Vi satt vid frukostbordet och diskuterade minnet; vad man minns och hur man minns det man förträngt. När det förträngda kommer fram blir det som om det hänt precis nyss.

Ants kom ihåg när han åkte flyktingtåget genom Polen i september 1944 från hamnen i Gotenhafen/Gdynia. Bomblanen dånade över dem hela tiden, bomber släpptes och plötsligt blev loket träffat och tåget stannade. De flesta passagerarna som var flyktingar från Estland som flydde för att rädda sina liv, sprang över en äng bort från ryssarnas bomber, några dagar tidigare hade flyktfartygen varit förtföljda av andra bomber, och ett fartyg (där mormors syster var) hade sänkts. Han kommer ihåg att när bombplanen efter ett tag försvunnit iväg hjälptes männen åt att bända och trycka bort det skadade loket från spåren. Det var oerhört tungt. Fler och fler fick rycka in och hjälpa till. Ångpannan gick hela tiden. Men. Så kom ett fruktansvärt brak! Loket låg vid sidan av spåret. Och trots brinnande krig fick personalen på något sätt kontakt med någon som skickade ett nytt lok till dem. De kunde fortsätta sin resa.

En ny intressant artikel i Postimees:

Europeiska unionen kommer att stödja kampen mot brotten som skedde i det kommunistiska Litauen

Litauen har fått 26 stater med sig i ansträngningarna att avslöja brott under den kommunistiska perioden. Dessutom vill Litauen att öka allmänhetens medvetenhet om olika totalitära regimer.

Litauens justitieminister Remigijus Šimašius vill uppmärksamma alla de brott som begåtts och fortfarande begås av totalitära regimer i världen.

Med anledning av vad som händer i Libyen och Syrien, menar Šimašiuse att det är nödvändigt att exakt bedöma de olagliga åtgärder sovjetmakten utövat  i Östeuropa.

EU: s justitieministrar godkände på fredagen ett dokument, men det gäller endast brott under nationalsocialismen och kommunismen.

"I vissa länder har det länge varit politiskt inkorrekt att prata om sovjetiska brott. Detta är en del av arvet från andra världskriget när Sovjetunionen var allierad med väst säger Šimašius.

Han sade också att ur litauiskt perspektiv är det ganska märkligt att ingen internationell domstol är engagerad i kommunismens brott, men nu har åtminstone Europeiska unionen godtagit förslaget på nivån för åtal.

EU: s uttalande är ganska allmänt skrivet, men Šimašiuse politiska mening var fullkomligt klar när han sade att EU-kommissionen och de nationella regeringarna har beslutat om hur man ska hantera arvet från totalitära stater i några grundläggande satser.

I dokumentet anges att alla offer för de totalitära regimerna måste ges en rättvis behandling och att man ska arbeta för att sådana brott ska förhindras i framtiden.

Tack vare Annika har jag förstått att jag tillhör de naturtroende. Jag brukar prata med djur, även de små. När vi hade myrinvasion i vårt hus, då sa jag till dem att ”Jag låter er vara, bara ni inte går ner i paketet med nyponsoppspulver!” Och de gjorde inte det. Vi hade en Europaväg i köket där de tog sig fram i lagom takt. När jag var i ett sommarhus på Åland sprang myrorna som om de hade eld i baken. Men en dag var det några myror i nyponsoppan. ”OK, ni får skylla er själva” sa jag, och så småningom hade vi myrfritt i huset.

Det är ett problem med det här med naturtron. Jag tror ju också på att döda kan påverka de levande, och jag har ett bevis på det.

Nu ska jag berätta!

Ni minns väl Morits, Ants pappa. Efter den långa vistelsen i Geislingen efter kriget flyttade han till New York, där han gifte sig med Harriet. De bodde i en lägenhet på S:t Nicolas Avenue i Bronx. Harriet har skrivit i ett brev till oss att han längtade så mycket efter sin son, att han alltid tänkte på honom. Vi fick se bilder på det lilla bordet, som var fyllt av inramade fotografier av Ants. Men tyvärr, när de förberett att Ants skulle komma på besök till sin pappa, kanske för att stanna, då dog Morits plötsligt en dag. Ants blev kvar i Sverige.

Inte kunde Morits försvinna in i himlen och lämna sin son utan hans beskydd. Han blev kvar, höll ett öga på sonen och såg till sin stora sorg, att han inte hade det så bra. Morits kände att han måste ordna till en lämplig hustru åt sin son. En kvinna som skulle sköta om honom och se till att han fick ett bra liv. Han sökte och sökte. På somrarna var Ants från det han var i 12-årsåldern i Finnhamn som segelledare.

Plötsligt hittade Morits en ung kvinna som var den enda rätta åt sonen. Han bearbetade dem båda två. På nätterna när de sov, så de kom inte ihåg något. Men när Norrskär stävade in mot Finnhamns brygga, då var det överenskommet och klart. Morits höll sitt öga på dem och kände att snart, snart kunde han äntligen lämna jordelivet. Redan på vägen från båten började de två samtala med varandra. Och när Ants senare på kvällen frågade om jag kände Morits sa jag naturligtvis ”ja”. Varför frågade han det? Morits hade ju varit död i nästan 10 år. Jag kunde absolut inte veta vem han var. Men, så blev det. Och som tack för mitt slit med hans son gav Morits mig Estland.

Varför får jag inte Ants att inse att det var just så här det gick till?

Norrskär på väg till Finnhamn.

Hanno berättade i telefon i dag, att det har bildats en grop mitt i åkern utanför vårt hus i VM. Gropen är 3 m i diameter och 1 m djup. Den ska få vara kvar till vi kommer så vi får se den. Det är som en tjälskada efter den svåra vintern. Sedan ska den enligt gammal estnisk säd fyllas igen med sopor.

I natt såg vi Påskmässan i Alexander Nevskijkatedralen i Tallinn. Det var ett fantastiskt skådespel, just som en teaterföreställning. Man åskådliggjorde Kristi död, grav och uppståndelse tillsammans med kyrkobesökarna. Det var första gången som den ortodoxa påskmässan visades i estnisk TV. Det visar att förhållandet mellan ester och ryssar är gott. Man samarbetar i en ekumenisk anda.

En manlig röst förklarade vad som hände, så vi skulle förstå. Vid midnatt tömdes hela kyrkan för att åskådliggöra den tomma graven. Alla gick i procession runt kyrkan. Prästerna först i sina vackra gulddräkter. Därefter kyrkobesökarna, som verkligen var många denna dag. När de sedan kommit tillbaka till kyrkan firades Kristi uppståndelse. Sången var otrolig. En av prästerna hade en fantastisk stark basröst. Sedan var det sång och mässa i flera timmar. Ja, det var mäktigt.



Jag har ingen bild från denna mässa, men jag har några bilder av ortodoxa präster och deras familjer från frihetstiden. Jag känner en sådan högtidlighet när jag ser dem. Då levde de alla här, sedan blev de splittrade. De redan gamla slapp ockupationen.

Detta är en gammal bild från början av 1930-talet. I centrum sitter metropoliten för den apostoliska ortodoxa (estnisk-ortodoxa) kyrkan, Alex Paulus, som var gift med Ants mormors syster. En av prästerna vid hans sida är mormors far. Den vitklädde mannen längst upp till vänster var betjänt hos metropoliten, och tyvärr bortklippt är den man, Jukko, som var kastratsångare och diakon hos familjen. Mormor står längst fram till höger. För övrigt är det släktingar på olika håll. En högtidsbild av en fest hos metropoliten.




Den här bilden är äldre. Ants söta mormor sitter längst ut till höger. Hon föddes 1886, så jag gissar att bilden är från förra sekelskiftet. Det är mormors föräldrar och syskon. Döttrarna förutom mormor är Olga till vänster och Ksenia till höger. Samt fyra söner som vi aldrig träffat.

När metropoliten levde i Estland hade han i ett stort, vackert hus och betjäning; i Sverige bodde metropoliten med Olga, som han då levde tillsammans med, i ett rum med kokvrå; men han var fortfarande metropolit för hela världens estniska apostoliska ortodoxa kyrka. Han dog i Stockholm 1953, begravdes på Skogskyrkogården liksom Olga och diakonen Jukko. Eventuellt är hans kista flyttad till Tallinn. Jag har hört att det planerats, men vet inte om det redan är gjort.

Det är tisdag kväll.

Så plötsligt var det söndag. Vi hade lämnat en värld för att besöka en annan. I mörkret från bilen ser det inte så annorlunda ut. Vi for genom det estniska landskapet, passerade träd efter träd, ett hus här och där. Precis som i Sverige. Hur kan det vara en annan värld?

Vi har suttit vid frukostbordet så länge att det faktiskt ska förvandlas till lunchbord. Vi har berättat för varandra om hur vi har det, hur våra barn mår och om våra barnbarn. Vi har pratat om livet och hela tiden finns öppenheten för skillnaderna. Livet blev så olika för de två sysslingarna med rötter i det ”riktiga” Estland. De mellersta och inre delarna av landet. Den delen där det alltid bott estländare. Här var den rika jordbruksbygden. Här växte det bra, solen sken och det regnade precis som det skulle. Här levde de gamla traditionerna kvar. Trots att olika herrar bestämde i landet bevarades ”det estniska” hela tiden. Språket, traditionerna, de gamla sagorna.

