.

Nu har jag läst två delar av fem i min kurs i folkloristik. Det är mycket jag nu fått ihop och jag måste säga att inte heller jag hade hela bilden klar när det gäller den s.k. svenska "tramskulturen" och de till Sverige invandrades  "intressanta kultur", som tex. socialdemokraten Mona Sahlin sagt.

Intresset för det vanliga folkets kultur fanns inte före 1800-talet. Äldre är det inte. Först med nationalromantiken väcktes det. Först då reste intresserade, som t.ex. Nils Månsson Mandelgren, ut på landsbygden för att studera och nedteckna sina iakttagelser. Man studerade alltså det vanliga folkets pågående seder, ritualer, vanor, kläder och sådant som var speciellt för dem, och som skiljde sig från makthavarnas.

De gjorde sina iakttagelser, presenterade dem i text och bild och så blev folkkulturen fastställd. Jag läser texter från Sverige, Norge, Finland och Estland. Likheterna är många i våra länder.

En annan text handlar dock om Rom under 1400-talet och framåt. Där reagerade kyrkan med att införliva folkets berättelser i sin tro och sina ritualer. Man ville ha full kontroll över folkets tro. Folkkulturen blev på det sättet även "elitens" kultur. Man dyrkade t.ex. Jungfru Maria för att hon ingrep med under i vardagslivet. Sådant skulle den lutherska kyrkan inte komma att acceptera. Här gjordes verkligen skillnad på kyrklig religion och sagor och sägner.

Under 1900-talet spreds den kommunistiska/socialistiska läran i världen. I den ingick att inga nationer skulle finnas längre och därmed inga nationella kulturer. Vi ser det tydligt i hur livet i Sovjetunionen utvecklades. Alla skulle leva likadant. (Utom eliten förstås). Religioner suddades bort, kyrkorna användes istället till boxningshallar, lagerlokaler eller annat. I de få kyrkor som ändå var öppna var prästen knuten till KGB med rapporteringstvång. Inga nationella sånger, eller sånger som kunde misstänkas ha ett dolt nationellt budskap, fick sjungas. Kontrollen var rigorös.

 

 Svenska Mikaelskyrkan i Tallinn som var sportlokal under ockupationsåren.

Även i Sverige ströks intresset  för folkkulturen. I ledande kretsar förlöjligades folkdansare och folktro. På dagis lästes inte längre de gamla sagorna av Elsa Beskow o.a. Vem minns inte Prins hatt under jorden? Jag minns dagisfröken som sa att han inte kunde läsa om "Den lilla, lilla gumman" för att barn inte vet vad ämbar är. När jag sa, att de vet inte vad hink är heller innan vi har berättat det. Då blev han tyst. Folkskolans läsebok och Folkskolans sångbok sållades bort. Historieundervisningen förändrades.

Det som en gång varit folkkultur försvann ur vårt medvetande.

I länderna varifrån många av våra invandrare kommer bygger kulturen ofta på en sträng religion. Vi kan se hur olika grupperingar angriper och dödar varandra, t.ex i den muslimska världen där båda grupperna ropar "Allah Ahbar!"  Precis som europeiska krigare ropade om hjälp från Gud när de skulle ut i strid.

Det finns inslag i de invandrade kulturerna som vi i Norden lämnade för länge sedan som tvångsgifte, hederskultur, ojämlikhet.

Nu är det märkligt nog vänsterns representanter som talar om att vår kultur bara är trams. Var det deras mål? Det var ju de som genomförde förändringarna. Och så beundrar de kulturen som våra invandrare har. Det är också invandrade politiker som ska forma en ny svensk kultur.

Vad lever vi i för värld?

-ismer är farliga. Den som tror sig ha ett svar på alla frågor blir en fara för andra. Vi måste få behålla vår svenska kultur. Men låt det goda från andra kulturer vara välkommet i vårt land.

Det märkliga är att i både i Sverige och Sovjet skulle folkkulturen sållas bort. I Sverige skedde det etappvis och ganska otydligt. I Sovjet var det med tvång. Och just nu är det de, som tog bort vår folkkultur som påstår att vi ingen har. Det kanske är dags att studera svenskars vardagsritualer och tänkesätt igen. Vi kanske behöver en ny Mandelgren.

Från vänster: Stalin, Lenin, Gorbatjov, Jeltsin, Putin.

Gomorron Världens Johanna Melén, Dagens Nyheters Peter Wolodarski och Svenska Dagbladets Jan Blomgren behandlar samma ämne i dag: Det som Melén kallar vänskapskapitalismen.
Det handlar om Putins tid vid makten i Ryssland och hur männen runt honom berikat sig. Flera av dem så mycket att de är dollarmiljardärer.
Johanna Melén berättade om sjön där Putin har ett sommarställe liksom många av hans goda vänner. Och de goda vännernas goda vänner. Alla skyddar varandra. Putin är inte s ofta där nu för tiden. Han har andra lyxbostäder i andra delar av världen.
Peter Wolodarski berättar med ett exempel hur de skapar sina förmögenheter. (Synnerligen förkortat. Läs gärna hela artikeln. http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-en-rattsprocess-som-ringar-in-putins-ryska-morker) En razzia utförs i ett investmentbolag och all bokföring och alla andra papper förs bort utan att det finns något tillstånd.

…Ägandet skrivs över på en person som är dömd för mord och av allt att döma fungerar som målvakt för brottsliga statliga tjänstemän. Syftet med denna operation visar sig vara att lura den ryska staten på 230 miljoner dollar i redan inbetalade skatter. En skattejurist, Segei Magnitskij, protesterar och sätts i fängelse där han inte får någon vård för uppkomna sjukdomar utan avlider av sjukdom och misshandel.

