.

Nu fortsätter jag med UD-rapporten där jag slutade i går.

Ett märkligt problem för svenskarna är hur man ska hantera och se på det militära problemet för det som återstår av Ryssland.

Säkert förestår en hård bantning av försvaret, men den framtvingas av ekonomisk nöd och kommer nog att genomföras i betydande oordning och i förödmjukande former.
Kaliningrad är ett annat problem. 1. Området är så beroende av militären. 2. För att komma till Kaliningrad med järnvägen måste ryssarna resa genom Litauen och Vitryssland.

Men nu kommer det: Från synpunkten av långsiktig stabilitet i Östersjö-området och Nordeuropa vore det - skulle man kunna hävda - en fördel om Ryssland fick behålla en viss militär närvaro i Baltikum. Hur skulle säkerheten ha varit i Baltikum då, undrar man. Ja,nu vet vi att den ryska militären har dragit sig undan. De första åren var ju gränspolisen rysk också. Jag minns så väl när en gränspolis som kollade vårt bagage slängde igen bakluckan för att han fick en liten tändsticksask av oss. Han trodde det var en muta! Författaren fortsätter: ... för de flesta balter skulle den (synpunkten) förmodligen te sig som ett hån.Vi själva har ju aldrig haft en tanke på att acceptera stormaktsbaser på vårt territorium.

Därefter försöker han jämföra med den finska situationen efter andra världskriget, ett beroende som minskade friheten betänkligt. Vi kan nu konstatera att de baltiska ledarna visade en styrka att beundra. De arbetade framåt för att befria sina länder fullständigt. Och här tycker jag man skulle kunna fundera på om det inte är de baltiska folken som känner sin tidigare ockupant bäst. De visste hela tiden om farorna med en stark motståndare i öster, som tolkar överenskommelser på sitt eget sätt. De borde vara sakkunniga på område Ryssland i EU. Så målmedvetet arbetade de mot frihet och nya säkrare allianser att de tog hela Väst på sängen så att säga. Thatcher lovade ju att inte ta in några nya stater i Nato. Men kom inte undan. Baltikum visste att det gällde livet. De gav inte Nato möjligheten att säga "nej". Och, som sagt, den märkliga situationen att ryska trupper och gränspoliser fortfarande hade makt i de nya republikerna togs bort efter tre år. (Hur lång tid tog det innan de tyska trupperna försvann från Norge och Danmark?)

Samtidigt är det också ett faktum att de baltiska folken under de senaste femtiotvå åren har utsatts för en rysk deportations- och kolonisationspolitik som för esternas och letternas del bokstavligen inneburit ett hot mot deras nationella existens.


Det sista problemet som diskuteras är om ryssarna verkligen kommer skilja på Finland och de baltiska staterna! Han menar att Baltikum tillhört Ryssland i tvåhundra år, medan Finland gjorde det i "bara" elva decennier. Säger han så för att elva decennier låter mindre än etthundra tio år? Det skulle alltså vara lättare för oss svenskar att offra Baltikum än Finland! Vad är det för smörja? Är inte alla folk lika mycket värda? I dag hoppas jag det är så, men, som sagt, jag är mycket förbryllad av Urban Ahlin som skulle sätta sig ner och fundera på vad Sverige skulle göra vid ett ryskt anfall mot de baltiska staterna. Carl Bildt vet nog redan, han har arbetat för de här ländernas frihet länge.
.....

Nu övergår vi till dagens händelser.

2010 har ju Viktor Janukovytj intagit platsen som president i Ukraina.
Janukovytj är född och uppväxt i östra Ukraina. Hans modersmål är ryska och han var med i det kommunistiska partiet. Han är Moskvas man. Han har nu ändrat i historieböckerna enligt ryska intentioner. T.ex har den Orangea revolutionen aldrig varit. Han har också sagt att den svält som orsakade ca 7 miljoner ukrainares död inte ska klassas som folkmord, vilket hans företrädare sagt.
När jag läser det funderar jag på vad som skulle ändras om Edgar Savisaar kom till makten i Estland. Skulle han säga att deportationerna av ester var för att rädda deras liv, som docent Beckman i Finland? Att esterna bett at få bli medlemmar i Sovjetunionen? Jag vet inte, jag bara gissar.

