.

I byn Tõlluste levde en gång en man, eller ett troll snarare. Han var gift med Piret.  Han hade en egenhet. Han kastade stenar överallt. Han ville att de skulle träffa hans fiender, ärkefienden Vanatühi eller någon annan av människorna på Saarema/Ösel.

Tõll var egentligen kung på Saramaa,men han föredrog att leva som en vanlig bonde.  På grannön Hiiumaa/Dagö bodde hans bror Leiger. Dit tog han sig ofta för ett besök. Tõll var en riktig rese. Han kunde nästan gå mellan öarna. (Avståndet är ca 5-6 km!) Han hade en käpp som var tjock som en 5 famnars granstam.

Tõll var alltid vänlig och redo att hjälpa till, men hade ett hetsigt humör.

Hans favoritsyssla var att äta kål, dricka öl och bada bastu. Han var mycket hetlevrad Piret var hela tiden ute efter nya stenar till bastun.

Han dog när en av hans fiender halshögg honom, och begravdes någonstans i byn. I dödsögonblicket lovade han att komma tillbaka i händelse av krig. Men i byn fanns det några elaka barn. De retade honom genom at ropa. “Tõll, Tõll vakna! Det är krig!” Då kom han upp ur sin grav, men blev så uppretad att han svor på att nu fick det vara nog. Han kommer aldrig tillbaka.

Många har försökt tolka historien, och en teori är att den handlar om den tyska, adliga släkten Toll, där en i familjen var mycket lång, mer än 2,1 m.

På tre av Estlands mest högklassiga hotell (Padaste Manor, Swiss hotel Tallinn, och Hotel Scholessle) kan man beställa Suur Tõll, då får man sex timmar i bastun, tre måltider med mycket kål och två pints av Estlands bästa öl.

Det har gjorts en film om kung Tõll., och en isbrytare är snart renoverad och ska invigas i juli. Där ska man kunna se fartygens olika tidsepoker och även teater om Tõll och annat viktigt i Estland.

För övrigt kan jag berätta att man just ska välja en ny ärkebiskop i Estland. Man ska välja en av sex kandidater.

I Estland kallas Tailand för “De tusende lenendernas land”.

I Haapsalu pågår en floristfest. Alla hoppas få lära sig något nytt. Det är florister från Filand, Lettland och Estland som deltar.

 

 

I dag ska jag inte skriva om Putin eller politik över huvud taget. Nej i dag är det ett stycke ur en saga.

Den försvunna staden

 

Leena och Anna-Lowiisa går ner till floden igen. Simmar och dyker och gör kullerbytta i vattnet. Det gillar inte mamma, men när hon inte är med, då leker de allt de kan. Tvätta sig... Hm. Det går nog lite fort. Och så ropar mamma igen och de springer in.
Nu kanske mamma berättar en saga för dem.

“Kom sätt er här”, säger mamma. Hon sitter redan vid sängkanten och väntar på dem.
De skyndar sig att få på sig nattlinnen och kryper ner.
“Mamma! du kan väl berätta om den där staden som fötrsvann!”
“Ja det kan jag, men den har ni hört flera gånger.
“Men den är så spännande. Jag vill höra den”, säger Leena, och Anna Lowiisa håller med.
“Då så. Det fanns en gång en stad som låg på ett högt berg. Där bodde människorna och de hade en kung som regerade över dem. Ebavere hette både staden och berget. De levde ett gott liv där och var lyckliga. Men så kom tiden då korsriddarna kom in i landet. De var grymma och härjade och brände ner allt de såg. Folket i staden blev väldigt rädda för de ville fortsätta att leva i sin stad. De ropade ut sina bekymmer till Vanaisa där uppe i himlen och han hörde dem. Han funderade på hur han skulle rädda dem och kom på en bra idé.” “Jag vet! Han flyttade hela staden in i berget”, ropade Leena.

“Tyst Leena! Låt mamma berätta”, förmanade Anna-Lowiisa.
“Ja, men det är alldeles rätt”, sa mamma “en natt när alla låg och sov, gjorde han så att staden började sjunka ner i berget. Alla sov och ingen märkte vad som hände. När de vaknade nästa morgon förstod de inte först var de var. Kungens son och några till som hade varit och festat just den natten hann inte komma tillbaka hem. De överraskades av korsriddarna och blev dödade.
Korsriddarna letade efter staden. De kunde inte förstå var den var. De visste att den hade varit på berget, men nu såg man ingenting där som visade att det varit en stad just där. En skog och några blommor fanns det, men inga tecken från en stad.
Människorna fortsatte att leva sina liv i staden. Egentligen var det inte så stor skillnad för dem. Folket utanför berget, vi andra, trodde förstås att de dött på något sätt allihop. Vad skulle de annars tro?
Men det hände konstiga saker vid berget. Ibland kunde man se rök komma ut ur berget på morgnarna. Och vid midsomma kunde man höra bjällror och vackra sånger från berget.
Och, kan ni tänka er, vart hundrade år kommer de fram. Hela staden lyfts upp ovanpå berget och människorna går där som om de alltid funnits där. Om man är uppe då, kan man se dem.