Magnitskij blev offer för den mytbildning som Vladimir Putin odlat och som gått ut på att lag och ordning numera råder i Ryssland.

Det var ett populärt budskap efter 90-talets kaos och rövarkapitalism. Under sina år vid makten har Putin dock visat sitt förakt för både demokrati och rättsstat.

Pengarna, de 230 miljonerna, återfinns nu hos förövarna.

...den kända rysk-amerikanska journalisten Masha Gessens nya bok ”Mannen utan ansikte” (Brombergs) som mödosamt ringar in Putins ”skräckvälde”: en regim som beställer mord på oliktänkande, en regim som tystar oberoende röster, en regim som utnyttjar terrordåd för maximal brutalitet mot fiender.

”Den enkla och uppenbara sanningen är att Putins Ryssland är ett land där politiska rivaler och obekväma kritiker ibland mördas och att dessa mord åtminstone ibland beställs av Kreml”, skriver Gessen.

Jan Blomgren:

Det finns tusentals ryssar som tack vare någon slags relation till Putin har blivit dollarmiljonärer sedan Putin installerades i Kreml, 2000.

… Detaljerna kring Bank Rossijas verksamhet kommer från en man som arbetat på Bank Rossija i många år, Sergej Kolesnikov. En septemberdag 2010 smög han ut ur sitt hus i S:t Petersburg och med bara en liten portfölj i handen flög han till USA via Turkiet. Tillsammans med affärstidningen Financial Times har han sedan redovisat hur Bank Rossija blivit en storbank – och på samma gång avslöjat hur Vladimir Putin och hans vänner mjölkat Gazprom på omkring 60 miljarder kronor bara i exemplet med Bank Rossija.

… Det var först sedan Putin blivit av med premiärminister Michail Kasianov och stabschefen Alexander Volosjin 2004 som han kunde agera med full kraft och den avgörande händelsen var fallet med affärsmannen Michail Chodorkovskij.

Den 25 oktober 2003 stormade ett tjugotal kommandosoldater Chodorkovskijs privatplan på en flygplats i Novosibirsk. Rysslands då rikaste man, god för minst 100 miljarder kronor, hade länge varit en nagel i ögat på Putin och hans närmaste man Igor Setjin. Chodorkovskij vägrade rätta in sig i ledet, hade egna maktambitioner och ifrågasatte inte minst den ökande korruptionen. Därför var det bara en tidsfråga innan Putin skulle slå till.

Efter 583 dagar i häkte föll domen – sju års fängelse. Och när Chodorkovskij var på väg att bli fri, 2010, arrangerade Putin/Setjin en ny rättegång. Den innehöll märkligt fabricerade åtalspunkter – varpå Chodorkovskij dömdes till ytterligare sju år i fängelse.

… Hur mycket Putin är god för är en väl bevarad hemlighet och skulle det komma fram kunde Putins framtid i Ryssland sannolikt räknas i timmar.

… Fernissan har börjat krackelera på ikon-bilden av Vladimir Putin och trots att han nästa söndag väljs till president för sex år, med chans att väljas om för ytterligare sex år, skulle det förvåna om han sitter mandatperioden ut. Även för stöldligor med högsta tänkbara beskydd finns det en gräns.

Det är makthavare i detta land som vill ha ”tillbaka” de områden av det stora Sovjetunionen som befriade sig efter kommunismens fall. De har genom att arbeta med många liknande metoder som kommunisterna använde lyckats centrera makt och pengar till sig själva. De har en stor stab runt sig som är helt beroende av dem. De har en effektiv säkerhetstjänst, FSB, och en fantastiska propagandaapparat, censurerad media. Så mycket påminner om de sovjetiska åren. De har också storhetsvansinnet. Det käns så fel för dem att landet är mindre nu är för 25 år sedan, och de vidarebefordrar dessa tankar till befolkningen i sina medier. Vi kan bara vara tacksamma för vad esterna har sluppit. Hur länge ska friheten bestå i Baltikum? Vi kan bara hoppas: För evigt!?

I dag var det tre svenska medier som på samma dag tog upp det problem som estniska medier och även bloggen karinsestland skrivit om i flera år.

Vi satt vid frukostbordet och diskuterade minnet; vad man minns och hur man minns det man förträngt. När det förträngda kommer fram blir det som om det hänt precis nyss.

Ants kom ihåg när han åkte flyktingtåget genom Polen i september 1944 från hamnen i Gotenhafen/Gdynia. Bomblanen dånade över dem hela tiden, bomber släpptes och plötsligt blev loket träffat och tåget stannade. De flesta passagerarna som var flyktingar från Estland som flydde för att rädda sina liv, sprang över en äng bort från ryssarnas bomber, några dagar tidigare hade flyktfartygen varit förtföljda av andra bomber, och ett fartyg (där mormors syster var) hade sänkts. Han kommer ihåg att när bombplanen efter ett tag försvunnit iväg hjälptes männen åt att bända och trycka bort det skadade loket från spåren. Det var oerhört tungt. Fler och fler fick rycka in och hjälpa till. Ångpannan gick hela tiden. Men. Så kom ett fruktansvärt brak! Loket låg vid sidan av spåret. Och trots brinnande krig fick personalen på något sätt kontakt med någon som skickade ett nytt lok till dem. De kunde fortsätta sin resa.

En ny intressant artikel i Postimees:

Europeiska unionen kommer att stödja kampen mot brotten som skedde i det kommunistiska Litauen

Litauen har fått 26 stater med sig i ansträngningarna att avslöja brott under den kommunistiska perioden. Dessutom vill Litauen att öka allmänhetens medvetenhet om olika totalitära regimer.

