.

Detta är en artikel skriven av Arkadij Arkadevitj Babtjenko, den man som skrev på klarspråk om vad som väntade alla som levde på Krim efter att Ryssland annekteriat halvön.. Han är trettiosju år, högskoleutbildad, gift, pappa till en dotter.

Han berättar om sitt liv, hur han stred på Rysslands sida i Tjetjenienkrigen. Han berättar om sina släktingar, hur de alla arbetat för Rysslands sak, men hur han nu inte längre kan vara trygg i sitt land.

När jag var nitton satte Fosterlandet kängor på mina fötter, stack en automatkarbin i händerna på mig, placerade mig på en pansarvagn och sa: ”Åk.” Så jag åkte. ”Återställande av den konstitutionella ordningen” – så kallades kriget den gången. När jag var tjugotvå gick jag själv till värvningskontoret och skrev in mig, frivilligt, i armén och åkte till kriget för andra gången. ”Antiterroristoperation” – så kallades det från 1999. ”Deltog 102 dygn i direkt krigföring”, som det heter i min soldatbok.

Naturligtvis riskerade han sitt liv i krigen. För Fosterlandet. Kusinen Sergej Babtjenko, dödades i Tadzjikistan av en prickskytt.

Fadern arbetade också för Fosterlandet. Han var ingenjör, arbetade vid Federala tekniska rymdbyrån. Konstruerade kabelmaster för raketer. Hans sista jobb var en kabelmast till rymdfärjan ”Buran”. Pappa var borta på tjänsteresor sex månader i sträck. I Bajkonur bodde han i en sovsal. Och i Moskva i en tvåa med fru, son, mamma, bror och dennes familj. Den där tvåan var det enda vi hade. Mer ägde vi inte. Ingen bil, inget garage, ingen datja.

Han fortsatte till sin död att rita sina kabelmaster, som ingen längre behövde. I nästan total fattigdom. Han dog av stroke. 1996. Då var jag ute i kriget. Vi tog inte ens farväl.

Min farfar, Lavrentij Petrovitj Babtjenko, en hundraprocentig zaporogkosack, var stridsvagnsförare. Stred vid Chalchin-Gol-floden. 1939. Sårad ett trettiotal gånger. En gång allvarligt. Och skadorna knäckte honom till slut – han dog 1980, när jag var tre år.

Hans fru, Jelena Michajlovna Kuptsova (efter förste maken, hennes flicknamn vet jag inte eftersom hon dolde det väl – judinna, så klart), tjänstgjorde under kriget på hustaken och släckte brandbomber. När möjligheten erbjöds reste hon ändå aldrig utanför Ryssland. Hon arbetade i hela sitt liv, tills hon dog. Skötte värmepannan. I vårt hus, i källaren. Tre dagar i veckan. Hon avled ett par månader efter sin son. Då var jag fortfarande ute i kriget. Jag vet inte ens hur de begravde henne.

Min gammelmormor med efternamnet Bachtijarova (delvis tatar, jojo) kom till Moskva på 30-talet. Med sina två barn fick hon husrum i en skrubb på en skola. Där hon sedan kom att arbeta resten av sitt liv.

Hennes dotter, min mormor, började jobba som 14-åring och framställde under hela kriget jodoform – ett antiseptiskt medel som användes vid amputationer. Därefter anslöt hon sig till arbetsfronten och lastade av tågvagnar med kol. Eller högg skog.

Hennes bror flydde som 15-åring från fronten under krigets första månader och återvände först 1956 – från Sibirien.

Hennes barnbarn, min mamma, reste till Tjetjenien för att hämta hem mig. Hon såg allt med sina egna ögon. Sedan adopterade hon sex barn.

I dag driver mamma ett barnhem i sitt hem. Alla barnen kommer från Lipetsk i centrala Ryssland. Från trasiga familjer. Alkoholiserade föräldrar, förstås.

