.

 Estland firar freden i Tartu den den 24 februari, den dag frihetsavtalet undertecknades år 1920.

 

Här är lite historia med anledning av detta:

Den 2 februari 1920  undertecknade företrädare för Republiken Estland och Ryska SFSR(Sovjet) fördraget i Tartu. Fördraget, som trädde i kraft den 30 mars, avslutade estniska frihetskriget, stadfäste landets östra gräns och registrerade Rysslands oreserverade erkännande av Estlands självständighet och tar avstår för all framtid alla rättigheter till estniskt territorium.

Landet hade angripits på två fronter:

Tidigare, den 28 November 1918, hade Sovjetunionens Röda armé anfallit staden Narva, vilket markerar början av det estniska frihetskriget. Esterna lyckades besegra dem, men då kom tyska trupper istället. Estland och Lettland gjorde gemensam sak, och de lyckades befria sina riken. Både Sovjet och Tyskland hade varit aktiva i Första världskriget, vilket var till en klar fölrdel för de små staterna.

Man försökte inleda fredssamtal med Sovjet flera gånger under 1919, och det var samtalet som initierats av den nya regeringen med premiärminister Jaan Tõnisson, som hölls till december 1919 som ledde till den vapenvila, som slöts i slutet av december och trädde i kraft kl 10:30 den 3 jan 1920.

I fredssamtalen deltog finska, ukrainska, vitryska och polska observatörer.

Fredsfördraget i Tartu skrevs på både estniska och ryska, och undertecknades slutligen kl 12:45 den 2 feb. Estniska regeringen företräddes av Jaan Poska, Ants Piip, Mait Püüman och Julius Seljamaa. Sovjet företräddes av Högsta-sovjet-medlemmen Adolf Abramovitj Joffe och folkkommissarien Isidor Emmanuilovich Gukovsky.

Efter undertecknandet sa Jaan Poska:"Idag är det den viktigaste dagen för Estland under sin 700-åriga historia: i dag, för första gången, får Estland själv bestämma sitt eget öde."

Freden ratificerades av Sovjetunionens högsta sovjet den 4 februari och den estniska konstituerande församlingen den 13 februari. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Moskva den 30 mars 1920, då Tartufördraget trädde i kraft.

Fördraget, som också fungerade som det första rättsliga erkännandet av Republiken Estland - fick internationellt erkännande och landet anslöt sig även till Nationernas Förbund 1921.

Fördraget erkänner Estlands självständighet, suveränitet för all framtid. (OBS!!)

Mycket har sedan hänt. Redan 1921 kom sovjetiska fartyg in i Tallinns hamn för att göra en kupp, men det lyckades inte. Sedan var det ryska armén som tvingade sig in i landet i juni 1940, och tvingade många att lämna sina hem, eftersom ryssarna behövde dem.

Det allmänna val, som hölls i juni 1940, var ett enda uppgjort spektakel, som jag berättat om tidigare. Sedan var Estland en sovjetrepublik till tyskarna drev ut ryssarna, och ockuperade landet. Estland ockuperades sedan åter av Sovjet i september 1944. Där försvann den lilla republikens möjligheter att själv bestämma över sitt land ända till augusti 1991.

Jag hittade en bok skriven av Arvo Horm.

Arvo Horm (fram till 1935 Arnold Horn. Född i Vastseliina herrgård 1913. Död på Ornö, Stockholms skärgård, 1996. 

I Estland arbetade han som politiker, ekonom och journalist

1943 flydde han till Sverige.

Han var ekonomiminister i exilregeringen 1963-1977

Styrelseledamot i Estlands Nationella Stiftelse.

1971-1996 tidningen Journals redaktör.

Han skriver boken under brinnande krig och före Sovjetunionens andra ockupation. Den ges ut 1944.

De redovisningar som förekommer visar på att levnadsstandarden och de sociala skyddsnäten är utvecklade på en nivå som är jämförbar med resten av Europa. Nationalinkomsten  mellan 1925 och 1934 är något över hälften av den svenska men lika med den finska. Skuldsättningen var låg.

Då Sovjetunionen den 21 juni 1940 ockuperade Estland stod man inför problemet att levnadsstandarden var så mycket högre i Estland än i övriga Sovjet.. Att öppna gränsen mot Sovjet skulle utlösa ett kaos i unionen varför den förblev stängd en tid.

Den 13 -14 juni 1941 lastades ca 10.000 ester i boskapsvagnar som sedan under flera dagar fraktades till Sibirien. Järnvägen klarade inte denna anstormning. I sommarhettan kunde kreatursvagnarna bli stående i dagar. Människorna fick varken vatten eller möjlighet till hygien.

Totalt tros 61.000 människor under sovjets korta terrorregim blivit bort-transporterade till tvångsarbete eller militärtjänst.

När tyskarna ockuperade Estland brände och förstörde den tillbaka-dragande röda armen fabriker och gårdar. Enbart i Tallinn registrerades i september 1941 25.000 arbetslösa. För de nazistiska ockupanterna var detta en rekryteringsbas både till armen samt till fabriker i krigs-industrin i Tyskland. I de tyska krigsfabrikerna arbetade de estniska arbetarna från kl 6 på morgonen till kl 23 på kvällen. När förhållandena blev kända 1942 ville ingen mer frivilligt åka till Tyskland för att arbeta.

Planer från tysk sida var att tömma Estland så att tyskar skulle kunna flytta in. Likt Sovjet planerade nazisterna att tvångsmobilisera alla män mellan 18 och 34 år samt 20.000 kvinnor till arbetsmobilisering  totalt 100.000 ester. Planen hann inte genomföras. Dock kom hela samhällen att omringas av trupp och den arbetsföra befolkningen föras till tvångsarbete i tysk industri. Samtidigt som ester med tvång förs ut ur landet förs andra arbetsrekryterade grupper från Europa in.

Och nazisternas huvudorgan ”Völkicher Beebachter” skriver den 30 januari 1943, ”En gång- då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. Med den samlade kraften av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält för att väcka till liv möjligheter, vilka en gång här spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligen  och slutgiltigt.”

 

 

På Axess TV har man visat en serie: Estniska historiedagar.

Jag skulle önska att den kom på SVT så fler kunde se den. 

I första programmet är det Estlands tidigare ambassadör i Sverige, Margus Laidre som håller ett föredrag om Estland, från svensktiden till oberoende.

 

Första gången Estland nämns är år 98 FK, då Tacitus i "Germania" nämner aesti, ester. Sverige benämns suiones. "Bortom Suiones finns ett hav, som tros omsluta världen. /.../ Bara så långt sträcker sig naturen. /.../ Samma kläder och seder som svearna. Språket påminner mer om britternas. De tillber gudamodern, och som symbol för sin vidskepelse bär de bilder av vildsvin.

Tacitus uppfann inte Europas nordliga dimension; han var först med att skriva dess historia. (Detta motsäger det jag tidigare skrivit, nämligen att det var Henrik av Livonia, som först nämnde Estland 1180.)

 

Detta är bara början. Jag ska se om avsnittet och sedan se de andra. Vi hörs!

 Året var 1905. Kommuniströrelsen var aktiv i Baltikum och i S:t Petersburgsområdet. Petersburg var då Rysslands huvudstad. Där lyckades man stoppa upproren innan alltför allvarliga saker hände, men i Estland hann agitatorerna bränna ner 60 gårdar. Tsaren blev naturligtvis mycket upprörd, och beordrade armén att fängsla förövarna. De som ansågs skyldiga, dömdes till döden och sköts ihjäl.

 Jaan Tõnisson föddes i Viljandi på Mursi gård. Hans mor var estniska, och hans far var balttysk godsherre. Det var en tradition i Estland på den tiden, att om en estnisk flicka blev med barn med den balttyske herrgårdsmannen, då såg han till att hon fick en bra äkta man, och att barnet fick en bra uppfostran och god utbildning. Jaan utbildade sig till advokat.

 Artur Lundkvist

Detta är sagan om

"När det lilla landet frigjorde sig från världens till ytan största rike."

eller

"Musen som röt"

eller

"Det var vi som sköt björnen."

I år är det 25 år sedan det hände, som ingen vågade tro var möjligt. På ena sidan: ett land med kärnvapen och en jättelik armé, på den andra: ett mycket litet land utan egna soldater och vapen. Blodbad i Litauen och Lettland och Den sjungande revolutionen i hela Baltikum.