Det var en ung man som så gärna ville se den gömda staden. Han tyckte han kunde ana någon människa, men han ville se hela staden. Han gick till en vis man som sa till honom att han måste vara vid berget varje midsommarnatt i sju år i rad. Sedan skulle han få se!
Han var där sju gånger, sju år. Den sjunde kunde han se staden uppe på berget. Han blev alldeles förstummad. Men ville komma närmare. Han stakade ut vägen för att komma rätt och ibland när han gick försvann staden bakom skogen, men den kom snart fram igen. Tills han var väldigt nära. När han tittade fram bakom några granar var den borta! Han letade och letade, men kunde inte se den mer. Har han inte slutat leta, ja, då söker han fortfarande.”

Mamma tittar på sina små flickor som krupit så nära henne.“Nej, nu flickor måste ni sova. Vilken tur att vi inte bodde där. Eller kanske är det de som haft tur.”

Mamma stoppade om dem och gick ut i köket. De somnade tätt ihop som de brukade när de hört den sagan. I morgon skulle mamma få berätta en som inte var så skrämmande.

 

Kanske handlar sagan egentligen om Estland. Landet som varit försvunnet men kommit tillbaka igen. Och fölrhoppningsvis har det nu visat sig för att aldrig mer försvinna.

 

 

 

Det gick inte att hålla löftet. Det åskade och datorn fick inte vara på.

Vi har besök av Ants kollega Turid just nu. De har varit runt med bilen och studerat Estland. Turid har varit med på Ants lärarresor här för några år sedan, och hon minns verkligen en hel del. Det är roligt.

Nu till "Legenden om den sjunkna staden":

När verkligheten blir för svår skapas myten om ett bättre liv.
Kitezj heter den sjunkna staden som finns i sjön Svetlojar 17 mil från Nizjnij Novgorod. Människorna i staden levde ett vanligt liv, men i kriget mot den fruktade kahnen Batu. Den fromme fursten i staden och alla krigare hade stupat. Då försvann staden. Den försvann inte pga. ett syndfullt folk, utan för att undgå ondskan och synden.

Det var de gammeltroende som började berätta legenden. De som ansåg att den nya formen av ortodoxi, som mer liknade den grekiska som infördes på 1600-talet, var Antikrist. De sökte sin tröst i hoppet om den försvunna staden. Fram till Domens dag är det Antikrist som regerar i Ryssland, menar de. Därnere i djupet finns det riktiga heliga Ryssland bevarat. Legenden bejakar inte den världsliga makten utan staden har försvunnit också på grund av den ondska som existerar bland ryssarna. Legenden är en del av rysk folklig religiositet som står nära naturen och nära en hednisk uppfattning om en besjälad natur.
Och nu måste jag sticka emellan med de gammeltroende vid Peipsisjön i Estland. Där har de levt i några hundra år. De trivs alldeles utmärkt, och känner sig numera som ester. I Estland, särskilt i den delen är man också naturtroende. Man har kvar en del seder från den tiden, och det är ju på det heliga berget i Ebavere många offerplatser för de naturtroende har funnits. Jag menar att här finns trots allt en viss samstämmighet.
Nåväl. Före revolutionen 1917 var sjöns stränder en plats för samtal om den kristna tron. Här samlades olika grupper av ortodoxa, liksom också anhängare av olika sekter till det ryska enkla folkets egen andliga akademi.

Legenden är starkt levande över stora delar av Ryssland och har använts av många t.ex.:
Rimskij-Korsakov har skrivit en opera på Kitezj-temat, som hade premiär 1907. "Legenden om den osynliga staden Kitezj och jungfrun Fevronia".
Michail Nesterov har målat en tavla som föreställer nunnor i bön vid stranden av Svetlojar.
Sovjetförfattarna vände sig bort från staden. Sergej Gorodetski t.ex. låter staden representera det gamla Ryssland i motsats till det nya revolutionära Sovjet. Sergei Jesenin skrev : "Jag förbannar Kitezj andedräkt". Anna Achmatova skriver i en dikt från 1940 att hon är en Kitezj-bo. Platsen är ett paradis för henne.
Och allt detta är exempel på betydelsen av legenden.
Särskilt många kommer hit på Johannes Döparens dag och dagen efter då Gudsmodern från Vladimir firas. Då är man i kyrkan, flickorna binder kransar, man tänder ljus på kvällen och låter barkbåtar segla ut på sjön.
Sjön är fortfarande en vallfärdsort och Kitzei håller på att bli en upplevelseindustri. De ryska nationalisterna använder namnet som symbol för sökandet efter ett nytt postsovjetiskt och äktryskt Ryssland.
Sjön är nästan helt rund. Det gör den mer mytisk. Tyvärr har en rysk forskare lanserat teorin att den skapats av ett meteornedslag.