...


Minns ni Natalia Vasiljeva? Domstolsassistenten som påstod att domaren i målet mot Chodporkovskij inte skrivit domen själv. Den var formulerad "uppifrån". En rysk radiostation meddelar nu att hon genomgått ett test i lögndetektor, och man har fastsklagit att hon inte ljuger. Och hon lever fortfarande!

...

Det är väldigt mycket material som UD släppt. I dag ska jag berätta vad Krister Wahlbäck, UD, politiska avdelningen rapporterade om
De baltiska staternas självständighet från svensk säkerhetspolitisk synpunkt. 1991-09-16

1. Hur ska de föra sin säkerhetspolitik? Problem: den ryska militära närvaron samt den ryska befolkningens ställning i resp. land.  - Ni minns väl att ryska militären var kvar till 1994!

2. Vem är motparten? Sovjetunionen eller Ryssland? Vilka krav kommer de ställa?

Han betonar att förhandlingspositionen för de baltiska staterna är mycket starkare nu i september 1991 än när man tidigare har diskuterat problemet. Nu är de fria och medlemmar i FN och ESK (numera OSSE).
Man antog att ryssarna skulle vara upptagna av att söka stöd, ekonomiskt o.a. från väst.
De reformfientliga krafternas möjlighet att uttala ett veto finns inte längre pga det misslyckade kuppförsöket.

Sedan övergår Wahlbäck till att diskutera den ryska befolkningens ställning. ESK hade ett regelsystem för minoriteter i landet. Men hur kan Sverige arbeta för det? Hur har vi själva skött våra minoriteter -  finnarna? Och nu börjar han tala om skolorna och språket, och då är det lustigt att tänka på hur det blev? Han undrar om ryssarna ska kunna begära ryskspråkiga skolor. Han vet uppenbart inte hur det var för minoriteterna under största delen av förra frihetstiden. kulturautonomi för svenskar, tyskar, ryssar och judar, om de ville. Nej, problemet var att Sverige inte hade följt ESK-reglerna. De finska barnen fick gå i vanlig skola med några timmars hemspråksundervisning. Inte något att vara stolt över. Alltså: Varför skall balterna efter sin frigörelse behöva ge en bättre ställning åt ryska invandrare, vilket i allt väsentligt kommit under efterkrigstiden i spåren av en ockupationsmakt och till följd av dess intressen att exploatera och kolonisera de erövrade provinserna, än vad vi i Sverige har gett åt finska invandrare som vi har tagit emot i den mån det passat oss och vår industris behov av arbetskraft? ... i sin kärna innehåller den (frågan) enligt min mening en sanning som ifrågasätter antingen vår traditionella politik mot sverigefinnarna eller vår möjlighet att verka till förmån för estlandsryssarna.
För esterna och ännu mer för letterna är detta en säkerhetspolitisk fråga i ordets existensiella mening. Den ryska invandringen har ju gjort balterna till minoriteter i sitt eget land i stora delar av republikerna.

När det sedan talas om militära frågor, handlar resonemanget om vem som kan hjälpa esterna. De har ingen egen erfarenhet av krigsledning själva efter sina ockupationsår.

Två problem:
1. Hur göra med skyddet av luftrummet? Om andra nationer flyger över estniskt luftrum kan de spana in på ryskt område, och när ryssarna flyger inom sitt eget luftrum nära den estniska gränsen, kan de se hela Estland. De i Baltikum markbaserade installationerna är också en fara. Ska ryssar tillåtas ha kontroll över dem? Eller?
2. Den ryska Östersjömarinen. Han fäörklarar att de måste finns i norra Östersjön, den finska skärgården. Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Men hans sluttes i ämnet är att vi nu (1991) måste förstå att vi nu på nytt ställs inför en närmast omvälvande förändring i vår säkerhetspolitiska omgivning.Knappt har vi hunnit ställa in oss på det nya läget efter det sovjetiska tillbakadragandet från DDR och Polen förrän en ny radikal förändring börjar avteckna sig.