Men hit kom också herrarna när de behövde soldater. Gång på gång behövdes män som kunde försvara erövrarens jord. En våg av erövring efter den andra, och alltid behövdes den estniske mannen för att rädda kvar erövrarens erövringar.

Visst skakades också denna del av världen av grymheterna under och efter det andra världskriget. De blev också utsatta för det stora experimentet att skapa den nya människan. Homo Sovjeticus. Den goda människan som inte krävde något för egen del utan ville dela allt med alla och skulle leva i ständig fred och frihet. Överallt i det tidigare Sovjetunionen finns hon i dag. Fortfarande så många år efter befrielsen. Det var ett ”lyckat” experiment. Men så svårt att förstå för den gamla människosorten. Eftersom det i själva verket innebar att man lärt sig att alltid vara misstänksam, att aldrig ge ett svar som man måste stå för. Att inse när man måste ange en nära vän för att rädda sig själv. Att aldrig veta när man själv skulle bli angiven. Man visste att slumpen styrde. Rättvisa och mänsklighet var verkligen okända begrepp.

Det formade människorna att leva i det mest nyckfulla och ändå mest toppstyrda landet. Man utförde ett arbete för att uppfylla en plan, inte för att skapa något. Kvalitet och service fanns inte. Att man fick ont i huvudet av att titta ut genom de skadade nyinsatta fönstren betydde inget. Att skor gick sönder första dagen för att en söm aldrig blivit sydd, eller att en nyreparerad el-kontakt var strömförande betydde inte heller något. Det viktiga var planen. Fönstret var tillverkat. Liksom skon och el-kontakten. Planen var uppfylld.

Naturligtvis formades människa av det nya. Misstänksamhet mot alla och mot all makt var den enda känslan. När kunde man vara säker? Aldrig! Det var den nya människans grund. Utan den kunskapen var hon såld.

Mötet mellan de två världarna kan vara mycket smärtsam. Den ene mannen full av tillförsikt och med en tro på det goda hos människan, den andre avvaktande, pratar med stor försiktighet och vet att det finns alla sorters människor.

”Den som en gång stått öga mot öga med ondskan, vet att den alltid finns, trots att den ibland gömmer sig.”

Men så är det ju inte längre. De här två känner varandra. De har de där osynliga banden mellan sig, de där banden alla talar om. De skulle ha varit bästa vänner om inte…

Deras farfäder var kusiner och bästa vänner. Deras farmödrar var systrar och bästa väninnor. Deras fäder var kusiner och bästa vänner. Men själva fick de inte möjligheten att finna varandra förrän de blivit 50-åringar. Hur märkligt var det inte då, att upptäcka att det fanns så många likheter, att de tänker så lika i grunden men ändå formats så olika av verkligheten.

Ants förlorade sin pappa när han var fem år. Det var när hans mamma bestämde sig för att åka till Sverige från Tyskland, dit familjen flytt i absolut sista stund från krigets Tallinn. Fadern blev kvar i Tyskland, och de sågs aldrig mer. Mamman försvann på sätt och vis hon också, eftersom hon placerade Ants hos sina föräldrar i Uppsala och flyttade till Stockholm där hon fick arbete.

Hanno förlorade sin pappa på sätt och vis när han var 11 år och pappan dömdes att tillbringa 20 år i ett fruktat läger i Sibirien. Han dömdes efter paragraf 58:1. Det innebär att han inte hade gjort något olagligt, bara att han arbetat på fel ställe vid fel tidpunkt eftersom han varit domstolssekreterare i det fria Estland. Han återvände från lägret efter ca 10 år, men var då en bruten man, som fick bäras hem på bår. Hannos mamma, Hilja, levde vidare.

Det sovjetiska kröp längre in i samhället och in i kroppen på alla. Livet blev en svart deg att genomlida.

Ants visste att han hade förlorat ett gott liv med till synes mycket goda framtidsutsikter, sin familj, sin släkt, en förmögenhet och sin historia.

Hanno hade förlorat ett människovärdigt liv, livsglädje och sin far. Vad han aldrig förlorade var medvetandet att det hade funnits ett annat liv. Han måste ge sina barn så mycket han förmådde av den stolthet han och de andra känt över att vara ester och människor.

Det första mötet var så speciellt. Vi kom med bil från en utflykt i Tapa där vi letat efter rötter. Så svängde vi in på en liten sidoväg i Väike Maarja, kom fram till en gammal gård med bärnstensfärgad huvudbyggnad, stenlada och en liten bastu med halmtak. Vi hade kommit till något fordomt.

Vi steg in i huset och hälsade på varandra. Det var Ants och jag som hälsade på Hanno, hans dotter Kristel och hennes son Indrek som bara var 4 år. Hanno hade sett till att Kristel ställt fram kaffe, vin och smörgås åt oss. Vi satte oss runt det lilla bordet i vardagsrummet. På de gamla stolarna ”där Morits, din pappa, har suttit så många gånger”.

Så tog han fram fotoalbumen, och visade oss bilder på Morits och de andra i just detta rum, med just dessa möbler och den tapeten.

Vi tittade på alla bilderna. Flera kände vi igen! De hade kommit med när Ants familj flydde den där hemska kvällen i september när himlen brann av eldslågorna från de fartyg som blivit beskjutna, och kriget var i hälarna på dem hela tiden. Det var bilder som vi tittat på hemma i det lugna Värmdö. Tittat på och samtidigt försökt förstå hur livet hade varit.

Nu fanns de här i ett annat album. Bevarade av andra människor. Då och då hade de tagits fram. Hur hade de då pratat? De hade sett på minnen från en svunnen tid, som de visserligen hade levt i för några år sedan, men som ändå var så fruktansvärt långt borta. Så onåbar. Inget hopp fanns om att få återvända till ett sådant liv. En gång hade folk skrattat och lekt tillsammans. En gång hade de suttit och vilat i halmstacken, glada och nöjda efter ett gott utfört arbete. Man hade delat med sig av glädje till varandra. Man hade också delat med sig av sin glädje till varandra.

Där satt de två männen vid varsin sida av bordet. För första gången kunde de prata med varandra. Det är märkligt vad det betyder att vara släkt. Det finns verkligen något som kan kallas släktband. Det finns så mycket gemensamt, så mycket som måste sägas, men också sådant som inte behöver sägas.  Samhörigheten. Nu har vi träffats. Här är jag, och här är du.

Vi gick ut och tittade på bastun där Morits suttit och svettats efter att ha hjälpt till med något nödvändigt arbete på gården.

”Han var alltid så glad och alltid självklart beredd att göra nytta. Nästan varje helg kom han hit med tåget från Tallinn. Det var något extra när Morits kom. Det blev mycket fest, men också mycket arbete. Alla har alltid talat så väl om honom.”

Jag funderar över allt jag fått höra om släkt, vänner och bekanta i Estland. Jag försöker få ett sammanhang, och bestämmer mig för att skriva ner allt jag hört.

Vilka dagar! Vitt, vitt, ett tjockt täcke över allt. Rök ur skorstenarna, som visar att det ändå finns människor i husen. Solen går ner bakom ladan med ett fanrastiskt orangefärgat sken. Lite snö blåser ner från träden. Några svarta korpar flyger förbi. Spår av vilda djur skymtar i snön.

Vårt fina spa i Rakvere har blivit rånat! Klockan halv fyra härom dagen gick någon in på receptionen och hotade med pistol och fick receptionisten att öppna kassaskåpet! De var helt oförberedda. Hade aldrig kunnat tänka sig att någon skulle råna dem. Vi får se hur de ändrar rutinerna nu.

De pengar de hade med sig under flykten var tyska ockupationsmark, som var värdelösa i Tyskland. Men Ira gick till en tågstation och bad om en biljett till närmaste hållplats. När hon skulle betala med en stor sedel ockupationsmark vägrade kassörskan att ta emot den eftersom den inte var giltig. Ira skrek då med hög röst på tyska: ”Men vår Führer har lovat oss alla att detta är giltiga pengar. Vi måste alla göra som vår Führer har sagt” ”Ja, ja.” Kassörskan tog snabbt emot sedeln, gav tillbaka mellanskillnaden i riksmark, och Ira hade fått pengar att handla för.

De måste vidare. De var tvungna att komma till engelskt eller amerikanskt område. Absolut inte sovjetiskt, där skull de troligtvis mördas pga. sin flykt. De kom till Flensburg, där slutade kriget. Hitlers efterträdare Karl Dönitz gav upp.

Morits fick en förfrågan från sin vän herr Kommendant, om han var intresserad av att starta ett företag tillsammans med honom i Geislingen. Det lät intressant. Han frågade det engelska militärkommandot om att resa vidare, men de sa nej. Han tog då kontakt med amerikanerna, och de sa att det skulle gå bra. Men engelsmännen förklarade att amerikanarna hade inget med det här området att göra. Då var det alltså nej som gällde. Men Morits vill iväg. Han tänkte då att de skulle hyra en godsvagn, inreda den så att de kunde bo i den några veckor och fly vidare mot amerikanskt område.