Litauens justitieminister Remigijus Šimašius vill uppmärksamma alla de brott som begåtts och fortfarande begås av totalitära regimer i världen.

Med anledning av vad som händer i Libyen och Syrien, menar Šimašiuse att det är nödvändigt att exakt bedöma de olagliga åtgärder sovjetmakten utövat  i Östeuropa.

EU: s justitieministrar godkände på fredagen ett dokument, men det gäller endast brott under nationalsocialismen och kommunismen.

"I vissa länder har det länge varit politiskt inkorrekt att prata om sovjetiska brott. Detta är en del av arvet från andra världskriget när Sovjetunionen var allierad med väst säger Šimašius.

Han sade också att ur litauiskt perspektiv är det ganska märkligt att ingen internationell domstol är engagerad i kommunismens brott, men nu har åtminstone Europeiska unionen godtagit förslaget på nivån för åtal.

EU: s uttalande är ganska allmänt skrivet, men Šimašiuse politiska mening var fullkomligt klar när han sade att EU-kommissionen och de nationella regeringarna har beslutat om hur man ska hantera arvet från totalitära stater i några grundläggande satser.

I dokumentet anges att alla offer för de totalitära regimerna måste ges en rättvis behandling och att man ska arbeta för att sådana brott ska förhindras i framtiden.

Först en artikel i DN som berättar om hur det är i Ryssland:

En yrvaken björn söker sina fiender. /SvD Krister Eduards

Den officiella ryska hotbilden kretsar i mycket kring maktbalans, territoriella aspekter och yttre eller inre hot om angrepp av skilda slag mot landet och dess institutioner. Ett återkommande tema är hotet från Nato. Sett ur en rysk synvinkel har Natos expansion i Europa medverkat till att krossa en allierad regim i Belgrad och ryckt undan en för den ryska vapenindustrin viktig marknad i östra Centraleuropa. Den har vidare militariserat den västerländska demokratioffensiven in på det forna sovjetiska territoriet, vilken därmed i sin tur för många ryssar kommit att framstå som ett instrument för fortsatt Nato-expansion. Perspektivet att denna tvåfaldiga expansion skulle fortsätta in i ytterligare några forna sovjetrepubliker, såsom Georgien och Ukraina, uppfattas som ett ödesdigert hot i Moskva och var ett avgörande skäl till det ryska militära ingripandet i Georgien 2008.

Jag har själv av min läsning och vad jag sett på TV förstått att ryssen i gemen är rädd för Nato, men vet egentligen inte vad Nato är. Kanske är det inte lika illa som under den sovjetiska tiden, när alla hade lärt sig, att Nato står hela tiden på språng för att bomba Sovjetunionen. Efter Bronsnatten 2007, när esterna flyttade en staty, fick man i Rysslands radio höra, att Estland nu rustar för att anfalla Ryssland. Det var skrämmande för folket. I själva verket vet de inte hur litet Estland är. När de stod utanför den estniska ambassaden och protesterade mot flytten framkom det vid intervjuer att de inte visste vad det var för land de protesterade mot. De ryska historieböckerna skiljer sig i allt väsentligt från våra och Estlands.

De ryska säkerhetspolitiska bedömningarna grundar sig logiskt nog på motpartens militära kapacitet snarare än på dess uttalade intentioner – Washingtons och Bryssels upprepade försäkringar att Nato inte är ett hot mot Ryssland lugnar inte.

Naturligtvis inte. De vet väl hur de själva arbetar, eller som en man sa som vi hade en affär med: ”Ett namn på ett papper, vad löjligt.” Och så rev han sönder överenskommelsen, och arbetade tvärtemot den. Han var utbildad i Sovjetunionen.

Andra bedömningar gör sig dock hörda i Moskva. Så menar den ryske historikern Dmitrij Trenin att Moskva har fastnat i idén att ”Väst är fast beslutet att med alla tänkbara medel försvaga och ytterst stycka landet och förvandla det till underdåniga satelliter.”

Det fanns en tid under 1990-talet när USA kunde arbetat så, men de valde att inte göra det.

EU har utvidgats och flera stater som funnits i den sovjetiska unionen tillhör nu både EU och Nato, Baltikum och Polen t.ex. Kanske har Moskva nu börjat förstå hur EU fungerar, men måste lära sig att arbeta med den synpunkten.

När Ryssland nyss tog beslutet att sluta importera grönsaker från EU, var det inte då en maktuppvisning? Har de någonsin brytt sig om ifall människor blir sjuka?

Det största problemet i framtiden menar författaren är förhållandet till Kina.

Ett problem är att Kina beslutar sig för att skydda sina flera miljoner medborgares intressen i Sibirien, i likhet med hur Moskva skyddade ryska medborgares intressen i Sydossetien i Georgien. För en sådan eventualitet saknar den ryska säkerhetspolitiken enligt den inhemska kritiken helt beredskap. 47 procent av befolkningen i Vladivostok bedömer Moskvas politik som det främsta hotet mot de ryska intressena i Fjärran Östern, medan hotet från Kina sätts på andra plats. Även andra regionala hot, som den ryska politikens misslyckats med att effektivt bemöta, uppmärksammas av kritikerna. Ett är det säkerhetshot mot Ryssland, som utvecklingen i Tjetjenien och andra nordkaukasiska ryska län utgör.

