Jan 4, 2016 sovjetester.
Jag har funderat på en sak, som jag inte riktigt vill förstå.
Vi satt hemma i Sverige och pratade några stycken, och så sa jag: "Jag skulle så gärna velat få träffa Lennart Meri." -Han var Estlands förste president efter sovjetockupatioben,
"Äsch, han var ju en sovjetmänniska," sa någon.
Jag hade inget svar på det. Jag blev tyst. Jag tänkte på det där TV-programmet i början av 1990-talet av Lasse Holmkvist, där han intervjuade olika människor i Tallinn. En kvinna, som sålde bananer vid muren sa: "Så fina människor som vi var under frihetstiden, det blir vi aldrig igen."
Ja, vi har träffat riktiga sovjetmänniskor och blivit lurade på en hel del pengar. Vi har blivit illa bemötta i affärer och på stan, men vi har framför allt träffat många människor som vi verkligen tycker om. Människor med så mycket glädje i sig, människor som vill leva.
De första frihetsåren på 90-talet var svåra. Det var fattigt, inget fanns att köpa i affärerna. Jag minns att Anne hade fått kuponger för att kunna köpa strumpor, men det fanns inga strumpor att köpa. Maten bestod ofta av rågbröd. Bara rågbröd. Var det detta, de hade hoppats på? De hade kämpat för?
I Sverige finns det fortfarande många estniska flyktingar. Under de sista ockupationsåren och under den nya frihetens första år kom många av deras landsmän på besök till dem. De kom i stort sett utan pengar. De förväntade sig att få det av dem de besökte. Det var betungande. I Sverige hade man inga jättelöner. De flesta hade anställningar med hyfsade löner och betalade hög skatt. De kunde inte skänka pengar till alla som kom. Vi hörde ett föredrag i Estland där en est menade att esterna i Sverige var snåla, medan de i Tyskland självklart gav dem pengar till att köpa vad de tyckte de behövde. Det var en klar konflikt och ett stort bekymmer.
Kanske var det då, som vissa Sverigeester började se föraktfullt på sovjetmänniskor. De förstod inte varandra. De visste för lite om varandra.
Vi hade inte så många besök innan vi reste över med öppna ögon och lyssnade och iakttog. Vi sög i oss allt vi såg och hörde. Vi ville lära känna alla, lära oss och få återse det vi sett vid vårt första besök 1978. Vi vet att de levde efter andra regler än vi. Vi såg att de behandlade varandra illa. De släppte dörrar i huvudet på varandra. Bilarna sprutade smutsigt gatuvatten på gående. Ingen tänkte på att vara vänlig offentligt. Det var en helt annan kultur än vi har i Sverige, och jag ser i Estland i dag. Nu säger inget butiksbiträde: "Ni kan inte vara från Estkand. Ni är så trevliga."
Nej! Jag skulle verkligen velat träffa president Lennart Meri. Jag skulle ha lyssnat på honom när han berättat för mig om sitt liv, om sina erfarenheter och tankar. Om sina drömmar. Om varför allt blev som det blev. Jag skulle vilja veta Hur han tänkte sig ett fritt Estland. Vad han tänkte om sin familjs öde. De blev också deporterade till Sibirien i hans barndom. I fyra år var de där. Vad har det betytt för honom? Jag har så många obesvarade frågor om denne man, som betydde så mycket för Estland under de första åren.
Sep 22, 2014 Till minne av Arno Kasemaa
Vi har varit på en konsert till minne av den estniske läraren, körledaren och författaren Arno Kasemaas hundraåriga födelsedag. Han föddes i Karepa vid Finska viken och levde sedan i Käsmu och Rakvere.
Fyra körer stod beredda att sjunga för oss. Och vad sjöng de? Gamla kända estniska sånger. Tyvärr var akustiken så dålig, att deras sång inte kom till sin rätt. Men det mest fantastiska var när alla körer tillsammans sjöng Lydia Koidulas dikt, tonsatt av Gustav Ernesaks: "Mu Isamaa on minu arm"/Mitt fosterland är min kärlek. Den sången hörde vi för första gången på Sångfestivalplatsen 1978. Det var en inspelning av hela den senaste sångfestivalen.
Man fick ju inte sjunga vad som helst på sångfester. Man var tvungen att lämna förslag till Estlands Högsta Sovjet på vad man önskade framföra, och denna fosterländska sång borde varit helt utesluten, och om den ändå framfördes skulle alla straffas å det strängaste. Men, Gustav Ernesaks förklarade att sången var en hyllning till Fosterlandet. Fosterlandet då, det var ju Sovjetunionen. Han blev trodd, och mot slutet av festivalen sjöng alla unisont sången. Inte bara en, utan många gånger. Ingen ville egentligen gå därifrån. Man ville bara sjunga en sång om det egna, estniska fosterlandet, som man en gång haft och nu ständigt längtade efter. Det var också en seger mot Moskva. Man hade lyckats lura dem. Det var en sådan känsla och styrka i sången vi hörde, och vi njöt också den eftermiddagen i augusti 1978 i det sovjetiska Estland.
Och tänk er nu, att en svensk sångfest skulle innehålla en sång om Sverige, vårt fosterland. Jag kan inte det. Folk skulle tycka det var larvigt och en aning rasistiskt eller fascistiskt. Vi svenskar har aldrig förlorat vår frihet. Vi har aldrig tvingats leva i fångenskap i vårt eget land. V har våra åsikter och erfarenheter på helt andra grunder än esterna. När ska vi förstå det?
Livets väg är krokig
Ibland bred, ibland smal
Ibland av tårar fuktad
Nu, av andra skapat, evigt lidande
Men människa, försök förbli människa!
