.

Dödandet av sovjetiska krigsfångar.

 

Villkoren för frihetsberövande av sovjetiska krigsfångar var primitiva, vilket speglas både i den snabba framryckningen av de tyska trupperna och den tyska vägran att tillämpa internationella konventioner mot sovjeterna. Dödligheten bland sovjetiska krigsfångar var hög under den första krigsvintern. Ett antal av soldaterna hade skurits av från sina enheter under en tid innan de fångades, och fångar som var i dålig kondition när de började lägervistelsen löpte stor risk att inte överleva lägren. Situationen för vissa sovjetiska krigsfångar (främst ukrainare, som ansågs politiskt pålitliga) förbättrades senare när de sattes i arbete. Andra som arbetade i arbetslägren upplevde extremt hårda villkor. En noggrann analys av den sparsamma bevisningen tyder på att av de ca 30.000 sovjetiska krigsfångar som hölls i Estland dog ca 15.000 i fångenskap. Det är dock inte möjligt att avgöra med någon hög grad av säkerhet hur många krigsfångar som dog av vanvård och felaktig behandling och hur många som avsiktligt dödades.

Tvångs-och slavarbete.

Kommissionens forskare har funnit bevis för användande av tvångsarbete och slavarbete på flera platser inom Vaivaralägret och på andra håll.
Slavarbetare kallas det som av vissa (i huvudsak judar och vissa sovjetiska krigsfångar) var tänkta att utföra tills de dog.
Tvångsarbetare utnyttjades, ibland under mycket hårda förhållanden, men det var inte tänkt att det skulle leda till döden.

Principerna om ansvar.

Kommissionen beslutade att ansvaret för de brott som begåtts i samband med de ovan nämnda händelserna bör fördelas på två sätt. För det första anklagas de som, genom de positioner de hade, hade gett order som resulterade i brott mot mänskligheten. Dessa var de högst uppsatta medlemmarna av den estniska självstyrelsen (direktoratet), som rapporterade direkt till Hjalmar Mäe.

I det andra fallet ligger ansvaret hos dem vars aktioner var helt individuella. Det görs ingen skillnad på dem som frivilligt tjänade ockupationsmakten och dem som var tvångsvärvade; vad som gäller är individens handlingar.


Detaljerad bedömning av frågan om ansvar.

Kommissionen undersökte direktoratets roll. Målet var att att få fram på vems begäran och under vilka omständigheter direktoratet bildades; huruvida det tjänade någon specifik tanke om oberoende; hur det fungerade i relatione till ockupationsmakten och det estniska folket. Genom vems beslut och under vilka omständigheter direktoratet blev till; om det hade någon betydande handlingsfrihet; hur fungerade det i förhållande till ockupationsmakten, och det estniska folket; vilket ansvar för kriminella handlingar som kom att inträffa under perioden av direktoratets verksamhet som bör åläggas dem, som arbetade under dess ledning.

Kommissionen har kommit till slutsatsen att direktoratet inrättades under ledning av tyskarna, med avsikt att ge en bra struktur för förvaltningen av Estlands territorium, vilket skulle minska behovet av att tyskarna skulle behöva använda sina egna resurser för detta ändamål. Tjänsten som chef var frivillig, det finns inga bevis för att någon av ledarna i direktoratet var föremål för någon form av tvång.

Även om direktoratet inte hade fullständig handlingsfrihet, utövade det en betydande grad av autonomi inom ramen för det tyska politiken vad beträffar  politik, ras och ekonomi. Till exempel agerade styrelsen i enlighet med de lagar och andra författningar som gällt i Republiken Estland, men endast i den utsträckning som dessa inte hade upphävts eller ändrats av det tyska militära kommandot.

Direktoratets självständighet gav möjlighet  att upprätthålla de strukturer som gällt polisens samarbete med tyskarna i fängslandet och dödandet av estniska judar och romer, att hitta och döda ester som bedömdes vara motståndare till de tyska ockupanterna. Resultatet blev införlivande av polisen i säkerhetspolisen. Deras uppgifter utvidgades också till att driva den olagliga värnplikten av ester, tvångsarbete och militärtjänst under tyskt kommando.
Därför menar kommissionen att ansvaret vilar hos cheferna i direktoratet.

Av den anledningen är det enligt kommissionen följande som delar på ansvaret - förutom de tyska myndigheterna - för de brott som begåtts i Estland och utanför landet under den tyska ockupationen:

 

    

 

Hjalmar Mäe
Oskar Angelus
Alfred Wendt (or Vendt)

Otto Leesment
Hans Saar
Oskar Õpik
Arnold Raadik
Johannes Soodla.

Estland kommer aldrig bli befriad från anklagelserna om förintelse av judar under den tyska ockupationen. Senast läste jag en kommentar i Aftonbladet: Någon som läst böckerna "Stålbadet" och "Asfåglarna" av Anderz Harning? Tänker framförallt på den del då en estnisk "flykting" skryter om hur han varit med och mördat judar i Estland. Det är vidrigt rent ut sagt. Det gör att man undrar hur många krigsförbrytare som hysts i Sverige.
Det är just den frågan som förföljt de estniska flyktingarna alla år, och som inte tar slut.

