Text från muséets hemsida
Sovjetisk ockupation. Missilbasen i närheten av Väike-Maarja
Eduard Viiralt
I dag ska ni få lära er något om den estniske konstnären Eduard Viiralt, som han presenteras på Väike Maarja Museums hemsida. Det handlar om den konstnär som finns representerad i de flesta estniska hem. Första gången jag såg en Viiralt var redan vid mitt första besök i ett estniskt hem, Ants föräldrahem. Vi köpte själva en mapp bilder i Tallinn 1991.
|
Skogsbröderna och Martin Tamm
Jag håller på med översättningen av texten på Väike Maarja museums hemsida. Det var därför ni i går fick läsa om Johan Pitka.
I dag håller jag på med översättningen av Skogsbröderna och Martin Tamm.
Felix och Jessica läste en bok här “Flykten från Stalins läger” och då förstod jag att jag har missat att läsa den. Alltså började jag. Den är helt hemsk. Den beskriver fängelser i Ryssland och fångtransport i boskapsvagnar till Sibirien. Och sedan flykt därifrån. Jag återkommer om den.
Martin Tamm gömde sig i skogen för att slippa ryskt fängelse. Ni ska få den berättelsen nu:
Skogsbröder.
Under svåra tider har skogen gett esterna skydd.
Efter massdeportationerna 1941 blev skogarna åter ett område att gömma sig i. Vid krigets början deserterade män från Röda armén och gömde sig i skogen. När sedan de tyska trupperna kom, då vågade de gömda männen komma fram ur skogen.
I september 1944 kom nya skogsbröder till skogarna. Soldater som tjänat i tyska armén lämnade fronten. Även män från hemvärnet gömde sig i skogarna.
Sommaren 1946 fanns 61 skogsbrödrapatruller med 415 medlemmar i Virumaa och 48 patruller med 305 medlemmar i Võrumaa. På andra ställen var antalet färre. (enl. Jaak Pihlau.)
Det utbröt rasande strider i de estniska skogarna. Den mest kända i Virumaa är slaget vid Araküla i mars 1946, där fyra män höll ut vid flera attacker under en dag i en välutrustad bunker. Till slut hämtades några tanks, men då hade männen redan lämnat bunkern i skydd av mörkret.
Det var 4-5 medlemmar i varje skogsbrödrapatrull, men i norra och östra delarna i Virumaa var grupperna större. De angrep säkerhetsenheter, dödade aktivister i kommunistpartiet och i sovjetmakten. Mestadels agerade de ensamma, men anslöt sig till sin patrull vid större aktiviteter. Så skedde vid rånet av Jõhvi-Vaivara järnväg i vilket 10-15 patruller och flera hästfordon från byarna deltog.
1949 års deportation blev ett hårt slag för Skogsbröderna. Hela familjer flyttade ut i skogarna.
Efter deportationen fick de svårigheter med tillgången på mat och annat. Tillgrepp och inbrott i affärer ökade betydligt, t.ex. rånades en kassa på pengar i Tamsalu i oktober 1949. 1953 var Skogsbrödraorganisationen död. De hade kommit ut ur skogarna efter att ha blivit lovade amnesti, eller hade de blivit fångade i raider.
Martin Tamm (1912-1993)
Martin Tamm föddes i Küti församling. Efter att familjen flytttat till Lebavere gick han i Eipri och Väike Maarja skolor. Senare tog han examen i Tooma Naturskola. Efter militärtjänsten började han arbeta som gränsvakt. När kriget bröt ut ålades gränsvakterna att fånga in skogsbröder och arrestera människor. Hela den grupp Martin Tamm tjänstgjorde i gick själva in i skogarna och tog med sis sina vapen.
Under den tyska ockupationen arbetade Martin Tamm först i estniska polisen och efter studier i Tyskland tog han tjänst i tyska politiska polisen.
Martin Tamm lämnade Võrumaa med de retirerande tyska trupperna. Han kom hem och när Estland ockuperades igen gömde han sig åter. Den första vintern levde han i en bunker i Taagaorg i Lebavere med brodern Erni och svågern August Poom. När ytterligare cirka 20 män kom för att gömma sig under den ryska mobiliseringen på våren 1945, byggde de sig en större bunker att sova i i Taagaorg. Den var lång och så låg att man måste krypa i den. På hösten utfärdades en amnesti och som gjorde att de män som kommit under våren vände hem igen.