Kasemaa skrev detta under sovjetåren, och uttrycket "människa försök förbli människa" användes under befrielsekampen på 1980- och början av 1990-talet.
(min översättning)
juni 13, 2014 Käsitöö / Handarbete.
Jag vet att jag skrivit om konsthantverket i Estland tidigare. Nu letar jag efter speciella estniska sticktekniker som översatts till sveska och presenterats i vårt land, och jag har hittat några riktigt bra saker.
1. Elastisk estnisk uppläggning som visas här (hoppa över annonsen i början):
https://www.youtube.com/watch?v=Frc5_9AIVy0
och här:
https://www.youtube.com/watch?v=xc_4ohrAzP8
2. Hur man stickar en dekorationsrand på estniskt vis, Vikkel Braid, Estonian Braid, or Lateral Braid
https://www.youtube.com/watch?v=Lu8Vv1YbV_g
3. Och så liljekonvaljemönstret från Estland. Kanske allra vackrast på en schal.
Internationellt blev estniska spetsmönster kända först 1995 då boken Pitsilised Koekirjad (mer känd som Estonian lace book) av Leili Riemann såg dagsljuset. Men det var amerikanska Nancy Bush med sin bok Folk Knitting in Estonia: A Garland of Symbolism, Tradition and Technique som gjorde den estniska spetstekniken riktigt populär. Liljekonvaljmönstret är nog det mest kända mönstret som även hyllas i en egen bok ”Variationen eines Traditionellen Strickmusters(Lily-of-the-Valley: Variations on Traditional Lace Patterns) av tyska Dorothea Fischer.
Hela beskrivningen finns här:
http://stickaboo.se/2013/08/31/estniska-liljekonvaljer/
4. Sticka estniskt fiskfjällsmönster:
5. En söt flickmössa:
Flickmössa handstickad av ullgarn, grundfärg grå med geometriskt mönster efter gammalt bandmönster i tegelrött, brunt samt litet klargrönt och ljusgult. Mössan är stickad i ett stycke med en framdel och en tydlig bakplatta avgränsad med en utskjutande kant runtom. Nedtill finns en kant med resårstickning med hålvarv för ett inträtt knytband av bomull samt några varv med rätstickning i mössans färger, runt framkanten ett varv virkade maskor med det tegelröda garnet. Varmfodrad med ljusbrunt bomullstyg s.k. mollskinn.
5. För den som vill köpa färdigt, finns naturligtvis alla butiker t.ex denna i Rakvere och Pärnu:
och på nätet:
http://www.etno.ee/kott-toolid
Bäddset.
Mugg.
Jag har också berättat tidigare om allt nytt som sys och tillverkas med de traditionella mönstren. Jag hittade en bok som visade hur man kan sy vackra kläder och annat av tygerna. Nu kommer jag ju inte ihåg vad den hette, men det var otroliga vackra saker jag hittade.
De här bilderna kommer inte från boken, men visar hur det kan se ut:
maj 2, 2014 Frågorna som aldrig blir besvarade.
Under några dagar har jag gått igenom min blogg för att sortera materialet och göra det mer lättläst. Jag upptäckte att jag upprepar några saker, som jag inte får svar på. Det är:
1. Varför sägs det att människor har samma värde, när det inte levs efter det? Eller ett annat sätt att säga det på
2. Vissa människor är det rätt att förinta, andra är det ett fruktansvärt brott att förinta.
Varför är det så?
Jag tror att det bl.a. beror på att det Hitler gjorde hände under ett krig och avslutades efter några år. Därefter har det självklart fördömts. Det är ett ohyggligt, fruktansvärt brott att ta livet av människor genom att skicka dem till gaskammare.
Sovjetunionens brott hände under en mycket längre tid. Under tiden har Hitler utsetts till Ondskan, och någon konkurent får inte finnas! Kommunismens brott är ännu inte slut utan fortsätter än i dag, dock ibland under annat namn.
Propagandan för kommunism var/är effektivare och mer genomgripande, fler människor blev/blir kommunister och utsåg/urser sig till "de goda".
Att inte alla människor är lika värda slogs dock redan fast av Marx, när han skrev att vissa folkslag, som t.ex. serberna, inte borde få existera.
Marx gjorde också "tvärtom". Vi skulle nämligen bli världsmedborgare, och våra nationella rötter skulle glömmas. Man spred talet om alla människors lika värde samtidigt som man tog livet av många, många miljoner på det mest bestialiska sätt. Alltså: Lögn och propaganda! Det är helt i linje med vad vi ser i dag.
Det postsovjetiska Ryssland går med på överenskommelser, som de sedan inte följer alls; helt enligt den sovjetiska traditionen. Man kommer överens om en sak och sedan gäller dess motsats. Helsingforsöverenskommelsen är ett annat exempel. Så fort den undertecknats var den glömd och borta.Ett kärnvapenfritt Östersjön gällde bara Västmakterna. Samtidigt stod raketerna med sina kärnvapenspetsar i Sovjet riktade mot oss. “Nyttiga idioter” som t.ex. det sovjetbetalda Svenska Freds drev frågan. (se Sept. 3, 2011)
Alltså. Man propagerar för alla människors lika värde, men menar det inte för egen del.
Nästa problem:
3. Varför får vänsterextremister i stort sett uppföra sig hur illa som helst, och säga i stort sett vad som helst, medan högerextremister inte får göra något alls, varken det ena eller det andra?
4. Varför intervjuas folk från extremvänstern med största respekt medan någon representant från extremhögern aldrig får säga ens vad de egentligen vill med sin egen politik? Varför är det helt OK att Hjärt- och Lungfonden använder människor från extremvänstern i sin tiggarkampanj (men ingen från extremhögern)?
