Feb 12, 2017 Dags för lite hisrtoria

 Estland firar freden i Tartu den den 24 februari, den dag frihetsavtalet undertecknades år 1920.
 
Här är lite historia med anledning av detta:

Den 2 februari 1920  undertecknade företrädare för Republiken Estland och Ryska SFSR(Sovjet) fördraget i Tartu. Fördraget, som trädde i kraft den 30 mars, avslutade estniska frihetskriget, stadfäste landets östra gräns och registrerade Rysslands oreserverade erkännande av Estlands självständighet och tar avstår för all framtid alla rättigheter till estniskt territorium.

Landet hade angripits på två fronter:

Tidigare, den 28 November 1918, hade Sovjetunionens Röda armé anfallit staden Narva, vilket markerar början av det estniska frihetskriget. Esterna lyckades besegra dem, men då kom tyska trupper istället. Estland och Lettland gjorde gemensam sak, och de lyckades befria sina riken. Både Sovjet och Tyskland hade varit aktiva i Första världskriget, vilket var till en klar fölrdel för de små staterna.

Man försökte inleda fredssamtal med Sovjet flera gånger under 1919, och det var samtalet som initierats av den nya regeringen med premiärminister Jaan Tõnisson, som hölls till december 1919 som ledde till den vapenvila, som slöts i slutet av december och trädde i kraft kl 10:30 den 3 jan 1920.

I fredssamtalen deltog finska, ukrainska, vitryska och polska observatörer.

Fredsfördraget i Tartu skrevs på både estniska och ryska, och undertecknades slutligen kl 12:45 den 2 feb. Estniska regeringen företräddes av Jaan Poska, Ants Piip, Mait Püüman och Julius Seljamaa. Sovjet företräddes av Högsta-sovjet-medlemmen Adolf Abramovitj Joffe och folkkommissarien Isidor Emmanuilovich Gukovsky.

Efter undertecknandet sa Jaan Poska:"Idag är det den viktigaste dagen för Estland under sin 700-åriga historia: i dag, för första gången, får Estland själv bestämma sitt eget öde."

Freden ratificerades av Sovjetunionens högsta sovjet den 4 februari och den estniska konstituerande församlingen den 13 februari. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Moskva den 30 mars 1920, då Tartufördraget trädde i kraft.

Fördraget, som också fungerade som det första rättsliga erkännandet av Republiken Estland - fick internationellt erkännande och landet anslöt sig även till Nationernas Förbund 1921.

Fördraget erkänner Estlands självständighet, suveränitet för all framtid. (OBS!!)

Mycket har sedan hänt. Redan 1921 kom sovjetiska fartyg in i Tallinns hamn för att göra en kupp, men det lyckades inte. Sedan var det ryska armén som tvingade sig in i landet i juni 1940, och tvingade många att lämna sina hem, eftersom ryssarna behövde dem.

Det allmänna val, som hölls i juni 1940, var ett enda uppgjort spektakel, som jag berättat om tidigare. Sedan var Estland en sovjetrepublik till tyskarna drev ut ryssarna, och ockuperade landet. Estland ockuperades sedan åter av Sovjet i september 1944. Där försvann den lilla republikens möjligheter att själv bestämma över sitt land ända till augusti 1991.


Jag hittade en bok skriven av Arvo Horm.

 
Arvo Horm (fram till 1935 Arnold Horn. Född i Vastseliina herrgård 1913. Död på Ornö, Stockholms skärgård, 1996. 

I Estland arbetade han som politiker, ekonom och journalist

1943 flydde han till Sverige.

Han var ekonomiminister i exilregeringen 1963-1977

Styrelseledamot i Estlands Nationella Stiftelse.

1971-1996 tidningen Journals redaktör.

Han skriver boken under brinnande krig och före Sovjetunionens andra ockupation. Den ges ut 1944.


De redovisningar som förekommer visar på att levnadsstandarden och de sociala skyddsnäten är utvecklade på en nivå som är jämförbar med resten av Europa. Nationalinkomsten  mellan 1925 och 1934 är något över hälften av den svenska men lika med den finska. Skuldsättningen var låg.

Då Sovjetunionen den 21 juni 1940 ockuperade Estland stod man inför problemet att levnadsstandarden var så mycket högre i Estland än i övriga Sovjet.. Att öppna gränsen mot Sovjet skulle utlösa ett kaos i unionen varför den förblev stängd en tid.

Den 13 -14 juni 1941 lastades ca 10.000 ester i boskapsvagnar som sedan under flera dagar fraktades till Sibirien. Järnvägen klarade inte denna anstormning. I sommarhettan kunde kreatursvagnarna bli stående i dagar. Människorna fick varken vatten eller möjlighet till hygien.

Totalt tros 61.000 människor under sovjets korta terrorregim blivit bort-transporterade till tvångsarbete eller militärtjänst.

När tyskarna ockuperade Estland brände och förstörde den tillbaka-dragande röda armen fabriker och gårdar. Enbart i Tallinn registrerades i september 1941 25.000 arbetslösa. För de nazistiska ockupanterna var detta en rekryteringsbas både till armen samt till fabriker i krigs-industrin i Tyskland. I de tyska krigsfabrikerna arbetade de estniska arbetarna från kl 6 på morgonen till kl 23 på kvällen. När förhållandena blev kända 1942 ville ingen mer frivilligt åka till Tyskland för att arbeta.

Planer från tysk sida var att tömma Estland så att tyskar skulle kunna flytta in. Likt Sovjet planerade nazisterna att tvångsmobilisera alla män mellan 18 och 34 år samt 20.000 kvinnor till arbetsmobilisering  totalt 100.000 ester. Planen hann inte genomföras. Dock kom hela samhällen att omringas av trupp och den arbetsföra befolkningen föras till tvångsarbete i tysk industri. Samtidigt som ester med tvång förs ut ur landet förs andra arbetsrekryterade grupper från Europa in.

Och nazisternas huvudorgan ”Völkicher Beebachter” skriver den 30 januari 1943, ”En gång- då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. Med den samlade kraften av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält för att väcka till liv möjligheter, vilka en gång här spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligen  och slutgiltigt.”

Maj 9, 2016 De estniska historiedagarna, 2

 
Ambassadör Margus Laidre.
 

Så, då har jag sett om det första programmet av åtta om Historiedagarna i Tallinn.


Estlands förre ambassadör i Sverige höll alltså ett intressant föredrag. (Jag började skriva om det i går.)

När han talade om den svenska stormaktstiden menade han, att den både började och slutade med Estland. Det en erövrare då strävade efter var att få en maktbas. Territoriella erövringar innebar först och främst större ära och prestige, och det var i början absolut inte fråga om några vinster i kapital. Tvärtom innbar de första åren höga kostnader, innan de började generare avkastning.


Sverige som fritt rike börjades först 1523 med Gustav Vasa, och det var hans söner som stred för äran. De måste visa världen att de var stora och framstående kungar i norr.

Vad jag inte visste var, att Karl IX tillbringade mer än ett år i Estland, mer än någon annan svensk regent. Kari XII var i landet ungefär ett halvår. Karl IX var naturligtvis där för att kriga. Framför allt mot polackerna. Karl XII stred ju mot ryssarna.

 
 Tartu Universitet.
Att svenskarna byggde ett universitet i Tartu, berodde på att polackerna där grundat ett jesuitkollegium, och Sverige var ju protestantiskt och ville betona det mot alla andra religioner. Tartu ligger på gränsen mot flera religioner som de ortodoxa, katolikerna m.fl.

Laidre talade också om hur de baltiska folken värderades. När Bastiljen stormades 1789 sålde man fortfarande slavar i Estland, t.o.m. för en mindre penning än slavarna i USA såldes för.


1844 gjorde Elias Lönnrot en resa till fots genom Estland. Hans slutsats av den och vad han därmed sett var, att han absolut inte ville bo i det landet.


Esterna har mestadels varit åskådare till den egna historien. Men minnet har de kvar!!

Man säger att det är segrarna som skriver historien,men det ‘är också segrarna som medvetet glömmer historien. Offren och deras ättlingar har bättre minne än förövarna. Men nu är det annorlunda. Med den digitala tiden har standarden förändrats från att glömma till att minnas. Samtiden har numera förlorat förmågan att glömma. Laidre uppmanar alla: Glöm inte bort förmågan att glömma.


Efter att livegenskapen i Balikum hade upphävts 1816, och människor kunde försörja sig med egna lantbruk och tilläts köpa hus och åkrar började man känna på ordet “frihet”. En fransman skrev 1855 att “befrielsen bara var en fråga om tid”.


Före 1914 fanns det 19 monarkier och 3 republiker i Europa. 1918 fanns 14 monarkier kvar och republikerna hade ökat till 16.


En av de nya republikerna var Estland. Landets ställning i världen hann inte grundläggas ordentligt.  En fransman skrev 1934: “Det vore fåfängt att låtsas att baltstaterna har högsta prioritet i Europas affärer. Men med deras läge mellan Ryssland, Polen och Tyskland, måste deras reaktioner på politiska förändringar vara av intresse. Dessa små stater har lite av bytesdjur i sig i relationen till sina stora grannar. Det vore svårt att avgöra vad de fruktar mest: Den protektionistiska ensamheten hos Sovjetunionen, Tysklands direkthet eller Polens uppslukande anbud. Helt klart har ingen av de tre staterna alltigenom hedervärda avsikter. Frågan om: hur ska det sluta? Den tanken måste ofta uppkomma hos baltiska statsmän.”


1934 skedde Konrad Päts statskupp. Blev Estland då en diktatur? Var landet odemokratiskt? Svaret på den frågan är ‘Ja’. Men minns att den manövern hindrade fascister att ta makten på demokratisk väg. Så som skedde i Tyskland med Hitler. Det berodde ferämst på att andra partier hanterade inte de problem som gemene man brydde sig om. (Jag anser dock att det i Estland mest berodde på att landet var i ekonomisk kris, som många andra av världens länder, och Vapsarna, frihetssoldaterna hade en gång tidigare räddat dem och gett dem frihet. Människorna hoppades på dem, men Päts ville inte ge dem makten. Därför beslutade han att upplösa riksdagen och ta makten själv tills vidare.)