I ett dystopiskt scenario skissar den oppositionelle politiske analytikern Andrej Piontkovskij hur Ryssland om tio-femton år kommer att se Kina svälja den ryska Fjärran Östern och Sibirien, för att sedan förlora kontrollen av norra Kaukasus och Volgaregionen till deras växande muslimska befolkningar. (Det södra federala distriktet är det enda som växer i Ryssland, med 12 procent mellan 1989 och 2003, medan landets befolkning minskar från dryga 148 miljoner 1991 till knappt 143 miljoner 2010.) För resten av den Ryska Federationen återstår därefter att ansluta sig till Ukraina. Efter 1000 års kontinental expansion och kontraktion skulle Ryssland därmed komma att ha ”fullgjort en hel cirkel och ha återvänt till det ryska Kievriket”. Tankefiguren är ett sönderfall av Ryssland, som dock inte har åstadkommits av yttre fiender utan av den egna inkompetensen.

Det är en större fara för Ryssland än att Baltikum vänder dem ryggen.

Kanske faller de på eget grepp:

Behovet av stöd för landets modernisering framförs också ofta av ryska representanter, senast av premiärminister Putin vid hans besök i Stockholm den 27 april i år. Moderniseringen är tänkt att rå på den ekonomiska och tekniska efterblivenhet, som nu även landets ledning ser som ett hot mot dess fortsatta utveckling. Inte minst svenska företag inbjuds till samarbete. Men som väl känt tvekar tilltänkta samarbetsparter ofta inför bristerna hos det ryska rättssystemet, den omfattande och växande korruptionen och den organiserade brottsligheten. Ledningen har uppmärksammats på att sådana problem i många fall står i vägen för – och därmed utgör ett hot mot – den hett eftertraktade moderniseringen av landet. Med tanke på frågans betydelse för Rysslands fortsatta utveckling finns på detta område en riskabel brist på handling. Så är korruptionen ett kärt ämne i retoriken men har ändå tillåtits att växa ohämmat under de senaste tjugo åren.

Det saknas

1. en adekvat säkerhetspolitik i bemärkelsen en politik, som förutser och bemöter allvarliga hot mot landet, som inte baseras på att rädsla och respekt är synonymer.

2. en samhällsstyrning, som skulle kunna kanalisera krav på politiska reformer och strategiskt omtänkande. För att långsiktigt säkerställa det egna maktinnehavet har den nuvarande ledningen under det gångna decenniet, genom att framställa den demokrati som kunde utgöra ett hot mot dess egen maktposition som ett hot mot Ryssland, framgångsrikt ägnat sig åt att neutralisera och bryta ned de demokratiska institutioner och organisationer, som hade börjat byggas upp under 90-talet. Därmed har i praktiken också förändringstrycket minskat kraftigt – regimen kan nu tillåta sig att stelna utan kortsiktig risk. Men, som den förra året bortgångne historikern Moshe Lewin har framhållit, både tsardömet och sovjetväldet föll på grund av statens rigiditet och oförmåga att möta tidens dynamik, i kombination med dess stora dominans i samhällslivet.

Till dess att en ledning tar över i Moskva, som ansvarar för sin politik inför landets befolkning, riskerar de nuvarande säkerhetspolitiska bristerna att bestå. I den bemärkelsen är det svårt att avvisa intrycket att landets ledning faktiskt själv utgör ett hot mot landets säkerhet. I ett Moshe Lewinskt perspektiv framstår den också som ett hot mot sin egen fortsatta existens.

Och med alla dessa problem som Moskva har är det egendomligt att de ägnar så mycken kraft åt att fördöma Estland. Men enligt Postimees har ingen kritik riktats mot något annat land angående brist på mänskliga rättigheter, bara Estland. Och de tror absolut inte på den ryske studenten som påtalade att det var fel, som jag berättat tidigare om (18 och 19 Okt 2009, 29 dec 2009 och 7 sept 2010)

Det ryska utrikesministeriet kritiserade  bristen på mänskliga rättigheter för minoriteter i Estland.

Det ryska utrikesministeriet gjorde ett uttalande på torsdagen, där de uppmanar till regelbunden översyn av de mänskliga rättigheterna i Estland.

Den estniska delegationen i Genève informerade det internationella samfundet om deras syn på rekommendationerna. De bekräftade sitt åtagande att ge alla fullständigt skydd både lokalt och internationellt. Estland lovade också att ta hänsyn till rekommendationerna för  internationella, regionala och lokala organisationer beträffnde mänskliga rättigheter.

Det ryska utrikesministeriet sade på sin webbplats att "de mest akuta problemen i Estland är problemen med internationella mänskliga rättigheter, nationalism och fascism ».  Därför uppmnar Ryssland Estland att på nytt tänka över sin strategi och genomföra alla nödåtgärder som krävs för att minoriteternas rättigheter kommer i full överensstämmelse med Geneveöverenskommelsen när det gäller statslöshet samt utrota all diskriminering.

I Genève diskuteras på torsdag en bred översikt angående mänskliga rättigheter för etniska minoriteter som bor i Estland och deras utbildning, samt rättigheter för sexuella minoriteter och människor med funktionshinder.

Saxat ur Postimees i dag.

Jag undrar vad det är för begränsningar man ska diskutera. Och vilken utbildning? Det finns ryska skolor på alla nivåer i Estland. Den enda förändringen man gör nu, det är att alla skolor ska införa mer undervisning på estniska, och böckerna ska vara desamma för alla skolor. Är det diskriminering? Då måste Ryssland säga hur de gör. De tillåter t.ex. inga utländska lärare i historia, eftersom det då finns risk att eleverna får lära sig historien som vi i övriga världen lär oss. Är det inte diskriminering att inte tillåta utländska medborgare att äga mark i Ryssland. Trots att den är ärvd i samma familj i många hundra år.

