.

Dödandet av sovjetiska krigsfångar.

 

Villkoren för frihetsberövande av sovjetiska krigsfångar var primitiva, vilket speglas både i den snabba framryckningen av de tyska trupperna och den tyska vägran att tillämpa internationella konventioner mot sovjeterna. Dödligheten bland sovjetiska krigsfångar var hög under den första krigsvintern. Ett antal av soldaterna hade skurits av från sina enheter under en tid innan de fångades, och fångar som var i dålig kondition när de började lägervistelsen löpte stor risk att inte överleva lägren. Situationen för vissa sovjetiska krigsfångar (främst ukrainare, som ansågs politiskt pålitliga) förbättrades senare när de sattes i arbete. Andra som arbetade i arbetslägren upplevde extremt hårda villkor. En noggrann analys av den sparsamma bevisningen tyder på att av de ca 30.000 sovjetiska krigsfångar som hölls i Estland dog ca 15.000 i fångenskap. Det är dock inte möjligt att avgöra med någon hög grad av säkerhet hur många krigsfångar som dog av vanvård och felaktig behandling och hur många som avsiktligt dödades.

Tvångs-och slavarbete.

Kommissionens forskare har funnit bevis för användande av tvångsarbete och slavarbete på flera platser inom Vaivaralägret och på andra håll.
Slavarbetare kallas det som av vissa (i huvudsak judar och vissa sovjetiska krigsfångar) var tänkta att utföra tills de dog.
Tvångsarbetare utnyttjades, ibland under mycket hårda förhållanden, men det var inte tänkt att det skulle leda till döden.

Principerna om ansvar.

Kommissionen beslutade att ansvaret för de brott som begåtts i samband med de ovan nämnda händelserna bör fördelas på två sätt. För det första anklagas de som, genom de positioner de hade, hade gett order som resulterade i brott mot mänskligheten. Dessa var de högst uppsatta medlemmarna av den estniska självstyrelsen (direktoratet), som rapporterade direkt till Hjalmar Mäe.

I det andra fallet ligger ansvaret hos dem vars aktioner var helt individuella. Det görs ingen skillnad på dem som frivilligt tjänade ockupationsmakten och dem som var tvångsvärvade; vad som gäller är individens handlingar.


Detaljerad bedömning av frågan om ansvar.

Kommissionen undersökte direktoratets roll. Målet var att att få fram på vems begäran och under vilka omständigheter direktoratet bildades; huruvida det tjänade någon specifik tanke om oberoende; hur det fungerade i relatione till ockupationsmakten och det estniska folket. Genom vems beslut och under vilka omständigheter direktoratet blev till; om det hade någon betydande handlingsfrihet; hur fungerade det i förhållande till ockupationsmakten, och det estniska folket; vilket ansvar för kriminella handlingar som kom att inträffa under perioden av direktoratets verksamhet som bör åläggas dem, som arbetade under dess ledning.

Kommissionen har kommit till slutsatsen att direktoratet inrättades under ledning av tyskarna, med avsikt att ge en bra struktur för förvaltningen av Estlands territorium, vilket skulle minska behovet av att tyskarna skulle behöva använda sina egna resurser för detta ändamål. Tjänsten som chef var frivillig, det finns inga bevis för att någon av ledarna i direktoratet var föremål för någon form av tvång.

Även om direktoratet inte hade fullständig handlingsfrihet, utövade det en betydande grad av autonomi inom ramen för det tyska politiken vad beträffar  politik, ras och ekonomi. Till exempel agerade styrelsen i enlighet med de lagar och andra författningar som gällt i Republiken Estland, men endast i den utsträckning som dessa inte hade upphävts eller ändrats av det tyska militära kommandot.

Direktoratets självständighet gav möjlighet  att upprätthålla de strukturer som gällt polisens samarbete med tyskarna i fängslandet och dödandet av estniska judar och romer, att hitta och döda ester som bedömdes vara motståndare till de tyska ockupanterna. Resultatet blev införlivande av polisen i säkerhetspolisen. Deras uppgifter utvidgades också till att driva den olagliga värnplikten av ester, tvångsarbete och militärtjänst under tyskt kommando.
Därför menar kommissionen att ansvaret vilar hos cheferna i direktoratet.

Av den anledningen är det enligt kommissionen följande som delar på ansvaret - förutom de tyska myndigheterna - för de brott som begåtts i Estland och utanför landet under den tyska ockupationen:

 

    

 

Hjalmar Mäe
Oskar Angelus
Alfred Wendt (or Vendt)

Otto Leesment
Hans Saar
Oskar Õpik
Arnold Raadik
Johannes Soodla.