Ett modernt tåg i Geislingen

De gjorde så, och såg till att det stod destination Geislingen an der Steige på tavlan. Personalen på stationen var väl införstådda med att det var människor i vagnen. Ossi la in ved i kaminen som han hade byggt, och de väntade på att kopplas till ett lämpligt tågsätt. Så for de iväg. Det bästa Ants visste var, när pappa öppnade dörren lite grand, så att han kunde se hur de for iväg. Han älskade dunkandet, och gillar tåg efter det här. Han har fortfarande ett modelltåg.

De kopplades om några gånger, men kom faktiskt till Geislingen till slut. En tysk stad som inte var skadad av kriget. Däremot fanns det tomma hus, lämnade av tyska SS-soldater och deras familjer. Där förlades ett stort läger för estniska flyktingar.

Han startade företaget tillsammans  med sina vänner Kommendant och Liiband. Kommendant uppfann en betongsort som klarar värme och kyla utan att sprängas, och som numera används över hela världen. Liiband var arkitekt och ritade broarna som skulle byggas av betongen. Morits skötte alla kontakter och affärsuppgörelser. De flyttade vidare till USA i början av 1950. Kommendants son Jüri var pilot under Vietnamkriget, sköts ner och dog där, men hans mamma slutade inte att duka för honom vid varje måltid. Han syster Merike blev arkitekt i USA. Henne var den Ants kär i minsann.

Morits fick också frågan om han ville bli chef för lägret, vilket han accepterade.

Detta var den bästa tiden i Ants barndom. Han hade båda föräldrarna i sin närhet. Massor av andra barn att leka med. Ja, ibland blev det farliga lekar, och dem minns han bäst. ”Kälken framför tåget-leken” t.ex. Då skulle man åka kälke så sent som möjligt nerför backen och framför loket . Den som kom närmast loket vann. Ants vann en gång. Men en dag såg pappa Morits vad han gjorde, och så hade han ingen kälke mer.

Till skillnad från sina tyska lekkamrater fick han choklad ibland, så ofta att han till och med kunde avstå. Om han gav sin kaka till en tysk pojke fick han hålla pojkens get en lång stund. Det var bättre än choklad.

Det var ett ganska normalt liv de levde i Geislingen. Det är så konstigt att allt är så normalt under och efter krig. Ira fick jobb redan i Dresden. De köpte ett hus i Geislingen. Ants fick en tysk barnflicka, och han talade både estniska och plattyska.

Så småningom blev det tal om vart man skulle ta vägen. Iras släktingar var i Sverige, och dit ville Morits inte flytta. De fick erbjudande om att flytta till Venezuela, men det ville ingen av dem. Ira längtade efter de sina, och till slut blev det så, att hon tog Ants med sig och for till Uppsala. Morits blev kvar en tid för att avveckla lägret, och åkte sedan till New York. Äktenskapet avslutades.

När Ira kom till föräldrarnas lägenhet i Uppsala blev hon alldeles förskräckt. Det var en liten tvåa i ett av HSB:s hus på Ymergatan. Hon hade aldrig förstått, att hennes föräldrar som alltid bott stort hade en sådan liten bostad nu. Och där bodde redan Tanja med sin son Vello. Men det var bara att se realistiskt på det hela. Hon flyttade in, men sökte arbete i hopp om att skaffa en egen bostad. Efter en tid fick hon arbete i Stockholm. Hon flyttade dit och lämnade Ants hos sina föräldrar.

Det var lite kämpigt ibland i Uppsala. Han måste gå i både luthersk och ortodox kyrka varje vecka. Och så började han i den vanlig svenska skolan, Vaksala skola, men han gick också i en estniska skola. De skulle ju tillbaka till Estland så fort det blev fritt igen, och det skulle inte dröja länge. Roosevelt hade lovat att alla länder som förlorat sin frihet, skulle få tillbaka den efter kriget. Så blev det tyvärr inte.

1953 flyttade Ira och hennes nye man till Örby, medan Ants bodde kvar i Uppsala.

Det blev bestämt att Ants skulle åka till New York på sommarlovet. Morits hade en lägenhet där, och hade gift om sig. Men Morits fick en hjärnblödning under duschen och dog innan Ants hann åka dit. Kanske hade Ants levt i New York nu om hans pappa inte dött, men det vet vi inte.

Vi har besökt Geislingen en gång. Jag kan inte riktigt förstå hur esterna kunde lämna denna vackra trakt. Staden ligger i Schwarzwald. Husen klättrar utefter bergen. Det är lummigt och grönt. Ja, jag njöt av skönheten, lugnet och de trevliga människorna.

Det var förresten en härlig avskedshälsning vi fick när vi lämnade hotellet. På parkeringen stod det med stora bokstäver: Wir bedanken uns für ihre besuch. Vi betackar oss för ert besök!! Jasså. De gillade oss inte. --Fast jag vet att det betyder tvärtom. Vi har lånat ordet från tyskan och gett det motsatt betydelse. Skönt. Jag åker gärna tillbaka.

Tanja och och lille Vello bodde i sitt hus i Pärnu i september 1944. Tanja hjälpte en väninna som hade en affär i staden.

Den 19 september var en ovanligt varm dag, indiansommar sa man. När Tanja kom till affären på förmiddagen sa Leida, väninnan att det var en konstig dag. ”Ingen tysk har hämtat sin tidning! Bilarna går från Riga och inte tvärtom! Alla åker åt fel håll.”

En elegant jeep med en elegant man med monokel, som kommen direkt ur en operett körde fram till affären. Han steg ur, gick in i affären och frågade efter en tidning. Tanja kunde inte låta bli utan vände sig till gentlemannen och frågade:

”Warum faren Sie in dieser richtung?” /Varför åker ni åt det hållet? /

Han svarade: ”Ni är inte så dum som frågan. Men naturligtvis åker vi inte mot Tyskland.”

Tanja passade på tillfället: ”Kan ni kanske fara till Sverige?”

Han vände på klacken och gick.

Det var ingen idé att hålla öppet. De stängde butiken, och försökte ta reda på hur de skulle ta sig ur staden. Ryssarna var bara fyra km bort. De tog sig till Tallinn med tåget. Inte en tysk syntes till. Passerade Villa Boris där soldater frenetiskt packade lastbilar. De hörde sig för därinne om de kunde få åka med fartygen som tog tyska soldater från Tallinns hamn. De fick ett papper på alla som kunde följa med dem. Tanjas man Jaakop och bror Ossi är självklara, men de behöver inget tillstånd eftersom de varit vid fronten. Hon berättade om sin syster Irina, och fick rådet att snabbt kontakta henne och hjälpa den familjen ur landet.

Hon tog tåget tillbaka till Pärnu för att kontakta alla som fanns med på papperet. En ung tysk soldat satte sig mittemot henne. Hon fick en impuls. Tog fram sin plånbok och plockade ut sedlarna med tyska ockupationsmark hon hade. Gav dem till honom. ”Jag kommer aldrig mer ha någon användning för dem.” Hon reste sig och klev av tåget innan han hann tacka.

Hon hämtade först sin pappa. Joosep, och tog sig till hamnen med honom. Där låg ett lasarettsfartyg, men hon letade efter en hamnkapten för att höra sig för om de kunde få komma med i en u-båt. Men pappa ville inte det. Han tvekade fortfarande. Då såg de en fiskebåt bakom hamnens bastu. ”Kanske kan vi få åka med fiskarna till Sverige?” Pappa och Mamma ville till Sverige. Tanja själv och Vello ville inte dit, men hon gav med sig.

Hon gick hem.

Tänkte på Ossi, och skrev ”Rootsi” med stora bokstäver på tapeterna i hemmet, så att Ossi skulle veta om han kom dit. Han var kvar i Narva, så vitt Tanja visste. Det var livsfarligt för honom att stanna i landet; de estniska kommunisterna jagade tyska desertörer med lie!

Jaakop tillhörde då Soomepoisid, ”Finnpojkarna”, som var vid finska fronten. Han räddades över till Sverige senare när finnarna gjorde sig beredda att utlämna alla ester till Sovjet.

Fiskebåten låg kvar bakom bastun tills mörkret la sig. Vid 22-tiden kom Tanja med dem hon fick ta med sig till båten. De tog av presenningen och såg till sin förfäran att den lilla fiskebåten var full av folk redan. Och inte kunde man kasta av någon för att de skulle få plats. Fiskaren berättade också att han aldrig varit på havet. Han hade bara fiskat i Pärnufloden, och dessutom hade han ingen bensin! Tanja såg med bleka ögon att den fullastade båten läckte. Hon vågade inte följa med. Kanske kunde hon och Vello ändå få komma med i u-båten. Men kände att hon måste hjälpa dem med bensin. Leida hade ju bensin i sina bilar. Hon kördes tillbaka i en bil, lämnade mamma och pappa i båten. Kommer tillbaka med bensinen, men för sent. Ubåten hade redan lämnat hamnen. Hon satte sig i den lilla fiskebåten med Vello i knäet. Fick plats på sargen, och kände hela tiden havsvattnet mot baken. Vid lettiska gränsen långt bort hörde de striderna, men de fortsatte. Mamma blev sjösjuk. För att hon inte skulle trilla ur båten när hon kräktes bands hon fast.