En gång sa man i Sverige: "Jag tycker inte som du, men jag kan riskera mitt liv för att du ska få säga det du tycker." Så är det inte längre. Den som vill rätta till alla fruktansvärda felaktigheter som sagts t.ex. om det estniska folket, den får inte en chans. Varför?
Vad vinner världen på att tro att Estland var ett fascistiskt land? Jag kan inte förstå det, men efter att så många olika människor försökt under så många år, bl.a. jag själv, att klargöra fakta, står det helt klart att den lögnen tydligen måste få vara kvar.
Med andra ord: Du får säga vilka lögner du vill om t.ex. Estland. Mycket, mycket sällan kommer något tillrättaläggande.
Kära alla ester! Jag älskar ert land. Jag älskar folket. 1900-talet var ett hemskt århundrade. Ni har genomlevt fyra ockupationer, arkebuseringar, fångläger,deporteringar till ett helvete, svält och död i stora mängder, men ni har klarat alla svårigheter så bra ändå. Ni har åter skapat ett fritt land med riktig demokrati och folkstyre. Ni har en regering som, till skillnad från andra länder som hade problem under finanskrisen, lojalt sänkte sina egna löner samtidigt som alla andra fick sina löner sänkta. Ni har ett land som arbetar för allas bästa. Ni är transparenta. Problem gås igenom och beslut fattas. Varje människas frågor diskuteras. Ingen är mer värd än någon annan. Trots att Moskva önskar att det vore så. När Moskva bestämde i landet under nästan 50 år, då var det ni, esterna, som diskriminerades. Nu påstår Moskva lögnaktigt att ryssarna diskrimineras, vilket vissa “nyttiga idioter” tror är sant. Människor är alltså inte lika mycket värda i allas ögon.
Förresten är det bra för oss andra att veta i diskussionen, att det knappt fanns några ryssar i Estland före andra världskriget.
Men ert land gränsar till Ryssland. Ni kan aldrig sluta vara vaksamma på vindarna därifrån. Ni måste alltid se vilka, även bland er själva, som följer Moskvas önskemål. (Förrädare finns i alla länder.)
Se bara alla lögner kring Krim och östra Ukraina. Sådana lögner har vi hört om Estland sedan Putin blev president.
Jag har varit i Estland flera gånger varje år sedan 1991. Jag har samtalat med landsbygdsfolk och stadsfolk. Jag har besökt flera museer, gamla byggnader, konstutställningar och minnesplatser. Inte någonstans har jag mött en estnisk fascist! Däremot människor som är glada och tacksamma över att leva i sin egen kultur.
Jag önskar er all framgång.
dec. 1, 2013 Kalender för Tarapitatroende och Landsbygdstroende.
Nu måste jag söka efter mer fakta om hur man levde och tänkte förr i Estland och i de estlandssvenska områdena. Det är svårt för oss att tänka oss in i de tider när man inte visste att årstiderna kom och växlade regelbundet. Jag minns att jag såg en text om det när jag var i Tartu folkmuseum.
Nu fick jag i alla fall en kalender av Annika, som är gjord med gammal visdom och kunskap. Först ska jag berätta vad det står om decembermånaden. Den gäller för Taratroende och landsbygdstroende.
Festen infaller 21-24 december. Det är den stora Maarahvas-(landsbyggdsbefolkningens)festen. Då förbereder man sig tidigt. Hela huset ska städas och rengöras ordentligt. Man ska göra mycket festmat. Och då menar jag mycket!
För att skrämma bort mörka krafter sätter man upp kors framför dörrar, fönster och grindar. Man hänger upp krasse i rummen.
Så här långt kan vi känna igen oss, eller hur? Ja, inte allt, men städar och förbereder julmaten gör vi i alla fall. Jag minns att pappa målade om alla trämöbler till julen och köksväggarna tvättades alltid då.
Man förbereder allt och ställer fram kött och bröd som ska stå framme på borden hela helgen.
Man ska också vila mycket men ändå hinna med lekar, speciella jullekar, och att äta bra är viktigt.
På natten brinner eldarna. Inne och ute.
När den stora dagen kommer, den som vi nu kallar julafton och som man tidigare kallade nyårsafton, då badar man bastu. Alla måste var rena och fräscha. På kvällen äter man mat 7, 8 eller 12 gånger för att få styrka inför det nya året.
På natten, eller på morgonen (om man var för däst fört att orka, kanske) tvättar man ögonen med friskt vatten för att hålla sig frisk under det kommande året.
Sedan går man till djuren med bröd. De ska också önskas ett gott nytt år.
Den 25 december börjar så det nya solåret. Man vet att dagarna nu sakta men säkert blir allt längre.
Männen och pojkarna går runt i gårdarna i närheten och önskar alla ett gott nytt år.
Det året som börjar snart har nummer 10227. (tiotusentvåhundratjugosju)
Det indelas i två huvuddelar. Den mjuka och den hårda tiden.
Först den mjuka tiden: Under den här tiden blir såren ofta irriterade och mjölken surnar fort. Då försöker man få bort all sly. Tar hand om det "sparade" på utedass och hos djuren och gör högar av det. Man försöker döda alla skadeinsekter. Också under den mjuka tiden sätter man potatis och andra rorfrukter. Allra mjukaste dagarna är “den försvunnes torsdag” som nästa år infaller den 10 januari, 9 maj, 6 juni och 5 september.
Under den hårda tiden läker alla sår bra. Träden lever friska och multnar inte. Det är skördetid. Man fäller de träd man kommer behöva till husbyggande och möbler mm.