Och så några bilder från Punkfestivalen i Rakvere:

Ni ser att det var mycket folk! Och att det var många som var "utklädda". Alla säger att det var jätteroligt.

Jag fick ett intressant mail:

Ämne: Finlands sak är vår

Nedan kopierat från min bloggfavorit, intressant när riksdagen bråkar om 5 Gripen plan i Libyen, vilket vuxendagis.

"Den finska försvarsmakten genomför just nu en storövning innefattande 11 000 man ur armén, marinen och flygvapnet. Övningen heter Pyörremyrsky, Virvelstorm. Mer detaljer hittar man på övningens omfattande hemsida (på svenska), inklusive större truppförflyttningar och alla förband som är inblandade.

Flygvapnets andel är 4500 man, varav 2800 inkallade reservister och man sätter in knappt hälften av de F-18 som finska flygvapnet har. Normalt har finska flygvapnet en fredstida stående bemanning av ca 3000 man.

Mycket intressant för den som vill titta på vad vår östra granne tar sig för då de saknar det skydd som Östersjön utgör mot Ryssland.

För lite proportioner så motsvarar 11 000 man ungefär halva det svenska försvaret, ej räknat de nationella insatsstyrkorna (aka "hemvärnet"), eller antalet officerare med grad löjtnant eller högre i det svenska försvaret. 

Sverige genomför i princip inga övningar på ens bataljons storlek längre, dvs ca 1000 man, beroende på organisation, möjligen undantaget det tillfälliga ihopplocket Nordic Battle Group. Frågan är om vi ens har kompetensen att kunna genomföra övningar av en sådan omfattning som finländarna nu gör, än mindre faktiskt kunna leda 11 000 man i ett skarpt läge i Sverige...

Finlands sak är svår. De lever ständigt med Ryssland som granne och kan alltså inte leka vuxendagis. Det finns ingen silvermedalj i krig."

Även Estland har genomfört stora militärövningar den här våren. Man är beredd.

….

På Blåklintstorget i Tartu.

Minnet av den stora deportationen 1941 har högtidlighållits i Tartu. Man vill arbeta fram hela sanningen om vad som hände. En mer noggrann efterforskning ska äga rum. Det är  historikern Aigi Rahi-Tamm som menar att det fortfarande finns vita fläckar i vårt kunnande om de deporterade.

I Populär Historia nr 12/2008 skriver Lisa Sparrström:
Jag skulle vilja veta mer om Rysslands erövringspolitik från 1600-talet och framåt. Hur gick det till när man lade under sig enorma områden och hur påverkades människor där.

När man har läst lite fakta om det som presenteras i historietidningarna, då tycker i alla fall jag att det blir lite torftigt beskrivet. Allt som händer är ju ganska komplicerat. Och det blir bara en sammanfattning i tidningarna. Svaret på ovanstående fråga är dock intressant.

Först gäller det Sibirien som är ett enormt område som var ännu mer glesbefolkat på 1600-talet. För att förändra detta byggdes den transsibiriska järnvägen på 1890-talet. Man började med att skicka brottslingar dit. Vi har i boken om Ivan den förskräcklige lärt oss att han var den tsar som började deportera medborgarna till Sibirien, men det var ju redan på 1500-talet. Och vi vet att det var enorma deporteringar dit under sovjettiden. Ursprungsbefolkningen var tjuktjer, keter, korjager och nivcher som ägnade sig åt jakt och fiske. Nu bor det 32 miljoner människor i Sibirien och ca 10 % är ursprungsbefolkning. Liksom det som hände indianerna i Nordamerika blev dessa människors livsbetingelser undanträngda.

I södra Ryssland och Sovjetunionen var områdena muslimska.
Gyllene Horden / Kazachstan anfölls av nomadfolk och sökte skydd hos tsaren. 1868 förklarades området vara en del av Ryssland. Vid ett uppror under första världskriget dödades 150 000 människor och 1936 blev Kazachstan en sovjetisk delrepublik. 1991 blev det en fri stat.
Muslimska länder:
Timur Lenk (Uzbekistan) erövrades 1865-76, sovjetrepublik 1924.
Kirgizistan erövrades på 1860-talet, sovjetrepublik 1936.
Tadzjikistan erövrades på 1860-talet, sovjetrepublik 1929
Turkmenistan erövrades på 1880-talet, sovjetrepublik 1924

Georgien (kristet sedan 300-talet), ockuperades av Ryssland under första hälften av 1800-talet. 1918-21 var landet fritt. Förryskningskampanj av georgierna Stalin och Berija gjorde att landet 1936 blev en sovjetrepublik. Frihet 1991.
Armenien, också kristet, blev sovjetrepublik 1936. Självständigt 1991.
Azerbajdzjan med muslimsk befolkning. Delades mellan Persien och Ryssland 1828. 1936 sovjetrepublik. Fritt 1991.
Tjetjenien. Ryska trupper försökte erövra landet 1760-1860. Blev muslimskt i början av 1800-talet. Tjetjenien-Ingusjien autonom republik 1936. Försökt få frihet sedan 1991.

Väster:
Polen, utplånades som självständig stat i slutet av 1700-talet. Delades mellan Preussen, Österrike och Ryssland.
Sverige förlorade 1721 Livland, Estland och Ingermanland till Ryssland.
1809 förlorade Sverige även Finland till Ryssland.

Eftersom det stora riket Ryssland hängde ihop i en enorm landmassa accepterades kolonisationen på ett annat sätt än övriga Europas kolonier i andra världsdelar.

Så svarar Sverker Oredsson, professor i historia på frågan.