Men bara ett par dagar senare kunde de andas ut. TV meddelade att Rysslands president Boris Jeltsin var på väg för att samtala med frihetsivrarna från de tre länderna.

Presidenten talade med bl.a. Arnold Rüütel, som senare skulle bli Republiken Estlands tredje president, och representanter från Lettland och Litauen. Men kanske det viktigaste ändå var, när han sa till de ryska soldaterna att de under inga omständigheter fick skjuta på någon. De redan startklara tanksen, som stod i Tallinn, fick stanna på basen.

Man ska komma ihåg, att då var Jeltsin president i Ryska republiken och Mikhail Gorbatjov var president i Sovjetunionen. Gorbatjov var chef för de sovjetiska arméerna och Jeltsin i praktiken för de ryska.

President Jeltsin hade kommit i flygplan till Tallinn. Estnisk underrättelsetjänst hade uppfattat att någon skulle mörda Jeltsin genom att skjuta ner hans flygplan under hemresan.

Bland vaktmanskapet fanns förutom Jeltsins egna livvakter också estniska milischefer (sovjetiska för polis).

Jeltsin sov i ett av regeringens hus i Nõmme på Näituse Tänav, samma hus där även Indira Gandhi och Shahen av Iran övernattat. I huset hade alla säkerhetsmännen en diskussion om hur de skulle förhindra att Boris Jeltsin mördades. De som skulle spränga planet väntade redan på att det skulle lyfta.

Samma natt hämtades Jeltsin och hans livvakter i två Tjajkabilar /Sovjets finaste. I den första bilen åkte livvakterna. I den andra sov presidenten med huvudet lutat mot en kudde. Fem kilometer framför åkte estniska poliser (miliser) för att se att inget misstänkt fanns utefter vägen. I Narva tog rysk milis över spaningsarbetet och kortegen fortsatte till Leningrad. Där stod ett plan på Pulkovafältet, som tog dem till Moskva. Väl framme där, klockan var då sju på morgonen, höll han ett tal i TV, och attentatsmännen såg då, att de inte lyckats den här gången heller.

Då var alltså Gorbatjov president i Sovjetunionen, där kaos rådde. Man har spekulerat i vilka som ämnade mörda Jeltsin. Var det sovjetisk militär, eller sovjetiska KGB, eller någon högre upp? Ingen har åtalats.

Däremot har en tavla satts upp på Domberget i Tallinn med ett stort tack till president Jeltsin från alla ester. Man menar att han räddade Tallinn från ett blodbad.

När Jeltsin begravdes var president Ilves närvarande.

___

Inrikesminister i NSV Eesti, tillika generallöjtnant och chef för krigskommisariatet, Marko Tibar accepterade inga Omonstyrkor (rörliga sovjetiska säkerhetsstyrkor,liknande det svarta nazistiska SS) i Estland. "Estland är ett så litet land, att vi klarar oss själva, och behöver inga Omon-styrkor." Men de fanns i de två andra Baltiska länderna, och det var Omonsoldater som begick morden på demonstranter i Riga och Vilnius 1991.

Inrikesminister Tibar berättade senare i estnisk radio att han fick order om att göra många märkliga saker. När KGB i Moskva ansåg att någon var suspekt, var det Tibars uppgift att ta honom ur tjänst och oftast sätta in honom på någon tvångstjänstgöring. Men. Han hade ändrat sig och gjorde inte som han blev tillsagd. Han "hade inte hört något". Han gjorde helt enkelt ingenting som Moskva befallde. Detta var oerhört viktigt, och kan vara svårt för alla att förstå betydelsen av.

Även sovjetiska flyggeneraler var medlemmar i Estlands Högsta Sovjet. Där fanns bl.a. Tartus flyggeneral Dzjochar Dudajev, tjetjenen som senare mördades under ett mobilsamtal med Jeltsin. Han var definitivt rysshatare, liksom flyggeneralen Rachmanov, Haapsalu, och en flyggeneral från Abchazien och en från Kaukasien. De var alla representanter för små folk i det stora riket. De var alla insatta i hur ett litet folk behandlades av ryssarna.  De låtsades inte höra någon order från Moskva om att agera mot esterna. Inga sovjetiska flygplan lyfte från sina baser.

Dudajev trivdes bäst när han fick umgås med Tartus intelligentsia. När han senare byggde upp Tjetjenien var det med hjälp av vännerna från Tartu. Hans närmaste medarbetare i Tjetjenien var Linnart Mäll, historiker, orientalist, översättare och politiker.

___

 President Gorbatjov hämtade hem Vaino Väljas från ambassaden i Venezuela (dit han var “deporterad”)  för att han skulle skapa lugn och ro i Estland som ny ordförande i Estlands Högsta Sovjet efter Karl Vaino, som togs till Moskva för att inte utsätta honom för några risker. (Precis som man gjorde med Ukrainas förre president Viktor Janukovytj i februari 2014, som snabbt hämtades till Ryssland när han tvingades avgå.) Detta beslut beklagar Gorbatjov fortfarande, eftersom Väljas började arbeta för Estlands frihet direkt. Till saken hör att Gorbatjov och Väljas var studiekamrater, och faktiskt fortfarande talar med varandra ibland.

Gorbatjov tillkallade Enn Aarno Silari, tjänsteman i det estniska partiets centralkommitté, som betraktades som europé. Han skulle lära centralkommittén i Moskva europeiskt tänkande. Därefter skickades Silari tillbaka till Tallinn, där han istället för att vara Gorbatjovs röst blev  rådgivare till frihetsrörelsen och hjälpte dem med formalia mot Moskva.

___

Numera har det framkommit att den estniske KGB-chefen Rein Sillar fick många order från Moskva att arrestera ester, men även han slog dövörat till. Han tog själv ingen kontakt med Moskva, och var oanträffbar för dem. Som chef för KGB var han oerhört viktig för esterna. Han hade verkligen makt att slå ned fredsrörelsen. När Republiken Estland nybildades och KGB avvecklades överlämnade han hela dess arkiv till den nya estniska staten. Han lever nu i Estland och är affärsman. Han, liksom alla f.d. KGB-anställda, får pension från Moskva! Sic!

Det var sju ledande KGB-officerare som i hemlighet arbetade för fredsrörelsen. Det ska esterna vara tacksamma för. Hade de utfört de order de fick från Moskva, då hade resultatet av allting varit ett helt annat. Deras namn inte publicerats eftersom de ännu lever.

Allt detta är orsaken till att man inte ansett sig behöva driva rättegångar mot de KGB-anställda. De som ändå fängslades, var de, som hade blod på händerna. De flesta är döda nu av ålderdom. De yngre av dem flydde snabbt till Ryssland.

___

Den 20 augusti inträffade kuppen mot Gorbatjov i Ryssland.

Pskov skickade lätta tanks till Estland och även soldater, fallskärmsjägare, till Teletornet. När de kom, knallade Edgar Savisaar fram till dem och frågade vad som var problemet. Det var då de ryska soldaterna fick veta att Jeltsin tagit över kommandot i landet, och hans order var att de inte skulle skjuta någon. Då blev officerarna villrådiga och djupt olyckliga, och visste inte vad de skulle göra. Flera höga officerare sa, att de gärna skulle lyda Jeltsin, men att de fått order från annat håll att börja skjuta. Till slut bestämde de att vända tillbaka till Pskov, och de vinkades av. Man säger att de kände sig som slagna hundar.

Men innan de återvände hade de förökt besätta flera tv-torn i Estland. Bl.a skulle de egentligen till Aegvidu, men hamnade i Tapa. Det torn de såg där, trodde de var ett tevetorn. De försökte blockera det. Omgivningen förstod ingenting. Tornet hade med elen att göra.

_____

I Tallinn omringade de det estnika största Teletornet. De gav order om att de två teknikerna i tornet skulle omedelbart försvinna. "Vi tar över allt här! Stäng av era sändningar!" Meningen var, att de skulle använda tornet för Moskvapropaganda.

De två teknikerna blockerade hissen i tornet med en tändsticksask, och fortsatte ordinarie tv-sändningar. Då började de ryska fallskärmsjägarna gå uppför trapporna. Teknikerna ropade ner till dem och gav dem tjugo minuter att utrymma tornet, annars skulle de sätta igång brandsläckningsgasen. "Då dör ni inom en halv minut!" De tuffa försvann. Tornet var räddat!

