.

I dag tänker jag berätta två sägner.

Den första handlar om en av öarna i Finska viken.

En rik man i Tallinn lät bygga ett fartyg som han sedan lastade med dyra varor som han tänkte sälja i Sverige. Men det var en risk med att forsla så värdefullt gods. Både väder och rövare var kända faror i området. Han gick därför till en klok man och bad om råd.

Den gamle svarar: Fartyget ska göra en god resa under förutsättning att den icke har något stulet ombord. Om en stulen sak förs ombord skall fartyget gå under.

Köpmannen befaller alla att absolut inte ta med något som är stulet. Alla måste noga genomsöka det som tas ombord.

Det är många som vill fara med fartyget till Sverige. Alla får avlägga en högtidlig ed att de inte för med sig något stulet ombord. I sista ögonblicket då man redan börjat dra in landgången, kommer en kvinna springande ombord. Ingen har tid att fråga henne om hon har något stulet med sig.

Båten styr ut från hamnen, men man har knappt kommit förbi Paljasaar (Den kala ön) förrän en häftig stormbryter lös. Den är så kraftig att masterna sviktar och risken att fartyget ska gå under är uppenbar.

Skepparen förstår att det ändå måste finnas något stulet ombord. Då kallar han till sig kvinnan, som sist kom ombord.

”Har du med dig något som icke är ditt?”

”Jag har bara ett kyrkobröd (oblat). Jag var i nattvarden och såg att prästen tappade ett bröd. Jag tog det och stoppade det i fickan.”

Skepparen förstod att det var brödet, som orsakade stormen. Han kallade till sig sin besättning och rådslår med dem om vad man ska göra för att inte gå under.

Man beslutar att kvinnan måste kastas i sjön. Det hjälper inte att hon br om nåd, hon kastas i sjön i alla fall.

Kvinnan sträcker upp handen med brödet och ropar: ”Om du verkligen är Kristi lekamen rädda mig och dig själv!”

Och se! Kvinnan sjunker inte i djupet. Hon flyter på vågorna som för henne framåt tills hon känner mark under fötterna. Det höjer sig allt mer ur vattnet, och blir större och större.

Snart ser hon att ur havet har kommit en ö, och hon står där som en drottning. En källa porlar, ett äppelträd är fyllt av äpplen för henne att plocka. Hon behöver inte vara hungrig.

Snart kommer också en segelbåt till stranden. Kvinnan stiger ombord och båten för henne tillbaka till Tallinn.

Det stora fartyget kom till Sverige utan missöden och kom lika lugnt tillbaka till Tallinn.

För att hedra kvinnan, som orsakat att en ny ö uppstigit ur havet döpte man ön till Naissaar, Kvinnoön. Och det heter den ännu i dag.

Naissaar

Den andra sägnen är den verkliga historien om hur staden i Ebavereberget kom till.

I gamla tider fanns i vårt land några stora, vida berömda städer, som nu för alltid är försvunna.

Den präktiga staden Ebavere låg på ett högt berg med samma namn. En mäktig konung regerade över staden och trakten däromkring. Han och alla andra i staden levde ett gott liv och alla var lyckliga. Staden förde en stor handel och alla ägde stor silver- och guldskatter.

Plötsligt trängde Korsriddare in i landet. Ingen kunde motstå dem. De härjade och brände överallt. Och när Ebavereborna fick höra att de var på väg mot staden blev de alldeles skräckslagna. De visste att allt skulle förstöras och alla skulle dö.

Vanaisa, den gamle kloke, som jag talat om tidigare, tyckte synd om människorna i staden och bestämde sig för att rädda dem. Fråga var bara: hur skulle han göra? Ha bestämmer sig till slut: han ska flytta staden in i berget, dit fienden inte kan nå dem.

En natt när alla ligger och sover, börjar staden sakta sjunka ner i berget, så långt att inte ens de högsta tornen kunde ses ovanför berget. Kungen, drottningen och deras barn och alla invånarna ha flyttats ner i berget utan att de märkte någonting.

En prins och några få stadsbor hade varit ute på natten, och de togs av Korsriddarna och dödades. Korsriddarna började leta efter staden men kunde inte hitta ett enda litet spår. Berget hade slutit sig runt staden och högst upp växte en skog.

Inne i berget fortsatte människorna att leva, och man är inte säker på om det är samma människor som förr, eller om det är deras avkomma som lever där.

När det blir midsommar kan man höra klangen av klockor från berget, och vissa morgnar ser man rök från stadens skorstenar stiga upp ur berget.

Vart hundrade år lyfter sig staden ur berget för att alla ska få känna frisk luft. Och har man tur, kan man då få se människorna.