Vad vi också vet är att det innebar ett ohyggligt lidande och en mängd döda människor i de erövrade länderna. Lika mycket som i Estland, även om det är det landet vi huvudsakligen undersöker. Jag tycker att de är lite märkligt det jag läste i en av böckerna häromdagen. Författaren menade att soldaterna i Röda armén hade sett hur fruktansvärt illa de tyska soldaterna uppförde sig mot fiendefolken under andra världskriget och lärde sg av dom. Jag kan försäkra att ryssarna var fullärda redan då genom en synnerligen lång praktik. De var lika grymma mot de erövrade folken som de var mot sina egna, helt enkelt. Människoliv är ointressant. I själva verket lärde sig nazisterna mycket av kommunisterna under deras vänskapsperiod 1938-41. De var bl.a. i Sibirien och studerade fånglägren. De byggde upp egna likadana och kallade dem koncentrationsläger.

Nu ska jag avsluta essän om litteraturens betydelse i Ryssland, skriven av Anderej Zorin.

Det var alltså bara i böckernas värld man kunde få uttrycka sina åsikter i Rysslands censurerade värld under tsartiden. Litteraturen fick därför en stor betydelse, och uttolkningar blev viktiga. Under 1700-talet anammades den västeuropeiska kulturinstitutionen: litteratur i den ryska världen. Litteraturen fick större betydelse där än i väst. Vi läste med förvåning och stort intresse Dostojevskij och andra, och förundrades av mystiken. De gav oss vår bild av Ryssland.

Själva fick de klart för sig att en förvandling av landet var nödvändigt, och att det skulle komma något gott ur den.

Att den ryska människan är speciell lyckades Dostojevskij verkligen föra fram i sin sista essä: Pusjkintal som han höll när Pusjkinmonumentet avtäcktes i Moskva 1880. Dostojevskij sa att ...Han såg Pusjkins och därmed hela Rysslands unika karaktär i den enastående förmågan att förstå andra nationer bättre än dessa nationer förstår sig själva.
Denna analys hade också en tydlig politisk dimension - den nation som kan förstå alla andra nationer är en naturlig ledare för världssamfundet. Hyllandet av Pusjkins universella geni blir en tunt maskerad legitimering av Rysslands imperialistiska mål.
Sedan citerade Dostojevskij författaren Fjodor Tiutjev: "Låt gå för att vår jord är fattig, men till denna fattiga jord nedsteg välsignade och i en träls gestalt Kristus. Varför skulle inte hans sista ord finnas inom oss? - ...De sista skulle än en gång bli de första.

Ur denna visshet föddes den kommunistiska revolutionen i Ryssland.

---

Nu ska jag ge er en gåta.
Vem har slagit fast dessa punkter. På vilka ställen har vi sett dem användas? (Svar får ni i morgon.)

1. Krig kan inte undvikas - det kan endast skjutas upp till din fiendes fördel.

2. Det är säkrare att vara fruktad än älskad.

3. Var alltid beväpnad.

4. En klok ledare ska inte hålla sitt ord om det kan skada honom själv.

5. Den som hjälper någon annan till makten förgör sig själv.

6. Man bör antingen vinna människorna för sn sak eller utrota dem.

7. Skadar man någon ska det vara så grundligt att man inte behöver frukta hämnd.

8. Det bästa sättet att värdera en fiende på, är att se på männen omkring honom.

9. En ledare bör vara en räv för att känna snaran och ett lejon för att skrämma vargarna.

Vladimir Ryzjkov.

I Ryssland lever 132 000 000 människor.

1.      81 800 000 eller 62 % är redan pensionärer, eller blir inom kort.

2.      Statliga löner utbetalas till 1700 000 militärer, 2 100 000 FSB-anställda (tidigare KGB) m.fl. liknande uppdrag.

3.      2 300 000 betalas av inrikesministeriet, justitieministeriet och narkotikakontrollåtgärder.

4.      2 000 000 tulltjänstemän har också statlig lön.

5.      2 000 000 statsanställda inom federationen, statlig lön

6.      11 600 000 är andra statsanställda

7.      5 800 000 är arbetslösa.

Sammanlagt är de som inte tillverkar saker och som får sin lön eller pension från staten eller bidrag från välgörenhetsorganisationer 109 000 000 .

Kvar är det 22 600 000 som arbetar inom tillverkningsindustrin. (Och som ska tillföra pengar till staten för alla utbetalningar!)

Rysslands BNP är inte mycket större än Los Angeles.

De sista styckena i Ryzjkovs artikel:

Liksom under det kalla kriget är konfliktens kärna inte ekonomisk utan ideologisk. Lyckligtvis är den härskande elitens ideologi i dagens Ryssland inte globalistisk eller expansionistisk (i bemärkelsen av "världsomfattande kommunistisk revolution"), men inte desto mindre skiljer den sig från starkt västerländska principer. Av vissa i Kreml kallas den "suverän demokrati", i kontrast till västvärldens "liberala demokrati". "Suverän demokrati innebär en auktoritär regim med en central demokrati som kontrollerar det politiska och det ekonomiska livet, utan offentlig kontroll, inklusive monopol på de viktigaste marknaderna, konstlad politisk och ekonomisk  konkurrens, och högst upp en mycket liten klan med kontroll över olje- och gasintäkter. Denna modell kan naturligtvis inte integreras med den västerländska. Den kommer att skapa ständigt nya missförstånd och konflikter mellan öst och väst. ... Myndigheterna bedrar folket genom att överdriva framgångarna för den ryska ekonomin och staten. ... Denna situation och denna modell rymmer stora risker för både politisk och ekonomisk destabilisering. Det sovjetiska systemet med enpartistat och planekonomi slutade i kollaps. En av de viktigaste orsakerna till Sovjetunionens fall var den härskande kommunistiska elitens förlitande på naturresurser, en gigantisk import av alla varor som Sovjetunionen inte kunde producera, ovilja till reformer och ett allt djupare beroende av globala marknader. Den nuvarande auktoritära oljestatens modell är naturligtvis bättre än den sovjetiska modellen, men den tvingar också landet att gå från en kris till nästa (så som skedde nyligen, 1998).