Polen och Baltikum var de första offren när Europa delades i avtalet mellan Tyskland och Ryssland. Och Väst såg fortfarande inte Baltikum som riktiga suveräna stater. I dec 1941 skrev en brittisk UD-man ”Jag anser inte att de baltiska staternas oberoende är en europeisk nödvändighet”.


“Det som förenar kommunism o fascism är lika viktigt som det som skiljer dem åt. De hade en gemensam fiende: denliberala demokratin. Lenin, Stalins, Hitlers o Moussolinis tirader mot demokratin är intill förväxling lika. I ett samtal med Hermann Rausching medgav Hitler sin skuld till socialismen. “Jag har lärt mig mycket av marxismen, det tvekar jag inte att medge. Hela nationalsocialismen bygger på den. Alla de här metoderna för politisk kamp är marxistiska till ursprunget. Allt jag behövde göra var att anpassa deras metoder till våra syften”.


Estland och Lettland är andra världskrigets Blodsländer. De var ockuperade av båda makterna. I Jalta blev de dessutom svikna av de allierade. I Estland var blodspillan under ockupationerna enorm. Man kan jämföra med Storbritannien som skulle ha förlorat 12 miljoner människor och Sverige skulle förlorat 1,6 miljonber om vi använder samma procentsats.



Antony Eden har sagt: “Den som inte har upplevt fasan av en ockupationsmakter ingen rätt att döma en nation som har det”.


Det finns så mycket vi svenskar aldrig funderar över. Så många svenskar slutade tänka på de baltiska folken efter Andra världskriget. Idrottsmännen och -kvinnorna kallades ryssar. De fanns inte. Förresten hade de tillhört Ryssland så länge tidigare, att man undrade vad skillnaden var då.

Men Estland var svenskt en gång, och det finns fortfarande så mycket som minner om den tiden i Estland. Vi hör ihop, och Estland får aldrig någonsin bli ockuperat av någan stormakt igen!

 

maj 8, 2016 De estniska historiedagarna 1.

 
 

På Axess TV har man visat en serie: Estniska historiedagar.

Jag skulle önska att den kom på SVT så fler kunde se den. 

I första programmet är det Estlands tidigare ambassadör i Sverige, Margus Laidre som håller ett föredrag om Estland, från svensktiden till oberoende.

 

Första gången Estland nämns är år 98 FK, då Tacitus i "Germania" nämner aesti, ester. Sverige benämns suiones. "Bortom Suiones finns ett hav, som tros omsluta världen. /.../ Bara så långt sträcker sig naturen. /.../ Samma kläder och seder som svearna. Språket påminner mer om britternas. De tillber gudamodern, och som symbol för sin vidskepelse bär de bilder av vildsvin.

Tacitus uppfann inte Europas nordliga dimension; han var först med att skriva dess historia. (Detta motsäger det jag tidigare skrivit, nämligen att det var Henrik av Livonia, som först nämnde Estland 1180.)

 

Detta är bara början. Jag ska se om avsnittet och sedan se de andra. Vi hörs!


Mars 13, 2016. En estnisk gigant.

 Året var 1905. Kommuniströrelsen var aktiv i Baltikum och i S:t Petersburgsområdet. Petersburg var då Rysslands huvudstad. Där lyckades man stoppa upproren innan alltför allvarliga saker hände, men i Estland hann agitatorerna bränna ner 60 gårdar. Tsaren blev naturligtvis mycket upprörd, och beordrade armén att fängsla förövarna. De som ansågs skyldiga, dömdes till döden och sköts ihjäl.

Detta blev början till en fantastisk hjältesaga, som ändå slutade i sorg.

 Jaan Tõnisson föddes i Viljandi på Mursi gård. Hans mor var estniska, och hans far var balttysk godsherre. Det var en tradition i Estland på den tiden, att om en estnisk flicka blev med barn med den balttyske herrgårdsmannen, då såg han till att hon fick en bra äkta man, och att barnet fick en bra uppfostran och god utbildning. Jaan utbildade sig till advokat.

När det blev känt att människor dödades av soldater tsarens armé utan riktig rättegång, då blev Tõnisson mycket upprörd. Ingen annan vågade protestera. Visst, man satte sig inte upp mot tsaren, men det tog han ingen hänsyn till den här gången. Brottet var för grovt. Han skrev en upprörd artikel i sin tidning Postimees. Den lästes av många, och den kom till officerarna i straffbataljonens kännedom. Tõnisson och några av hans medarbetare hämtades till rättegång förhör. Officerarna hade för avsikt att skjuta ihjäl honom, men han lyckades få generalens öra. Han protesterade mot anklagelserna och förklarade att detta var absolut inte rätt. På det sättet fick han igång ett samtal om rättigheter och demokrati, och fick officerern att till slut släppa honom.

Dagen efter hemkomsten till Tartu upptäcktes den redan färdiggrävda graven straxt utanför staden.

Ryska tidningar skrev då om hur lögnaktigt den estniska tidningen skrev om tsarens Ryssland. Alla ryska tidningar, som alla var tsaristiska, skrev om det, och många började fråga vad det var som var fel. Inte skjuter väl tsarens armé ihjäl folk? Det är ju inte krig! Vad har hänt? Och vad har inte hänt? Ryktesspridningen gjorde det hela mycket pinsamt för tsaren och hans män. Generalen fick förklara för tsaren vad som hänt, och tsaren drog tillbaka sina satraffbataljoner. Tõnissons protest var inte bara modig den lade grunden för fortsatt arbete med demokratin som mål.

När tsaren abdikerade, under Kerenskis socialliberala regering, skulle man välja representanter för alla delfolk till en duma/parlament. Tõnisson blev en av delegaterna för Estland. Men Lenin och Trotskij gjorde sin blodiga statskupp, och allt gick fel. Man såg inte ens röken av demokratitanken. Tõnisson flydde till Tartu, och arbetade för ett fritt Estland.

När Sovjet ockuperade Estland 1940, då fängslades Tõnisson och fördes till Patareifängelset, och hans fortsatta öde är okänt. Det man talat om är att han krävde vatten att tvätta sig i varje dag. Han fortsatte med detta trots tortyr och hunger. Han menade att en civiliserad människa tvättar sig varje dag.

Sedan vet man inte vad som hände, men man antar att han blev ihjälslagen av fångvaktarna 1941 i fängelset, men man vet inte datum, och man vet inte var hans kvarlevor finns.

-----

En intressant tanke är, att när Estland slapp livegenskapen 1816, började man sakta men säkert ett arbete för ett fritt Estland. !850 började herrgårdarna sälja hus och mark till de tidigare livegna. De som bodde i sina gamla hus köpte loss dem, men sålde produkterna till herrgården. Till det pris köparen bestämde. Det var samma arbetare, samma jord, men större inkomst för alla. Större lönsamhet alltså. Detta var ett europeiskt tänkande.

I Estland fanns det sedan 1850-talet en visningsgård att besöka för dem som ville lära sig modernt jordbruk. Det var en driftig est som skapat den.

I Ryssland däremot bodde lantarbetarna kvar i byarna, skapade av herrgårdarna. De brukade jorden tillsammans enligt herrgårdarnas anvisningar. Ingen särskild utbildning krävdes, så man gjorde inte som i Estland, där man förtutom kurser i allt som behövdes också hade gården där alla fick komma och studera arbetet. Alla skulle utvecklas!

-----

 

En sak till:

1941-46 leverare USA mat och krigsmaterial till Ryssland enligt ett lend-leaseavtal de undertecknat. Men för att USA skulle skriva under avtalet hade de tre krav som först måste uppfyllas:

  1. Alla judar skulle få autonomi (som i Estland under frhetstiden).

  2. Kyrkorna och synagogor skulle öppnas

  3. Officerarna skulle ha epåletter på sina uniformer.

 

Stalin kunde ju inte erkänna att han öppnade kyrkorna pga tvång från USA, han trodde att rysarna skulle slåss bättre mot tyskarna av nostalgiska skäl, de skulle älska sitt fosterland allt högre.

Det är inte många som vet detta, men Hannos pappa var god vän med en sovjetisk ambassadör. De hade suttit i samma fångläger i Sibirien. I lägret fanns också en kinesisk general, en tysk general och general Terentejv, som var chef för Röda armén när de intog Berlin. Han var också med när matleveranser kom från USA, och berättade om en 5 km lång konservburksväg i Arkhangelsk. USA höll ryssarna med kläder, skor, mat och krigsmaterial, som tanks, flygplan, amunistion etc.

Terentejv såg direkt vilka av fångarna som fängslats av politiska skäl. Det var de kloka och begåvade. Själv var han övertygad om att han snart skulle släppas, så han lovade föra de andras talan när han var fri. När han återkom till Moskva skulle han se till att de kom ut. Så dog Stalin. Terentejv släpptes direkt. Men vägrade lämna lägret utan generalsuniform. Han fick en uniform och lämnade lägret medan lägerorkestern spelade för honom.

De andra fick vänta två år innan de släpptes, och en av dem sökte genast upp generalen i Moskva, som sedan två år låg sjuk i hemmet! Vilken sjukdom? Osäkert, men han visste säkert för mycket; han var general; han var krigshjälte. Men KGB (NKVD) ville bli av med honom. Så var det då. Och nu?

Apropå det berättas det också om när Stalin fick långa dödslistor av sina män. Han gick noga igenom dem, och konsekvent strök han två namn. Varför? Han spelade någon sorts teater. Han sa till tjekisterna: Men varför vill ni skjuta dessa människor? Att ni inte skäms! - Vad hade han för psyke egentligen?