1945/46 byggde tre av dem en ny bunker långt bort i skogarna nära Aruküla. Det var inte långt från den bunker där det berömda slaget vid Araküla hölls mars 1946.
Under sommaren 1948 fann de en bränd bunker i Männisaluskogarna. Martin Tamm, August Poom och Erni Tamm byggde en bunker där och Martin blev kvar där i sex år. Bunkern låg bra i området: den var omgiven av tät, ung skog, lagom långt från bebyggda platser och även lagom långt från hans hem
.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Johan Pitka och Ebavere
Johan Pitka föddes 1872 i Ansomardgården i en liten by, Jalgsema, Võhmuta kommun i Järvamaa. I sin ungdom blev havet hans passion. Han gick i tre marina skolor: i Käsmu, Kuressaare och slutligen i Paldiski där han fick sitt kaptensintyg. Därefter började han med sina långa resor, som tog honom så långt som till Sydamerika. Han var kapten, affärsman, sedan soldat och även bonde.
Inför frihetskriget började Johan Pitka organisationen med att kalla hem alla ester från Ryssland.Efter att ha förstått vad han stod i begrepp att göra dömde bolsjevikerna honom till döden i hans frånvaro 1918. Pitka rakade då skägget, snaggade sig och levde under synonymen Jaan Mets.
Efter tyskarnas tillbakadragande från Estland 1918 grundade Pitka Estlands Försvarsunion, organiserade bepansrade tåg och en marin styrka. Den 15 december blev han chef för den estniska flottan. Marinen följde snart efter - han utnämndes till kapten den 22 april, eftersom viceamiral enligt internationella konventioner kräver att det finns en amiral, men vanliga människor kallade honom trots det amiral. Betydelsen av hans arbete under frihetskriget med de beväpnade tågen och marinen går inte att överskatta.
Ett äventyrligt liv följde efter frihetskriget. Han var aktiv i politiken, blev sedan bonde i Kanada, och efter att ha återvänt till sitt hemland blev han direktör för estniska Kooperativa Förbundet.
Den 22 april 1944 anlände han till Estland via Finland.Det slutliga arbetet med att skydda fäderneslandet från de röda barbarerna hade inletts.Radiotal hölls för att egga massorna. Sommaren 1944 arrangerade Pitka ett anfall på bolsjeviker. Han hävdade att han, trots sin ålder (72 år) fortfarande var kapabel att hantera en revolver och att han hade för avsikt att liera sig med soldaterna i första ledet.
Personalen i den tyska frontens kår i Narva gav Pitka tillstånd att forma en trupp under hans eget befäl. Den truppen skulle agera på kort varsel.
Den 21 september, dagen före de rödas invasion i Tallinn gjorde Pitka sitt berömda uttalande med framställan om att män skulle anmäla sig till "Amiral Pitkas Stormtrupper." Ett antal yngre ester anslöt sig. Pitkas män stred i många slag, den mest kända var slaget vid Soodlabron i Vasidla, vidare i Kehra, Rapla, Tallinn, Nõmme. Den mest betydelsefulla striden stod i Keila.Den sista sammandrabbningen var sedan i Läänemaa där spåren efter Pitka försvann. Det antas att han blev ett offer i striden.
Johan Pitka och Ebavere
1936 köpte Pitka en gård (10,26 hektar) i Lilleoru vid foten av Ebavereberget. Amiralen sökte med ljus och lykta efter ett lugnt hus på landet, och denna tomt i Ebavere var den mest passande för honom. Här fann han den perfekta balansen av lugn, utsökt natur och lagom långt från andra byar. Han tänkte ägna sig åt att skriva sina memoarer.
Johan Pitka och en rättare bodde på gården. Både Pitkas egen och rättarens bostad byggdes med stor hastighet och hög kvalitet. Pitkas hus sägs ha byggts enligt svensk design: fyrkantsvirke, plank och brädväggar med sågspån som fyllnadsmaterial (troligen också kalk). Den fasaden målades med svenskt rödfärg. Enligt byns folk liknade insidan ett fartygs inre accentuerat av ett runt nautisk fönster i foajén.
Silla Meeta, Pitkas hushållerska, bodde i Pitkas bostad året runt. Pitkas fru Helene bodde där under sommarmånaderna vanligtvis tillsammans med amiralens brorson Henry.
