.

Det är väldigt mycket material som UD släppt. I dag ska jag berätta vad Krister Wahlbäck, UD, politiska avdelningen rapporterade om
De baltiska staternas självständighet från svensk säkerhetspolitisk synpunkt. 1991-09-16

1. Hur ska de föra sin säkerhetspolitik? Problem: den ryska militära närvaron samt den ryska befolkningens ställning i resp. land.  - Ni minns väl att ryska militären var kvar till 1994!

2. Vem är motparten? Sovjetunionen eller Ryssland? Vilka krav kommer de ställa?

Han betonar att förhandlingspositionen för de baltiska staterna är mycket starkare nu i september 1991 än när man tidigare har diskuterat problemet. Nu är de fria och medlemmar i FN och ESK (numera OSSE).
Man antog att ryssarna skulle vara upptagna av att söka stöd, ekonomiskt o.a. från väst.
De reformfientliga krafternas möjlighet att uttala ett veto finns inte längre pga det misslyckade kuppförsöket.

Sedan övergår Wahlbäck till att diskutera den ryska befolkningens ställning. ESK hade ett regelsystem för minoriteter i landet. Men hur kan Sverige arbeta för det? Hur har vi själva skött våra minoriteter -  finnarna? Och nu börjar han tala om skolorna och språket, och då är det lustigt att tänka på hur det blev? Han undrar om ryssarna ska kunna begära ryskspråkiga skolor. Han vet uppenbart inte hur det var för minoriteterna under största delen av förra frihetstiden. kulturautonomi för svenskar, tyskar, ryssar och judar, om de ville. Nej, problemet var att Sverige inte hade följt ESK-reglerna. De finska barnen fick gå i vanlig skola med några timmars hemspråksundervisning. Inte något att vara stolt över. Alltså: Varför skall balterna efter sin frigörelse behöva ge en bättre ställning åt ryska invandrare, vilket i allt väsentligt kommit under efterkrigstiden i spåren av en ockupationsmakt och till följd av dess intressen att exploatera och kolonisera de erövrade provinserna, än vad vi i Sverige har gett åt finska invandrare som vi har tagit emot i den mån det passat oss och vår industris behov av arbetskraft? ... i sin kärna innehåller den (frågan) enligt min mening en sanning som ifrågasätter antingen vår traditionella politik mot sverigefinnarna eller vår möjlighet att verka till förmån för estlandsryssarna.
För esterna och ännu mer för letterna är detta en säkerhetspolitisk fråga i ordets existensiella mening. Den ryska invandringen har ju gjort balterna till minoriteter i sitt eget land i stora delar av republikerna.

När det sedan talas om militära frågor, handlar resonemanget om vem som kan hjälpa esterna. De har ingen egen erfarenhet av krigsledning själva efter sina ockupationsår.

Två problem:
1. Hur göra med skyddet av luftrummet? Om andra nationer flyger över estniskt luftrum kan de spana in på ryskt område, och när ryssarna flyger inom sitt eget luftrum nära den estniska gränsen, kan de se hela Estland. De i Baltikum markbaserade installationerna är också en fara. Ska ryssar tillåtas ha kontroll över dem? Eller?
2. Den ryska Östersjömarinen. Han fäörklarar att de måste finns i norra Östersjön, den finska skärgården. Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Men hans sluttes i ämnet är att vi nu (1991) måste förstå att vi nu på nytt ställs inför en närmast omvälvande förändring i vår säkerhetspolitiska omgivning.Knappt har vi hunnit ställa in oss på det nya läget efter det sovjetiska tillbakadragandet från DDR och Polen förrän en ny radikal förändring börjar avteckna sig.

Hur är det bland säkerhetsfolket i Sovjetunionen / Ryssland? ... Snarare tänker jag på. ... de psykologiska svårigheterna att släppa kontrollen över ett territorium som man (med undantag för parentesen 1918 - 44) har disponerat i 280 år och som hör till Peter den stores arv. Ja, det är bittert att läsa för en estofil. Kolonialmakter har alltid varit tvungna att klara av den psykologin. Dessutom har jag förstått av all min läsning att Jeltsin m.fl. aldrig kunde tänka sig något annat än att de alla skulle samarbeta i fortsättnignen. Och den värsta förlusten var nög ändå förlusten av Kiev, som räknas som Rysslands vagga.

Visst är det intressant att se precis hur de tänkte. Vi har ju facit!

Det var halva rapporten. Den andra halvan kommer i morgon!