Hur är det bland säkerhetsfolket i Sovjetunionen / Ryssland? ... Snarare tänker jag på. ... de psykologiska svårigheterna att släppa kontrollen över ett territorium som man (med undantag för parentesen 1918 - 44) har disponerat i 280 år och som hör till Peter den stores arv. Ja, det är bittert att läsa för en estofil. Kolonialmakter har alltid varit tvungna att klara av den psykologin. Dessutom har jag förstått av all min läsning att Jeltsin m.fl. aldrig kunde tänka sig något annat än att de alla skulle samarbeta i fortsättnignen. Och den värsta förlusten var nög ändå förlusten av Kiev, som räknas som Rysslands vagga.

Visst är det intressant att se precis hur de tänkte. Vi har ju facit!

Det var halva rapporten. Den andra halvan kommer i morgon!

Nu har jag själv börjat läsa de släppta UD-rapporterna angående Baltikums frigörelse. Jag undrar om Bildt släppte dem för att vi skulle se hur väl Baltikum utvecklats och kanske hoppas att det ska gå lika bra i Mellanöstern. Upproren där påminner en hel del om dem i Sovjetunionen. Man vill inte längre leva ett andrahandsliv.

Jag tycker att det är intressant att se vad de svenska diplomaterna tyckte var viktigt under den här tiden. Att se vad som var värt att diskutera.  Trevlig läsning!

Rapport från konsulatet i Leningrad, registrerad i Stockholm 891206.

1.       Efter snabba framsteg under två år har processen bromsats under hösten 1989. Entusiasmen lägger sig.

2.       Målet för alla balter är självständighet. Somliga betonar dock den ekonomiska friheten, andra den politiska. Litauens president den 12 november: ” I den nuvarande etappen är vårt mål, i beaktande av förhandenvarande ekonomiska och politiska förhållanden, en suverän litauisk stat i en union av fria republiker.”

3.       Alla tre republikerna har förklarat valen sommaren 1940 (när Tanja röstade på ”perse”) som ogiltiga. Den 12 nov. i Estland: ”Estlands Högsta Sovjets presidium förbehåller sig rätten att anhålla om upprättelse för Estland.” Att länderna varit självständiga stater och medlemmar i Nationernas Förbund, ger dem en särskild styrka då de vill omförhandla sin anslutning och få ökad självständighet gentemot Moskva.

En lag om ekonomisk självständighet antogs för Estland, Lettland och Litauen i Sovjetunionens Högsta Sovjet den 27 november 1989

4.       I Estland och Lettland förbereds kommunalval den 10 december 1989. I Litauen den 24 februari 1990. I februari – mars ska nationella val hållas i republikerna.

Problem med valen i Estland:

a.       Ovana vid fria val.

b.      Officiella media avstår från att redovisa kandidaternas positioner

c.       Bristen på partier med program i de kommunala frågorna

d.      Alltför många kandidaters uppfattning förefaller vara okända.

e.      Många kandidater från kommunisterna anser att valet är förlorat för deras del. ”Vad är meningen med en valkampanj när alla ändå vet vad vi gjort de senaste tio åren?”

f.        För att få deltaga i valen måste man ha bott i valkretsen i fem år. I de östra områdena i Estland som Narva och Kohtla Järve dit så många ryssar flyttat in, kan man inte få fram kandidater för folkfronten. De konservativa (kommunistiska) ryssarna tänker sig kunna utöva utpressning på regeringen i Tallinn. Kanske en framtida svårlöst konflikt?

5.       Kommunistpartierna i de tre staterna  har valt olika strategier inför valet.

a.       Estland: En regering står beredd med Toome och Rüütel, ett parti Väljas, som har visat handlingskraft och drivit självständigheten. Folkfrontens splittring har försvagat alternativen. De gröna intresserar dem som tröttnat på politiken. Den ekologoska krisen präglar vardagen i Baltikum.

b.      Litauen:  Är mer fyllt av stridskraft. ”Vi är övertygade om att endast genom att bli självständigt kan Litauens kommunistparti spela en viktig politisk roll i Litauens politiska liv.”

c.       Lettland. I landet finns lika många ryssar som letter. Därför agerar man med försiktighet och moderation.