I Tondi stod tankregementet och där fanns också general Gerasimov. Han väntade på signal att tornet var intaget. Planen var, att när tornet var taget skulle regementet rulla in i Tallinn och öppna parlamentsbyggnaden och börja fånga in ester, enligt planen från Moskva. Men någon bekräftelse kom aldrig. Garasimov gick omkring som en osalig ande.

En estnisk radiotekniker hade bytt mat och sprit mot sovjetisk radioutrustning i Pskov. Han lyckades blockera radiosignalerna mellan soldaterna vid Teletornet och Gerasimov.

Det var första gången någon est lyckades blockera en militär telekontakt.

(Gerasimov är nu chef för det ryska krigskommisariatet. Han gillar inte ester.)

Gorbatjov kom tillbaka till Moskva. Kuppmakarna arresterades. Estland var nu en fri republik. Sovjets Högsta Sovjet, Gorbbatjov och Jeltsin godkände Estlands utträde ur unionen. Estland tackade och svarade med att erkänna Rysslands utträde ur unionen.

Det var mycket tur i skeendet, men den som inget vågar, den har varken tur eller otur.

Det var två frågor vi letade svar på, och det var ju inga problem för Hanno att förklara. 

Det gäller den estniske schackslelaren Paul Keres, som jag skrev om Jan 8, 2016 Paul Keres.

 

 1. Varför blev han aldrig världsmästare?

2. Varför sköts eller deporterades inte Paul Keres.

 

 Jag börjar från början:

1938 vann Paul Keres en tävling om att utmana världsmästaren Aljochin.  Aljochin hade flytt från Ryssland till det fria Estland och var schackvärldsmästare. Men då började Andra världskriget och allt spelande avbröts. 

Men 1944 kom Röda armén tillbaka och alla som kunde flydde till väst.

 

Det var någon dag runt den 20 september 1944. Många ester hade tagit sig till kusten och väntade förtvivlat på ett fartyg från Sverige. Där fanns hela Otto Tiefs nya regering, Paul Keres med familj. Friedebert Tuglas, stor estnisk författare med fru, Tiit Kuusik, operasångare, medicine doktor Artur Lindberg, som hade med sig värdefulla saker från sin arbetsplats på Tartu Universitet för att försöka rädda dem undan förstörelse. Motorbåten dröjde. Skulle Röda armén hitta dem där var det ute med dem. Soldater började tränga ut på stranden. Alla tvingades välja mellan att gömma sig eller försöka smyga därifrån. Om de hittades skulle de alla dömas till dödsstraff. 

 

Paul Keres lyckades tillsammans med familjen ta sig tillbaka till Tallinn och sin lägenhet. I dag vet vi, tack vare att man öppnat KGBS:s rapporter, att han gömde människor, som efterspanade av Sovjet. Han hjälpte också västspioner. Sovjetledningen och NKVD visste mycket väl hurdan han var. Problemet var, att han var en så skicklig schackspelare, För Sovjet var schack det mest favoriserade spelet. De anser att det är deras spel. 

NKVD skickade en av sina generaler till Tallinn 1947 för ett samtala med Keres. Den här generalen älskade schack, och beundrade Keres. Han hade en fullmakt från Moskva, och var angelägen om att Keres skulle vara vid liv och talbar.

Man utgår från att han meddelade Keres hur man beter sig i Ryssland för att överleva. 

Under åren 1944-46 tilläts Paul Keres inte att spela i offentliga tävlingar eftersom han spelat med "fascister".  Han var i stället matematiklärare och spelade tennis. 

Sovjets främste spelare då hette Botvinnik. Han vägrade ta Paul Keres i hand och kallade honom offentligt för "fascist" eftersom han spelat schack i fascistländer. Han har hjälpt sovjetfientliga människor. "Det räcker för att ruttna i ett läger i Sibirien eller dödas direkt." Och Paul Keres var fullt medveten om att det var exakt vad som hänt hans vänner.

Keres fick ett alternativ: Antingen får du stanna i Tallinn och erkänner då att Botvinnik förblir etta i världen, och du ifrågasätter aldrig det. (Botvinnik var etnisk ryss), eller också deporteras du med hela din familj till Sibirien. Eventuellt blir du skjuten direkt. 

1946 hade NKVD hittat Aljochin, som flytt till Portugal, och mördat honom, så det hade varit lätt att göra Botvinnik till världsmästare; Botvinnik hade aldrig lyckats slå Aljochin i någon match. 

Estniska partikonferensen och även andra ester skickade ett brev till Stalin, där de bad att Keres skulle skonas. De förklarade att Keres är väl införstådd med situationen. Han är beredd att acceptera allt om han får spela schack. 

När han åter fick spela schack blev han flera gånger sovjetisk mästare. Botvinnik tävlade inte i de mästerskapen. Han var världsmästare.

Keres tilläts spela utomlands, i Europa och i schackolympiader. Han anmäldes alltid som Sovjetmedborgare eller kanske oftare som ryss. Han var alltid den eviga tvåan. Överallt i schackvärlden sågs han som den bäste. Den främste, även som personlighet, andligen och moraliskt. I dag konstateras att Paul Keres var den i särklass främste. Men han var inte ryss...

 

 Paul Keres föddes i Narva 7 januari 1917, alltså för 100 år sedan i går. Han dog 5 juni 1975.

 

 

Estland ger nu ut ett nytt 2-Euromynt.

Vi sitter och pratar med Hanno. Han berättade just om när Lennart Meri som blev utrikesminister 1990. Han gick till ministeriet första dagen och samlade alla som arbetade på ministeriet i en  samlingssaL ställde sig på podiet och meddelade: Nu väntar jag på att få in era avskedsansökningar. 
Varför? Jo, under sovjetåren var självklart alla på utrikesministeriet också  spioner som rapporterade till KGB. Nu, 1990, var det slut på allt sådant, nu skulle alla istället vara européer och intresserade av att arbeta i ett fritt och demokratiskt Estland.

Sedan anställde han nya medarbetare.

Jag är mycket ledsen att jag aldrig fick träffa Lennart Meri, Estlands förste president efter ockupationen.

Jag läser om Mart Laars bok: Estlands historia ur ett fågelsperspektiv, och upptäcker igen de fantastiska orden av professor Sulev Vahtre, vår tids främste estniska historiker enligt M Laar.

Översättning från estniskan: Gun von Krusenstjerna.

 

 

Sulev Vahtre: Han föddes 31 augusti 1926 i Laius. Studerade historia vid Tartu universitet, tog sin examen 1955 och arbetade där som professor till 1993. Han studerade estnisk historia, medeltida krönikor, kulturhistoria, kristnadet av Estland och upproret på St Georgsnatten. 1973 blev han fil.dr. 1989 återinrättade han ämnet Estlands Historia vid universitetet. 

Kanskle är det mest otroliga, att han tilläts att forska och undervisa i Estnisk historia i Sovjetunionen. Han son, Lauri Vahtra, utestängdes från universitetet 1985. 

Vahtre var aktiv i frihetsrörelsen, deltog i Den sjungande revolutionen och var en av de mest aktiva medlemmarna av Eesti Muinsuskaitseseltsi (EMS). 

Han avled den 31 augusti 1993.

 

 

 

Till slut tvingades Gorbatjov i Högsta Sovjet, av Lippmaa, erkänna samarbetet mellan Ryssland och Tyskland, vilket alltså kategoriskt hade förnekats av Sovjet. Offgörandet av protokollen var en kraftfull orsak till att Gorbatjov förklarade Estland fritt från Sovjetunionen. Det var ändå Boris Jeltsin som skrev under uppgörelsen om frihet för de baltiska staterna. 

Lippmaa har sagt: Hjältedåd på slagfälten fungerar bara tillfälligt. Intelligent diplomati kan förändra historiens gång. Inte ens Gorbatjov kunde bortse från uppdagade fakta. Hela den sovjetiska lögnen sprack. 

I Estland anses han var oerhört viktig. Rätt man på rätt plats vid rätt tid. 

Velliste, fd utrikesminister säger: Lippmaa drev egentligen linjen att Estland inte kunde begära utträde ur Sovjet eftersom de inte begärt inträde. Gorbatjov förstod. Ändå gick det den s.k. officiella vägen genom Högsta Sovjet.

