilt samtal och jag fått veta hur det skulle kunna vara, då hade jag alldeles säkert svarat annorlunda.

Följden blev att jag satt i klassrummet och följde med när de andra lärde sig allt jag redan kunde. Jag försökte hela tiden fånga in nya kunskaper, men man kan säga att de två första åren var bortkastade för mig. I tredje och fjärde klass var det nya ämnen, som historia och geografi, lite svårare räkning och välskrivning. Men jag hade förlorat entusiasmen, och tragglade mig igenom allt.

Efter fyran var det realskolan och gymnasiet, men då var det redan förstört för mig. Visserligen lärde jag mig nya saker och jag lyssnade noga när lärarna pratade, men glädjen var borta. När jag inte tänkte mig för kunde jag svara på det mesta,men när jag var mer förberedd fick jag tunghäfta.

Jag började sedan sökandet efter vad jag ville arbeta med och vem jag var. Jag läste det ena ämnet efter det andra vid universitetet. När jag t.ex. ville kontrollera om jag hade en fungerande hjärna valde jag nationalekonomi. Men inget gav mig något. Istället valde jag att ge mina barn det jag själv saknat, och stannade hemma och stöttade dom.

Nu har åren gått, och jag har blivit alltmer övertygad om att alldeles för många människor är helt okunniga om hur barn tänker och känner. Alldeles för många vuxna är så stressade att de inte tar sig tid att lära känna sina barn. Lärarna har dålig utbildning. För dem handlar det inte om att se varje elev och dess möjligheter, utan man låter dagarna bara gå.

Jag menar att varje barn är en individ. Varje barn uppfattar verkligheten på sitt sätt och skapar sig en bild av den redan från födseln. Allt barnet upplever uppfattar det med sina egna erfarenheter som grund. Vi måste försöka hjälpa och stötta varje individ. Ingen ska lämnas i ensamhet och förvirring. Aktiva lärare med god utbildning och ett verkligt intresse av att lära ut och att vara med om att ge barn kunskaper, det är vad vi behöver.

Jag vet mycket om Finland och Estland, och jag är mycket ledsen över hur den svenska skolan har förstörts av pedagoger utan amitioner. Om man verkligen vill vända denna katastrof måste man inse att den “nya” skolan tar många år att skapa. En mig närstående har varit lärare mellan 1969 till 2005. Han och några av hans kollegor har kämpat hårt för att stoppa undergången, men de misslyckades naturligtvis. De var för få.