Han fick också bedöma allt som skulle sättas upp på teatrarna. Han fick två dramer i taget. Gillade han det han läste fick författaren medalj och berömelse. Gillade han det inte försvann de.

-----

 Artur Lundkvist

Jag har tidigare nämnt att den estniske stora författaren Jaan Kross fick veta av Artur Lundkvist att han aldrig skulle få Nobelpriset eftersom han var emot Sovjet. Nu får vi höra att Artur Lundkvists böcker gavs ut i mängder av exemplar i Sovjetunionen och i Östeuropa. Han fick stora honorar, ett sätt att betala honom för hans insatser. Om böckerna verkligen lästes är mera tveksamt.

 
Michail Sjolochov är kanske mest känd för romanen Stilla flyter Don (volym 1–4, 1928–40), som i den ryska realismens tradition kraftfullt och färgrikt skildrar kosacksamhällets sönderfall under revolutioan och inbördeskrig . Han omarbetade romanen 1953, vilket innebar en tydlig anpassning till det socialistiska samhället.(wikipedia). Han fick nobelpriset 1965.

Det diskuteras fortfarande om han verkligen skrev Stilla flyter Don. Kan han ha fått priset pga Lundkvists kontakter med Moskva? I Estland anser man att det är så.


Varför berättar jag allt detta?
Därför att om man ska få en riktig bild av ett samhälle, då ska allt upp i ljuset.
Det finns fortfarande människor i Sverige som t.ex. tror att Stalin var en god människa.
Det finns fortfarande människor i Sverige som tror att Sovjet var ett bra land att leva i.
När Stalin dött blev det lättare för människorna i Sovjetunionen. Det berättar människorna själva, som levt i den verkligheten. När ska vi verkligen försöka förstå hur det var där? Lite nytt kommer det fram hela tiden, men ännu inte så starka berättelser, att de övertygade kommunisterna verkligen inser vad en diktatur med en ledning utan högre utbildning och utan människokunskap kan åstadkomma. Eller är de hjärnskadade? De vill så gärna att ett kommunistiskt samhälle ska vara ett samhälle med en varm människosyn, där alla delar på det som finns. I själva verket har kommunismen hittills visat sig skapa ett inhumant samhälle, där alla försöker sko sig och allt som sker är godtyckligt. Visst, alla led inte, men om ett samhälle dödar miljoner och åter mijoner av sina medborgare, och ingen vet när det är “min” tur. Hur blir livet då?

Jan 21, 2016 Saga eller verklighet?

Detta är sagan om

"När det lilla landet frigjorde sig från världens till ytan största rike."

eller

"Musen som röt"

eller

"Det var vi som sköt björnen."

I år är det 25 år sedan det hände, som ingen vågade tro var möjligt. På ena sidan: ett land med kärnvapen och en jättelik armé, på den andra: ett mycket litet land utan egna soldater och vapen. Blodbad i Litauen och Lettland och Den sjungande revolutionen i hela Baltikum.

Den 13 januari 1991 mördades människor i Riga och Vilnius av sovjetisk militär. Självklart kände människorna i det tredje baltiska landet, Estland, en stor oro.

Men bara ett par dagar senare kunde de andas ut. TV meddelade att Rysslands president Boris Jeltsin var på väg för att samtala med frihetsivrarna från de tre länderna.


Presidenten talade med bl.a. Arnold Rüütel, som senare skulle bli Republiken Estlands tredje president, och representanter från Lettland och Litauen. Men kanske det viktigaste ändå var, när han sa till de ryska soldaterna att de under inga omständigheter fick skjuta på någon. De redan startklara tanksen, som stod i Tallinn, fick stanna på basen.

Man ska komma ihåg, att då var Jeltsin president i Ryska republiken och Mikhail Gorbatjov var president i Sovjetunionen. Gorbatjov var chef för de sovjetiska arméerna och Jeltsin i praktiken för de ryska.


President Jeltsin hade kommit i flygplan till Tallinn. Estnisk underrättelsetjänst hade uppfattat att någon skulle mörda Jeltsin genom att skjuta ner hans flygplan under hemresan.

Bland vaktmanskapet fanns förutom Jeltsins egna livvakter också estniska milischefer (sovjetiska för polis).


Jeltsin sov i ett av regeringens hus i Nõmme på Näituse Tänav, samma hus där även Indira Gandhi och Shahen av Iran övernattat. I huset hade alla säkerhetsmännen en diskussion om hur de skulle förhindra att Boris Jeltsin mördades. De som skulle spränga planet väntade redan på att det skulle lyfta.


Samma natt hämtades Jeltsin och hans livvakter i två Tjajkabilar /Sovjets finaste. I den första bilen åkte livvakterna. I den andra sov presidenten med huvudet lutat mot en kudde. Fem kilometer framför åkte estniska poliser (miliser) för att se att inget misstänkt fanns utefter vägen. I Narva tog rysk milis över spaningsarbetet och kortegen fortsatte till Leningrad. Där stod ett plan på Pulkovafältet, som tog dem till Moskva. Väl framme där, klockan var då sju på morgonen, höll han ett tal i TV, och attentatsmännen såg då, att de inte lyckats den här gången heller.

Då var alltså Gorbatjov president i Sovjetunionen, där kaos rådde. Man har spekulerat i vilka som ämnade mörda Jeltsin. Var det sovjetisk militär, eller sovjetiska KGB, eller någon högre upp? Ingen har åtalats.

 Minnestavlan.

Däremot har en tavla satts upp på Domberget i Tallinn med ett stort tack till president Jeltsin från alla ester. Man menar att han räddade Tallinn från ett blodbad.

När Jeltsin begravdes var president Ilves närvarande.

___

 Marko Tibar

Inrikesminister i NSV Eesti, tillika generallöjtnant och chef för krigskommisariatet, Marko Tibar accepterade inga Omonstyrkor (rörliga sovjetiska säkerhetsstyrkor,liknande det svarta nazistiska SS) i Estland. "Estland är ett så litet land, att vi klarar oss själva, och behöver inga Omon-styrkor." Men de fanns i de två andra Baltiska länderna, och det var Omonsoldater som begick morden på demonstranter i Riga och Vilnius 1991.

Inrikesminister Tibar berättade senare i estnisk radio att han fick order om att göra många märkliga saker. När KGB i Moskva ansåg att någon var suspekt, var det Tibars uppgift att ta honom ur tjänst och oftast sätta in honom på någon tvångstjänstgöring. Men. Han hade ändrat sig och gjorde inte som han blev tillsagd. Han "hade inte hört något". Han gjorde helt enkelt ingenting som Moskva befallde. Detta var oerhört viktigt, och kan vara svårt för alla att förstå betydelsen av.


Även sovjetiska flyggeneraler var medlemmar i Estlands Högsta Sovjet. Där fanns bl.a. Tartus flyggeneral Dzjochar Dudajev, tjetjenen som senare mördades under ett mobilsamtal med Jeltsin. Han var definitivt rysshatare, liksom flyggeneralen Rachmanov, Haapsalu, och en flyggeneral från Abchazien och en från Kaukasien. De var alla representanter för små folk i det stora riket. De var alla insatta i hur ett litet folk behandlades av ryssarna.  De låtsades inte höra någon order från Moskva om att agera mot esterna. Inga sovjetiska flygplan lyfte från sina baser.

Dudajev trivdes bäst när han fick umgås med Tartus intelligentsia. När han senare byggde upp Tjetjenien var det med hjälp av vännerna från Tartu. Hans närmaste medarbetare i Tjetjenien var Linnart Mäll, historiker, orientalist, översättare och politiker.

___

 Vaino Väljas

 President Gorbatjov hämtade hem Vaino Väljas från ambassaden i Venezuela (dit han var “deporterad”)  för att han skulle skapa lugn och ro i Estland som ny ordförande i Estlands Högsta Sovjet efter Karl Vaino, som togs till Moskva för att inte utsätta honom för några risker. (Precis som man gjorde med Ukrainas förre president Viktor Janukovytj i februari 2014, som snabbt hämtades till Ryssland när han tvingades avgå.) Detta beslut beklagar Gorbatjov fortfarande, eftersom Väljas började arbeta för Estlands frihet direkt. Till saken hör att Gorbatjov och Väljas var studiekamrater, och faktiskt fortfarande talar med varandra ibland.

 Enn Aasrno Silari 

Gorbatjov tillkallade Enn Aarno Silari, tjänsteman i det estniska partiets centralkommitté, som betraktades som europé. Han skulle lära centralkommittén i Moskva europeiskt tänkande. Därefter skickades Silari tillbaka till Tallinn, där han istället för att vara Gorbatjovs röst blev  rådgivare till frihetsrörelsen och hjälpte dem med formalia mot Moskva.

___

 Rein Sillar

Numera har det framkommit att den estniske KGB-chefen Rein Sillar fick många order från Moskva att arrestera ester, men även han slog dövörat till. Han tog själv ingen kontakt med Moskva, och var oanträffbar för dem. Som chef för KGB var han oerhört viktig för esterna. Han hade verkligen makt att slå ned fredsrörelsen. När Republiken Estland nybildades och KGB avvecklades överlämnade han hela dess arkiv till den nya estniska staten. Han lever nu i Estland och är affärsman. Han, liksom alla f.d. KGB-anställda, får pension från Moskva! Sic!

Det var sju ledande KGB-officerare som i hemlighet arbetade för fredsrörelsen. Det ska esterna vara tacksamma för. Hade de utfört de order de fick från Moskva, då hade resultatet av allting varit ett helt annat. Deras namn inte publicerats eftersom de ännu lever.


Allt detta är orsaken till att man inte ansett sig behöva driva rättegångar mot de KGB-anställda. De som ändå fängslades, var de, som hade blod på händerna. De flesta är döda nu av ålderdom. De yngre av dem flydde snabbt till Ryssland.

___


Den 20 augusti inträffade kuppen mot Gorbatjov i Ryssland.