En av Lippmaas största förtjänster var, att han lyckades vara med och skapa den oblodiga befrielsen av Estland. Gorbatjovs soldater sköt inte ihjäl några på Toompea, som de gjorde i Riga och Vilnius.  Många äldre var livrädda för att ett nytt befrielsekrig bli ännu blodigare än det förra. Boskapsvagnarna stod redan uppställda på Tallinns Centralstation. Hundrtals tanks hade tagirts ut från sina baser. Mer skulle brännas upp och många fler ester skulle dödas av ryssarna. (Jfr dagens situation i Tjetjenien, Georgien, Nagorno Karnabakh och Ukraina m.fl. Hur mycket har inte förstörts där under ryska "befrielse"krig.)

Presidentens ord:  Lippmaa var en av de personer som i Moskva 1989 visade för makthavarna o Gorbatjov hur ryssar o tyskar medvetet förintade Baltikum och Polen. Det sovjetiska Kreml visste inte vad som hänt 1940. Historieförfalskningen är så enorm att inte ens Gorbatjov  visste.

Detta är ett exempel på Lögnens propaganda, som i dag fortsätter med oförminskad styrka.

Hur mycket vet världen om bombningarna i Estland i mars 1944? så gott som hela staden Narva förstördes. Ryssarna var då, som de är nu. De varnade befolkningen för att de skulle testa sirenerna i Narva en viss dag. Det var för att människor skulle stanna hemma. Så började de då tjuta och människorna stängde fönstren och sov vidare. Det var naturligtvis en jättekatastrof. 

 

Tartu bombades. Straxt utanför staden låg Eesti Rahva Muuseum i ett slott. . Det låg någonstans på landsbygden. Där hade tyskarna fått tillstånd att inkvartera soldater. Även den byggnaden bombades.

 

Nästa stora bombräd skedde i Tallinnområdet under kvällen och natten mellan den 9:e och 10:e mars. Alltså för exakt 71 år sedan.

 

Kvällen den 9 mars 1944 var Ants föräldrar på fest hos några goda vänner i staden. Livet fungerade ungefär som vanligt trots krig och elände.

Kommunistkollaboratörer hade spridit rykten om att man skulle testa varningssirenerna den kvällen. (På så sätt skulle så många som möjligt dödas.) När det började tjuta reagerade ingen, utan stängde bara fönster. Men efter en stund kunde man tydligt höra att bomber fälldes över stan. Ants mamma, Irina, blev livrädd. Hon hade lämnat den lille Ants, drygt ett år gammal, hemma med barnsköterskan estlandssvenskan Ida Westerholm. Hon var god vän med president Päts hembiträde, som jag tidigare skrivit om.

Irina sprang, och sprang genom staden. Oron var obeskrivlig. Överallt brann det och hus hade fallit samman. Bomberna föll, men hon bara fortsatte att springa.

Och, helt otroligt. Husen på alla sidor runt deras var sönderbombade, men just deras hus stod kvar. Hon rusade uppför trapporna och slet upp den lille och tog honom i famnen. Han levde!

Mitt emot deras hus byggdes senare det s.k. Stalinhuset; en present till staden från Stalin.

 

I dag visades en film och dessa bombningar på estnisk TV. Jag visste ju att det hade hänt, men att förödelsen var så stor, det hade jag inte förstått. 5000 hus helförstördes. Ungefär 700 människor hade dött.

 

I Nürnbergrättegången visade sovjeterna upp bilder på förstörelsen, och skyllde allt på tyskarna! De hade gjort ett vackert album över Narva, Tartu och Tallinn, och kunde visa på "tyskarnas ondska" när de spr'ängt sönder det lilla landet. Albumen finns i dag på Historiska Museet i Tallinn.

-Det tog många år innan sanningen kom fram.- Varför tyskarna skulle spränga områden där ryssarna ännu inte fanns, det vet jag inte hur de förklarade. 

Skulle verkligen tyskarna ha sprängt sina egna?

 

Precis så här är det nu i Ukraina. Ryssarna är helt oskyldiga tills de har segrat. I dag skyller ryske ambassadören i Sverige förresten kriget i Ukraina bl.a. på vår utrikesminister. Helt otroligt!!

 

Det är viktigt att så många som möjligt ser filmen. Då, om inte förr, förstår man att Röda armên verkligen inte kan ses som befriare. De smulade sönder landet; brände och dödade så många ester som möjligt. Vem "befriar" ett land genom att rasera det? Ett land som inte var en del av kriget, utan tvingats in i det av ockupanterna. 

Den här filmen kan också öka förståelsen för att det var viktigt för esterna att flytta Bronssoldaten från Centrum av Tallinn 2007, symbolen för ockupationen; det som upprörde den rysktalande befolkningen, som såg statyn som en symbol för befrielsen, med stöd av Kreml. 

 

Jag ångrar nu, att jag aldrig frågade Ants mamma om hur det var sedan. Mellan den 9 mars och den 21 september 1944 levde de i huset som omgavs av ruiner. Sovjetarmen kom allt närmare, och esterna visste då vad de kunde ställa till med. Mycket hade hänt 1940-1941 under den första helvetiska sovjetiska ockupationen, som satte skräck i hela Estland. Alla måste ha levt i konstant stress. 

 

 

Se hela programmet på estniska här:

http://etv.err.ee/v/elusaated/saated/11138142-d302-4484-8ef2-27dee9467ddd

 

Sist skrev jag om Narva, och nämnde “den första estniska sovjeten” (den enda estniska sovjeten före andra världskriget). Det var bolsjeviker som hade tagit makten i den delen av Estland 1918, När den “ryska revolutionen” genomfördes vid andra sidan floden. Strider utkämpades mellan de estniska soldaterna och de röda. Den 15 december 1918 förlorade de estniska trupperna striden och en repression började omedelbart. Fängelserna fylldes snabbt av män, kvinnor och barn. Det blev ohyggligt trångt.

På nyårsdagen började aktiviteter igen. Denna gång i Palermoskogen i Rakvere, och en blodig massaker tog sin början. Den 12 januari kom estniska frihetskämpar fram till skogen och hittade tre öppna  massgravar med 82 lik. Det var tydligt att många hade torterats svårt före dödsskottet. Jakob Sand har beskrivit det så den 25 januari 1919: "Bortsett från skottskador i bröstet och bajonettstick över större delen av kroppen, och med inälvorna uttagna, brutna ben och avslitna armar...".

En skadad man hade överlevt, men dog en vecka senare.

Genom att esterna hann fram till den 12 januari räddades många liv.

Med hjälp av trupper från Estland och Finland, som kom till Rakvere, den 12 januari räddades livet på många fångar, eftersom bolsjevikerna inte hade lämnat Palermoskogen förrän alla fångarna avrättats.

Under 28 dagar hade 150 människor dödats i området.

 

I lördags hölls en minnesstund i Rakvere där många höll tal. “Vi ska aldrig glömma dem som offrades. Estland har varit med om många ohyggliga saker.” Just det. Jag tänker t.ex. på när Tsar Peeter skickade en man med soldater att tömma hela Estland på all mat och annat som svenskarna kunde behöva när de kom för att ge sig på Ryssland. Då var Estland ännu svenskt. Mannen återvände till tsaren efter en tid med beskedet att det inte fanns något att hämta i området för Karl XII. Hur esterna lyckades överleva framgår inte av historien, men Karl XII levde ändå med dem under vinterhalvåret 1700 i Laius.

Vi pratade också om Narva häromdagen, och jag fick en sådan stark bild av en hemsk händelse där 1918.

Först lite historiska fakta taget från (http://narvacup.dina.ee/sv/narva):

Efter att danskarna hade grundlagt sitt välde i Estland 1219 anlade de 1256 borgen Narva (senare Hermannsborg, estniska Hermanni linnus), där det tidigare hade legat en estnisk bosättning. Narva såldes till Tyska orden 1346, och blev en viktig handelsstad.

1492 anlade Ivan III, av Storfurstendömet Moskva, borgen Ivangorod på den ryska sidan av floden, mitt emot ordensriddarnas Hermannsborg.

1558 intogs Narva av ryssarna under tsar Ivan IV. När den tyska ordensstaten föll samman ställde sig Wierland tillsammans med Jerwen, Harrien och staden Reval (Tallinn) år 1561 under svenskt beskydd och bildade grunden till det som senare blev Svenska Estland.