6.       Ekonomin. Osäkerhet och förvirring. Gamla lagar gäller inte. Nya lagar har inte börjat gälla. Budgetar för 1990 hänger, i många fall, i luften.

Efter beslutet om ekonomisk självständighet i Moskva den 27 november har 60 – 65 % av bestämmanderätten för företagen förts över på republikerna – från tidigare 10 %. Resultat av detta är att nya företag blomstrar och äldre statliga förtvinar. Bristen på kunskap och förståelse för hur marknaden fungerar är slående. (Det som alla intresserade fick klära sig i Estland inför den första friheten. Alla kunskaper hade gått förlorade. Det är intressant att tänka sig att man två gånger under samma århundrade fick lov att bygga upp ett land igen”)

Varubristen växer. Bristen på bensin och olja, tror de flesta, är manipulerad från Moskva.

7.       Ett nationellt uppvaknande. I Lettland är 52,5 % letter, i Estland 63 % ester i Litauen är drygt 80 % litauer. Nu gäller de att rädda den egna kulturen innan det är för sent!

För Sverige är det inget mer eller mindre än en politisk revolution i Norden som äger rum.

Nu övergår man till att diskutera vad Sverige kan göra.

Vad är Sverige för de baltiska folken?

a.       Alliansfritt.

b.      Ett rikt, välordnat nordiskt land, som gett ordet socialism en annan och mänskligare dimension.

c.       Ett land med historiska band till Estland och Lettland. De talar om ”den goda svensktiden”.

Vad ska vi räkna med?

a.       Ett betydligt större resande från de baltiska staterna. De längtar efter att resa, men de har inga pengar. Kan vi hjälpa dem med stipendier eller arbetsmöjligheter? En permanent invandring är inte trolig eftersom alla känner sitt ansvar för sitt folk.

b.      Istället för de stora företagen som handlat med Sovjetunionen kommer nu de medelstora eller små företagen handla med Baltikum. Detta kan betyda mycket för våra ostkusthamnar, och därmed förändra lokaliseringspolitiken i Sverige.

c.       Vi måste gallra bland de nya företagen i Baltikum. Särskilda grupper med svensk-baltisktalande personal typ Affärsgrupp Estland måste skapas knutna till det svenska konsulta avdelningskontoren i Tallinn och Riga, samt      ett informationskontor i Vilnius. Man skulle också knyta svensk bankpersonal dit.  Dessa skulle bli ovärderliga källor för kunskapsutbyte om företag, kreditvillkor, bankväsende mm. På detta område finns i dag stora kunskapsluckor som innebär hinder för ökat svensk-baltiskt handelsutbyte.

Miljöfrågan. Eventuella svenska informationskontor borde tillföras biologisk och teknisk expertis för inventeringen av problem och möjliga samarbetsområden. (Här måste jag inflika vad jag skrev den 18 feb 2010: . Jag kommer ihåg när jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen som hade besök av en ”grön” est. Han höll ett föredrag om naturen och Estland, visade på en karta, och förklarade hur mycket som behövde åtgärdas för att rensa landet från all nedsmutsning som hänt under sovjettiden. När frågan släpptes fri, var det en svensk som räckte upp handen. Han fick genast frågan och det första problemet som togs upp på Naturskyddsföreningens möte var: Varför diskriminerar esterna ryssarna i landet? Det var pinsamt!” Virve skakar på huvudet.  ”EU gjorde ju en undersökning om det, och slog fast att ingen blev diskriminerad. Och egentligen skulle världen berömma esterna för att det inte var några aktioner från deras sida efter femtio års lidande. Men det var ingen som förstod. någonting. Jättekonstigt tycker jag.” Svenskarna visade sin okänslighet och okunnighet de också.)

d.      Intresset för svenska språket är stort. Svenska Institutet har erbjudit Tartu-universitetet rese och expensbidrag samt läromedel för en svensk rektor till ett belopp om 50 000 kronor. Vid gymnasiet i Hapsal undervisas också i svenska. Även Riga och Vilnius är angelägna om svensklärare. Det måste även understrykas hur dåliga kunskaperna i engelska är. De svensktalande skulle vara oerhört viktiga för det svenska samhället i de fortsatta kontakterna.

e.      Bland övriga förslag som framkommit märks:

—     Stöd till förnyelse av de baltiska fackföreningarna som är helt förstenade, men har betydande materiella resurser som bör tillvaratas och vidareutvecklas.