Pskov skickade lätta tanks till Estland och även soldater, fallskärmsjägare, till Teletornet. När de kom, knallade Edgar Savisaar fram till dem och frågade vad som var problemet. Det var då de ryska soldaterna fick veta att Jeltsin tagit över kommandot i landet, och hans order var att de inte skulle skjuta någon. Då blev officerarna villrådiga och djupt olyckliga, och visste inte vad de skulle göra. Flera höga officerare sa, att de gärna skulle lyda Jeltsin, men att de fått order från annat håll att börja skjuta. Till slut bestämde de att vända tillbaka till Pskov, och de vinkades av. Man säger att de kände sig som slagna hundar.


Men innan de återvände hade de förökt besätta flera tv-torn i Estland. Bl.a skulle de egentligen till Aegvidu, men hamnade i Tapa. Det torn de såg där, trodde de var ett tevetorn. De försökte blockera det. Omgivningen förstod ingenting. Tornet hade med elen att göra.

_____


I Tallinn omringade de det estnika största Teletornet. De gav order om att de två teknikerna i tornet skulle omedelbart försvinna. "Vi tar över allt här! Stäng av era sändningar!" Meningen var, att de skulle använda tornet för Moskvapropaganda.

De två teknikerna blockerade hissen i tornet med en tändsticksask, och fortsatte ordinarie tv-sändningar. Då började de ryska fallskärmsjägarna gå uppför trapporna. Teknikerna ropade ner till dem och gav dem tjugo minuter att utrymma tornet, annars skulle de sätta igång brandsläckningsgasen. "Då dör ni inom en halv minut!" De tuffa försvann. Tornet var räddat!

 Valery Gerasimov

I Tondi stod tankregementet och där fanns också general Gerasimov. Han väntade på signal att tornet var intaget. Planen var, att när tornet var taget skulle regementet rulla in i Tallinn och öppna parlamentsbyggnaden och börja fånga in ester, enligt planen från Moskva. Men någon bekräftelse kom aldrig. Garasimov gick omkring som en osalig ande.

En estnisk radiotekniker hade bytt mat och sprit mot sovjetisk radioutrustning i Pskov. Han lyckades blockera radiosignalerna mellan soldaterna vid Teletornet och Gerasimov.

Det var första gången någon est lyckades blockera en militär telekontakt.

(Gerasimov är nu chef för det ryska krigskommisariatet. Han gillar inte ester.)


Gorbatjov kom tillbaka till Moskva. Kuppmakarna arresterades. Estland var nu en fri republik. Sovjets Högsta Sovjet, Gorbbatjov och Jeltsin godkände Estlands utträde ur unionen. Estland tackade och svarade med att erkänna Rysslands utträde ur unionen.

Det var mycket tur i skeendet, men den som inget vågar, den har varken tur eller otur.

 
Flaggan är hissad!

Jan 20, 2016. Varför blev han aldrig världsmästare?

Det var två frågor vi letade svar på, och det var ju inga problem för Hanno att förklara. 
Det gäller den estniske schackslelaren Paul Keres, som jag skrev om Jan 8, 2016 Paul Keres.
 
Paul Keres
 1. Varför blev han aldrig världsmästare?
2. Varför sköts eller deporterades inte Paul Keres.
 
 Jag börjar från början:

1938 vann Paul Keres en tävling om att utmana världsmästaren Aljochin.  Aljochin hade flytt från Ryssland till det fria Estland och var schackvärldsmästare. Men då började Andra världskriget och allt spelande avbröts. 

 
Alexandr Aljoshic
 
Senare när Tyskland ockuperat Estland kunde de två spela schack med varandra i Tyskland och andra länder Tyskland ockuperat (liksom Estland). Det var inga titelmatcher. De satt lugnt och spelade, turades om att vinna. Allt var etiskt och ärligt. 

Men 1944 kom Röda armén tillbaka och alla som kunde flydde till väst.

 

Det var någon dag runt den 20 september 1944. Många ester hade tagit sig till kusten och väntade förtvivlat på ett fartyg från Sverige. Där fanns hela Otto Tiefs nya regering, Paul Keres med familj. Friedebert Tuglas, stor estnisk författare med fru, Tiit Kuusik, operasångare, medicine doktor Artur Lindberg, som hade med sig värdefulla saker från sin arbetsplats på Tartu Universitet för att försöka rädda dem undan förstörelse. Motorbåten dröjde. Skulle Röda armén hitta dem där var det ute med dem. Soldater började tränga ut på stranden. Alla tvingades välja mellan att gömma sig eller försöka smyga därifrån. Om de hittades skulle de alla dömas till dödsstraff. 

 

Paul Keres lyckades tillsammans med familjen ta sig tillbaka till Tallinn och sin lägenhet. I dag vet vi, tack vare att man öppnat KGBS:s rapporter, att han gömde människor, som efterspanade av Sovjet. Han hjälpte också västspioner. Sovjetledningen och NKVD visste mycket väl hurdan han var. Problemet var, att han var en så skicklig schackspelare, För Sovjet var schack det mest favoriserade spelet. De anser att det är deras spel. 

NKVD skickade en av sina generaler till Tallinn 1947 för ett samtala med Keres. Den här generalen älskade schack, och beundrade Keres. Han hade en fullmakt från Moskva, och var angelägen om att Keres skulle vara vid liv och talbar.

Man utgår från att han meddelade Keres hur man beter sig i Ryssland för att överleva. 

Under åren 1944-46 tilläts Paul Keres inte att spela i offentliga tävlingar eftersom han spelat med "fascister".  Han var i stället matematiklärare och spelade tennis. 

 Mikhail Botvinnik

Sovjets främste spelare då hette Botvinnik. Han vägrade ta Paul Keres i hand och kallade honom offentligt för "fascist" eftersom han spelat schack i fascistländer. Han har hjälpt sovjetfientliga människor. "Det räcker för att ruttna i ett läger i Sibirien eller dödas direkt." Och Paul Keres var fullt medveten om att det var exakt vad som hänt hans vänner.

Keres fick ett alternativ: Antingen får du stanna i Tallinn och erkänner då att Botvinnik förblir etta i världen, och du ifrågasätter aldrig det. (Botvinnik var etnisk ryss), eller också deporteras du med hela din familj till Sibirien. Eventuellt blir du skjuten direkt. 

1946 hade NKVD hittat Aljochin, som flytt till Portugal, och mördat honom, så det hade varit lätt att göra Botvinnik till världsmästare; Botvinnik hade aldrig lyckats slå Aljochin i någon match. 

Estniska partikonferensen och även andra ester skickade ett brev till Stalin, där de bad att Keres skulle skonas. De förklarade att Keres är väl införstådd med situationen. Han är beredd att acceptera allt om han får spela schack. 

När han åter fick spela schack blev han flera gånger sovjetisk mästare. Botvinnik tävlade inte i de mästerskapen. Han var världsmästare.

Keres tilläts spela utomlands, i Europa och i schackolympiader. Han anmäldes alltid som Sovjetmedborgare eller kanske oftare som ryss. Han var alltid den eviga tvåan. Överallt i schackvärlden sågs han som den bäste. Den främste, även som personlighet, andligen och moraliskt. I dag konstateras att Paul Keres var den i särklass främste. Men han var inte ryss...


Jan 8, 2016 Paul Keres.

Minns ni Paul Keres? Esten som aldrig blev schackvärldsmästare, men borde ha blivit det. Han anses vara en av världens bästa.

 
 
 Paul Keres föddes i Narva 7 januari 1917, alltså för 100 år sedan i går. Han dog 5 juni 1975.

I gårdagens Aktuaalne Kamera handlade 95 % om honom. Vi fick se en staty i Narva, där man kan sitta och “spela” schack med honom. Statyn är så ny att det inte finns någon bild på den.

En man berättade om när han satt bland många andra och Keres spelade emot dem alla på språng. Keres vann naturligtvis alla matcherna.

Tre gånger vann han skolmästerskapen. 1935 blev han estnisk mästare för första gången. Sedan var det hela världen som väntade. Han lyckades undgå deportering utan kunde tävla under alla tre ockupationerna.

Han sa själv under andra sovjetockupationen att allra bäst trivs han utomlands.

 

Varje land har sina egna hjältar, och i Estland är Paul Keres en sådan.

När Estland hade sin egen valuta fanns en bild av honom på 5-kronorssedeln.

 

Han fanns också porträtterad på ett sovjet-estniskt frimärke 1991.

 
Estland ger nu ut ett nytt 2-Euromynt.
 

En staty finns till hans ära i Tönismägi i Tallinn.

Han hedras både i Estland och utomlands.

2000 valdes Paul Keres till Århundradets estniska idrottare.

 

2016 har nu döpts till “Paul Keres år” av FIDE.

-----

Man har börjat planera för en ytterligare kvalitetshöjning i skolorna. Trots att kvalitén redan är mycket högre än i de svenska skolorna enligt PISA.

-----

 

Nu är det Belgien som bevakar Estlands gränser med sina Nato-flygpklan. Det är mycket skönt. Den belgiske befälhavaren säger att Estland betyder mycket för Nato och oss alla i Väst och man ska försvara landet till varje pris.

Sen Ryssland började flyga i Syrien har överflygningar o provokationer minskat för Estland.

 

Det var Estlands ÖB som först sa: “Ser vi gröna gubbar, då skjuter vi direkt för att döda.” Nu har det uttalandet spritt sig. Alltfler säger detsamma. “Krim ska inte upprepas.”

-----

 

Putin erkänner nu, att sanktionerna och oljeprisets fall har ökat problemen i Ryssland. Skulle priset öka till var 50 dollar vore det mycket bra för landet. Det är första gången Putin erkänner att landet har ekonomiska problem. Han har alltid velat framså som en man med kontroll över läget. En intervjuad ryss menar att det finns ingen anledning att hemlighålla problemen. Betyder det att han går med på att mycket hemlighålls?