De fick krypa ner under presenningen när de gick under broar eller kunde ses av ryska båtar. De kastade en sista blick mot Pärnu och såg staden brinna. De tyska fartygen med de flyende soldaterna gav sig iväg samtidigt. Överallt var det ryska flygplan och u-båtar. Överallt eld! Eld! Andra natten på sargen ville hon bara drunkna. Det var ingen som tänkt på att ta med sig något att dricka, eller någon potta. Hon blev kissnödig när de kom till Fårösund, men det fanns inget att göra, det var bara att hålla sig. När de genomled den tredje natten sa någon: ”Jag tror vi ser land vid horisonten.” Någon hoppades på att det var Tyskland de såg. Ingen visste var de var. Fiskaren var redlöst berusad.

En man sa att han kunde styra, men efter en timme var han också stupfull.

Tanja vaknade till när en militärbåt närmade sig. Där tecknades att de skulle vända om. Först var de rädda att det var fiender, men så förstod de att det fanns farliga klippor framför dem. De saktade ner farten och hjälptes över i gummibåtar och så småningom kunde de hjälpa varandra i hamn i Slite. Tanja kände bara panik över att hon måste kissa. En soldat förstod hennes problem. Han följde henne till en buske och lyste med en ficklampa på henne för säkerhets skull. Hon ville kanske smita. ”Mitt första minne av Sverige är, att en soldat stod med kulspruta och bevakade lilla mig när jag kissade.” sa Tanja efteråt.

Det var den 22 september 1944 och de var i Sverige. De fördes till en villa med en stor äppelträdgård.

I dag läser vi i Postimees att i Kutaisi stad som ligger i Georgien har man sprängt ett jättelikt sovjetiskt minnesmärke, större än Bronssoldaten i Tallinn. Putin har kommenterat det med att förklara ”om Georgien hade betett sig annorlunda hade det som hände i Abchazien och Sydossetien inte inträffat.” Tolkar jag det rätt betyder det att om Georgien följt Rysslands önskningar, hade augustikriget inte inträffat…?

Esterna var andra rangens medborgare i flera hundra år. De fick inte utbilda sig, deras språk innehöll inte glosor för annat än det som behövdes för ett vanligt allmogeliv. När tanken på frihet väcktes, då måste de börja om från början. Som alla kolonialiserade folk på den tiden. Raimo Raag beskriver det fascinerande arbetet med att ge folket ett gemensamt språk och möjligheter att studera och diskutera akademiska ämnen i sin bok Från allmogemål till nationalspråk: språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999.

Under de tjugo fria åren i republiken var det naturligtvis mycket som hände. Det hände mycket i resten av världen också. Till att börja med var det finanskrisen på 1920-talet som vållade enorma problem. Sverige drabbades av det som kom att kallas Kreugerkraschen. Ja, det var många länder som fick stora ekonomiska problem, ungefär som vi sett nu en tid. Jag är övertygad om att fascismen, nationalsocialismen och kommunismen hade så stora framgångar därför att problemen var så stora, och alla måste finna en lösning. Även i Estland sökte man den rätta lösningen. De gamla frihetskrigarna öppnade sitt parti för andra än soldater från det kriget. Deras ordförande var Artur Sirk, som var morbror till min väninna Õie, som jag berättat lite om. Det de var mest inriktade på, det var antikommunism. Det är inte så märkligt eftersom det gällde män, som varit beredda att offra sina liv för frihetan från kommunismen. Hur mycket de senare vände sig mot höger har jag ännu inte fått fram. Õie hävdade att de aldrig varken var fascister eller nazister; i alla fall pratades inget sådant hemma hos dem.

En önskan som många ester hade var att en man skulle rädda dem ur krisen. En stark man. Ungefär som stora delar av världen önskade, när Obama valdes till president i USA, och som Nobelkommittén gav uttryck för när han fick sitt fredspris. Men i Estlands fall har det lagts dem till last. Det är en del av den fascistiska skulden. Dessutom menar många att de var nazister allihop. Eller fascister. Det som är värst gäller. Ja, det fanns många som röstade på vapsarna. I Sverige hade vi många nazisttroende. De trodde på den germanska idén. I Tyskland var de ännu fler. Och i många andra länder också. Men vad man inte förstått i världen, eller inte vill förstå eftersom man behöver urskulda sig själv och därför svartmåla andra, ni vet ”vi och dom”, det var att det enda som betydde något för flertalet ester, det var friheten att forma sina liv efter den egna kulturen. Men varför försvarade de sig inte då, när Sovjet begärde att få komma in i landet? Vad hade de för val. President Päts, är jag själv fullständigt övertygad om, och hans rådgivare insåg att Estland inte hade en chans. Estland är, som sagt, inte ens en myra mot grannen i öster. Men Finland kunde ju! Ja, men 1940 var alla andra länder, fr.a. England så upptagna av sitt eget försvar, och Ryssland kunde sätta in sina enorma trupper mot det lilla försvar Estland kunde uppbåda. Visserligen säger esterna nu att de gör inte om det. Estland kommer alltid försvara sig.  Men jag förstår presidenten. Och han togs om hand av sovjeterna och sattes på mentalsjukhus. Han dog först den 18 januari1956 fortfarande på sjukhus.

Men familjen då? Ja, i Tallinn levde de familjeliv. Morits hade smugit iväg när han var sexton år och deltagit i frihetskriget. Han hade blivit en av soldaterna i Kuperjanovs pansarbataljon, men kommit hem lindrigt sårad med medalj 1919. Han var aktiv i Estlands Hemvärn, Kaitseliit, under den tyska ockupationen.. Han gifte sig sedan med Klaudia och de bosatte sig i familjens hus i Tallinn. Åren gick, de fick inga barn, och någon gång på 1930-talet skiljde de sig. Men Morits var en hedersman. Han köpte en hattaffär i Helsingfors till henne, och hon fick välja vilka möbler hon ville ha från deras gemensamma hem. Klaudia trivdes inte i Helsingfors, det blev farligt för ester där. Finnarra sände tillbaka alla ester till Sovjet. Hon köpte en affär på Strandvägen i Stockholm i stället. Vi fick aldrig träffa henne. Först när hon låg på sin dödsbädd fick vi höra att hon levde i Stockholm, och sedan hann vi inte besöka henne, men det berättades för oss att hon talade om Morits in i det sista.

Det var därefter Morits tog tåget från Pärnu och träffade Irina 1938. Babu berättade en helt annan historia om hur de träffades, men jag tror nog mer på Tanjas. När Morits berättade för sina föräldrar att han träffat en ny kvinna, Irina, sa pappan: ”Först en polska, och sedan en ryska, finns det inga trevliga estniska flickor?” Men Ira var estniska trots sitt namn och sitt språk.

1940 gifte de sig och Ira flyttade till honom i Tallinn. De gick i inre exil på hösten 1940 och kom tillbaka till sitt hus på sommaren 1941. De skickade fina mattor och annat som kunde vara stöldbegärligt för ockupanterna med en tysk familj, som gav sig iväg till Tyskland på Hitlers order, och den familjen hade allt med sig när de kom tillbaka 1941. Under tiden hade Sovjet lagt beslag på alla sparpengar, och jag kommer aldrig få veta var familjen gömde sina pengar under det här året. 1938 dog Morits pappa Hans 76 år gammal; han slapp uppleva de svåra ockupationsåren. Han begravdes i den grav han själv köpt på Karlikyrkogården i Tallinn. Dit han och Anna Lowiisa brukade promenera ibland och sätta sig på den vitmålade träbänken och dricka kaffe. Han köpte en stor gravplats för att alla skulle begravas där, men Morits ligger på den stora kyrkogården i Bronx. Men där är vi inte ännu.

En gata i Pärnu.

I Pärnu hade barnen växt. Ibland for döttrarna till Tallinn och hälsade på metropoliten och moster Olga. Där kunde mamma inte kontrollera allt de gjorde, och moster Olga var inte tillräckligt uppmärksam.

Tanja har berättat att diakonen Jukko Jürgens kom ofta på besök till metropoliten.Han var kastrerad. Han var så att säga lite annorlunda, avvikande. Han tvättade en gång Tanjas och Iras fina spetsunderbyxor och visade upp dem till sin egen förtjusning. Tant Olga blev rejält chockad: ”Käre Gud! Rensa bort denna människa från vår jord.” Men det dröjde ganska länge till Gud gjorde det. Ants hann träffa honom i Stockholm på 1950-talet. Hemma hos metropoliten. Det var moster Olga som fick vänja sig vid hans konstigheter.