Den bästa månaden är Radokuu, och det är… december!! Vilken tur vi har. December har just börjat. En hel lång härlig månad. Stressa inte! Ta det lugnt och njut!
nov 28, 2013 95 år sedan frihetskriget startade. Forneldarnas natt.
Senare började man under den sista lördagen i augusti tända eldar kring kusten för att fira sommarsäsongens avslutning. Skyddandet av Östersjön har gett traditionen Forneldarnas natt en ny och djupare dimension.
Den gemensamma kedjan av eldar förenar länderna kring Östersjön och symboliserar den ömsesidiga oron om Östersjöns välmående.Alla länder behövs i de konkreta handlingar som ska rädda Östersjön.
Forneldar har tänts också i Gdyna, på Bornholm och på Själland.
Just så! Nya samarbetsmöjligheter. Nya möjligheter att träffas och arbeta mot samma mål, gemensamhet!
nov 16 2013. Mera kultur!
nov 10, 2013. Ett politiskt samtal.
I dag har det firats! På ett helt annat sätt än i Sverige. På Estoniateatern i Tallinn var det konsert med presidenten närvarande och hans lilla dotter samt Årets Far med familj.
Postimees skriver: Årets far är Aldo Kals
Estniska Kvinnors Förbund har idag vid årets Fars dagskonsert på Estonias konserthus tilldelat filosofie doktor Aldo Kalsile titeln Årets Far 2013.
Kvinnoförbundet har sedan 1998 utsett Årets Far.
Det hölls ett tal av förbundets ordförande om faderns betydelse i familjen. En far behövs alltid, liksom en mor. Båda ska lotsa barnet med förklaringar om vad som sker och om vad man får och inte får göra. Ur presidentens hand tog Aldo Klas emot ett inbundet exemplar av Kalevipoeg, nationaleposet, som ska finnas i alla estniska hem.
Före det fick vi vara med om en estnisk föreställning. Vi fick se barnkör, farmödrars kör och en kvinnokör som alla sjöng estniska visor (om fäder) klädda i estniska folkdräkter. Det skulle aldrig kunna visas i Sverige. Som jag sagt tidigare: har man förbjudits att sjunga och fira enligt tradition, då blir det så fantastiskt att kunna göra det, utan att riskera varken fängelse eller Sibirienfärd.Två ambassadörer säger i ett samtal: Esterna borde vara mycket mer självsäkra.
Ni båda var ambassadörer för ert land i Estland under mycket svåra tider, från 1998 till 2002. Jämfört med då vad är den mest slående utvecklingen ni kan se just nu? (professor Kasekamp ställer frågorna.)
Gerhard Enver Schrömbgens: Jag har följt utvecklingen av Estland under internetutvecklingen. Jag tror att demokratin har blivit tydligare och starkare än den var i slutet av 1990. När jag kom som ambassadör blev jag förvånad över hur normalt och demokratiskt landet var, men nu är det ännu tydligare.
Jean-Jaques Subrenat: Jag tittar på nyheter från Estland och det finns något jag lagt märke till. Estlands agenda är nu definitivt mycket mer internationell. När vi var här i tjänsten, då talades det inte mycket om sådana frågor som situationen i Mellanöstern, Latinamerika eller Asien. Vissa experter fanns det förstås som gjorde det på den tiden också, men allmänhetens kunskap om omvärlden var fortfarande ganska liten och ganska teoretisk. Vad som förvånar mig nu är att det inte bara pga EU-medlemskapet utan också på grund av det frivilliga deltagandet i EU som gör att man starkare upplever en ny dimension till världen och händelserna .
Finns det också något du förväntar dig att se här, men du aldrig fann?
Schrömbgens: att man inte berättade sanningen.
Subrenat: Jag tror att en del av dessa problem som vi kände till fortfarande finns, men som man kanske inte diskuterar tillräckligt allvarligt.Till exempel situationen för pensionärer. De är inte intresserade av ITST , export, turism eller ekonomisk framgång. De lever ett blygsamt liv med en blygsam pension . Så vitt jag vet har den genomsnittliga pensionen ökat men inte i samma utsträckning som levnadsstandarden och levnadskostnaderna. Men det är inte bara ett problem i Estland - det är ett ganska överväldigande problem i alla de forna öststaterna.
En annan sak är att det tog ganska lång tid innan man prioriterade privatlivet lika mycket som det offentliga. Jag minns hur förbryllad jag var på den tiden då det vanligtvis var så att hus var i ett fruktansvärt renoveringsbehov - fallfärdiga trappor, färgen på väggarna var bortskavd, trasiga dörrar - men när jag kom in i lägenheten var det dags fint, bekvämt och rent. Nu är situationen annorlunda: känslan av delaktighet har utvecklats snabbt .
Utrikesminister Urmas Paet sade igår vid Utrikespolitiska konferensen att vi talar för mycket om Ryssland, och det hjälper Putin att nå sina propagandamål. Men hur kan vi låta bli att prata om honom ? Han finns här bredvid oss och han är fientlig.
Schrömbgens : Jag tycker det är en fråga om besatthet. Jag minns att samma känsla hade jag under 90-talet. Om Estland fortfarande känner ständig rädsla kan det kanske definieras som besatthet. Men situationen har förändrats trots allt. Nu är Estland medlem i Nato.
Det verkar inte utesluta att Ryssland organiserar storskaliga övningar precis på andra sidan gränsen .
Schrömbgens: Ja men på 90-talet skulle Ryssland ha kunnat göra allt som du oroade dig för, nu är det mycket svårare att vidta sådana åtgärder. Jag blev förresten förvånad när generalmajor Riho Terras i en tidningsintervju sa att det inte finns ett direkt hot från Ryssland. Detta förbryllade mig.