 

Lennart Meri

Vi sitter och pratar med Hanno. Han berättade just om när Lennart Meri som blev utrikesminister 1990. Han gick till ministeriet första dagen och samlade alla som arbetade på ministeriet i en  samlingssaL ställde sig på podiet och meddelade: Nu väntar jag på att få in era avskedsansökningar. 
Varför? Jo, under sovjetåren var självklart alla på utrikesministeriet också  spioner som rapporterade till KGB. Nu, 1990, var det slut på allt sådant, nu skulle alla istället vara européer och intresserade av att arbeta i ett fritt och demokratiskt Estland.
Sedan anställde han nya medarbetare.
Jag är mycket ledsen att jag aldrig fick träffa Lennart Meri, Estlands förste president efter ockupationen.

Okt 27, 2015 Några vackra ord.

Jag läser om Mart Laars bok: Estlands historia ur ett fågelsperspektiv, och upptäcker igen de fantastiska orden av professor Sulev Vahtre, vår tids främste estniska historiker enligt M Laar.
Översättning från estniskan: Gun von Krusenstjerna.
 
Estlands historia sett ur våra egna ögon är historien om vårt hem här vid Östersjöns strand, vars grund lades genom våra föfäders idoga arbete och som vi i dag med den heligaste av alla rätter kallar vårt eget. Men tyvärr har vi gång på gång träffat på folk som hänsynslöst ignorerat denna rätt. Det största och mäktigaste av dessa förde fiendskap och våld till vårt land, tvingade på oss en främmande makt och ande och försökte tillintetgöra oss. Vi försvarade oss med vapen och genom mental styrka, besegrades men reste oss igen och lyckades överleva. Men inte bara överleva, för trots påverkan från allt och alla har vi förblivit ett civiliserat, kultiverat folk med sin egen plats bland världens folk. Våra känslor för vårt land visade sig vara starkare än ockupanternas arméer.
 
 
Sulev Vahtre: Han föddes 31 augusti 1926 i Laius. Studerade historia vid Tartu universitet, tog sin examen 1955 och arbetade där som professor till 1993. Han studerade estnisk historia, medeltida krönikor, kulturhistoria, kristnadet av Estland och upproret på St Georgsnatten. 1973 blev han fil.dr. 1989 återinrättade han ämnet Estlands Historia vid universitetet. 
Kanskle är det mest otroliga, att han tilläts att forska och undervisa i Estnisk historia i Sovjetunionen. Han son, Lauri Vahtra, utestängdes från universitetet 1985. 
Vahtre var aktiv i frihetsrörelsen, deltog i Den sjungande revolutionen och var en av de mest aktiva medlemmarna av Eesti Muinsuskaitseseltsi (EMS). 
Han avled den 31 augusti 1993.
 
 
 

Aug 2, 2015 Endel Lippmaa är död.

För två dagar sedan dog en av de mest betydelsefulla esterna för Estlands frigörelse från Sovjetunionen. 

 Endel Lippmaa
15 sept 1930-30 juli 2015 

För att ni ska förstå hans betydelse måste jag först skriva några rader:

I Sovjetunionen gällde den historia som Kreml hade bestämt. Inget annat fick läras ut, och inget annat fick överhuvudtaget nämnas. Det betyder att inte ens de ryska ledarna visste vad som verkligen hade hänt under andra världskriget. När Michail Gorbatjov i Oslo 1990, när han tog emot Nobelpriset, sa: "De baltiska folken förstår inte hur mycket de har att tacka Sovjetunionen för." Då kanske han trodde på det han sa, och visste han förhoppningsvis inte något om hur de blivit plundrade och landet sugits ut av ockupationsmakten.

 

Nu kommer vi till Endel Lippmaa,akademiker, professor i kemi, fysik och matematik, PhD, medlem i Esniska Akacdemin (ETA), ordförande för Institutionen för fysik och astronomi , ordförande i rådet för energi ETA, Institute of Chemical Physics och biofysik (NICPB), grundare och ordförande i Vetenskapsrådet, chef för laboratoriet för kemisk fysik NICPB och hedersdoktor i flera universitet. (Vikipedia)

Han var, som ni förstår, en synnerligen speciell människa.

Han blev uppmärksammad som "fosforitkrigets" ledare. Det "krig" som blev orsaken till Sovjetunionens undergång. -Hans kamp var lika viktig som den polske påvens och president Reagans.- Det gällde den planerade ökade fosforitbrytningen utanför Rakvere 1987. Lippmaa arbetade för att man inte skulle förstöra norra Estland och den bästa jorden för odling i landet. Kriget var en miljörörelse.

Han deltog i Folkfronten för Estlands befrielse. Han valdes till En av århundradets stora män.

Han var minister i tre av Estlands första regeringar.

Men innan dess, före befrielsen, sökte han bland gamla dokument, och hittade Molotov-Ribbentroppakten, som i det officiella Sovjetunionen inte existerade. Om den någoinsin nämndes i Sovjet var den ett exempel på lögner från Väst. De historiska lögnerna Kreml krävde gjorde att Gorbatjov inte köände till den. Den överenskommelsen mellan Tyskland och Ryssland som undertecknades i Moskva 1939. Där delade de två stormakterna Europa mellan sig. En unik uppgörelse, som var utraderad från alla läroböcker i Sovjet. I överenskommelsen gavs Finland Baltikum och halva Polen till Sovjet-Ryssland. Andra värtldskriget började att Polen angreps både av Nazi-Tyskland och Sovjet-Ryssland. De flesta i Ryssland kännber inte till det - ens i dag. Som Reagan mycket riktigt sa: "Ondskans och Lögnens Imperium".

Till slut tvingades Gorbatjov i Högsta Sovjet, av Lippmaa, erkänna samarbetet mellan Ryssland och Tyskland, vilket alltså kategoriskt hade förnekats av Sovjet. Offgörandet av protokollen var en kraftfull orsak till att Gorbatjov förklarade Estland fritt från Sovjetunionen. Det var ändå Boris Jeltsin som skrev under uppgörelsen om frihet för de baltiska staterna. 

Lippmaa har sagt: Hjältedåd på slagfälten fungerar bara tillfälligt. Intelligent diplomati kan förändra historiens gång. Inte ens Gorbatjov kunde bortse från uppdagade fakta. Hela den sovjetiska lögnen sprack. 

I Estland anses han var oerhört viktig. Rätt man på rätt plats vid rätt tid. 

Velliste, fd utrikesminister säger: Lippmaa drev egentligen linjen att Estland inte kunde begära utträde ur Sovjet eftersom de inte begärt inträde. Gorbatjov förstod. Ändå gick det den s.k. officiella vägen genom Högsta Sovjet.

En av Lippmaas största förtjänster var, att han lyckades vara med och skapa den oblodiga befrielsen av Estland. Gorbatjovs soldater sköt inte ihjäl några på Toompea, som de gjorde i Riga och Vilnius.  Många äldre var livrädda för att ett nytt befrielsekrig bli ännu blodigare än det förra. Boskapsvagnarna stod redan uppställda på Tallinns Centralstation. Hundrtals tanks hade tagirts ut från sina baser. Mer skulle brännas upp och många fler ester skulle dödas av ryssarna. (Jfr dagens situation i Tjetjenien, Georgien, Nagorno Karnabakh och Ukraina m.fl. Hur mycket har inte förstörts där under ryska "befrielse"krig.)

Presidentens ord:  Lippmaa var en av de personer som i Moskva 1989 visade för makthavarna o Gorbatjov hur ryssar o tyskar medvetet förintade Baltikum och Polen. Det sovjetiska Kreml visste inte vad som hänt 1940. Historieförfalskningen är så enorm att inte ens Gorbatjov  visste.

Detta är ett exempel på Lögnens propaganda, som i dag fortsätter med oförminskad styrka.

Endel Lippmaa ska hedras för sin gärning, och han ska aldrig glömmas.

 

Mars 9, 2015 "Befriarna" bombar sönder landet.

En del av den bombade staden.
Hur mycket vet världen om bombningarna i Estland i mars 1944? så gott som hela staden Narva förstördes. Ryssarna var då, som de är nu. De varnade befolkningen för att de skulle testa sirenerna i Narva en viss dag. Det var för att människor skulle stanna hemma. Så började de då tjuta och människorna stängde fönstren och sov vidare. Det var naturligtvis en jättekatastrof. 
 
Tartu bombades. Straxt utanför staden låg Eesti Rahva Muuseum i ett slott. . Det låg någonstans på landsbygden. Där hade tyskarna fått tillstånd att inkvartera soldater. Även den byggnaden bombades.
 
Nästa stora bombräd skedde i Tallinnområdet under kvällen och natten mellan den 9:e och 10:e mars. Alltså för exakt 71 år sedan.
 
Kvällen den 9 mars 1944 var Ants föräldrar på fest hos några goda vänner i staden. Livet fungerade ungefär som vanligt trots krig och elände.
Kommunistkollaboratörer hade spridit rykten om att man skulle testa varningssirenerna den kvällen. (På så sätt skulle så många som möjligt dödas.) När det började tjuta reagerade ingen, utan stängde bara fönster. Men efter en stund kunde man tydligt höra att bomber fälldes över stan. Ants mamma, Irina, blev livrädd. Hon hade lämnat den lille Ants, drygt ett år gammal, hemma med barnsköterskan estlandssvenskan Ida Westerholm. Hon var god vän med president Päts hembiträde, som jag tidigare skrivit om.
Irina sprang, och sprang genom staden. Oron var obeskrivlig. Överallt brann det och hus hade fallit samman. Bomberna föll, men hon bara fortsatte att springa.
Och, helt otroligt. Husen på alla sidor runt deras var sönderbombade, men just deras hus stod kvar. Hon rusade uppför trapporna och slet upp den lille och tog honom i famnen. Han levde!
Mitt emot deras hus byggdes senare det s.k. Stalinhuset; en present till staden från Stalin.
 