Sverige gjorde 1579 ett misslyckat försök att erövra staden, men den 6 september 1581 intogs det av Pontus De la Gardie. Svenskarna förstärkte därefter stadens försvarsverk, och en rysk stormning den 19 februari 1590 kunde utan större svårigheter avvärjas. Under den svenska perioden var staden tidtals säte för generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län samt hade en luthersk superintendent.

Svenskarna förbättrade efter erövringen befästningarna ytterligare. 1647 utstakades ett hakelverk (förstad), strax nedströms om det gamla Narva, och började 1649 förses med befästning. 1658 blockerades Narva för en tid av ryssarna, och 1659 brann hela staden ner. Den återuppbyggdes, och försvarsverken, som skadats av branden, började iståndsättas, men redan 1681 var de förfallna, och Erik Dahlbergh gjorde därför ritningar för ett nytt fästningsverk, varefter man genast påbörjade bygget. Av brist på medel gick arbetet emellertid långsamt, och 1697 ansåg generalguvernören Otto Wilhelm von Fersen Narva vara i ett "mechta eländigt och slätt tillståndh". När ryssarna nalkades år 1700 brändes därför hakelverket, och de ännu ofärdiga verken fullbordades provisoriskt och palissaderades, men fästningens besättning räckte inte till för att besätta kontereskarp och utanverk, varför dessa helt utrymdes.

Slaget vid Narva 1700

Den 10 september började ryssarna förskansa sitt läger, och den 18:e uppfordrades fästningen, men kommandant Henning Rudolf Horn svarade nekande, och avslog sedan ryska stormningar såväl den 20 som den 21 och den 22 september. Ryssarna började därför den 1 oktober öppna sina löpgravar och hade med dem hunnit nästan ända fram till kontereskarpen, då den svenska armén under Karl XII själv kom till undsättning, och belägringen upphävdes.

Den 20 november 1700 (enligt svenska kalendern, 19 november enligt den julianska och 30 november enligt den gregorianska) utkämpades slaget vid Narva. Kommendanten Horn höll med sin 1 800 man starka svenska besättning stånd mot ryssarna. Dessa bombarderade slutligen staden från fem batterier samt företog natten mellan den 7 och 8 november tre stormningar mot Ivangorod. Karl XII, som samlat sina trupper till Wesenberg (Rakvere) i norra Estland, 120 km väster om Narva, beslöt att undsätta staden. Han lämnade därför 5 000 man till Livlands skydd och avmarscherade den 13 november med 5 100 man infanteri samt 3 100 man kavalleri och dragoner mot Narva.

Under natten till den 18:e togs genom överraskning passet Pyhhajöggi, som försvarades av general Boris Sjeremetev med 6 000 man, och den 19:e inträffade svenskarna vid Lagena, 10-12 km från Narva. Väster om staden hade ryssarna uppfört en 7 km lång befäst linje med vall och grav, vilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linje besattes av 35 000 (enligt ryska uppgifter; medräknas även det med hären åtföljande trossen med mera torde antalet ha stigit till nära 80 000) man under befäl av hertigen av Croy, eftersom tsaren själv lämnat armén.

Svenskarna, för vilka ingen annan utväg fanns än att anfalla, bröt upp på morgonen den 20:e, stannade omkring 900 meter från den ryska befästningslinjen och intog slagordning. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen. Artilleriet uppfördes på en höjd, benämnd Hermannsberg, och i två stora kolonner, den vänstra delad i två mindre, skred infanteriet omkring klockan två på eftermiddagen under ett plötsligt uppkommet snöglopp mot två nära mitten belägna punkter av ryssarnas linje. Kavalleriet följde båda kolonnerna. Den ryska befästa linjen stormades i ett tag, och de överkomna svenskarna vände sig åt båda sidor; ryssarna var delade i två från varandra skilda delar. En stor del trupper på ryssarnas vänstra flygel begav sig då på flykten. Samma sak skedde även på högra flygeln, tills bron över Narvafloden brast. Högra flygelns spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden, där en häftig strid uppstod. Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att fritt avtåg medgavs först högra flygeln mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även den vänstra mot avlämnande också av handvapen. Endast det högre befälet kvarhölls som fångar. Svenskarna förlorade i slaget omkring 700 döda och 1 200 sårade, ryssarna 10 000-12 000, av vilka en del drunknade under försöket att undkomma. Ett ofantligt byte togs av de svenska trupperna.

 

Belägringen av Narva 1704 och rysk tid

Förstärkningsarbetena upptogs efter slaget, men verken hann inte heller denna gång bli mer än provisoriskt avslutade till 1704, då ryssarna den 27 april skar av Narvas förbindelse med sjön och den 29:e lade sig i 1700 års läger, som iståndsattes. Dagen därpå öppnades approacherna, men Horn försvarade sig med framgång fram till den 10 augusti, då ryssarna stormade och staden måste ges upp. Ryssarna deporterade majoriteten av invånarna och fullbordade härefter stadsbefästningarna, och underhöll dem ända till 1864, då de slopades.

Från 1850-talet byggdes textilindustrin ut i staden. 1857 grundade baron Ludwig Knoop Kreenholms bomullsspinneri, som för att driva sina spinnerimaskiner nyttjade forsarna i Narvafloden och som på 1860-talet ansågs vara det största spinneriet i världen.

1900-talet

Under första världskriget besatte tyskarna den 4 mars 1918 Narva, som åter utrymdes på hösten samma år.

När den första estniska sovjeten utropades i november 1918 red den ryske kommunistiske ledaren in i Alexanderkyrkan på en vit häst under tiden som någon spelade Internationalen på kyrkorgeln! Framme vid koret förklarade han sedan den första estniska sovjeten född. Senare ansågs det genant att han valt kyrkan som plats, så man ändrade historien till att det skett i Rådhuset. Sanning är inte alltid det viktigaste!

Från bolsjevikerna, som besatt Narva i slutet av november 1918, togs det den 19 januari 1919 av ester och finländare under den svenskfödde Martin Ekström, efter att den 13 januari ha beskjutits från estniska örlogsfartyg. Narva tillhörde därefter republiken Estland, kretsen Viru. Det mesta av staden förstördes under andra världskriget i ett stort slag mellan sovjetiska och tyska styrkor 1944. Kommunisterna rev efter kriget nästan allt som återstod av Gamla stan i stället för att återuppbygga det. De byggde sedan upp staden utan hänsyn till den gamla arkitekturen eller stadsplanen. Enstaka byggnader restaurerades dock, som Alexanderkatedralen och Rådhuset. Man förbjöd ester att bosätta sig i staden, varför den blev i det närmaste helt russifierad.

 

Hermannborgen

Den stora medeltidsborgen Hermannborgen, med det höga Hermannstornet, är stadens mest iögonenfallande byggnad. I tornet ligger sedan 1950 Narva museum, och från toppen har man utsikt över hela staden samt över Ivangorods fästning på andra sidan Narvafloden.

 

Svenska lejonet

Söder om Hermannborgen ligger en park med minnesmärket Svenska lejonet, som först uppfördes 1936 till minne av den svenska segern över Ryssland 1700. Monumentet förstördes under andra världskriget, men återuppfördes den 18 november 2000, vid 300-årsjubileet av slaget. Officiellt är lejonet en symbol för "vänskap och samarbete mellan dagens Estland och Sverige", men det stora flertalet etniska ryssar i staden ser det som en illa förtäckt provokation mot Ryssland och ryssarna.

 

Övriga landmärken

Norr om borgen ligger gränsstationen mot Ryssland med bron över Narvafloden. Infarten till gränskontrollen upptar en stor del av det som tidigare var Narvas centrum. Ytterligare norrut ligger gamla staden, som skadades svårt i andra världskriget. Den enda byggnaden av vikt som står kvar är rådhuset, som uppfördes 1668-1674 av Georg Teuffel från Lübeck. Huset är laxrosa, med en spira och en magnifik portal.

Före förstörelsen i slutet av andra världskriget ansågs staden vara en mycket vacker barockstad med stark prägel av den svenska stormaktstiden. R.G. Borgelin skriver 1941 i boken "Det befriade Baltikum": "Här finner man en fullständigt svensk-tessinsk stad, sådan som man arkitektoniskt utformade en fästningsstad omkring år 1600 hemma i Sverige."

Estlands sista Lenin-staty finns i Narva.

Ryssarna har alltså flyttat bort alla ester i Narva vid flera tillfällen. Visst, det ligger ju så nära Ivangorod. Obs. Esterna har inte flyttat bort några ryssar.