Ryssarna närmade sig 1944. I Tallinn hade Morits och hans systrar kommit överens om att om de blev tvungna att fly, då skulle de göra det tillsammans. De skulle också ta sin mor med sig. Ingen ville egentligen lämna landet. Det var här de var hemma, och det var här de hade alla sina ägodelar. Det var för att leva här i fred och frihet Morits gått ut i kriget som sextonåring. De väntade i det längsta. Den 22 september 1944 var ryssarna redan nått staden. Morits insåg att nu var det bråttom. Han sa åt Ira att skynda sig att packa det allra nödvändigaste i all hast. Och så lämnade de sitt hem med lille Ants, snart två år på armen för Tallinns hamn. Bombflygen hade redan träffat några av fartygen på redden. Branden var lös på den båt som Morits hade ordnat plats i för sin familj. De fick vänta, men kunde till slut rädda sig på ett fartyg, Nordstern, som var avsett för retirerande och flyende tyska soldater. De fick en plats, och kunde andas ut en stund. Morits var fruktansvärt orolig för de andra som han inte kunnat kontakta. Han ville hämta dem. Hans gamla mamma. Hon måste räddas. Då sa en vän till honom: ”Om du lämnar fartget nu, då klarar sig inte din egen familj.”

Minnen efter bombningen av Tallinn.

De stannade och fartyget gick till Gotenhafen – Gdynia – i Polen, som så många andra de dagarna. De förföljdes av bombflyg, men som av ett under klarade de sig med livet i behåll. Det värsta som hände var att en annan kvinna stal den potta Ira tagit med sig för lille Ants skull. Hon såg den en sista gång när de embarkerade fartyget. Men hon sa inget.

På 1500-talet kom en man från Sverige. Men han bosatte sig inte i svenskbygderna vid Västerhavet, som det stora flertalet gjorde, utan han gav sig av in i landet, och bosatte sig bland esterna vid Valge Jõgi, Vita floden, den största av de estniska floderna, där vikingarna seglade på sin färd mot Konstantinopel. Kanske till och med Rurik seglade där när han blev ombedd att komma och bringa ordning i Ryssland. Fast numera förnekar ryssarna att Rurik har funnits. Ryssland kan inte ha bett om hjälp! Och framför allt inte av en svensk.

Efter några generationer bosatte sig en ung ättling i Moe, orten som mest blev känd för sin sprittillverkning. Där levde familjen, företrädesvis som mjölnare under årens lopp. Mjölnarna fungerade också som fredsdomare, vilket är märkligt eftersom de var ester. Men kanske för att de inte var slavar, som de flesta andra esterna. I Moe föddes alltså Abram Tamm, som bl.a. fick sonen Hans, 1852.

Hans stod framför sin fars grav. Som så många gånger förr. Han hade dragit av sig filthatten, och höll handen framför hjärtat när han allvarligt bugade framför järnkorset med faderns namn.  De slitna vardagskläderna hade han bytt och istället klätt sig helgfin i rena vadmalsbyxor och ren skjorta och skinnväst. Men filtstövlarna var det bästa plagget en sådan här grå dag. Det var söndag, och han hade varit i mässan som vanligt. Han var trettiofyra år, änkling utan barn. Han hade köpt sin gård och levde gott på den. Egentligen hade väl livet inte varit så hårt för honom. Trots att hans hustru dött i barnsäng, tillsammans med barnet, den son han måste ha eftersom det alltid måste vara någon som fortsatte livet.

Här i Moe kommun hade familjen levt så länge Hans visste. Och fadern hade arbetat hårt, som alla estniska män alltid gjort. Han hade köpt sig en egen gård så fort möjligheten gavs. Och likadant hade Hans gjort när han blev vuxen. Aldrig, aldrig mer skulle någon i denna familj slava under någon utländsk herreman. Tsaren gav order i det stora riket, men de tyska adelsmännen gav order här i Estland. Så hade tsar Peter bestämt redan efter det nordiska kriget när den svenske konungen, Karl XII, förlorat Estland till tsaren. Ryssland skulle bli alltmer europeiskt. Därför flyttade tsar Peter huvudstaden till Petersburg och lät de tyska adelsmännen, med sin fina europeiska uppfostran ha kvar sina privilegier i hela Baltikum. Det var tur för esterna, som ännu inte benämndes ester, utan var enkla ”icketyskar”, att muren mellan adelsfamiljerna och det slavande folket var så tät. På herrgårdarna talades tyska, men ute på åkrarna, i skogarna och i de små stugorna där var det bara estniska man hörde och där trodde man länge på Tarapiita och hans vänner.

Hans och hans familj var troende kristna lutheraner. När de svenske fick den norra delen av landet och införde den lutheranska tron, då konverterade alltfler ester. Den lutherska tron kom samtidigt som det blev allt klarare med vad man hade för rättigheter. Även den lille estniske mannen fick rättigheter när Estland blev svenskt.

Men av någon fantastisk anledning hade tsaren beslutat att släppa på slaveriet i Baltikum, och en vanlig estnisk man kunde redan i slutet av 1880-talet få köpa sig en liten gård av herremannen på avbetalning. Inte alla. Inte på en gång. Men Abram, fadern, och dennes bror Jaakop hade varit bland de första. Jaakop köpte en liten 2-hästs gård för 2400 silverrubler 1883 . Med ett par hektar mark. Det var inte mycket, men det var hans möjlighet. Abrams gård var större, men det var mer en tillfällighet. Och dessutom ägde Abram en kvarn. Så han fick in bra med pengar och de levde ett gott liv, som Abram brukade säga innan han blev sjuk och dog. Hans hade redan köpt sig en egen gård då, för fem år sedan, så en bror tog över faderns gård.

”Ja, far, nu måste jag ha en son. Någon måste ta över efter mig. Du har ju alltid sagt så. Och jag vet att jag lovade Virve att jag aldrig skulle gifta om mig, när hon dog.”

Han suckade djupt, drog näsduken över ögonen.

Han harklade sig. Bugade ännu en gång. Och gick därifrån med bestämda steg. Inte hade han behövt be om lov, han hade bara tänkt berätta.

Ambla kyrka där Abram är begraven och Morits döptes.

Hästen stod och väntade på honom. Han steg upp i vagnen, och körde vägen hem med huvudet fullt av tankar. Han hade just pratat med grannen Mihkel om att börja sälja potatis i större skala. Hade de tur och var tillräckligt skickliga skulle det kunna ge många extra rubler. Visst skulle han gifta sig med den unga Anna Lowiisa, visst skulle de få barn, självklart. Olyckan skulle inte få en andra chans, men han började längta efter ett annat liv. Han ville inte längre slita ut sig på jorden. En dag, om en inte så lång framtid skulle han, Hans Tamm, född i Moe i Lääne Virumaa året 1852 bo i Tallinn med den familj han just var på väg att skapa.

Anna Lowiisas pappa, Josip hade varit mjölnare, han också. Hon växte upp i den lilla byn Kongi, inte så långt från Moe. Hennes pappa arrenderade sin kvarn. Det var ett bra arbete, och han försörjde sin fru och sina tre barn. Katastrofen i den familjen inträffade 1889, när Josip blev sjuk och dog. Han lämnade sin familj utan försörjningsmöjligheter. Och naturligtvis ville greven på gården ha inkomst av sin kvarn. Ganska snart efter Josips död fick familjen veta, att han arrenderat ut kvarnen till en annan man. Så det var bara att flytta snarast möjligt.

Till en början fick de bo i en gård i närheten. Gårdsarbete var inte så svårt att få. Problemet var alla barnen, som var i vägen för greven. Men redan ett par år senare hade Marta gift sig med en av arbetarna på gården. De hade fallit för erbjudandet att flytta till Kaukasus. Det var ju så härligt klimat där, allt växte helt otroligt, och de skulle dessutom få trettio rubler av staten om de flyttade dit. Ryssarna fick sjuttio rubler, men trettio var mer än inget alls, så de accepterade. Problemet var flickorna. Anna Lowiisa, och hennes två år yngre syster Leena. Visserligen var de unga. Men det skulle bli problem. Flickor var alltid problem. Pojken kunde hjälpa till med arbetet. Han behövdes. Men flickorna. De var bara en kostnad. Marta och den nye mannen såg till, att flickorna fick arbete på var sin gård. 1894 när Anna Lowiisa var 14 år och Leena 12, kysste de dem farväl och gav sig av. Långt, långt bort.

Så gick det alltså till när Anna Lowiisa fick arbete på gården hos Hans, och hon var sexton år när hon tackade ja till att gifta sig med honom.

Hans ville till stan. Han trodde möjligheterna var större där att skapa en förmögenhet. Efter att ha gjort en liten marknadsundersökning bestämde han sig för att bygga ett hyreshus i Tallinn. Tillräckligt stort för att alla barn han ville ha skulle få varsin bostad också. Hans och Anna Lowiisa fick snart två döttrar, Meeri och Lisabet. Men den efterlängtade sonen lät vänta på sig.

Han föddes 1902 och döptes i Ambla kyrka, och 1903 stod huset i Tallinn klart och familjen blev stadsbor.

Kan du tänka dig Abram att jag hade min kusin Juhan på besök på gården i Moe för några år sedan. Han skulle hjälpa mig med skörden. Det var inte bara han förresten, det var ju hela grannskapet som hjälpte mig de där dagarna. Sedan hjälptes vi alla åt hos någon annan. Du vet. Ni gjorde ju likadant på din tid.