I dag visades en film och dessa bombningar på estnisk TV. Jag visste ju att det hade hänt, men att förödelsen var så stor, det hade jag inte förstått. 5000 hus helförstördes. Ungefär 700 människor hade dött.
 
I Nürnbergrättegången visade sovjeterna upp bilder på förstörelsen, och skyllde allt på tyskarna! De hade gjort ett vackert album över Narva, Tartu och Tallinn, och kunde visa på "tyskarnas ondska" när de spr'ängt sönder det lilla landet. Albumen finns i dag på Historiska Museet i Tallinn.
-Det tog många år innan sanningen kom fram.- Varför tyskarna skulle spränga områden där ryssarna ännu inte fanns, det vet jag inte hur de förklarade. 
Skulle verkligen tyskarna ha sprängt sina egna?
 
Precis så här är det nu i Ukraina. Ryssarna är helt oskyldiga tills de har segrat. I dag skyller ryske ambassadören i Sverige förresten kriget i Ukraina bl.a. på vår utrikesminister. Helt otroligt!!
 
Det är viktigt att så många som möjligt ser filmen. Då, om inte förr, förstår man att Röda armên verkligen inte kan ses som befriare. De smulade sönder landet; brände och dödade så många ester som möjligt. Vem "befriar" ett land genom att rasera det? Ett land som inte var en del av kriget, utan tvingats in i det av ockupanterna. 
Den här filmen kan också öka förståelsen för att det var viktigt för esterna att flytta Bronssoldaten från Centrum av Tallinn 2007, symbolen för ockupationen; det som upprörde den rysktalande befolkningen, som såg statyn som en symbol för befrielsen, med stöd av Kreml. 
 
Jag ångrar nu, att jag aldrig frågade Ants mamma om hur det var sedan. Mellan den 9 mars och den 21 september 1944 levde de i huset som omgavs av ruiner. Sovjetarmen kom allt närmare, och esterna visste då vad de kunde ställa till med. Mycket hade hänt 1940-1941 under den första helvetiska sovjetiska ockupationen, som satte skräck i hela Estland. Alla måste ha levt i konstant stress. 
 
 
Se hela programmet på estniska här:
http://etv.err.ee/v/elusaated/saated/11138142-d302-4484-8ef2-27dee9467ddd
 

jan 12, 2015 Massakern i Palermoskogen 1919.

Sist skrev jag om Narva, och nämnde “den första estniska sovjeten” (den enda estniska sovjeten före andra världskriget). Det var bolsjeviker som hade tagit makten i den delen av Estland 1918, När den “ryska revolutionen” genomfördes vid andra sidan floden. Strider utkämpades mellan de estniska soldaterna och de röda. Den 15 december 1918 förlorade de estniska trupperna striden och en repression började omedelbart. Fängelserna fylldes snabbt av män, kvinnor och barn. Det blev ohyggligt trångt.

På nyårsdagen började aktiviteter igen. Denna gång i Palermoskogen i Rakvere, och en blodig massaker tog sin början. Den 12 januari kom estniska frihetskämpar fram till skogen och hittade tre öppna  massgravar med 82 lik. Det var tydligt att många hade torterats svårt före dödsskottet. Jakob Sand har beskrivit det så den 25 januari 1919: "Bortsett från skottskador i bröstet och bajonettstick över större delen av kroppen, och med inälvorna uttagna, brutna ben och avslitna armar...".

En skadad man hade överlevt, men dog en vecka senare.

Genom att esterna hann fram till den 12 januari räddades många liv.

Med hjälp av trupper från Estland och Finland, som kom till Rakvere, den 12 januari räddades livet på många fångar, eftersom bolsjevikerna inte hade lämnat Palermoskogen förrän alla fångarna avrättats.

Under 28 dagar hade 150 människor dödats i området.

 
 En av massgravarna och några av offren i Palermoskogen.

 

I lördags hölls en minnesstund i Rakvere där många höll tal. “Vi ska aldrig glömma dem som offrades. Estland har varit med om många ohyggliga saker.” Just det. Jag tänker t.ex. på när Tsar Peeter skickade en man med soldater att tömma hela Estland på all mat och annat som svenskarna kunde behöva när de kom för att ge sig på Ryssland. Då var Estland ännu svenskt. Mannen återvände till tsaren efter en tid med beskedet att det inte fanns något att hämta i området för Karl XII. Hur esterna lyckades överleva framgår inte av historien, men Karl XII levde ändå med dem under vinterhalvåret 1700 i Laius.
 
 Minnesmärket


Jan 9, 2015 Narva

Vi pratade också om Narva häromdagen, och jag fick en sådan stark bild av en hemsk händelse där 1918.


Först lite historiska fakta taget från (http://narvacup.dina.ee/sv/narva):

Efter att danskarna hade grundlagt sitt välde i Estland 1219 anlade de 1256 borgen Narva (senare Hermannsborg, estniska Hermanni linnus), där det tidigare hade legat en estnisk bosättning. Narva såldes till Tyska orden 1346, och blev en viktig handelsstad.

1492 anlade Ivan III, av Storfurstendömet Moskva, borgen Ivangorod på den ryska sidan av floden, mitt emot ordensriddarnas Hermannsborg.

1558 intogs Narva av ryssarna under tsar Ivan IV. När den tyska ordensstaten föll samman ställde sig Wierland tillsammans med Jerwen, Harrien och staden Reval (Tallinn) år 1561 under svenskt beskydd och bildade grunden till det som senare blev Svenska Estland.

Sverige gjorde 1579 ett misslyckat försök att erövra staden, men den 6 september 1581 intogs det av Pontus De la Gardie. Svenskarna förstärkte därefter stadens försvarsverk, och en rysk stormning den 19 februari 1590 kunde utan större svårigheter avvärjas. Under den svenska perioden var staden tidtals säte för generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län samt hade en luthersk superintendent.

Svenskarna förbättrade efter erövringen befästningarna ytterligare. 1647 utstakades ett hakelverk (förstad), strax nedströms om det gamla Narva, och började 1649 förses med befästning. 1658 blockerades Narva för en tid av ryssarna, och 1659 brann hela staden ner. Den återuppbyggdes, och försvarsverken, som skadats av branden, började iståndsättas, men redan 1681 var de förfallna, och Erik Dahlbergh gjorde därför ritningar för ett nytt fästningsverk, varefter man genast påbörjade bygget. Av brist på medel gick arbetet emellertid långsamt, och 1697 ansåg generalguvernören Otto Wilhelm von Fersen Narva vara i ett "mechta eländigt och slätt tillståndh". När ryssarna nalkades år 1700 brändes därför hakelverket, och de ännu ofärdiga verken fullbordades provisoriskt och palissaderades, men fästningens besättning räckte inte till för att besätta kontereskarp och utanverk, varför dessa helt utrymdes.

Slaget vid Narva 1700

Den 10 september började ryssarna förskansa sitt läger, och den 18:e uppfordrades fästningen, men kommandant Henning Rudolf Horn svarade nekande, och avslog sedan ryska stormningar såväl den 20 som den 21 och den 22 september. Ryssarna började därför den 1 oktober öppna sina löpgravar och hade med dem hunnit nästan ända fram till kontereskarpen, då den svenska armén under Karl XII själv kom till undsättning, och belägringen upphävdes.

Den 20 november 1700 (enligt svenska kalendern, 19 november enligt den julianska och 30 november enligt den gregorianska) utkämpades slaget vid Narva. Kommendanten Horn höll med sin 1 800 man starka svenska besättning stånd mot ryssarna. Dessa bombarderade slutligen staden från fem batterier samt företog natten mellan den 7 och 8 november tre stormningar mot Ivangorod. Karl XII, som samlat sina trupper till Wesenberg (Rakvere) i norra Estland, 120 km väster om Narva, beslöt att undsätta staden. Han lämnade därför 5 000 man till Livlands skydd och avmarscherade den 13 november med 5 100 man infanteri samt 3 100 man kavalleri och dragoner mot Narva.

Under natten till den 18:e togs genom överraskning passet Pyhhajöggi, som försvarades av general Boris Sjeremetev med 6 000 man, och den 19:e inträffade svenskarna vid Lagena, 10-12 km från Narva. Väster om staden hade ryssarna uppfört en 7 km lång befäst linje med vall och grav, vilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linje besattes av 35 000 (enligt ryska uppgifter; medräknas även det med hären åtföljande trossen med mera torde antalet ha stigit till nära 80 000) man under befäl av hertigen av Croy, eftersom tsaren själv lämnat armén.

Svenskarna, för vilka ingen annan utväg fanns än att anfalla, bröt upp på morgonen den 20:e, stannade omkring 900 meter från den ryska befästningslinjen och intog slagordning. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen. Artilleriet uppfördes på en höjd, benämnd Hermannsberg, och i två stora kolonner, den vänstra delad i två mindre, skred infanteriet omkring klockan två på eftermiddagen under ett plötsligt uppkommet snöglopp mot två nära mitten belägna punkter av ryssarnas linje. Kavalleriet följde båda kolonnerna. Den ryska befästa linjen stormades i ett tag, och de överkomna svenskarna vände sig åt båda sidor; ryssarna var delade i två från varandra skilda delar. En stor del trupper på ryssarnas vänstra flygel begav sig då på flykten. Samma sak skedde även på högra flygeln, tills bron över Narvafloden brast. Högra flygelns spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden, där en häftig strid uppstod. Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att fritt avtåg medgavs först högra flygeln mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även den vänstra mot avlämnande också av handvapen. Endast det högre befälet kvarhölls som fångar. Svenskarna förlorade i slaget omkring 700 döda och 1 200 sårade, ryssarna 10 000-12 000, av vilka en del drunknade under försöket att undkomma. Ett ofantligt byte togs av de svenska trupperna.