Varför gjorde det dig förbryllad?
Schrömbgens : Jag tror han har rätt, det finns goda skäl för det.
Subrenat : Ryssland är viktigt för oss alla , inte bara för de baltiska länderna, utan även för Tyskland och Frankrike. Inte bara pga mineral och gas utan även på grund av stabilitet och för ekonomin. Naturligtvis blev militärövningen "Zapad" en besvärlig historia.
Men kan ni inte se er som en medlare mellan Ryssland och Europa? Jag tror att ni måste ha en enorm potential eftersom en tredjedel av befolkningen är av ryskt ursprung. Men jag ser inte någon effekt av det på politiken eller diplomatin. Vi förväntar oss att Estland visar ett större självförtroende. Detta skulle ge en mer positiv attityd.
Detta är en liten kortversion av ett intressant samtal. Jag håller med till fullo. Estland är ett viktigt land numera med unika erfarenheter. En dag ska de komma till användning. Jag hoppas på en positiv effdet av det.
nov 4, 2013 Två kvinnor.
Alina Karmazina,
som försökt sig på att arbeta i Ryssland:
Alina agerade bara på estniska i början som professionell. Nu, på Ryska Teatern, är det bara ryska roller som gäller, och det var svårare än hon kunnat tänka sig. "Det estniska språket gav mig automatiskt en känsla för hur publiken uppfattade scenen. Om jag t.ex. satte mig ner signalerade jag ett visst avstånd mellan scenen och salongen."
Estniska folket känner henne bäst från som Marinana i TV-serien "Hemmet mitt i stan".
För ett dussin år sedan stod Alina inför valet: prova "den blå fågeln" St Petersburg eller scenskolan Toompea.
Sitt inträdesprov spelade hon upp både i S:t Peterburg och i Tallinn. Det blev så svårt med missförstånd och tråkigheter i Tallinn den gången så hon flydde till S:t Petersburg, men efter två år där återvände hon till scenskolan i Tallinn. "Jag kan inte anpassa mig där borta." Hon fick hoppa in direkt på 3:e årskursen i scenskolan.
Ni såg väl att Pussy Riot medlemmen Tolonniokova har försvunnit. Hon skulle flyttas från ett fångläger till ett annat och har kommit bort på vägen. Hennes man tror att det är regeringen som fattat beslutet om förflyttningen och nu vill hålla henne borta från all uppmärksamhet i utlandet.
(Fy 17 vad datorn krånglar.)
okt 27, 2013 Estnisk kultur.
okt 26, 2013 Tarapitasällskapet festar.
sep 6, 2013 Viktiga nyheter och så handarbeten.
aug 14, 2013 Socialrealistisk konst.
Konferens om socialrealistisk konst
Den 19-20 oktober hålls en konferens om sovjetisk socialrealism på Södertörns högskola och på Moderna museet.
Syftet med konferensen är att undersöka vilka intressen och influenser som bidrog till att utveckla den sovjetiska socialrealismen som en mångsidig och omtvistad konstform.
Konferensen som hålls på engelska är ett samarbete mellan Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, CBEES, på Södertörns högskola och Moderna museet i Stockholm.
Jag vet inte vad man drog för slutsatser vid den konferensen, men jag vet att den här konsten var framtvingad av myndigheten och alla måste ansluta sig till den. Annars fick man inte arbeta som konstnär. Jag vet att det var problematiskt för många konstnärer i Estland, och jag har läst om när de en gång under 1940-talet, efter det att meddelandet kommit till Estland om bestämmelserna för konstnärer i Sovjetunionen. De kom in i salen en och en och alla såg bekymrade ut. Hur skulle de göra? Skulle de släppa "sin" konst och ansluta sig till tvånget? Några gjorde det, andra kunde inte. De som sa "ja" blev betraktade som förrädare av de andra, och de som sa "nej" fick aldrig tillträde till några konstnärslokaler. Ett fåtal bestämde sig för en medelväg. De målade bara neutrala saker, som ingen kunde ha någon åsikt om. Hemma i sin egen ateljé kunde de framställa de konstverk de ville, men de fick aldrig hittas av någon utomstående när en ev. undersökning gjordes i hemmet. Det gällde att gömma på rätta ställen. Detta gällde alla slags konstnärer. även författare. Friheten fanns inte mer. Nu bestämde Stalin.
Jag minns så väl den första tiden i Estland, när man kunde se överallt hur arbetet hyllades i konsten. I fiskaffären nära Rådhustorget i Tallinn fanns en stor målning målade i fonden. Den föreställde naturligtvis glada fiskare med stora fångster. Den är nu borta. Skulle man behållit den som ett historiskt minne? Jag tror att den påminde för mycket om lidandet i landet, om konstnärernas ofrihet och om hela den absurda tiden. Jag förstår att man inte kunde behålla allt det sovjetiska.
Att konsten utvecklades även i Sovjet-Estland är självklart. Vi hade en gång en utställning i vårt galleri i början av 1990-talet med Ilme och Riho Kuld, konstnärer i det sovjetiska Estland. Esterna i Sverige besökte inte utställningen. De såg konstnärerna som klara förrädare. Men deras verk förmedlade en speciell känsla och jag tyckte om flera av dem. Det var ju också spännande att tänka på att både Gorbatjov och Jeltsin hade betraktat några av dem och godkänt dem. Konstnären berättade också att han kunde bli väckt mitt i natten och sömndrucken göra ett porträtt av Lenin. Det var ett måste.
Aug 4, 2013, Ants Laikmaa forts. En hemsk händelse i V M.
aug 3, 2013 En stor estnisk konstnär: Ants Laikmaa
HIS LIFE AND WORKS
Ants Laikmaa is considered one of the most important figures in the Estonian art scene. He was one of the first artists who remained in Estonia to work, not abroad.
