Skogsbröderna och Martin Tamm
Jag håller på med översättningen av texten på Väike Maarja museums hemsida. Det var därför ni i går fick läsa om Johan Pitka.
I dag håller jag på med översättningen av Skogsbröderna och Martin Tamm.
Felix och Jessica läste en bok här “Flykten från Stalins läger” och då förstod jag att jag har missat att läsa den. Alltså började jag. Den är helt hemsk. Den beskriver fängelser i Ryssland och fångtransport i boskapsvagnar till Sibirien. Och sedan flykt därifrån. Jag återkommer om den.
Martin Tamm gömde sig i skogen för att slippa ryskt fängelse. Ni ska få den berättelsen nu:
Skogsbröder.
Under svåra tider har skogen gett esterna skydd.
Efter massdeportationerna 1941 blev skogarna åter ett område att gömma sig i. Vid krigets början deserterade män från Röda armén och gömde sig i skogen. När sedan de tyska trupperna kom, då vågade de gömda männen komma fram ur skogen.
I september 1944 kom nya skogsbröder till skogarna. Soldater som tjänat i tyska armén lämnade fronten. Även män från hemvärnet gömde sig i skogarna.
Sommaren 1946 fanns 61 skogsbrödrapatruller med 415 medlemmar i Virumaa och 48 patruller med 305 medlemmar i Võrumaa. På andra ställen var antalet färre. (enl. Jaak Pihlau.)
Det utbröt rasande strider i de estniska skogarna. Den mest kända i Virumaa är slaget vid Araküla i mars 1946, där fyra män höll ut vid flera attacker under en dag i en välutrustad bunker. Till slut hämtades några tanks, men då hade männen redan lämnat bunkern i skydd av mörkret.
Det var 4-5 medlemmar i varje skogsbrödrapatrull, men i norra och östra delarna i Virumaa var grupperna större. De angrep säkerhetsenheter, dödade aktivister i kommunistpartiet och i sovjetmakten. Mestadels agerade de ensamma, men anslöt sig till sin patrull vid större aktiviteter. Så skedde vid rånet av Jõhvi-Vaivara järnväg i vilket 10-15 patruller och flera hästfordon från byarna deltog.
1949 års deportation blev ett hårt slag för Skogsbröderna. Hela familjer flyttade ut i skogarna.
Efter deportationen fick de svårigheter med tillgången på mat och annat. Tillgrepp och inbrott i affärer ökade betydligt, t.ex. rånades en kassa på pengar i Tamsalu i oktober 1949. 1953 var Skogsbrödraorganisationen död. De hade kommit ut ur skogarna efter att ha blivit lovade amnesti, eller hade de blivit fångade i raider.
Martin Tamm (1912-1993)
Martin Tamm föddes i Küti församling. Efter att familjen flytttat till Lebavere gick han i Eipri och Väike Maarja skolor. Senare tog han examen i Tooma Naturskola. Efter militärtjänsten började han arbeta som gränsvakt. När kriget bröt ut ålades gränsvakterna att fånga in skogsbröder och arrestera människor. Hela den grupp Martin Tamm tjänstgjorde i gick själva in i skogarna och tog med sis sina vapen.
Under den tyska ockupationen arbetade Martin Tamm först i estniska polisen och efter studier i Tyskland tog han tjänst i tyska politiska polisen.
Martin Tamm lämnade Võrumaa med de retirerande tyska trupperna. Han kom hem och när Estland ockuperades igen gömde han sig åter. Den första vintern levde han i en bunker i Taagaorg i Lebavere med brodern Erni och svågern August Poom. När ytterligare cirka 20 män kom för att gömma sig under den ryska mobiliseringen på våren 1945, byggde de sig en större bunker att sova i i Taagaorg. Den var lång och så låg att man måste krypa i den. På hösten utfärdades en amnesti och som gjorde att de män som kommit under våren vände hem igen.
1945/46 byggde tre av dem en ny bunker långt bort i skogarna nära Aruküla. Det var inte långt från den bunker där det berömda slaget vid Araküla hölls mars 1946.
Under sommaren 1948 fann de en bränd bunker i Männisaluskogarna. Martin Tamm, August Poom och Erni Tamm byggde en bunker där och Martin blev kvar där i sex år. Bunkern låg bra i området: den var omgiven av tät, ung skog, lagom långt från bebyggda platser och även lagom långt från hans hem
.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Kommentarer
Postat av: Felix och Jessica
Hur långt har du kommit i boken?
Svar:
estlandskarin
Trackback