Om Ryssland verkligen vill moderniseras, finns det inget annat alternativ än att skapa demokratiska institutioner, återskapa mediernas frihet (som under Jeltsin), politisk och ekonomisk konkurrens, oberoende domstolar, parlamentarisk kontroll och folkets delaktighet i det politiska livet. Det är Rysslands enda sätt att försäkra sig om en långsiktig stabilitet och blomstring.

Så avslutar Ryzjkov sin betraktelse.

Jag tänker på vad Hanno brukar säga: "Hur kan en förälder döpa sitt barn till "Världshärskare" (Vladimir)?

I Per-Arne Bodins bok om Rysslands kultur: Skruden och nakenheten, läser jag också om Sergej Netjajev som skrev den första ryska läroboken för terrorister: Revolutionärernas katekes. Den bok som användes av de ryska kommunisterna.
Jag sa tidigare att jag funderar på vad ordet humanism betyder i Ryssland. Visst kan man undra, eftersom denne man kom att betyda så mycket för bolsjevikerna.

Sergej Netjajev föddes år 1847. Under det århundrade då terrorismen utvecklades i Europa, och då framför allt i Ryssland. Han utbildade sig till lärare, och var medlem i en grupp revolutionärt sinnade studenter under mitten av 1860-talet. Han reste till Schweiz, och påstod att han flytt från Peter-Paulsfästningen. Troligtvis ljög han för att imponera. Han ljög också om att han var medlem i två revolutionära organisationer, den ryska revolutionära kommittén och det internationella revolutionära rådet. Ingen av dem existerade. Han stöddes ekonomiskt av ryska radikala studenter och blev bekant med Bakunin, anarkist.
När han återkom till Ryssland grundade han en terrorgrupp "Folkets rättskipning". Där regerade han. Hårt. Han låtsades att det var en världsvid organisation. Han manipulerade med brev som han påstod kom från utlandet. En invigd fick låtsas vara inspektör från utlandet. Han anmälde sina medlemmar till polisen för att kompromettera dem. 1869 mördade de en medlem Ivan Ivanov. Grymt. Men de avslöjades. Medlemmar arresterades, men Netjajev lyckades fly ur landet.
Åter i Schweiz skrev han sitt program om hur samhället skulle gestalta sig efter revolutionen. Och nu kommer det: Det bygger på ”Det kommunistiska manifestet” med tillägg: Arbete ska inte bara vara obligatoriskt. Det ska utdömas dödsstraff för den som inte arbetar. En kommitté skulle reglera alla människors verksamhet in i minsta detalj.
Ordagrant skriver Bodin så: Blandningen av radikal socialistisk retorik, extrem våldsanvändning, tron på en stark stat, manipulatoriska medel och misstro mot individen stämmer in mycket väl på Sovjetunionen, även om kommunistpartiet i ord fördömde terrorismen som kampmedel.

Sergei Netjajev

Utdrag ur Netjajevs bok
1. Revolutionären skall bryta alla band med det vanliga borgerliga livet och avsäga sig all egendom och till och med sitt namn.
2. Revolutionären skall avge ett "klosterlöfte" och han kallas "den invigde" i boken.
3. En revolutionär ska uthärda allt, inklusive tortyr, och vara beredd att dö för saken. Netjajev var själv beredd att bli martyr.
4. Inga mänskliga känslor som kärlek och heder får hysas av revolutionärerna.
5. Särskilda listor upprättades på dem som skulle mördas. De skulle inte avrättas pga. personlig skuld, utan pga. sin position i samhället. I första hand skall personer förintas som är särskilt skadliga för den revolutionära organisationen, och sådana vars plötsliga och våldsamma död kan orsaka mest skräck hos regeringen.
6. Moral är för revolutionären endast det som möjliggör revolutionens seger.
Netjajev var Gud för dem. Han tog sig rätten att bestämma över liv och död.

Här är svaret på några av mina frågor.

Det finns en grad av "religion" i Netjajevs synsätt. Jag har förstått att kommunismen är en egen religion, och sett att några ledande kommunister har utbildat sig till präster i Sverige efter Sovjets fall.

Redan här upprättades listor, och just så valdes människor ut. Yrket, samhällspositionen var avgörande. Och det iskalla sättet man valde ut offren, säger också en hel del om revolutionärerna.

Moral existerar inte.
Humanism existerar inte.

Jag har ofta funderat på dem som tar sig rätten att bestämma över andra människors liv och död. Nu vet jag. Man bara ser till att få den. Sedan bekymrar man sig inte om vad man egentligen gör.

Det stämmer mycket väl med livet i Sovjetunionen.

Netjajev dog i Peter-Paulsfästningen år 1882. Att han satt isolerad bekymrade honom inte. Han läste och skrev en roman. Strax före sin död bad han att få tala med en präst. Det fick han inte.

Vinterbild från Estland.

I dag är det fruktansvärt mycket snö här. Vi har ju sett bilder på hus som begravts i snö, åtminstone i serier, och nu är vi snart där. I alla fall är det snö upp över halva fönstren. Det ska bli spännande att se hur det är i Estland. Om ett par dar åker vi dit för att fira nationaldagen.