Men där var också Anna Lowiisas syster Leena. Anna Lowiisa väntade barn, så systern var där för att hjälpa till med hushållet. En morgon stod Leena och torkade vårt matbord, det stora ekbordet i köket. Juhan satt kvar en stund och drack den sista slurken kaffe. Han kände fortfarande i kroppen att arbetet varit hårt.

Då blev han varse hur noga hon arbetade och han tänkte: ”Det var en duglig kvinna. Hon skulle bli en bra hushållerska och hustru." Han friade genast, och nu är de också gifta. Det är ju bra för min Anna Lowiisa, för nu kan hon ju träffa Leena ofta eftersom Juhan och jag alltid trivts så bra tillsammans. Juhan har köpt sig en gård i Väike Maarja, så när jag längtar till landsbygden, då far jag och Anna Lowiisa med barnen till honom och stökar med lantlivets sysslor.”

”Ja, du Abram, på landet har det inte förändrats så mycket sen du levde. Det är ju fortfarande herrarna från Tyskland som äger de stora gårdarna. En av mina bekanta arbetar åt en sådan man, och det är ju svårt för tysken att ha någon kontroll, eftersom han nästan aldrig är här. Nu börjar man prata i stan om att Estland ska bli fritt. Estland har ju alltid tillhört olika herrar. Ibland tänker jag på att vi har vårt eget språk, vår egen kultur men vi har inte varit ett fritt folk på många hundra år, vad jag vet i alla fall. Det är klart att det finns mycket blandfolk hos oss, men en riktig estnisk kärna finns det också.

Naturligtvis tror jag inte på ett fritt Estland. Hur skulle det gå till? Lilla Estland skulle slå sig fritt mot tsarens jättestat!

I mitt hus har jag ryska hyresgäster. De talar bara ryska, och du vet ju att vi aldrig behövde lära oss ryska, så jag kan inte det. I alla fall betalar ryssarna inte hyran. När jag försöker prata med dem skakar de bara på huvudet. Jag blev så förargad, att när Anna Lowiisas bror från Kaukasus en gång kom på besök frågade jag om han kunde tala med en av männen. Tänk att inte kunna tala med sina egna hyresgäster, och tänk att det är de som har rätt, eftersom tsaren har sagt att alla ska tala ryska. Ryska! I vårt eget land. Var ska det här sluta Abram, kommer vi försvinna? Kommer mina barnbarn förstå hur vi har levat, hur vi har tänkt. Kommer de att gå i kyrkan varje söndag? Vad ska vi göra?”

"Du skulle nog inte trivas i den livliga staden. Det är människor överallt. Men vi bor själva i trähuset på gården, som jag har målat rött. Jag ville ha det rött, inte bärnstensfärgat som vi alltid har det här på landet. Det är avskilt från trafiken. Det gula stenhuset där jag hyr ut lägenheter ligger och skyddar oss. Jag har satt in vackra kakelugnar i alla lägenheterna, och själv tillverkat alla ekdörrar i husen. Alla lägenheter har badrum och WC, jungfrukammare och köksingång. Jag har byggt lägenheter som passar in i Tallinn.”

"Vet du Abram att jag fått en son. Två flickor blev det först, men sen kom sonen. Det var ju så jag hoppats. En riktig est, som ska få en riktig uppfostran. Nu när allt ska vara ryskt, ska jag lära honom hur man klarar sig här. Aldrig ska han glömma sitt ursprung. Hur mycket ryska det än pratas överallt i det här landet ska mina barn alltid kunna sin estniska.

Jag har köpt en bänk längst fram i kyrkan, Kaarlikyrkan du vet, så att vi alltid ska gå i gudstjänsten, den lutherska estniska gudstjänsten. Min son ska veta vilken religion du, jag och alla andra våra förfäder har tillhört.

Jag tycker inte om att det byggts en ryskortodox kyrka på bästa platsen i stan. Nog vet vi alla att det är den ryske tsaren som bestämmer i det här landet. Inte behöver han visa det på det sättet. Den första kyrkan man ska se från havet ska vara tsarens, är det sagt.

Jag är ju inte så ung längre. Det är tungt för en man att ha så små barn när man är över fyrtio år. Jag får väl inte vara med så länge till, men jag ska se till att de får en god grund att stå på. Hans bugade sig och lämnade Abram. Jag kommer tillbaka sa han innan han gick.

Men det blev aldrig så. Detta var den sista gången han var på kyrkogården i Ambla.

Tåget tog honom tillbaka till husen i Tallinn.

Det är klart att det kändes bra för en man bördig från den estniska landsbygden att ha skapat sig ett namn. Han var Hans Tamm från Tartu Maantee. En respekterad herre som skötte sina fastigheter , som han byggt mede hjälp av pengarna han fått när han sålde sin gård i Moe, och sitt tjänstefolk som man ska. Han bodde i centrala Tallinn; hade byggt sig ett rejält stenhus mot gatan med sex stora lägenheter för uthyrning. Alla hade tre mindre rum och kök, och ett stort vardagsrum, badrum med varmt och kallt vatten. Det fanns en ingång från gatan och en köksingång från gården till alla lägenheterna.

I trähuset hade han valt att bo längst ned, med de tre vårdträden väl synliga, ett träd för varje barn. Där stod också möbeln där de brukade sitta på sommarkvällarna och bara njuta. Gräsmattan mellan husen sköttes av vaktmästaren som förresten bodde i den lilla lägenheten i gathusets källare. Han var en ordentlig människa. Det är klart att Hans fick ge honom en åthutning då och då, särskilt om han inte plockat undan skräp ordentligt, men han var verkligen ordentlig i alla fall.

Peep Mägi var hans namn. I den lilla lägenheten i källaren bodde han. Genom de små källarfönstren kunde han se allt som hände på gatan. Han brukade sitta en stund varje morgon och se benen på dem som passerade förbi. Jo, nog tyckte han att "den gamle" var lite väl pedantisk. Naturligtvis var det skönt med ordning och reda, men att han går i taket för att någon tappat en tändsticka på källargolvet är väl egentligen att överdriva. Men, det är sådan han är, Hans Tamm, ägaren och chefen. Det gällde att aldrig reta honom, att se till att gräsmattan alltid var nyklippt, och gången ska helst ha märkena efter krattan kvar. Det vackra ekräcket i trappan putsar Peep då och då. Det dröjer väl några år tills det får den genuina patinan.

Vad beträffar barnen är Peep mest förtjust i den lurige Morits, lillpojken. Den får man se upp med.

Förresten var det säkert han som tappat tändstickan! Han skulle väl göra något bus förstås. Det är tur den gossen har sina beskyddande systrar. Om pappan visste hur påhittig Morits är när det gäller bus, skulle det ta hus i helsike, så sant jag heter Peep Mägi.  Och inte vet väl gossen heller, att Peep brukar se hans små ben när han smyger iväg för att leka med någon flicka. Den gossen har flicktycke!

Julmarknad i Tallinn

Det var alltid gäster hemma hos Jelena och Joosep. Den finaste festen var nog när de firade silverbröllop. En riktig gala. Alla gästerna skulle ha något silverfärgat på sig, och Jelena själv var helt klädd i silver. Det var en dag att minnas i Pärnu.

Vad vi numera saknar fast vi inte alltid vet om det, det är syndernas förlåtelse. I den ortodoxa kyrkan utdelas den vid flera olika tillfällen. Man behöver inte ens be om den.  Påsken är ett sådant tillfälle. Först börjar man fasta på skärtorsdagen och får syndernas förlåtelse, sedan går man i nattvarden på långfredagen, och påsknatten inleds med en härlig fest när man avslutar fastan. Man festar och syndar, men vet att man alltid blir förlåten. Likaså vid begravningen. Självklart har alla syndat, på ett eller annat sätt, men man vet att när man dör, då är man förlåten i alla fall. Helt underbart.

Ira var bara sexton år när hon fick tillstånd av sin ängsliga mamma att resa till Tallinn. Jelena följde henne till tåget, och bad en man, som såg ordentlig ut, att vakta henne. Hon åkte naturligtvis första klass. Ira blev jätteirriterad på mamma, men visste att hon måste spela spelet. Så fort tåget satt igång reste hon sig och gick till andra klass där hennes hemlige pojkvän fanns. Den vaktande mannen kände sitt ansvar. Han reste sig efter en stund för att se vart hon tagit vägen, den unga vackra flickan, och hittade henne när hon kysste en yngling. Han återvände till sin plats, och så småningom kom Ira dit. Han försökte prata med henne, men hon tyckte han var en gubbe, han var säkert tjugo år äldre än hon.

Ranna hotell, mötesplatsen i Pärnu.

”Adjö” sa hon vid Centralstationen i Tallinn och trodde hon aldrig skulle se honom mer. Men han var charmad av henne. Han ville träffa henne, den unga flickan. Han letade rätt på hennes syster Tanja, gjorde upp om att han skulle åka Pärnu nästa lördag och gå på Ranna hotell. Tanja sa inte till Ira vad det gällde. Hon sa bara att de skulle gå på Ranna och vara där vid sextiden. Det lät ju ofarligt, så Ira som gärna ville ha roligt, sa att det ville hon gärna. De stod på trappan och väntade när hon såg den äldre mannen komma gående. ”Nej! Inte han!” Men hon följde med in och lät sig bjudas på god mat och dryck. Och Morits han var en kvinnokarl; han visste hur en slipsten ska dras. Han gav henne presenter, och förresten gav han Tanja också present. Ha var rättvis. Ira ändrade uppfattning om honom. Hon var smickrad och gick med på att träffas fler gånger. Hon och Tanja tog tåget till Tallinn och hälsade på i huset på Tartu Maantee, där han hade en stor modern lägenhet. Ja. Så blev det klart. De gifte sig innan hon fyllt arton. Det var inga problem med åldersskillnaden utom att det var lite jobbigt när Morits två systrar kom och hämtade tvätten och behandlade henne som en flicksnärta.

