.

Det kom ett nytt oväder i dag. Vi hade just ätit frukost när det mörknade. Mer och mer. Grannarna flyttade sina bilar bort från träden. Lite muller. Några blixtar. Och så vinden. Men inte så farligt. Det blåste hårt en kort stund, sedan avtog det, och vi andades ut. Det skulle inte bli en ny katastrof. När det blivit lugnt igen ringde vi över till Malle. Hon suckade. "Vilket oväder", sa hon. "Nu har vi grenar över hela tomten igen! Jobb! Jobb!." Och vi märkte ingenting! Vi har tomterna bredvid varandra, så det är verkligen konstigt. Förresten pratade de i radion om storm. Så var det med det.

Jag måste också berätta om hur det var när Vello, Ants kusin och hans hustru Barbro var här i lördags. Vi satt på verandan och pratade i flera timmar. Alla är vi intresserade av samma sak. Släkthistorien, och allt däromkring.

Vello berättade att den 13 juni 1941 var mamma, pappa, farmor och han själv på besök i Tallinn. Farfar var kvar i Pärnu. De besökte Morits och Ira i deras lägenhet i stan. Farmor var orolig.
"Jag måste åka till Juhan" sa hon.
"Men mamma, vi ska stanna här över natten bara. Vi åker hem i morgon!"
"Nej, jag kan inte låta honom vara ensam där. Jag måste åka i dag."
De andra försökte övertala henne att stanna, men hon var så bestämd. Så orolig, att hon till sist reste sig upp och gick till stationen.
Hon kom till Pärnu på kvällen. Juhan var där. Allt var lungt. De gick och lade sig.

När den unga familjen kom hem dagen därpå var de emellertid försvunna. De hade hämtats på morgonen och skickats till Sibirien. Det var den stora deporteringsdagen den 14 juni 1941. Juhan dog efter ett år och hans hustru efter ett och ett halvt. Ingen vet var de är begravda. Den plats på kyrkogården i Pärnu, som Juhan köpt åt sig och sin familj är tom. Där finns bara ett kors med deras namn och födelsedata, och var de troligtvis dog.
Hade Vello och hans föräldrar varit hemma, hade de fått göra samma resa. Deras namn stod också på listorna. Farfar ägde det största bageriet i landet. Alltså var de alla fosterlandsförrädare.