He was a pioneer, moving further from the prevailing academic traditions of painting, and was open to the new trends coming from Europe.
Laikmaa founded a studio-school in Tallinn in 1903 and is also a founder of the national art education. His most important works are landscapes, portraits and paintings of peasants.
Ants Laikmaa was one of the first Estonian painters who decided to return to his home country after the studies abroad. First Estonian professional painters - Köler, Adamson, Weizenberg - they all worked in St Petersburg where most of the Estonian intellectuals in Russia were gathered because of the better working conditions. Although the touches of their artistic creation with the home land were quite weak.
Ants Laikmaa (until 1935 Hans Laipmann) was born on May 5th, 1866 in the Araste village in Vigala parish in Lääne County as the 14th child of a peasant of Paiba. His father, Hans Laipman, was married twice. After the death of the first wife, Triinu Redlich, Hans Laipman married her younger sister Leenu Redlich. They had a total of 16 children, but only three of them lived to adulthood.
His art studies covered the research of different art collections and working independently in St Petersburg.
In 1883, Ants Laikmaa saw an art exhibition in the Kanuti Guild of Tallinn and from that event onwards he was determined in his goals.
In 1891 he carried out his crazy plan to go to Düsseldorf in Germany by foot to study art in the Academy of Düsseldorf. Although he had enough money for the train tickets he decided to experience more closely the life in Germany.
Ants Laikmaa left finally the Academy in 1897. In 1899 he arrived to Estonia. Once back in Estonia he used the experience and schooling from Germany to open his own studio. He introduced impressionist approaches to painting and later drifted towards expressionism with a more vivid style.
In 1903 he started to organize the painting courses. From those courses he started his art studio school with lots of art students.
During politically difficult times in Estonia in 1905, he was forced to move to St Petersburg and from there to Finland, in the same time he kept on his art work.
In 1909 he returned to Estonia for a short period of time. In 1910 he moved on to Italy and from there to Sicily and Tunisia. During this time he made many paintings about local nature.
He returned back to Estonia in 1913 where he started again working with his art studio school.
From 1920s onwards his paintings became more realistic.
In 1930 the health of the artist worsened, and he was taken into the hospital. He hoped to cure himself in his country house during the summer. This was quite a challenge because his plans with the house were grandiose, but he lacked financing to complete them. Thus he had to spend winter in fairly harsh conditions.
In 1932 the deaths of his co-workers and his worsened health condition forced him to move living in Taebla, into his not yet complete dream-home.
In 1934 his health failed again, and this time he never recovered fully. Therefore he was not able to transform Taebla into his dream house. He died in the early morning in 19-th November in 1942. By his wish he was buried near to his house, close to the Tallinn-Haapsalu railway. He wished to be close to his home and life even after death.
maj 12, 2013. Nedgrävda skatter.
maj 10, 2013. Minnesgömmor - om saker esterna gömde i jorden.
april 15, 2013, Sofi Oksanen
Horace Engdahls tal vid prisutdelningen till Sofi Oksanen på Svenska Akademin. Jag har förkortat den och kan inte låta bli att stryka under vissa ord. Tänk att det är en fantastisk författare som skriver om det lilla Estland.
Stalins uppgörelse med Hitler, Ribbentroppakten, som satte i gång andra världskriget, innehöll hemliga tilläggsparagrafer, som gav ryssarna fria händer i Baltikum och Finland./../ I Estland gick det inte lika bra. En fjärdedel av befolkningen miste livet eller flydde ur landet som en följd av tre på varandra följande invasioner, först en sovjetisk, sedan en tysk, sedan åter en sovjetisk. Trettio tusen räddade sig till Sverige. Av dem som stannade i Estland fraktades mer än hundra tusen män, kvinnor och barn i boskapsvagnar till arbetsläger i Sibirien i tre olika omgångar, juni 1941, oktober 1944 och mars 1949. Det handlade om att få slavar till uppbyggandet av det kommunistiska samhället, men framför allt om att bryta det estniska folkets motståndskraft. (Den finske docenten Bäckman hävdar att det var om omtanke om esterna som de flyttades. För att skydda dem!) En trafik i motsatt riktning fullbordade verket. Stalin lät tvångsförflytta ryssar och ukrainare till Estland. Hans mål var att på litet sikt utplåna den särskilda estniska etniciteten för att desto effektivare kunna styra landet från Moskva.
I Sofi Oksanens två senaste romaner, den redan världsberömda ”Puhdistus” (”Utrensning”) från 2008 och den förra året utgivna ”Kun kyyhkyset katosivat”, som inom kort kommer på svenska under titeln ”När duvorna försvann”, förekommer det citat ur dagböcker förda av estniska motståndskämpar. Det vill säga hennes berättande härmar en typ av dokument som är källan till en viktig del av vår tids litteratur: häftet man gömmer under golvet innan man arresteras. Hon återskapar en språklig gest som inte liknar någon annan, vittnets hänvändelse till en okänd läsare bortom katastrofens horisont. Det är genom att solidarisera sig med detta tilltal ur dödsskuggan som Sofi Oksanen har blivit den författare hon i dag är.