Vardagen kom ikapp familjen. När kriget kom. Zoja var död, Tanja var gift med en framgångsrik est, som drev ett stort företag tillsammans med sina föräldrar i Pärnu, och Ira var gift med en förmögen man från Tallinn. Georg var 16 år och bodde fortfarande hemma. Det började med att sovjetiska soldater tvingade sig in i landet. Tanjas svärföräldrar deporterades till Sibirien, eftersom de var kapitalister. Tanjas man, Jaakop begav sig till fronten som estnisk soldat och Tanja själv bosatte sig i Iras lägenhet. Iras man Morits hade övertagit familjens hus när hans far dog 1938; han var också kapitalist och i farozonen, men han råkade höra ett samtal, och förstod att han var i fara. Han blev erbjuden att bo hos en anställd i Nõmme, och flydde dit med sin hustru.

Och när de levde i Nõmme, ”då blev Morits gammal”, sa Ira.

I deras lägenhet i Tallinn bodde då Tanja med sin son Vello. Hon låtsades vara ryska, för att vara säker på att inte skickas vidare. I lägenheten bodde också två andra ryska familjer, som hade fått papper på att de skulle ha varsitt rum. Trots att det ena var en familj från Petersburg visste de inte hur man använder en toalett. Tanja berättade att hon mindes när hon kom i farstun en dag och kände en obehaglig lukt. Fortfarande när hon kom in i sin lägenhet kände hon den. Hon tittade in i badrummet. Karet var vattenfyllt och det hade de använt som toalett. Det var fruktansvärt. I Morits lägenhet!

När tyskarna tvinga ut ryssarna ur Estland, då vågade sig familjen hem igen. Ryssarna hade försvunnit, och de totalrenoverade hela huset och började leva på nytt. De gick på restauranger och caféer, såg teater och Opera på Estoniateatern. Semestrarna tillbringade de i Pärnu hos Joosep och Jelena.

I oktober 1942 födde Jelena en son på Pärnu sjukhus. De hade valt det sjukhuset för att hon skulle ha nära till sin mamma om hon behövde hjälp, och det behövde hon. Hon fick havandeskapsförgiftning och blev kvar på sjukhuset till april. Den lille, Ants, fick bo hos sin moster Tanja i Vita Villan i Pärnu. En barnsköterska skötte honom. Tanja hade flyttat tillbaka när tyskarna kom. Det fanns inget hot mot någon i familjen längre. Hennes svärföräldrar var kvar i Sibirien. Ingen visste om de fortfarande levde. Hon skötte fabriken själv med släktingars hjälp.

I april skrevs Ira ut från sjukhuset. Hon återvände till lägenheten i Tallinn tillsammans med lille Ants.

Dagen efter bombningen av Tallinn.

Livet gick vidare trots krig och svårigheter. Den 9  mars 1944 när Ira och Morits var på fest hos en god vän hörde de plötsligt bombplanen. De som släppte sina bomber över stan. Ira blev livrädd. Inte för egen del, men Ants var hemma i huset med sin barnsköterska, som var estlandssvenska och hette Ida. Hon sprang. Hon sprang som hon aldrig sprungit förut. Bombplanen flög över henne, och hus brann. Överallt hörde hon upprörda, rädda människor, men hon stannade inte förrän hon kom fram till huset där Ants fanns. Mittemot brann det. På sidorna brann de. Men deras hus stod kvar. Till synes oskadat. Hon rusade uppför trapporna. Öppnade dörren skyndade si8g in i barnkammaren. Där låg han och sov helt lugnt. Hon ville ta honom i sina armar, men lät honom sova vidare. Allt var väl. Hon la sig på soffan och somnade.

Men kriget och sovjeterna kom tillbaka…

Fjärde advent. Mycket snö. Kallt både i Sverige och Estland.



Folkdansare i Värska.

Joosep tyckte mycket om att klä sig snyggt och spankulera i staden och samtala med människor han mötte.  Han var mycket artig, en gentleman, som lyfte på hatten. Han gick gärna på casino, restaurang eller Ranna baar på lördagskvällen. Då stannade Jelena hemma, och döttrarna fick inte gå dit förrän de blev ”äldre tonåringar”. Vad jag inte riktigt förstår, det är att han låtsades att han var ungkarl! Men det kanske var för alla turister, vad vet jag.

Han var en ganska liten man, bara 170 cm lång, men stilig och vänlig.

Tanja berättade om den där gången när Zoja också gick till Ranna. Hon var med sina jämnåriga en trappa upp, när hon upptäckte att hon glömt pengarna hemma. Men det var ju ingen fara. Pappa satt ju vid baren. Hon gick ner. Såg honom bland en massa andra.

”Hej pappa! Jag behöver pengar.”

Joosep vände sig snabbt mot henne. Han såg på de andra runt bordet, och sa med förvåning i rösten:

”Den här damen kallar mig för pappa! Men pengar kan hon ju få.”

En annan kväll på Ranna träffade Zoja sin blivande man, en ung musiker. Hon gick dit, träffade honom, och så var det klart. Hon kom hem på kvällen och meddelade att hon snart ska gifta sig. Jelena fick en chock, men kunde inget göra. Flickan hade bestämt sig!

Tyvärr blev det ett sorgligt slut på den kärleken. De hann inte vara gifta så länge. Zoja blev gravid och dog sedan i barnsäng. Hennes man sörjde henne så mycket, att han också avled efter en tid.

Tanja själv gick också på Ranna när hon kom i rätt ålder. Irina var då för ung, men hon var en ganska bestämd och opportunistisk ung dam. Hon gav ett löfte att gå hem redan klockan tio på kvällen om hon fick gå dit tillsammans med Tanja. Jag antar att Jelena inte orkade bråka utan gav efter, kanske trodde hon att det var bra att Tanja var där som en sorts beskyddare.  Irina hade jätteroligt. Hon var med sina jämnåriga och brydda sig inte om klockan. Tills Tanja hittade henne, och varnade henne att ”snart kommer mamma!” Irina skyndade sig iväg. Hoppade in i en taxi och såg mamma komma springande på vägen. Då drog hon ner huvudet mot sätet, så hon inte skulle synas. När mamma kom hem var hon redan hemma. Men Tanja var övertygad om att mamma sett Irina i bilen.

Joosep var mycket svartsjuk. Han tålde inte att någon såg på Jelena med sugande blick. Misstänkte han att någon tittade in genom deras fönster när han passerade förbi, då drog Joosep ner rullgardinen.

En gång hade de besök av fader Sergei från Paris. De satt och festade i köket hela kvällen. Det blev mycket vin och mat. Och Sergei tittade på Jelena lite för mycket, ansåg Joosep. Han blev mer och mer irriterad. Så småningom hade de druckit ur alla vinflaskorna på bordet.

”Vi måste hämta fler.” sa Jelena.

”Inte ska du gå ner i källaren!” svarade Joosep. ”Det kanske Sergei kan göra i stället.”

Sergei reste sig genast upp.

”Självklart gör jag det” sa han och lyfte luckan i köksgolvet, klättrade ner för stegen och hämtade en vinflaska. Det var bara det, att Joosep stängde luckan, satte sin stol där och satt kvar, så Sergei inte skulle få upp den. Jelena var så ledsen. ”Men Joosep!”

Sergei ropade och knackade en stund, men sedan blev det tyst, och Joosep och Jelena gick och la sig.

När de nästa morgon öppnade och hjälpte Sergei upp, då förklarade han, att natten och vinet varit alldeles utmärkta. Han var ordentligt berusad.

Medan jag ändå berättar om dem, kan jag också berätta om när Tanja flera år senare besökte sin farbror, prästen Nikolaj i Värska. Hon hade legat på Pärnu sjukhus med graviditetsförgiftning och skulle åka och vila sig några dagar hos onu Kokka och tädi Salme. Kyrkogården var täckt av snö. Det var söndag och gudstjänst i Värska ortodoxa kyrka. Hon väntade utanför kyrkan, gudstjänsten skulle snart vara över.

Kyrkporten öppnades och prästen kom först. Då fick Tanja en snabb ingivelse. Bara så där! Hon tog lite snö och gjorde en snabb snöboll, som hon kastade på prästen som var klädd i sin långa prästkappa. Och han drog upp sin långa dräkt och kastade tillbaka. Ut strömmade gudstjänstbesökarna, förbi dem. De såg förundrat på snöbollskriget på kyrkogården. I åratal pratades det om att deras präst hade haft snöbollskrig efter gudstjänsten med en höggravid kvinna!