Jag har berättat om Narva tidigare bl.a. den 18 jan 2012. Nästa gång ska jag berätta om vad som ska hända i morgon!

Nu ska jag berätta en historia.

Det gäller Julius Kuperjanov, hjälten i det estniska frihetskriget. Han efterlyste estniska skolpojkar som kunde tänka sig att frivilligt anmäla sig till hans bataljon. En av de unga pojkarna var min svärfar, som vid nyss fyllda sjutton år smet hemifrån för att strida för landets frihet.

1915 mobiliserades han till ryska armén. I Juli 1917 sårades han och skickades till Moskva, där han förstod att esterna var beredda att gå i strid för sin frihet. Han reste då till Tartu och började sin tjänst i Tartubataljonen.

Han sökte upp gårdar och skolor för att hitta frivilliga till kriget, och under den tyska ockupationen organiserade han underjordiska självförsvarsstyrkor.

Man har gjort en film om just detta. Den heter Nimed Marmortahvlis/Namnen på Marmortavlorna.

Han var en skicklig soldat och officer. Hans styrkor, oavsett soldaternas ålder, lyckades i sitt värv.

Han har blivit dekorerad 9 gånger.

Den 31 januari 1919 blev Kuperjanov sårad och avled strax därefter endast 24 år gammal..

Han begravdes i Tartu, och mot alla odds fick hans grav vara orörd under sovjetåren. Man har försökt förstå varför. Alla gravar och andra minnesmärken som misshagade Kreml blev annars förstörda.

Det blev en tradition att Tartus studenter en gång om året skulle hedra Kuperjanov och besöka hans grav. Kanske var det därför den fick stå kvar. Det visade sig att i buskarna vid graven gömde sig KGB, och när de fick tag på någon av studenterna förbjöds han/hon att studera vidare. Personen var inte värdig en socialistisk examen.

Kanske har världen nu förstått att livet i Sovjetunionen inte var särskilt säkert. Allt som hände, allt man gjorde bevakades noga. I bästa fall visste man vem som var lejd av KGB och kunde vara försiktig, men aldrig kunde man vara säker. En nära vän kunde vara en som hade kontakt med KGB. Kanske mot sion egen vilja, men för att rädda livet på någon i familjen.

I dagens SvD kan vi läsa om en bok som ges ut i USA som beskriver vem Vladimir Putin egentligen är, och hur han systematiskt har arbetat för sin egen välgång och förmögenhet. Kanske ges den ut på svenska någon gång, men det skulle absolut ses som en fientlig handling av Kreml.

Jag ligger på soffan, stickar och lyssnar på estniska sånger, njuter och kommer ihåg den där festen för några år sedan i Saku när Malle firade födelsedag. Några av gästerna kom från andra länder: Sverige, Finland och något sydamerikanskt land. Malle hade hyrt in en musikgrupp som sjöng visor för oss. Så tog de fram ett stort ritblock där de skrivit texten på några visor från just de länderna. Det var så fantastiskt roligt att ställa sig upp och tillsammans med de andra gästerna sjunga en svensk visa -de sjöng så gott de kunde. I Sverige har vi glömt den där känslan av glädje man får när man delar sin kultur med andra människor och får dela deras. Det går ju inte när man inte har någon kultur. När alla ska ha samma. Så här skapas i stället nya upplevelser. Förståelse. Vi är nämligen inte lika. Vi har så olika bakgrund och historiskt har vi levt så olika liv. Våra liv i Sverige har varit något helt annat än de som människorna i Sovjet-Estland levde.

     

 

Nu till de gammeltroende ryssarna i Estland. 

Det var 1652 som patriarken i Moskva ville närma sig den grekisk-ortodoxa kyrkan och därför ändrade ritualer. Avakum, presbyterian, protesterade och samlade sina trogna runt sig. Han ansåg att förändringarna innebar ett avfall från den rätta tron. Patriarken svarade med att 1666 bannlysa alla som var emot honom. Därefter förföljdes de och Avakum avrättades 1682 tillsammans med flera andra trosfränder. Det var då flykten in i obebodda marker började.

Jag kan inte glömma de gammeltroende som Õie träffade i Sibirien, där de levt gömda i trehundra år. Och det var trots att tsar Nikolaj II  lovade alla trosfrihet. Efter hans död 1915 och med sovjetiseringen blev all religion mer eller mindre förbjuden. 

    

 

En grupp gammeltroende flydde under förföljelserna till Estland. Landet var då en del av Ryssland, men där fick de ro. De bosatte sig dels på ön Piirisaar/Gränsön och dels på stranden av den estniska delen av den stora Peipsisjön. Här har de levt sedan dess. Deras gamla traditioner har följt dem samtidigt som de utvecklat en del nya. Lökodlingen, t.ex., började de med efter ankomsten till Estland, och den är stor och betydelsefull även i dag. Annars är fisket huvudnäring. Tyvärr blev de lurade under de första fria året. Det var medan människor hade det sovjetiska tänkandet kvar.  Flera utlandsester drabbades också. Här var det så, att den sovjetiska fiskekolshosen skulle läggas ner. Då fick de gamla ägarna till fiskevattnen sin gamla andel tillbaka i ett löfte om aktier i ett nytt fiskeribolag. Vad ingen talade om för dem, och som de absolut inte hade  fått veta då i den kommunistiska skolan var, att de bara hade två veckor på sig att lösa in dem. På så sätt gick de miste om fiskerättigheterna och måste nu sälja sin fångst till bolaget och sedan köpa tillbaka den till ordinarie pris. 

 

I byarna står deras träkyrkor kvar. Gudstjänst firas varje söndag enligt den gamla läran.

       

En intressant sak är också att de gammeltroende bor nära varandra. Husen ligger med bara några meters mellarum. I de gamla estniska byarna däremot är det längre mellan husen, och på landsbygden ligger de mitt bland åkrarna som en liten ö. 

 

Jag berättade i går att männen har långa skägg, och damerna har en sjal om huvudet. När de små flickorna föds får de på andra dagen en liten sjal om huvudet, och sedan måste de alltid bära den. Men jag såg ingen kvinna med sjal under besöker igår, så den seden kanske är borta. Viktigt är att ha en sjal i kyrkan dock. Det gäller alla kvinnliga kyrkobesökare. 

Det här är duktiga arbetande människor. De är väl sedda i Estland.

Hannos lada är byggd av gammeltroende 1902, de var duktiga på stensättning. 

 

Jag rekommenderar ett besök hos folket vid sjön Peipsis norra strand. 

 

 

 

Här och där möts man av de bruna skyltarna med ordet Kihelkond. 

             

Jag har skrivit att ordet kihelkond  ska härledas till svenskans gissel i betydelsen skattegissel.  Den bestod av en grupp människor som gemensamt skulle betala skatt till svenska kronan. Men. I dag köpte vi en ny vägkarta över Estland, och där står att

ordet kihlelkond eller kihel är ett lån från tyskan, som har använts för att beteckna en överenskommelse eller ett kontrakt. Samma ord används också för estniska kihluma, att förlova sig, och kihla vedama, att göra en överenskommelse. Människor som bor i samma kihelkond -by- ses som om de gemensamt gått in i en överenskommelse eller ett kontrakt, som de måste hålla. När Henrik av Livonien skrev sin krönika i början av 1200-talet hade Estland redan ett system med byar som fortsatte att vara administrationsställen tills den fria republiken Estland föddes. Det betyder att de estniska byarna inte kom till av kyrkliga skäl. Istället har församlingarna skapats i existerande samhällen. Under de följande 700 århundradena har deras antal fördubblats - de 50 som esterna hade när Tyska Orden erövrade området hade blivit 100 i början av 1900-talet. Sålunda är kihelkond den äldsta benämningen på ett samhälle, troligen landets egen benämning.

 

Kihelkond påminner om grunden för den regionala identiteten för esterna. Det tidiga Estlands kultur (folksånger, -dräkter, dialekter etc.) speglar landets indelning i dessa samhällen. Naturligtvis undrar man då: Vad fanns före det? Var det en grupp människor med samma språk och kultur som bosatte sig i samma område? Eller var det snarare kyrkobesöken och mötena på krogen som  gjorde att de i just den byn började klä sig och tala likadant? Sannolikt har båda sakerna haft betydelse - när grupper har flyttat har de tagit sitt språk och sina vanor med sig, och i det området de flyttat till har man påverkats av de nyanländas dialekt och tradition. Kan så vara, men den traditionella klädstilen påminner om andra byars, och estniska dialekter är präglade av byarna de kom till. 