Min frus farfar, Pjotr Gorkanov, renblodig mordvin, stred under Stora fosterländska kriget med kemiska stridsmedel och förlorade synen. Till sin död bodde han kvar i byn. I ett litet hus med öppen spis. Gas installerade man inte under hans – veteranens, invalidens – livstid.

Min svärfar, också renblodig mordvin, tjänstgjorde som fänrik i Östtyskland. När Sovjetunionen föll samman fick han, frun och de två barnen söka tak över huvudet i olika kaserner och natthärbärgen.

Under alla dessa nitton år av vuxenliv – egentligen längre än så, från 1993 – har jag tagit all skit tillsammans med mitt land. Jag befann mig alltid där mitt land hade det svårt. Om det var vid Vita huset, då var jag där. I Tjetjenien, då var jag där. I Sydossetien, då var jag där. I Krymsk, då var jag där. I Blagovesjtjensk, ja, då var jag där också.

Hela denna tid var jag, min familj, mina mor- och farföräldrar och släktingar inget annat än ryssar för mitt land. När det var nödvändigt att kriga vid Chalchin-Gol, bygga rymdraketer för fattiglön, svälta i källarna, framställa jodoform till fronten, övernatta i kaserner med barnen, stupa i Tadzjikistan, mata lössen i Tjetjenien, adoptera övergivna barn – då var vi ryssar.

När du ska dö för det ryska Fosterlandet känner Fosterlandet bara till en enda nationalitet: kanonmatens. Att jag borde dra till Ukraina fick jag höra först nyligen. Av dem som aldrig varit ute i något krig, naturligtvis. Så mycket skit om mig och min familj som under de senaste månaderna har jag inte hört i hela mitt liv.

På ”judefascistiska” Majdan var det ingen som någonsin ens kom på tanken att fråga mig om min nationalitet. Högra sektorn, som stred skuldra vid skuldra med ryssar, judar, krimtatarer, armenier, brydde sig inte. Brydde sig helt enkelt inte. Det var inte relevant.

Men i Fosterlandet…

Den man, för vars skull man startade det andra Tjetjenienkriget så att han skulle upphöjas till tronen, den man som själv aldrig någonsin stridit för sitt Fosterland (han höll sig långt borta från Afghanistan­kriget) och som sedan han kommit till makten skickar lika unga värnpliktiga killar i stället för sina egna barn till krigen som han numera startar själv i Georgien och på Krim, nu säger denne man från tribunen till mig, som frivilligt gick ut i hans krig, att jag är en förrädare, fiendeagent och en andra sortens människa.

I Fosterlandet är jag numera jude, ukrainarjävel, femtekolonnare och nationalförrädare.

Fast nu rullar pansarvagnar mot Slavjansk, pansarskyttefordon mot Kramatorsk, ”självförsvaret” har erövrat tre lastbilar med ammunition och en stridsvagn.

Okej, dags att sätta sig i rörelse igen. Jag åker.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Arkadij Babtjenko

Övers. från ryska Ola Wallin

Artikeln är något förkortad, men jag anser att den säger så mycket om det oförklarliga som händer nu, att jag inte vill förkorta den ännu mer. Den handlar om de svåra beslut man måste fatta i Ryssland. Antingen säga hur man ser på händelserna, eller hålla tyst av rädsla för makten.

Så många av medborgarna i Ryssland är okunniga om vad som egentligen händer; de pumpas med maktens version av händelserna, som de alltid gjorts. De har alltid undervisats i den ryska verioenen av världens skeenden och tänkanden, därför har de en helt annan sanning än vi har på den här sidan ryska gränsen.

Är allt som händer bara en återspegling från historien. Var det så här när makthavarna ville bli “Stora Män”? Stora män som aldrig skulle glömmas. Då tog man inte några hänsyn till människoliv eller människors välfärd. Allt handlade bara om makt och erövringar. Lever vi fortfarande i den världen? Eller har vi genom utbildning och forskning blivit “bättre” människor som vill varandra väl? Vad ska vi använda för medel för att få alla människor att bli “goda”?