I Värska är alla synnerligen religiösa och vet hur man uppför sig minsann.

Fader Nikolaj utbildade sig till präst under tsartiden, sedan tog han familjen med sig och flyttade till Shanghai. Där öppnade de en restaurang, men när det blev krig i Japan återvände de till Estland, och han återupptog sitt prästyrke. Hustrun Salme drog ett par år efter Tanjas besök. Hon är begravd på kyrkogården. I prästbostaden fanns en ung setuflicka, som hembiträde. Eftersom en ortodox präst inte får gifta sig efter prästvigningen, blev hon inofficiell fru i huset. 1944 flydde de och barnen till New York.

Fortsättning…

Rein Klaassen

Ett helt annat hus i Pärnu.

Det var svinkallt. Det blir så fruktansvärt kallt när det är kallt i Estland. Alla går alltid mycket välklädda då. Gör man inte det, tittar de förebrående på en. Det har ju hänt att jag gått ut utan kappa på hösten, och då känner jag på allas blickar att jag varit mycket slarvig. Som den iskalla novemberdagen 1991, när jag frös och gick in i en modeaffär i Tallinn och köpte en päls. Bara köpte. Biträdena samlades kring mig, och andra kunder gjorde likadant. Bara gå in och köpa en päls! Men pälsen kostade nästan ingenting för mig, men för esterna var det en förmögenhet.

”Usch så kallt det är idag, jag, måste köpa en päls, säger svenskarna när de fryser” skojade man sedan.

Men denna kalla januaridag hade jag satt på mig riktiga vinterkläder. Vinden var isande.

Vi var i Pärnu.

Jag var där för första gången. Ants bodde i just det här vita huset under sina första sex månader, 1942, när mamma Irina var kvar på sjukhuset i svår havandeskapsförgiftning. Det var moster Tanja som bodde här med sin man och sin son. På den tiden var huset verkligen vitt med en stor vacker trädgård runtomkring. Familjen ägde ett stort bageri, och levde ett mycket bra liv i det fria Estland. Denna kalla vinterdag 50 år senare är det inte längre så vitt, och trädgården är minimal, eftersom man har gjort en vägrondell av en stor del av trädgården under den sovjetiska tiden.

Ants, Enno och jag hade kommit hit med bil från Tallinn på förmiddagen och stod och väntade på Rein, en man i 35-årsåldern som ska ombesörja restaurering av denna återlämnade fastighet. Vi hälsade på varandra och så visade han oss runt. Eftersom ingenting hade reparerats under dessa 50 år såg det väldigt sjabbigt ut, men jag charmades av längan där tjänstefolket bodde, ett rött hus i trä med den där pittoreska charmen som är så rar att titta på, men antagligen jobbig att leva i.

Herrarna diskuterade renovering, och jag gick runt och tittade och tänkte. Jag försökte se hur det var då. Då, när de levde sitt fria liv där. Det var svårt, allt var så förstört av att det har bott så många människor här, och de senaste åren har det varit ungdomsgård.

Vi gick till en lunchservering. Statligt trist utan någon hemkänsla, men det spelade ingen roll. Det var varmt och maten var god.

"Varför blev din familj kvar i Estland?" frågade jag.

Rein Klaassen berättade:

"När min pappa var arton år 1940 blev alla i hans ålder tvångsvärvade i den ryska armén. Min farmor arbetade som sjuksköterska på sanatoriet då, och hon fick höra talas om att unga män skulle värvas, så hon skrev snabbt in honom på sjukhuset. Hon räknade med att de aldrig skulle värva en dödssjuk tonåring. Han klarade sig.

1941 kom tyskarna. De tvångsvärvade alla övriga ungdomar över sexton år, och då blev farmor inte förvarnad, så hon kunde inte skriva in honom på sjukhuset igen. Han togs ut till tjänst i tyska armén, och skickades iväg. Tyvärr blev han nästan genast skadad och fängslad av sovjeterna. Där hölls han i läger tills han och alla andra krigsfångar förflyttades till Sibirien som krigsförbrytare. Han hade ingen möjlighet att ta kontakt med sin familj i Pärnu, eller någon annan heller.

Föräldrarna och syskonen försökte få reda på vad som hänt honom, men ingen kunde meddela dem någonting, så de sörjde honom och tog för givet att han stupat. De flydde därför i september 1944 till Sverige i en liten båt. Men det visste naturligtvis inte min pappa något om.

Pappa hade en förfärlig tid i Sibirien. Det var fruktansvärt kallt, och det fanns ingen mat, men trots det måste man arbeta hårt. Mycket hårt. Varje dag dog människor runtomkring honom. Han klarade sig nog för att han alltid tänkte på sin familj. Han längtade, LÄNGTADE, efter dem.

Befrielsen kom. Några år efter Stalins död fick han lämna slavlägret. Trött, mager och nästan tandlös återvände han till Pärnu. Herregud vad han längtade.

Ni förstår att chocken blev svår, när han inte fann någon. I huset bodde det numera flera främmande familjer. Förvirrad sökte han tills han fann en granne som kände igen honom. Då fick han beskedet att alla lämnat Estland. De bodde numera i Sverige hade man hört.

Han flyttade in i ett ledigt rum någonstans och började skrivandet. Han måste få träffa sin familj. MEN: en krigsförrädare, som han var, trots att han värvats mot sin vilja, fick inte ta sig någonstans över huvudtaget. Varje vecka skulle han anmäla sig på kommunen. Han var totalt kontrollerad, och att få resa till Sverige var absolut inte att tänka på. Men han gav sig inte. Han ville få hålla om sin mamma en gång till. Han ville känna hennes värme. Han ville se hur syskonen såg ut, och han ville visa att han levde. År ut och år in. Han skrev och han skrev.

En dag kom ett bud från Sverige. Mamma hade dött. Mamma hade dött!

Nu måste han få åka. Han måste få vara med på begravningen åtminstone. Först sa myndigheten blankt nej. Aldrig!! Men efter ett förfärligt tjatande gav de med sig. Två dagar före begravningen fick han beskedet att resan beviljats. Men han måste ha en KGB-man med sig, och han måste betala bådas resa, och de skulle vara tillbaka dagen efter begravningen, dessutom var hans fru och son, mamma och jag, kvar som en extra försäkran att han skulle återvända.

Det gällde att få tag på biljetter, kläder och förnödenheter för en resa. Han fick låna pengar av goda vänner, och kom faktiskt iväg.

Ja, han var på begravningen och hann hälsa på de människor som var hans familj, men mer blev det inte, han hade ju så kort tid på sig.

Han återvände som han var tvungen till, och därför blev vi kvar i Estland."

Åter fylls vi av en människas berättelse. Det låter så självklart när Rein berättar.

Verkligheten är en annan här än i vårt Sverige

Man måste fråga om man ska få veta. Det kan inte hjälpas om det känns påfluget. De vill berätta. De har alla levt isolerade från vår värld. De har fått höra lögnhistorier om vårt sätt att leva. De har fått be och förödmjuka sig för att få en chans att få resa till oss, och har den som fick besluta varit på gott humör eller fått en bra muta, så kanske…

Tankarna går till alla flyende, då, 1944. Jag kan se framför mig den långa raden av människor utefter de stora vägarna. Även den nya regeringen beslutade att fly, men den båt de väntade på, den kom aldrig. De fick lov att återvända. Mot Sibirien. En av dem vågade stanna kvar i mörkret och så småningom lyckades han ta sig över Östersjön och blev en av de estniska flyktingarna i Sverige. Masing var hans namn.

Nordstern la till i hamnen i Gotenhafen (Gdynia), och där fortsatte resan till Tyskland. För 65 år sedan. Under hela tågresan blev de beskjutna av de allierade, och Ants minns själv när de springande tog sig ut från tåget och sprang så långt därifrån det gick. "Mamma, vi tar täcket över huvudet, så ser de inte oss" (sa han ungefär, han var inte fyllda två år, men han minns det tydligt). En tysk militär såg den lille gossen och sa till honom: "Jag ska hämta vatten till dig." Men han kom inte tillbaka. Ants såg när han blev träffad av en granat och blev till atomer.

Det var mycket som hände under flykten. I februari 1945 hade de hyrt in sig i en lägenhet hos en tysk kvinna när Dresden bombades. Ants mamma berättade för mig hur hon satt på balkongen på kvällen. Ants sov i deras rum. Himlen var stjärnklar. Det var en skön kväll. Hennes väninnor hade gått på teater, men hon kunde inte följa med eftersom hon måste se till Ants, så hon tog den spårvagn hem, som skulle visa sig bli den sista.

Plötsligt mörknade himlen. Det var fullständigt tyst. Bara svart. Och efter en stund kom dånet. Dånet från alla de bombplan, som flög över huset där hon satt. Sedan kom suset av bomberna. Och ljuset av elden. Hennes väninnor dog tillsammans med så många andra.

Men i dag har det varit en solig höstdag med klar och höstlig luft. Den serbiska rödeken börjar så smått göra skäl för sitt namn.
Alla är välklädda. Här går man inte ut utan ytterkläder minsann. Hösten är vacker, men visst skulle det vara trist om man inte hade en vår att längta till.