Kihelkond speglar också klassisiseringen på Estniska Folkmuseet, estniska litteraturmuseet och andra liknande institutioner.

En annan viktig tradition som finns kvar bland ester är att begrava sina döda på församlingens kyrkogård och tända ljus där på gravarna för att hedra de döda.

 

Det här är en översättning jag gjort direkt från kartboken, och det där med att besöka gravar tycker jag är lite märkligt. Gör inte alla så? Är det att tända ljus som är ovanligt?

-----

 

Det där med att förstå Putin och Ryssland är ett stort problem. Vi har svårt att se världen med ryska ögon. Ryske författaren Boris Akunin, hans riktiga namn är Grigorij Tšhartišvili, är övertygad om att slutet på president Vladimir Putins agerande blir ett misslyckande.

"Vladimir Putin kan bara inte. Han avslutar alltid illa. Det gäller oavsett om det gäller förändringar av makten eller sociala förändringar", säger Akunin i en intervju som förmedlas i Postimees.
Ryssland har inte kunskap att på ett fredligft sätt gå över till ett mer demokratiskt styreklseskick.

Akunin sade att Ryssland inte känner kraften i sin enfald och kortsynthet och gör det därmed omöjligt att på fredlig väg gä över till ett mer demokratiskt styrelseskick.

Akunin var i Tyskland vid den årliga tysk-ryska konferensen "Potsdamer Begegnungen" (Möten i Potsdam). Han läste ett utdrag ur sin bok  "Black City" som skildrar världen  på tröskeln till första världskriget.

Akunin sade också att den nuvarande situationen i Ryssland är mycket lik den för hundra år sedan. «Dåtida plötsliga attacker; att återvända till det primitiva, stening och demonisering av motståndarna. Det är vad vi ser  i Ryssland i dag också, men som tur är på mycket låga nivåer. För närvarande ser vi en ökning av "hurra-patriotismen" och det är mycket likt situationen när Ryssland stod på på tröskeln till första världskriget. Därför tror jag att en andra revolution inte låter vänta på sig."

Författaren talade om Ukraina och Maidan. I Ryssland finns det inget Maidan, eftersom människor tycks leva bättre där än i Ukraina. Och så länge det förblir så kommer vi inte få se miljoner människor demonstrera på gatorna. Proteströrelserna är inte så starka."

 En rysk författare som kritiserar Ryssland och Putin alltså.

När Frihetskriget var över 1920 och Estland och Lettland skulle bli fria stater då återstod ett problem. Var skulle gränsen gå mellan dem? Det hade aldrig funnits någon bestämd gräns, gränserna hade varierat. Det var ett allvarligt problem. För att slippa fatta beslut och kanske bli eviga ovänner bad de Storbritannien om hjälp. Det brittiska sändebudet överste S G Tallents löste den delikata frågan så, att han la gränsen mitt i staden Valga. De två städerna Valga, Estland och Valka, Lettland är nu tvillingstäder. Valga är 16,5 kvadratkilometer och Valka är 14,2 km2. Antalet invånare är 12261 respektive 6164. Från och med den 1 januari 2009 är alla alla gränsövergångar borttagna och alla vägar är öppna mellan de två länderna sedan de anslöts till Schengenavtalet.

Det var verkligen en annan god sida av medlemsskapet i EU. Under några år var det passkontroll mellan stöäderna helt plötsligt. Under sovjetåren var ju inte gränserna så viktiga, då kunde man precis som nu röra sig fritt mellan tvillingstäderna.

    

Mycket har gjorts efter befrielsen från Sovjet. Flera hus har renoverats: Centralbiblioteket, Valga stadion, Valga Museum, Valga sjukhus, samt Centrum för Hobby och Kultur. Skolor och förskolor repareras efter hand. Dricksvattnet har flörbättrats, och många privata investeringar har skett i handel, lätt industri och skogsbruk.

Och så lite historia:

• 1286: första gången stadens namn Valga (under tyskt namn Walk ) visas i ett register i Riga.

• 1298, 1329, 1345: Staden plundras av litauiska bandider ledda av storhertig Gediminas och senare av Algirdas.

• 1419: Staden blir säte för delstatsparlamentet i Livländska Konfederationen.

• 1481: Ryssar plundrar staden som brinner ner för fjärde gången.

• 1500: 36 gånger fram till år 1500 är Valga centrum för “stadsdagar” I Gamla Livonien.

• 1501: Under en rysk räd bränns staden ner för femte gången

• 1558: Under det livländska kriget blir den medeltida bosättningen i staden helt förstörd.

• 1584 11 juni: Valga beviljas samma stadga och lagar som Riga av kungen av Polen, Sefan Batory.

• 1590 17 April: Kung Sigismund Vasa av Polen ratficeras stadens stadgar för andra gången. Valga får sitt stadsvapen.

• 1600: Den första stadskartan. Den visar 42 hus. Staden är 7 km lång och mellan 0,25 till 0,5 km bred.

• 1626: Efter det polsk-svenska kriget tillfaller Valga Sverige. Kungen bekräftar stadsprivilegierna.

• 1657: Den 9 juli, den svenska armén under Friedrich von Löwen besegrar en rysk armé i slaget vid Valga.

• 1721: Som ett resultat av det stora nordiska kriget tillfaller Valga Ryssland, liksom resten av Estland.

• 1764 5 oktober: Kejsarinnan Katarina II bekräftar stadsprivilegierna.

• 1783: Under Katarina II bildas Valga län.

• 1780: De första stenbyggnaderna uppförs: en kyrka, en skola och ett länskontor.

• 1789: OS Engell utarbetar en karta över Valga som visar 76 tomter med hus.

• 1816: Byggandet av S: t Johannes kyrka är klar.

• 1876: Walkscher Anzeiger , den första tidningen i Valga (på tyska) utges.

• 1889: Valga järnvägsstation öppnas. Den 22 juli invigs Tartu-Valgabanan.

• 1890 16 December: Valga Nykterhetsförening bildas.

• 1896: Den smalspåriga järnvägen Pärnu-Valga invigs.

• 1901 7 December: Tillsammans med letterna lyckas esterna vinna valet över balttyskar för första gången på estniskt territorium. Till borgmästare väljs kemisten Johannes Märtson.

• 1902: Byggandet av Nykterhetslogen Säde påbörjas och Andres Alver, smittskyddsläkare, väljs till ordförande. Den smalspåriga järnvägen Valga- Marienborg invigs.

• 1904 22 maj: estniske poeten och författaren Paul Viiding föds i Valga.

• 1908 24 juni: estniske militäre befälhavaren, Alfons Rebane föds i Valga.

• 1917: En tysk zeppelinare flyger över staden och släpper fyrtio högexplosiva bomber utan att skada huvudmålet, järnvägsstationen.

• 1918 11 januari: Delegater från “Valga läns manliga  arbetare, soldater och jordlösa” vinner makten i staden. Den 12 februari intar den tyska armén Valga.

• 1919 11 januari: Valga Estniska Gymnasium öppnas vid Keskgatan 22.. För första gången i historien blir det som undervisningsspråket i en gymnasieutbildning i Valga sker på estniska i stället för tyska. I slutet av januari blir 107 människor offer för bolsjevikiska terrordåd. De finns i fem massgravar runt Valga; 67 personer förs bort som gisslan. Den 31 januari i slaget vid Paju befrias Valga från bolsjevikerna.

• 1920 1 juli: Det brittiska sändebudet överste S G Tallents fastställer slutgiltigt gränsen mellan Estland och Lettland.

• 1921 11 februari: Dekret från den estniska regeringen upprättar åter territoriet Valga län. Valga blir länscentrum.

• 1940 17 augusti: Den sovjetiska ockupationen börjar och med den massdeportationerna av ester och letter från Valga / Valka

• 1941 9 juli: Valga ockuperas av tyska trupper.

• 1944 19 September: Under hårda strider frigörs Valga från den tyska ockupationen av Estland. Den  ersätts omedelbart av den sovjetiska ockupationen av Estland.

• 1988. I Valga grundas Föreningen för skydd av gamla minnen. 27 november, på initiativ av föreningen, reses ett monument över dem som dog i Frihetskriget..

• 1989 24 februari: Den första estniska flaggan hissas offentligt för att markera återupprättadet av självständigheten.