 

Belägringen av Narva 1704 och rysk tid

Förstärkningsarbetena upptogs efter slaget, men verken hann inte heller denna gång bli mer än provisoriskt avslutade till 1704, då ryssarna den 27 april skar av Narvas förbindelse med sjön och den 29:e lade sig i 1700 års läger, som iståndsattes. Dagen därpå öppnades approacherna, men Horn försvarade sig med framgång fram till den 10 augusti, då ryssarna stormade och staden måste ges upp. Ryssarna deporterade majoriteten av invånarna och fullbordade härefter stadsbefästningarna, och underhöll dem ända till 1864, då de slopades.

Från 1850-talet byggdes textilindustrin ut i staden. 1857 grundade baron Ludwig Knoop Kreenholms bomullsspinneri, som för att driva sina spinnerimaskiner nyttjade forsarna i Narvafloden och som på 1860-talet ansågs vara det största spinneriet i världen.

Alldeles i närheten av spinneriet låg den lutherska Alexanderkatedralen och den ryskortodoxa Uppståndelsekatedralen. Under den fria tiden fanns en skola i Narva med både rysktalande och estniska elever. En allé anlades då mellan de två kyrkportatna med anslutning till skolan. Man ville att det skulle vara lika lätt för alla elever att uppsöka sin kyrka helt enkelt. Den allén förstördes under den sovjetiska ocupationen.

Alexanderkatedralen. Stod färdig 1884.
 
Uppståndelsekatedralen. Stod färdig 1896.
 

1900-talet

Under första världskriget besatte tyskarna den 4 mars 1918 Narva, som åter utrymdes på hösten samma år.

När den första estniska sovjeten utropades i november 1918 red den ryske kommunistiske ledaren in i Alexanderkyrkan på en vit häst under tiden som någon spelade Internationalen på kyrkorgeln! Framme vid koret förklarade han sedan den första estniska sovjeten född. Senare ansågs det genant att han valt kyrkan som plats, så man ändrade historien till att det skett i Rådhuset. Sanning är inte alltid det viktigaste!

Från bolsjevikerna, som besatt Narva i slutet av november 1918, togs det den 19 januari 1919 av ester och finländare under den svenskfödde Martin Ekström, efter att den 13 januari ha beskjutits från estniska örlogsfartyg. Narva tillhörde därefter republiken Estland, kretsen Viru. Det mesta av staden förstördes under andra världskriget i ett stort slag mellan sovjetiska och tyska styrkor 1944. Kommunisterna rev efter kriget nästan allt som återstod av Gamla stan i stället för att återuppbygga det. De byggde sedan upp staden utan hänsyn till den gamla arkitekturen eller stadsplanen. Enstaka byggnader restaurerades dock, som Alexanderkatedralen och Rådhuset. Man förbjöd ester att bosätta sig i staden, varför den blev i det närmaste helt russifierad.

 

Hermannborgen

Den stora medeltidsborgen Hermannborgen, med det höga Hermannstornet, är stadens mest iögonenfallande byggnad. I tornet ligger sedan 1950 Narva museum, och från toppen har man utsikt över hela staden samt över Ivangorods fästning på andra sidan Narvafloden.

 

Svenska lejonet

Söder om Hermannborgen ligger en park med minnesmärket Svenska lejonet, som först uppfördes 1936 till minne av den svenska segern över Ryssland 1700. Monumentet förstördes under andra världskriget, men återuppfördes den 18 november 2000, vid 300-årsjubileet av slaget. Officiellt är lejonet en symbol för "vänskap och samarbete mellan dagens Estland och Sverige", men det stora flertalet etniska ryssar i staden ser det som en illa förtäckt provokation mot Ryssland och ryssarna.

 

Övriga landmärken

Norr om borgen ligger gränsstationen mot Ryssland med bron över Narvafloden. Infarten till gränskontrollen upptar en stor del av det som tidigare var Narvas centrum. Ytterligare norrut ligger gamla staden, som skadades svårt i andra världskriget. Den enda byggnaden av vikt som står kvar är rådhuset, som uppfördes 1668-1674 av Georg Teuffel från Lübeck. Huset är laxrosa, med en spira och en magnifik portal.


Före förstörelsen i slutet av andra världskriget ansågs staden vara en mycket vacker barockstad med stark prägel av den svenska stormaktstiden. R.G. Borgelin skriver 1941 i boken "Det befriade Baltikum": "Här finner man en fullständigt svensk-tessinsk stad, sådan som man arkitektoniskt utformade en fästningsstad omkring år 1600 hemma i Sverige."

Estlands sista Lenin-staty finns i Narva.


Ryssarna har alltså flyttat bort alla ester i Narva vid flera tillfällen. Visst, det ligger ju så nära Ivangorod. Obs. Esterna har inte flyttat bort några ryssar.


Jag har berättat om Narva tidigare bl.a. den 18 jan 2012. Nästa gång ska jag berätta om vad som ska hända i morgon!

 

Okt 16, 2014. Julius Kuperjanov, hjälten i det estniska frihetskriget.

Nu ska jag berätta en historia.


Det gäller Julius Kuperjanov, hjälten i det estniska frihetskriget. Han efterlyste estniska skolpojkar som kunde tänka sig att frivilligt anmäla sig till hans bataljon. En av de unga pojkarna var min svärfar, som vid nyss fyllda sjutton år smet hemifrån för att strida för landets frihet.

 
Julius Kuperjanov
Julius Kuper, som han döptes till, föddes den 11 oktober 1894 i Pskov, i den staden som efter kriget tillföll Estland, men som Stalin tog som rysk 1950. Estland hade inga egentliga gränser eftersom det varit ockuperat sedan 1200-talet av olika länder. Efternamnet ändrades sedan till Kuperjanov för att låta mer ryskt. (Precis som ryssarna ville ändra den framgångsrike estniska skridskoåkaren Ants Ansons efternamn till Antsov under sovjetockupatien.Familjen Koprjeanov gjorde ändringen, men inte Antson.)

1915 mobiliserades han till ryska armén. I Juli 1917 sårades han och skickades till Moskva, där han förstod att esterna var beredda att gå i strid för sin frihet. Han reste då till Tartu och började sin tjänst i Tartubataljonen.

Han sökte upp gårdar och skolor för att hitta frivilliga till kriget, och under den tyska ockupationen organiserade han underjordiska självförsvarsstyrkor.

Man har gjort en film om just detta. Den heter Nimed Marmortahvlis/Namnen på Marmortavlorna.

Han var en skicklig soldat och officer. Hans styrkor, oavsett soldaternas ålder, lyckades i sitt värv.

Han har blivit dekorerad 9 gånger.

Den 31 januari 1919 blev Kuperjanov sårad och avled strax därefter endast 24 år gammal..

Han begravdes i Tartu, och mot alla odds fick hans grav vara orörd under sovjetåren. Man har försökt förstå varför. Alla gravar och andra minnesmärken som misshagade Kreml blev annars förstörda.

Det blev en tradition att Tartus studenter en gång om året skulle hedra Kuperjanov och besöka hans grav. Kanske var det därför den fick stå kvar. Det visade sig att i buskarna vid graven gömde sig KGB, och när de fick tag på någon av studenterna förbjöds han/hon att studera vidare. Personen var inte värdig en socialistisk examen.


Kanske har världen nu förstått att livet i Sovjetunionen inte var särskilt säkert. Allt som hände, allt man gjorde bevakades noga. I bästa fall visste man vem som var lejd av KGB och kunde vara försiktig, men aldrig kunde man vara säker. En nära vän kunde vara en som hade kontakt med KGB. Kanske mot sion egen vilja, men för att rädda livet på någon i familjen.


I dagens SvD kan vi läsa om en bok som ges ut i USA som beskriver vem Vladimir Putin egentligen är, och hur han systematiskt har arbetat för sin egen välgång och förmögenhet. Kanske ges den ut på svenska någon gång, men det skulle absolut ses som en fientlig handling av Kreml.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kolossal-korruption-maktmissbruk-och-gangstermetoder_4014181.svd
och
http://www.svd.se/kultur/understrecket/guider-till-den-ryska-maktens-korridorer_4013287.svd

Juli 2, 2014 De gammeltroende ryssarna i Estland

Jag ligger på soffan, stickar och lyssnar på estniska sånger, njuter och kommer ihåg den där festen för några år sedan i Saku när Malle firade födelsedag. Några av gästerna kom från andra länder: Sverige, Finland och något sydamerikanskt land. Malle hade hyrt in en musikgrupp som sjöng visor för oss. Så tog de fram ett stort ritblock där de skrivit texten på några visor från just de länderna. Det var så fantastiskt roligt att ställa sig upp och tillsammans med de andra gästerna sjunga en svensk visa -de sjöng så gott de kunde. I Sverige har vi glömt den där känslan av glädje man får när man delar sin kultur med andra människor och får dela deras. Det går ju inte när man inte har någon kultur. När alla ska ha samma. Så här skapas i stället nya upplevelser. Förståelse. Vi är nämligen inte lika. Vi har så olika bakgrund och historiskt har vi levt så olika liv. Våra liv i Sverige har varit något helt annat än de som människorna i Sovjet-Estland levde.
     
Den pensionerade ubåtskaptenen med sina egenodlade lökar.
 
Nu till de gammeltroende ryssarna i Estland. 
Det var 1652 som patriarken i Moskva ville närma sig den grekisk-ortodoxa kyrkan och därför ändrade ritualer. Avakum, presbyterian, protesterade och samlade sina trogna runt sig. Han ansåg att förändringarna innebar ett avfall från den rätta tron. Patriarken svarade med att 1666 bannlysa alla som var emot honom. Därefter förföljdes de och Avakum avrättades 1682 tillsammans med flera andra trosfränder. Det var då flykten in i obebodda marker började.
Jag kan inte glömma de gammeltroende som Õie träffade i Sibirien, där de levt gömda i trehundra år. Och det var trots att tsar Nikolaj II  lovade alla trosfrihet. Efter hans död 1915 och med sovjetiseringen blev all religion mer eller mindre förbjuden. 
    