Myten har framför allt använts för att finna en alternativ verklighet, en drömvärld för många ryssar att söka tröst i undan det tsaristiska allhärskardömet, undan sovjetmakten eller undan tiden själv. Så avslutar professor Per-Arne Bodin berättelsen om Legenden om den försvunna sjön.

Ebavereberget vid solnedgången.

Först: Namnet. Vad betyder egentligen Ebavere? Vere betyder ”vid kanten av” något. Vid kanten av Eba? Nej, eba är ett ord för ”o-” som i obekväm. Och hur blir det då? Vid okanten? Men vere betyder också blod och Eba är namnet Ebba på estniska. Och då blir det Ebas blod. Då finns sägnen om Eba. Hon offrades helt enkelt till gudarna inne i berget i en av offerriterna som regelbundet hölls i socknen för länge sedan.

 

Det är roligt med sägner och folksagor. Ibland är det bara sagor, ibland är det sedelärande berättelser.

Ebaverehäxan var en mycket elak kvinna. Hon ville vara vackrast av alla och ingick en överenskommelse med Mörkrets Furste. Me hon kunde inte hålla sin del av överenskommelsen. Straffet var att hon sakta försvann ner under staden i berget med både hus och boskap. Där blev hon skötare av Den Ondes boskap. Hon fick tillåtelse att komma upp till marken en gång om året för att leta efter en hjälpreda. Den dagen smyger hon omkring i Ebavereskogarna för att leta efter ett barn som ska bli hennes assistent. Hon kan bara ta ett barn, som är elak och oartig, som ljuger, trampar på blommorna, bryter toppen av unga träd eller slår sönder fågelbon. Hon får inte ta snälla barn.

Självklart blev alla barn jättesnälla och hjälpsamma!

Det var det här berget Tarapiita lämnade när estern kristnats, som jag har berättat om tidigare.

En gång i tiden var det en vanlig stad som låg här. Med vanliga människor. Det värsta var att staden ägdes av elak häxa. Staden växte och började få problem med utrymmet. Då trollade häxan, och staden försvann under berget. Att staden ändå lever kan man se på att det ibland kommer rök som från skorstenar ovanför berget. Dessutom är det många som sett människorna där.

Det var en fattig änka, som gick och plockade bär och svamp i kvällningen. Hemma väntade de två döttrarna på henne. Hon gick uppför Ebavereberget och kom slutligen upp på toppen. Då ser hon en liten affär, som hon aldrig sett förut. Hon kan inte låta bli, utan går fram till dörren, tittar in, men ser ingen där. Hon går in i alla fall och ser sig omkring. Där såldes det tydligen lite av varje, t.o.m. skor. Hon tittar på sina egna trasiga, utslitna skor. På sina våta fötter som syns genom hålen. Hon ropar efter någon som kan hjälpa henne, men ingen kommer. Hon börjar prova skor själv tills hon hittar ett par som passar. Fortfarande är det bara hon i affären. Då ropar hon: ”Jag kommer tillbaka i morgon och betalar mina skor!” Och så går hon. Hon måste plocka mer; ganska mycket mer. Nu måste ju pengarna hon kan tjäna på bären och svampen räcka till hennes nya skor också.

Nästa dag går hon till torget och säljer vad hon plockat. Det blir ganska bra med pengar; på hemvägen går hon uppn på berget för att betala, men hittar inte affären. Den som fanns där i går. Men där finns ingenting. Ingenting. Bekymrad går hon hem. På trappan ser hon ett par barnskor. Hennes största dotter provar dem, och tänk! De passar precis. Nästa dag står ett par mindre skor där, och de passar den yngre dottern. Hon är verkligen förundrad. Vem vill hjälpa henne, en stackars fattig änka?

Därefter ligger varje dag material till ett par skor. Hon syr ihop dem, och kan sälja dem på torget. Tänk varje dag kan hon sälja ett par skor på torget. Folket vill veta varifrån hon fått materialet, men hon sa inget. Hon visste ju inte själv. Det viktiga var, att hon inte längre var en stackars fattig änka!

 

Ebavereberget en magisk kväll.

 

Jacob Liiv (1859-1938), stor estnisk diktare och lärare i Väike Maarja har berättat följande historia:

Förr i världen rann en flod förbi Ebavereberget. Berget skyddades då av en ande, floden av en flodälva. De var i fejd med varandra eftersom floden underminerade bergssidan hela tiden. För att lösa problemet utlyste Farfar Uku en tävling mellan anden och älvan. Tävlingen vanns av anden, vilket betydde att berget fick vara kvar, och floden måste försvinna. De sju Äntusjöarna är vad som återstår av floden.

 

Vi har haft en härlig dag med sol och snö. Vi besökte torget igen, men det fanns inte rågmjöl i dag heller. I går köpte vi både vetemjöl och ett annat mjöl som färgar brödet brunt. Det ska bli roligt att testa. Nåja, vi åker till Sverige i morgon, så de får chans att få fram rågmjölet tills vi kommer tillbaka om ett par veckor, och då har de lovat att ha piroger och saffranskringel att sälja till oss också.