• 1992 24 maj: Den ryska armébasen i Valga tas över av esterna och blir senare gränsbevakningens hus.

• 1993 17 oktober: De första fria valen till kommunfullmäktige efter återställandet av självständighet sker.

• 1994 31 januari: På 75-årsdagen av slaget vid Paju invigs ett minnesmärke.

Många siffror, många årtal, men bara en stad och dess människors liv. Invånarna i områden var tidigare liver med spåket liviska. Numera är det språket nästan helt borta.

Estland har just nu sin fjärde president. Det är inte så många, speciellt som landet firade sin 95 års dag i februari. Mycket har hänt i landet under de åren och mycket olika har landet varit för dessa fyra män.

Konstantin Päts, den förste av dem föddes när landet var tsarryskt, 1874 och han dog på ett sovjetiskt sinnessjukhus 1956. Han var av bondsläkt och arbetade för att Estland skulle bli fritt och var i den nya statens ledning. Vi känner inte till hans tankar och varför han agerade som han gjorde, men vi vet att han ställdes inför ett val som måste ha varit fruktansvärt. Han var den som tvingades tillåta ryska trupper i landet 1939. Som tack placerades han alltså på sovjetiskt sinnessjukhus, där han levde i 17 långa år.

Lennart Meri, den andre presidenten, föddes i det fria Estland, i Tallinn 1929. Hans far var diplomat och mycket språkkunnig. Lennart Meri levde ett gott liv under sina första 10 år, men sedan kom ryssarna...  Familjen hämtades för deportering till Sibirien 1940. Men de räddades av faderns kunnande. Stalin behövde någon som kunde språk. Han placerade fadern Georg Meri i Ljubjankafängelset istället för att arkebusera honom, ett öde som drabbade många familjefäder på vägen till Sibirien.

1942 hade Stalin bestämt sig för att förhandla med Hitler om separatfred. Han hade inte vapen och mat till soldaterna för att fortsätta kriget. Då var det Georg Meris stund. Han fick i realiteten två alternativ: 1. Förhandla med Hitler. 2. Arkebuseras. Men han ställde ett villkor. Han måste få se att hans familj lever.

I lägret i Sibirien arbetade den  unge Lennart som timmerman. Han var bara 12 år när han började det arbetet, men han ryckte in var han behövdes för familjens överlevnad.

En dag hämtades hela familjen där i lägret och togs till ett hotell i Moskva! Efter ett par dagar fördes de till Ljubjankafängelset och visades upp för Georg Meri, maken och pappan.

Det bestämdes att förhandlingar kunde äga rum.

Men då hände något märkligt. Amerika fick veta vad som pågick i Moskva. Plötsligt skickades vapen, kläder och konservburkar i massor till Sovjet.

Inga förhandlingar hann börja.

Familjen Meri fick återvända till sitt hem i Tallinn, utom Georg Meri som tvingades stanna i fängelset ytterligare några år.

Lennart Meri fortsatte sina studier. Att han var en speciell person står fullständigt klart. Han upptäckte nämligen i Sibirienlägret den finsk- ugriska kulturen. Den släppte han aldrig sedan. I ett fångläger upptäckte den lille pojken en ny kultur! Hans egen kultur som fanns i flera variationer. Fantastiskt.

Han blev historiker, gjorde filmer, skrev böcker. Fick filmpris i New York för en film som var förbjuden i Sovjetunionen. Blev hedersdoktor i Finland och hedersmedlem i Finska Litterära Sällskapet.

Och president i det fria Estland 1992. Han satt sina två perioder. Var en mycket uppskattad president som kunde tala för sitt land på ett sätt som skapade respekt i andra länder.

Hans efterträdare blev Arnold Rüütel. Han föddes på Ösel/Saaremaa 1928. Han gjorde en annan karriär i Sovjet-Estland. Han är inte intellektuell som Meri, utan talade med folket på folkets språk. 1983-1991 satt han i Högsta Sovjet i Estland, och hade arbetat med lantbruksfrågor i alla år dessförinnan. Tillsammans med andra reformkommunister spelade han en viktig roll för deklarationen om Etslands suveränitet i Unionen, som erkändes av Högsta Sovjet 16 november 1988.

Han valdes till president 2001. Han var framförallt stöttad av lantbrukare och pensionärer.

2006 års presidentval vanns dock av Toomas Hendrik Ilves.

Hans föräldrar flydde till Sverige 1944, bosatte sig i Vällingby, och där föddes sonen Toomas 1953. Familjen bestämde sig för att flytta till USA där Toomas gick i skola och så småningom blev Estlands ambassadör i New York. Han flyttade sedan till Estland för att arbeta för sitt land på plats. Där blev han landets utrikesminister i ett par omgångar och Estlands observatör i Europaparlamentet 2003 inför EU-inträdet i maj 2004.

Han valdes som president 2006 och och även en andra period 2011.

Det jag ser som mest otroligt är att den lille killen från Vällingby måste ha levt med Estland i sitt hjärta alla åren i USA. Kunde han någonsin tänka sig att bli president? Han har definitivt inte gjort det för pengarnas skull, en småskollärare i USA har högre lön än en president i Estland, sa han vid ett tillfälle. Vi har träffat honom i Väike Maarja, och även om han hade säkerhetsvakter vid sin sida, var han synnerligen trevlig och avspänd. Han har ett synnerligen gott förhållande med makthavarna i sitt förra hemland. President George W Bush var på besök för några år sedan, och Barrak Obama var här förra året. Jag tror han betyder mycket för samarbetet med Nato och USA nu när Ryssland oroar världen. Han är rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.

 

Nu ska jag berätta om en estnisk man som betytt mycket. Hans namn är Verner Hans Puurand. Han föddes den 27 september 1904 i Narva och dog den 12 juni  1983 i Brisbane, Australien.

Han tog studenten 1924 och började i den militära marinhögskolan, där han blev löjtnant 1928.

Under mitten av 1930-talet var han i England för att studera byggandet av ubåtar.

Han kom tillbaka och skapade det estniska ubåtsvapnet. När ryssarna tog sig in i Estland 1939 fick de estniska soldaterna välja på att gå över till Röda armén eller bli arkebuserade. Den ubåt han tjänstgjorde på fick rysk besättning och ankarades vid Kronstadt. Där upptäcktes att någon detalj saknades på u-båten. Den gick inte att få tag på i Ryssland, så Puurand ålades att åka till Tallinn för att hämta den. Han gjorde det. Men han kom inte tillbaka till Kronstadt. Han tog sig till sin bondgård i Uudekülla och gömde sig där. Ryssarna visste inte vem han var, de visste inte att han var av bondsläkt, därför kunde de inte hitta honom. Det låter kanske märkligt, men det är faktiskt personnumren som gjort att ingen kan gömma sig så nuförtiden.

När tyskarna drivit ut sovejeterna gav han sig till känna och fick jobb inom den tyska armén, vilket betydde att han fick försvara sig och landet mot ryssen.

När så sovjeterna kom allt närmnare 1944, då satte han familjen i sin bil och körde ner till Tyskland. Där togs han emot av amerikanerna, som, när han berättade om esternas öden och det fruktansvärda året 1940-1941 det värsta året de någonsin kunnat tänka sig, då förstod amerikanarna att esterna inte var nazister trots att de iklätt sig nazistuniformer. Det handlade om att överleva och få tillbaka de deporterade, om de fortfarande levde. Det var alltså hans berättelse som låg till grund för att det var estniska soldater som vaktade i Nürnberg.

Innan rättegångarna arbetade Puurand för esterna som var i flyktingläger och tyska fångläger. Han hade också kontakt med lägret i Geislingen där Ants pappa arbetade, och de har säkert träffats.

I juli 1945 befriades de första estniska krigsfångarna och i november 1946 de sista.

När det blev dags för Puurand att lämna Tyskland visade det sig att det var inte många länder som tillät honom att komma in. Han had4 ju haft tysk uniform! Det var faktiskt bara Australien som bortsåg från sådant. Han kom till Australien 1948, där han skapade de första internationella estniska sammanslutningen.

Sedan arbetade han som minister i Estlands Exilregering, och dog 1983.

I Uudekülla, på hans gård har man rest en minnessrod över honom och förbereder en fortsättning på den. Statyn ska se ut som ett ubåtstorn.

 

 

 Den unge Stalin.

 Narvabron.

 Alexander Dusman.