Oksanen har förmågan att skapa gestalter av en sammansatthet som man annars förknippar med de stora ryska realisterna. /../ Väljer man Aliide till huvudperson är boken en tragedi, där hon till slut blir en Dido som bestiger sitt likbål i form av stugan där hennes älskades kropp ligger gömd under golvet, mannen hon dödade i besvikelsen över hans oförmåga att återgälda hennes kärlek. /../ Året är 1986. Raffinerat låter författaren oss bevittna Tjernobylkatastrofen från ett grodperspektiv tillhörande sovjetmedborgare som över huvud taget inte fick någon sanningsenlig information. Unga pojkar inkallas för ett mystiskt uppdrag i öster. (Helst svarade männen inte när det ringde i telefonen p¨¨ den tiden. De befarade att samtalet skulle skicka dem ut på uppdrag som de inte ville offra sina liv för.) Man får plötsligt massor av mat från Ukraina men måste skicka den estniska maten till Moskva. Sedan kommer insikten. Många kvinnor överger män som kommer hem och har blivit smittade. Ingen vill ha med dem att göra. Alldeles oväntat identifierar sig Aliide med dessa fördömda:
”När hon hörde om kvinnorna vars män blivit avfall ryggade Aliide till, rörelsen övergick i darrningar och när hon gick på gatan började hon se på männen som kom emot henne med nya ögon, hon sökte bland dem efter sådana som återvänt därifrån och hos dem kände hon igen något som var bekant för henne själv. Hon såg det i deras blick, som liksom befann sig i skuggan, och då kände hon en lust att lyfta handen till deras kinder, att röra vid dem.”
Vad som sker hos Aliide när hon ser de hemvändande, strålskadade männen, är att hon får beröring med sin egen förnedring. Men det sägs inte ut. Vad som sägs är att Aliide ryggar till och börjar darra, att hon möter männens blickar och nästan lyfter handen mot dem. Resten förstår vi ändå. /../
I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.
Lögnaktigheten i den kommunistiska propagandan motsvaras av fusket med de matvaror som erbjuds konsumenterna under kolchostiden, vattnet man pumpar in i produkterna eftersom normuppfyllandet räknas efter producerad vikt och inte efter kvalitet, brödet som inte bakas färdigt, maskarna man spolar bort från korvarna innan de säljs, medan partifunktionärerna hämtar färskt kött från bakdörren, kort sagt, det oupplösliga sambandet mellan planekonomi och oätlig mat. (Det var t.ex. bara partifunktionärer som fick äta oxfilé.)
Den nya boken ”När duvorna försvann” ställer högre krav på läsaren än någon av Oksanens tidigare romaner. Divergerande tids- och handlingsplan bryts oförmedlat mot varandra i ett montage som lämnar mycket outsagt och där den dominerande berättaren, den otäcke medlöparen Edgar Parts, har propagandalögnen till livsuppgift, omväxlande i Hitler-Tysklands och Sovjetunionens tjänst. Han har som sin antites i berättelsen en nära släkting, motståndsmannen Roland, ursprungligen hans vapenbroder, senare för Edgar en statsfiende som det är hans plikt att ange. Denne Roland är Edgars spöke: hjälte där han är ynkrygg, patriot där han är förrädare, riktig man där han är slickepott. Förrädarens kroppslighet domineras av äckel, kväljningar, ovanor och motbjudande fysiska detaljer och är dessutom vanligen insvept i alkohol. Edgar har gift sig för att dölja sin homosexualitet. Hans fru Juudit inleder ett förhållande med en företrädare för den tyska ockupationsmakten, en bildad SS-officer som spelar Liszt och Bruckner på grammofon. Med säker blick och med karaktäristiskt trots mot det passande målar Oksanen denna kvinnas begär i starka och rena färger, som äkta kärlek. Juudit vill egentligen arbeta för det estniska motståndet, men faller som en sten när hon träffar sin Hellmuth och njuter av lyxlivet vid hans sida. Hon är bokens mest levande person. /../
Vi bör tacka Sofi Oksanen för påminnelsen om att litteraturens domedagar är av ett annat slag än politikens och moralens. Hennes gärning slår upp som en eldslåga i vår nordiska litteratur.
Horace Engdahl är författare och ledamot av Svenska Akademien.
mars 22, 2013, kulturbegreppet och folkkonst.
På Kunskapskanalen har det i dag avslutats en serie Stora tänkare: Inom kulturen. Med tanke på vad jag skrivit tidigare om kultursynen i Sverige kan jag nu berätta att den behandlade just det. Tidigare menade man med ordet "kultur" bara finkulturen som vände sig till de intellektuella, konstkännarna. Numera är begreppet vidgat och numera avser man ungefär "sättet vi lever på,"
Det var tänkare i England och USA som uttalade sig, och de berättade hur hela kulturbegreppet förändrades när våra nya media kom. Genom att sända intressanta föreläsningar på radio kunde man medvetandegöra många fler människor om vår kultur på ett mer påtagliogt sätt. Naturligtvis finns det exempel på männisakor som vill hålla fast vid den gamla betydelsen dvs. finkulturen. Vi vill så gärna tala om för andra vad som är bra eller dålig konst, men jag säger som min pappa: ett konstverks värde framträder i betraktarens öga. Vem det än är, och vad han/hon än upplever. Detta skriver jag för att understryka att vi måste vara medvetna om att vi har en kultur, och att vi inte bara ger upp den hur som helst. Den är ett sorts "hemma" för oss.
-----
Jag fick en inbjudan till Tallinn:
Hemslöjden: Tallinn och Estlands starka hemslöjdstradition
Estniskt handarbete.