Johan Pitka använde sitt sommarhus. På lördagarna kom han med halv-femtåget till stationen i Kiltsi sedan promenerade han de återstående tre km till huset; på söndagarna gjorde han samma resa men tvärtom. Ibland var han klädd i vanlig kostym. Ibland var han klädd i sin uniform.Medan radion spelade nationalsången på morgonen hissade Pitka den estniska flaggan. Därefter tog han en promenad i skogen. Efter dessa ansträngande aktiviteter tog han ett bad i det kalla vattnet i tråget vid brunnen, svängde sig runt ett par gånger och torkade sig sedan med en handduk och gick sedan in i rummet.
Han var aldrig sysslolös på sitt lantställe. Han rensade och jämnade ut stigar och gångvägar och odlade i rabatten runt flaggstången. Han trivdes också mycket bra i växthuset på södra sidan av huset. Han var inte heller främmande för arbete ute på fälten utan samarbetade gärna med rättaren när det behövdes för större arbeten.
Amiralen besökte ofta Ebaveretornet, ibland inbjöds grannarna att följa med. En gång hjälpte han en liten flicka som klättrat upp och svimmat och föll ner. En annan gång gick han med sina vänner för att ta ett foto på Finland från tornet. Han stod en lång stund där uppe och observerade horisonten. Sedan meddelade han glatt: "Jag kan se tornen i Finland!" Vännerna såg ingenting, inte ens när de lånade kikaren. - Kanske Pitka såg Finland.
Pitkas familj stod på god fot med sina grannar. Helene Pitka var mycket vänlig och samarbetade gärna med dem. Johan Pitka gick aldrig förbi någon utan att säga något vänligt ord eller prata en liten stund. Dessutom försedde han en granne, som producerade öl, med burkar från Tallinn. Samme granne som han strax före kriget hade informerat med indignerad ton att den estniska regeringen hade övergått från att vara engelskvänlig till att bli tyskvänlig.
När den tyska ockupationen inletts 1940 reste Johan Pitka i hemlighet till Finland. När tyskarna senare ockuperade landet flyttade Helene Pika till gården med sina döttrar. När den röda fronten närmade sig packade hon deras mest värdefulla saker. Fotoalbumen hade Pitka redan tidigare gömt hos grannen, på vinden i hans svinstia. Fru Pitka hämtade dem. Några större saker som soffan, ett stort bord och diverse porslin gav hon till de närmaste grannarna. I september 1944 for Helene Pitka med sina döttrar och deras män via Ösel till Stockholm.
Amiral Pitka sågs aldrig mer i Ebavere. Efter att röda armén hade invaderat landet på hösten 1944 placerades ett tjugotal soldater i Pitkas hem. De avlägsnade minor i området och sprängde tyska depåer och sprängämnen i Äntuskogarna. Medan de fortfarande fanns där brann huset ner till aska 1945
"Johan Pitka och Ebavere" bygger på minnen samlade av J. Lamp and H. Vahermaa.Maj 20, 2012 Några fina bilder från Väike Maarja från förr.
I dag vill jag visa några fina bilder från Väike Maarja från förr. Ni som har tittat i gamla svenska album från 1900-talets början kommer känna igen er, och känner kanske som jag, att esterna och svenskarna verkligen är syskon.
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Här hittar ni några internet-utställningar Marju Metsman har satt ihop. Jag lyckas inte få fram dem genom att klicka på rubrikerna här nedan. Det bästa är att gå in på sidan ovan, men läsa den svenska texten först.
|
Maj 18, 2012 Slaget vid Lebavere.
Jag har fått ett hedersuppdrag. Jag ska översätta text på Väike Maarja museums hemsida. Till svenska. Och det är bara för att ni alla ska kunna förstå allt som gömmer sig i den kommunen. Jag började med lite historia:
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Monumentet.
Ett monument till K. Kasesalus ära ställdes upp på slagfältet den 8 september 1942. Det gömdes 1949 för att inte förstöras (av ockupanterna) och togs åter fram på 55-årsdagen av slaget den 8 september 1996.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
I Väike Maarjasria museum kan man se utställningen "Historien om familjers" Det är cirka sju familjer som gick igenom skräcken. Det finns nästan 170 fotografier och ett stort antal av arkiverade dokument. (Här visas också historien om Õie, min väninna som har berättat sin historia för mig.)