Jag ska kanske förklara varför jag är intresserad av Ivan den färskräcklige. Han var alltså en riktig best, om jag har förstått saken rätt, och han var den förste som deporterade ester till Sibirien. Jag är intresserad av honom som person.
Onödig kunskap: Peter den store var 2 m lång! Tänk er det på 1700-talet. Och Lenin var 1,5 m lång.  Vi såg en man som var ungefär 1.5 m, och han var kort. Mycket kort. Jag vet inte hur lång Putin är, men han är inte heller lång.

I alla fall Ivan. Fadern dog när hans äldste son var tre år. Efter det uppstod en ohygglig maktkamp. Tänk er en liten pojk som växer upp med en mor och (troligtvis) styvfar som ägnar sig åt att låta mörda släktingar och andra. Fullkomlig ondska i maktens tecken. Först tillfångatog de den döde härskarens yngre bröder, och såg dem dö i fängelset. Den grymhet som lades i dagen av Jelenas (moderns) regim och den vanära som drabbades ett antal furstar från framträdande familjer genom att de avrättades offentligt utan någon form av rättegång, resulterade i aktningen för hennes regering sjönk och att det övre samhällsskiktet utsattes för en allt brutalare behandling. En modern psykolog skulle kunna kommentera en uppväxt i den atmosfären.

 Modern dog utan förvarning 1538, när Ivan var 8 år. Ivan säger själv efter hennes död: … fick ingen mänsklig kärlek någonstans ifrån. Hans två år yngre bror Jurij hade fötts dövstum.

Folk rensades ut igen.

Ivan skriver: ”Jag … minns en sak: medan vi var små och lekte som barn gör mest satt furst Vasilij Vasilijevitj Sjujskij på en bänk och lutade sig med armbågarna på vår fars säng, och med benen på en stol” Vilket visar ohövlighet och stor brist på respekt. Han säger också att han och Jurij knappt fick någon mat och gick hungriga, och ingenting utfördes som han önskade.

Man vet inget om hans utbildning. Han lär förutom ryska ha talat tatariska. Han tyckte att det roligt att klättra upp i torn och kasta ner djur därifrån för att se när de gick sönder mot marken.

Han besökte kloster och gillade att jaga. Han kände till både Nya och Gamla Testamentet. Han kände också till Dracula, och blev kanske inspirerad av honom. Han använde sig av konsten att spetsa sina fiender på pålar. Och det lär han varit ensam om av alla ryska tsarer.

Tja, det kanske räcker. Hans uppväxt var känslokall och eländig helt enkelt.

En dag bestämdes att han skulle gifta sig. Då utlystes brudskådning och ett brev skickades ut till de lokala furstarna och väpnarna.

När ni får detta brev ska de av er som har döttrar som är oskulder utan tidsspillan bege er till era hövitsmän i Novgorod för en inspektion. Göm inte under några omständigheter undan era döttrar hemma. De av er som gömmer undan döttrar som är oskulder och inte för henne till hövitsmannen hamnar i onåd och kommer att bestraffas. Skicka omgående detta brev mellan er.

Det kom inte så många flickor. Antagligen hade Ivan bestämt sig i förväg för att det var Anastasia Romanovna Jurjeva Zacharina han skulle ha. Och så blev det.

Där lämnar vi Ivan för denna gång. Vi tittar bara på ett av hans många slott:

Kolomskoje

Solen skiner. Det är inte alls så kallt som det varit. Det är istället just så vackert som det var när vi kom.

Jag läste i boken VÅRA BYAR från Finlandssvenska landsbygden att det fanns kontakter med Estland. Där står:

Det heter att bonden icke känner sin farfars far. Trygg (Johan Trygg, från Pedersås Falla, som dog 4.1.33 vid 101 års ålder) kände sin. Som dragon i 1808 års krig hade denne fått sitt namn. Dragonens far hade i mitten av 1700-talet kommit över från Estland i en eka. Som livegen hade han tillsammans med andra arbetat med att sänka en sten i jorden. Gropen var redan djup, och stenen vippade på kanten. Gång på gång hoppade de livegne upp av fruktan för sina liv, men fogdens piska drev dem åter i djupet. Äntligen var man färdig och satte axlarna mot stenen för att ge den just den lilla knuff den behövde för att falla. Fogdens piska arbetade. I samma stund stenen begynte röras, gav man fogden en knuff, så han hamnade under stenen. Varpå man fyllde igen gropen och så småningom begynte se sig om efter flyktmöjligheter. Det var då stamfadern Jysse tog första båtlägenhet till Finland.

I Kimito.

Det var mer vanligt att resan gick åt andra hållet. Man tror, att många estlandssvenskar har kommit via Finland.

Det är också en bild av hur allvarligt slaveriet var. Det finns en annan berättelse om en man som flydde från sin godsherre till Tallinn. Det fanns nämligen en regel som innebar att: om man kunde hålla sig gömd i Tallinn ett helt år, då var man en fri man därefter. Godsherren kom efter och sökte igenom hela Tallinn utan att finna sin slav, som lyckades hålla sig undan och alltså blev fri. Hade han hittats skulle han naturligtvis blivit hårt bestraffad.

Jag tycker att det är intressant att läsa om livet på landet i våra tre länder. Mycket är sig likt. Även om esterna fick börja från början när de skulle skapa ett eget estniskt samhälle. Finnarna har alltid räknats som vanliga människor.

Den svensktalande delen i Finland. I Estland är den vensktalande delen så gott som försvunnen, sedan de flydde till Sverige under andra världskriget.