I en artikel i Aftonbladet 2005 läser jag:

I en av Säpos akter finns en artikel som en lat polis lagt dit. I artikeln, som publicerades i Stockholms Tidningen 15 maj 1963, erkänner nazisoldaten Elis Höglund att han mördat judar vid en massavrättning. Den ”pappslöjdande” polismannen borde givetvis ha gripit krigsförbrytaren Höglund. Nej, han satt i stället kvar och myste under sin korkek. När jag själv träffar Elis Höglund inser jag dock att han är felciterad. Han hade varit ögonvittne till en massavrättning - inte skjutit själv.

 

President Lennart Meri lät tillsätta en kommission som skulle presentera esternas aktiva roll i förintelsen och deras eget öde, för att komma till en slutpunkt för dessa anklagelser. Här kommer första delen av rapporten om vad som hände under den tyska ockupationen.

Dödandet av estniska judar
Tillfångatagande och mord började omedelbart efter att de första tyska trupperna kommit till Estland. Trupperna var tätt följda av förintelsetruppen Sonderkommando (Einsatzkommando) 1a, under Martin Sandberger och en del av Einsatzgruppe A under Walter Stahlecker. Gripanden och avrättningar fortsatte som tyskarna avancerade framåt genom Estland. Cirka 75% av Estlands judar, som väl var  medvetna om det öde som annars väntade dem, lyckades fly till Sovjetunionen, Nästan alla övriga (mellan 950 och 1000 män, kvinnor och barn) dödades före utgången av år 1941. Däribland Estlands enda rabbin, professorn i judiska studier vid Tartu universitet, judar som hade lämnat det judiska samfundet, de psykiskt funktionshindrade, och ett antal veteraner från Estlands självständighetskrig. Vad som framkommit är att mindre än ett dussin estniska judar ska ha överlevt kriget i Estland.

Dödandet av utländska judar i Estland

Tyskarna deporterade till Estland ett okänt antal judar från andra länder, däribland Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen. Ett arbetsläger inrättades vid Jägala 1942 under ledning av Aleksander Laak, est. Under 1942 anlände flera transporter från Terezin. Cirka 3.000 judar som inte valts ut för att arbeta fördes till Kalevi-Liiva och sköts. Jägalalägret lades ner under våren 1943; de flesta av fångarna sköts.
Ett lägerkomplex baserat i Vaivara etablerades i september 1943 under befäl av tyska officerare (Hans Aumeier, Otto Brennais och Franz von Bodman). Komplexet bestod av cirka 20 fältläger, av vilka några endast var öppna under korta perioder. Eftersom ryssarna avancerade hösten 1944 evakuerades ett antal fångar sjövägen till koncentrationslägret i Stutthof nära Danzig. På Klooga sköts cirka 2.000 fångar deras kroppar staplades på bål och brändes. Mord ägde också rum vid olika tillfällen i centrala fängelset i Tallinn, i ett läger i Tartu, och på andra platser.

Deltagande av estniska militära enheter och polisbataljoner i städer och transitläger utanför Estland och vid arbets och koncentrationsläger i Estland, medan folkmord eller brott mot mänskligheten ägde rum och vilka också innebar dödande eller deportation av judar och andra civila i vilka enheterna spelade olika varierande roll.

Kommissionens forskare har studerat ett antal register över efterkrigstidens studier gjorda under den sovjetiska eran i ett försök att bestämma plats och aktiviteter av specifika estniska militära enheter och polisbataljoner vid olika tillfällen. En del av detta material kan matchas mot informationen i boken "Eesti Vabadusvõitlejad" (estniska frihetssoldater). Uppgifter erhölls också från individer och från memoarer. Från denna forskning, drar kommissionen slutsatsen att den estniska legionen och ett antal estniska polisbataljoner var aktivt delaktiga i fängslandet och arkebusering av judar i åtminstone en stad i Vitryssland (Nowogródek), med bevakningsuppgifter i minst fyra städer i Polen (ODE, Przemysl, Rzeszow, och Tarnopol), med bevakningsuppgifter vid ett antal läger i Estland och på andra håll, och med deportation till Tyskland av ett okänt antal civila från Vitryssland och Polen.

Morden på estniska romer.

1934 registrerades 776 estniska romer. Kommissionen har kunnat finna en lista på 243 estniska romer som dödades i oktober 1942. Det är känt att ett antal andra romer, troligtvis från Tjeckoslovakien också dödades i estland. Man antar att det total antalet dödade romer uppgår till mellan 400 och 1 000 män, kvinnor och barn. Ett antal estniska romer har konstaterats överlevt kriget.

 

Under den tyska ockupationen dödades av ungefär 6 000 etniska ester av sammanlagt ca 7 000 människor. Dessutom dödades cirka 1 000 med osäkert medborgarskap, mest etniska ryssar. Vid vissa tillfällen var det någon sorts rättegång vid andra inga juridiska processer. Majoriteten av dessa tycks ha varit etniska ester som anklagats för medlemskap i destruktiva bataljoner eller för att ha kommunistiska sympatier. Det finns besvis för att även de anklagades familjer dödades. Huvudsakligen skedde morden på våren 1942.

Forts. följer.