.

 

 

Det var någon gång 1998. Anne, Ülo, Ants och jag satt i köket i trähuset i Tallinn. Nej, Ülo satt inte. Han låg på golvet eftersom han hade så ont i ryggen. De berättade för oss om saker som hänt uner deras liv i Soivjetunionen. Det var saker som de aldrig berättat ens för varandra.

Jag tänker på det när jag läser boken "Minnesgömmor" av Mats Burström. Den handlar om det ester gömde i jorden under åren 1940-1945. Det som kanske för alltid kommer vara där därför att det inte hittats. Eller för att ingen vet att det finns gömda saker i jorden. Författaren skriver just om hur ingen har berättat om det gömda. Han ger exempel på hur olika vetenskapsmän tvivlar på att saker gömts, de tror att det är sägner.

 

Jag minns så väl när en kvinna en gång berättade om att hon sett på en bild att någon flyttat in i deras övergivna hus i Estland. Hon sa: "Min första tanke var: Hur hade de kommit in i huset? Mamma hade ju kastat nyckeln i skogen!"

 

Jag vet att det är sant att människorna gömde olika föremål i jorden. Hanno har berättat om hur hans mamma grävde ner deras silversaker för att de inte skulle försvinna om familjen deporterades till Sibirien. Men eftersom deras hus brändes ner av Förintelsearmémedlemmar på Stalins order 1941, grävde hon fram dem när de tvingades flytta hem till bondgården i Väike Maarja där Hannos farföräldrar bodde.

 

 

Ants föräldrar grävde inte ner någonting. De flydde i absolut sista stund. Följden blev att det som de lämnat kvar "togs omhand" av släktingar. När Ants kom tillbaka till Estland fick han antingen veta att om han ville ha tillbaka sakerna fick han köpa dem, eller så gömdes de när vi kom på besök. Andra såg dem istället när de var i släktens hem.

 

Jag är starkt fängslad av berättelserna och kommer skriva om dem så snart jag läst ut boken. Det blev den 12 maj 2013.