—     Stöd till strävanden till lokalt självstyre. Stöd till uppbyggnad av de nygamla kommunerna och deras förvaltningar kommer  att behövas.

—     Slutligen: det behövs en mindre fond för fixare, ofta svenskar med baltisk bakgrund som har idéer om projekt som i sig innebär dynamiska krafter. Exempel: insamlandet av böcker till bibliotek, skrivmaskiner till kooperativ, lantbruksmaskiner till nybildade familjejordbruk.

Detta är en förkortad version av rapporten signerad D.S.Ahlander , men inte desto mindre intressant så här drygt tjugo år senare.

.

En annan rubrik:

"Bildtleaks är en svensk historia" Claes Arvidsson i SvD i dag.

Diplomaterna trevar sig fram för att förstå en verklighet i snabb förändring och med ett oklart slut.

Det är väl grundläggande för allt material som Wikileaks läcker, att ambassadörerna skriver rapporter där de

1. tolkar och minns vad som sagts i respektive samtal,

2. samtidigt som de försöker se framåt.

Sedan är det vår sak att tolka ambassadörerna.

Gorbatjov var en frisk fläkt efter Brezjnev och hans efterföljare. - Brezjnev minns jag så tydligt från besöket i Tallinn 1978. Satte någon på TV:n var det så gott som alltid Brezjnev som stod och höll ett tal. Så fruktansvärt tråkigt! -  Gorbatjov däremot kom med något nytt. Det blev mer avspänt. När jag frågade Ave 1988; hon var då i 25-årsåldern, hur de vågade demonstrera, då svarade hon: "När vi såg att inget hände, då vågade vi börja protestera, sedan blev vi allt modigare, och det fortsatte att inte hända något." Men ändå var Gorbatjov ansatt av den sovjetiska historietolkningen. Jag har redan nämnt hans uttalande 1990, när han mottog Nobels fredspris i Oslo: "Balterna förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för!" Ändå kunde han inte stoppa den förändring han satt igång.
Till UD:s frisläppta rapport. I september 1990 skriver Örjan Berner, Sveriges ambassadör i Moskva att man inte ska räkna ut Sovjet och uttrycker förhoppningar om att Gorbatjov ska leverera en ny politik. Man kan jämföra det med egyptiernas och tunisiernas krav på en helt ny demokratisk politik. Nu förstår vi att balterna aldrig skulle ge sig innan de var fria igen. Det var vad deras protester gick ut på.

När Berner ansåg att Gorbatjov fortfarande hade kontroll över läget, då höll esterna på att byta namn på sina gator och torg. I Januari 1991 skriver Berner att det kanske krävs konservativa lösningar = lag och ordning. Jag får en känsla av att Örjan Berner inte trodde på att de baltiska folken skulle kunna driva fram en frihet. Han varnar i augusti 1991 för inbördeskrig. Ja, det kanske hade kunnat bli det. Men nu vet vi ju att Jeltsin var i Tallinn och skålade med esterna, och var införstådd med att de hade rätt till sin frihet. Dock har jag förstått av vad jag läst på andra ställen, att hans och de andra ledande ryssarnas tanke var att de befriade staterna skulle samarbeta med Ryssland. Margaret Thatcher hade lovat att det inte var aktuellt att ta in nya medlemmar i Nato. Självklart skulle alla sovjetstater fortsätta samarbetet, som hade varit så lyckat dittills, tänkte de.
På ambassaden i Moskva "surade" man över att konsulatet i Leningrad (Dag Sebastian Ahlander och Lars Fredén) gav en annan bild av läget. Naturligtvis. Leningrad/S:t Petersburg ligger långt från Moskva. Har alltid gjort. I Leningrad fanns förresten en stor estnisk koloni. Sverige hade också den största kontaktytan i Baltikum av alla. Sverige var spindeln i nätet. Vi var först med att acceptera ockupationen 1940. och ambitionen var att vi skulle sona det med att vara först med att erkänna de nya fria staterna. Vilket vi misslyckades med.