Folkkonsten tas på allvar i Estland, det rika hemslöjdsarvet vårdas ömt men utvecklas också ständigt. Gamla mönster återanvänds flitigt i nyproducerade textilier, nutida inredning, modern design och även ungdomarnas klädesplagg. Vårt samarbete med Eesti Käsitöö, motsvarigheten till svenska Hemslöjden, möjliggör för oss att kunna erbjuda ett unikt program, en spännande upptäcktsresa för att på plats i Tallinn uppleva det rika hemslöjdsarvet. Resan är planerad så att vi ska kunna vara med på den stora slöjd- och hantverksmässa som hålls i samband med Estlands firande av Martindagen den 10 november, en mässa som brusar och sjuder av liv och utgör ett riktigt eldorado för den slöjd- och hantverksintresserade! Vi ska tillbringa en hel dag på mässan där det bästa av lokal slöjd och hantverkskonst presenteras. Stickade vantar, virkade sjalar, tovade halsband, broderade tofflor, handgjorda mattor, vävda band och mycket annat, till och med närproducerad mat finns att köpa. Under dagen deltar vi även i en av mässans workshops och på kvällen väntar en spektakulär show, en folkdräkternas ”catwalk”. Under mycket kunnig ledning ska vi också göra en historisk vandring genom Tallinns gamla stadskärna som i sin helhet är upptagen på UNESCO:s världsarvslista som hela norra Europas mest välbevarade medeltida stad. Här besöker vi Eesti Käsitöös egen utställning och hemslöjdsbutik men också små lokala hantverksateljéer och butiker för att se mästare och konstnärer i arbete. Innan vi stiger ombord på båten för återresan till Stockholm ges vi gott om tid för ett besök i Tallinns och hela Estlands mest välsorterade butik för sybehör och slöjdattiraljer där vi verkligen kan göra fina fynd i det mycket stora och prisvärda sortimentet.
Program:
10.00 Ankomst Tallinn./.../. Vi gör sedan en historisk promenad genom Tallinns gamla stadskärna som bjuder på många svenskminnen. De gamla stadsdelarnas unika värde ligger först och främst i den välbevarade helheten av en medeltida miljö och struktur, en miljö som till stora delar gått förlorad i de flesta andra nordeuropeiska huvudstäder. Sedan 1997 är Tallinns historiska stadskärna upptagen på UNESCO:s världsarvslista Tallinns mäktiga försvarskonstruktioner från 1000-1400-talen har skyddat staden från allvarliga krigsskador, och avsaknaden av träbyggnader har skyddat den från bränder. Dessutom har Tallinn i modern tid inte utsatts för någon omfattande ombyggnadsvåg i moderniseringssyfte. Ockupationer av tyskar, svenskar och ryssar har under århundradena satt sin prägel på kyrkor, gatubilden, herrgårdar och slott. Sovjetperiodens hårda styre till trots, de nordiska ländernas influenser och traditioner dominerar Tallinn och Estland.
/.../ I Katarinagångens norra del ses bevarade delar av Katarinakyrkan. Gångens södra del kantas huvudsakligen av våningshus från 14-1600-tal. Gången restaurerades och återöppnades 1995 och har bevarat sin medeltida miljö. I hantverksateljéerna i Katarinagången använder konstnärerna traditionella metoder för att skapa och sälja glasprodukter, hattar, filtar, keramik, smycken, handmålat silke och andra varor. Vi besöker ett urval ateljéer och får en presentation av några mästare som är i arbete. Vi fortsätter sedan genom Gamla stan till Mästarnas Gård Denna tysta innergård visar Tallinn som staden såg ut för sekler sedan, när hantverkarnas arbete och kunskap stod på toppen och de var högt uppskattade. Den medeltida arkitekturen och den trivsamma atmosfären lever kvar. Även här finns olika konst- och hantverksateljéer, men också ett gästgiveri och det berömda caféet Chocolaterie. Vi avrundar programmet med att hälsa på hos smyckeskonstnären Jaan Pärn som i Estland är känd för sina unika smycken.
Dag 3,
Dagen börjar med att vi promenerar till Gamla stan för ett besök i det gamla fina medeltida hus vid gatan Pikk där Eesti Käsitöö, d v s Estlands Hemslöjdsorganisation, har sin verksamhet. Här får vi bl a se en utställning av moderna folkdräkter som unga konstnärer skapat. Studenternars handledare Silvi Allimanni finns på plats och presenterar utställningen för oss. Här finns också utsökta hemslöjdsprodukter till försäljning. Vi fortsätter sedan med buss till Saku Suurhall i utkanten av Tallinn där hela Estlands största slöjd- och hantverksmässa hålls. Mässan har blivit en stark och välkänd tradition som i folkmun kallas för ”sångfestivalen för hantverksintresserade”. Hundratals hantverkare från Estlands alla hörn kommer till Tallinn för att ställa ut på denna Martindagsmässa. Martindagen firas i Estland den 10 november, dagen då Martin Luther föddes. Till Martindagen ska alla utomhusarbeten vara avslutade och då inleds en period då inomhusaktiviteter tar vid. Tusentals hemslöjds- och folkkonstintresserade från hela landet kommer till mässan som besökare. Mässan bjuder på ett stort och mycket rikt urval av estniskt slöjd och hantverk, produkter säljs och workshops arrangeras.
/.../ Framåt kvällen spelar ett lokalt band folkmusik och det bjuds på en mycket populär modeshow då moderna folkdräkter med traditionella mönster visas upp, en ”catwalk” till den estniska hemslöjdens ära!
Dag 4,
Vid 12-tiden samlas vi för ett kort besök till Brukskonst- och designmuseet i Gamla stan varefter bussen tar oss till en sybehörsbutik där allt från sax till tråd kan inhandlas. Butiken är ett eldorado för den som älskar slöjd, textil och hantverk. Observera att man måste tänka på att ha tillräckligt med kontanter med sig (euro) då butiken inte accepterar kortbetalning.
En bra presentation av vad man kan uppleva i Tallinn och ett stycke estnisk kultur.
dec 25 2012. Sedan drottning Kristinas dagar utlyses julfrid varje julafton i Estland och i Finland.