Kolkja kyrka.
 
En grupp gammeltroende flydde under förföljelserna till Estland. Landet var då en del av Ryssland, men där fick de ro. De bosatte sig dels på ön Piirisaar/Gränsön och dels på stranden av den estniska delen av den stora Peipsisjön. Här har de levt sedan dess. Deras gamla traditioner har följt dem samtidigt som de utvecklat en del nya. Lökodlingen, t.ex., började de med efter ankomsten till Estland, och den är stor och betydelsefull även i dag. Annars är fisket huvudnäring. Tyvärr blev de lurade under de första fria året. Det var medan människor hade det sovjetiska tänkandet kvar.  Flera utlandsester drabbades också. Här var det så, att den sovjetiska fiskekolshosen skulle läggas ner. Då fick de gamla ägarna till fiskevattnen sin gamla andel tillbaka i ett löfte om aktier i ett nytt fiskeribolag. Vad ingen talade om för dem, och som de absolut inte hade  fått veta då i den kommunistiska skolan var, att de bara hade två veckor på sig att lösa in dem. På så sätt gick de miste om fiskerättigheterna och måste nu sälja sin fångst till bolaget och sedan köpa tillbaka den till ordinarie pris. 
 
I byarna står deras träkyrkor kvar. Gudstjänst firas varje söndag enligt den gamla läran.
       
Unga gammeltroende flickor ska sjunga.
En intressant sak är också att de gammeltroende bor nära varandra. Husen ligger med bara några meters mellarum. I de gamla estniska byarna däremot är det längre mellan husen, och på landsbygden ligger de mitt bland åkrarna som en liten ö. 
 
Jag berättade i går att männen har långa skägg, och damerna har en sjal om huvudet. När de små flickorna föds får de på andra dagen en liten sjal om huvudet, och sedan måste de alltid bära den. Men jag såg ingen kvinna med sjal under besöker igår, så den seden kanske är borta. Viktigt är att ha en sjal i kyrkan dock. Det gäller alla kvinnliga kyrkobesökare. 
Det här är duktiga arbetande människor. De är väl sedda i Estland.
Hannos lada är byggd av gammeltroende 1902, de var duktiga på stensättning. 
 
Jag rekommenderar ett besök hos folket vid sjön Peipsis norra strand. 
 
 

Juni 20, 2014 Det där med att förstå Putin och Ryssland är ett stort problem.

 
Här och där möts man av de bruna skyltarna med ordet Kihelkond. 
             
 
Jag har skrivit att ordet kihelkond  ska härledas till svenskans gissel i betydelsen skattegissel.  Den bestod av en grupp människor som gemensamt skulle betala skatt till svenska kronan. Men. I dag köpte vi en ny vägkarta över Estland, och där står att
ordet kihlelkond eller kihel är ett lån från tyskan, som har använts för att beteckna en överenskommelse eller ett kontrakt. Samma ord används också för estniska kihluma, att förlova sig, och kihla vedama, att göra en överenskommelse. Människor som bor i samma kihelkond -by- ses som om de gemensamt gått in i en överenskommelse eller ett kontrakt, som de måste hålla. När Henrik av Livonien skrev sin krönika i början av 1200-talet hade Estland redan ett system med byar som fortsatte att vara administrationsställen tills den fria republiken Estland föddes. Det betyder att de estniska byarna inte kom till av kyrkliga skäl. Istället har församlingarna skapats i existerande samhällen. Under de följande 700 århundradena har deras antal fördubblats - de 50 som esterna hade när Tyska Orden erövrade området hade blivit 100 i början av 1900-talet. Sålunda är kihelkond den äldsta benämningen på ett samhälle, troligen landets egen benämning.
 
Kihelkond påminner om grunden för den regionala identiteten för esterna. Det tidiga Estlands kultur (folksånger, -dräkter, dialekter etc.) speglar landets indelning i dessa samhällen. Naturligtvis undrar man då: Vad fanns före det? Var det en grupp människor med samma språk och kultur som bosatte sig i samma område? Eller var det snarare kyrkobesöken och mötena på krogen som  gjorde att de i just den byn började klä sig och tala likadant? Sannolikt har båda sakerna haft betydelse - när grupper har flyttat har de tagit sitt språk och sina vanor med sig, och i det området de flyttat till har man påverkats av de nyanländas dialekt och tradition. Kan så vara, men den traditionella klädstilen påminner om andra byars, och estniska dialekter är präglade av byarna de kom till. 
Kihelkond speglar också klassisiseringen på Estniska Folkmuseet, estniska litteraturmuseet och andra liknande institutioner.
En annan viktig tradition som finns kvar bland ester är att begrava sina döda på församlingens kyrkogård och tända ljus där på gravarna för att hedra de döda.
 
Det här är en översättning jag gjort direkt från kartboken, och det där med att besöka gravar tycker jag är lite märkligt. Gör inte alla så? Är det att tända ljus som är ovanligt?
-----
 
Det där med att förstå Putin och Ryssland är ett stort problem. Vi har svårt att se världen med ryska ögon. Ryske författaren Boris Akunin, hans riktiga namn är Grigorij Tšhartišvili, är övertygad om att slutet på president Vladimir Putins agerande blir ett misslyckande.
Boris Akunin. 

"Vladimir Putin kan bara inte. Han avslutar alltid illa. Det gäller oavsett om det gäller förändringar av makten eller sociala förändringar", säger Akunin i en intervju som förmedlas i Postimees.
Ryssland har inte kunskap att på ett fredligft sätt gå över till ett mer demokratiskt styreklseskick.

Akunin sade att Ryssland inte känner kraften i sin enfald och kortsynthet och gör det därmed omöjligt att på fredlig väg gä över till ett mer demokratiskt styrelseskick.

Akunin var i Tyskland vid den årliga tysk-ryska konferensen "Potsdamer Begegnungen" (Möten i Potsdam). Han läste ett utdrag ur sin bok  "Black City" som skildrar världen  på tröskeln till första världskriget.

Akunin sade också att den nuvarande situationen i Ryssland är mycket lik den för hundra år sedan. «Dåtida plötsliga attacker; att återvända till det primitiva, stening och demonisering av motståndarna. Det är vad vi ser  i Ryssland i dag också, men som tur är på mycket låga nivåer. För närvarande ser vi en ökning av "hurra-patriotismen" och det är mycket likt situationen när Ryssland stod på på tröskeln till första världskriget. Därför tror jag att en andra revolution inte låter vänta på sig."

Författaren talade om Ukraina och Maidan. I Ryssland finns det inget Maidan, eftersom människor tycks leva bättre där än i Ukraina. Och så länge det förblir så kommer vi inte få se miljoner människor demonstrera på gatorna. Proteströrelserna är inte så starka."

 En rysk författare som kritiserar Ryssland och Putin alltså.

juni 12, 2014 Tvillingstäderna.

 

När Frihetskriget var över 1920 och Estland och Lettland skulle bli fria stater då återstod ett problem. Var skulle gränsen gå mellan dem? Det hade aldrig funnits någon bestämd gräns, gränserna hade varierat. Det var ett allvarligt problem. För att slippa fatta beslut och kanske bli eviga ovänner bad de Storbritannien om hjälp. Det brittiska sändebudet överste S G Tallents löste den delikata frågan så, att han la gränsen mitt i staden Valga. De två städerna Valga, Estland och Valka, Lettland är nu tvillingstäder. Valga är 16,5 kvadratkilometer och Valka är 14,2 km2. Antalet invånare är 12261 respektive 6164. Från och med den 1 januari 2009 är alla alla gränsövergångar borttagna och alla vägar är öppna mellan de två länderna sedan de anslöts till Schengenavtalet.

Det var verkligen en annan god sida av medlemsskapet i EU. Under några år var det passkontroll mellan stöäderna helt plötsligt. Under sovjetåren var ju inte gränserna så viktiga, då kunde man precis som nu röra sig fritt mellan tvillingstäderna.

 Gränsen mitt i stan.
    

Mycket har gjorts efter befrielsen från Sovjet. Flera hus har renoverats: Centralbiblioteket, Valga stadion, Valga Museum, Valga sjukhus, samt Centrum för Hobby och Kultur. Skolor och förskolor repareras efter hand. Dricksvattnet har flörbättrats, och många privata investeringar har skett i handel, lätt industri och skogsbruk.

Och så lite historia:

  • 1286: första gången stadens namn Valga (under tyskt namn Walk ) visas i ett register i Riga.

  • 1298, 1329, 1345: Staden plundras av litauiska bandider ledda av storhertig Gediminas och senare av Algirdas.

  • 1419: Staden blir säte för delstatsparlamentet i Livländska Konfederationen.

  • 1481: Ryssar plundrar staden som brinner ner för fjärde gången.

  • 1500: 36 gånger fram till år 1500 är Valga centrum för “stadsdagar” I Gamla Livonien.

  • 1501: Under en rysk räd bränns staden ner för femte gången

  • 1558: Under det livländska kriget blir den medeltida bosättningen i staden helt förstörd.

  • 1584 11 juni: Valga beviljas samma stadga och lagar som Riga av kungen av Polen, Sefan Batory.

  • 1590 17 April: Kung Sigismund Vasa av Polen ratficeras stadens stadgar för andra gången. Valga får sitt stadsvapen.

  • 1600: Den första stadskartan. Den visar 42 hus. Staden är 7 km lång och mellan 0,25 till 0,5 km bred.

  • 1626: Efter det polsk-svenska kriget tillfaller Valga Sverige. Kungen bekräftar stadsprivilegierna.

  • 1657: Den 9 juli, den svenska armén under Friedrich von Löwen besegrar en rysk armé i slaget vid Valga.

  • 1721: Som ett resultat av det stora nordiska kriget tillfaller Valga Ryssland, liksom resten av Estland.

  • 1764 5 oktober: Kejsarinnan Katarina II bekräftar stadsprivilegierna.

  • 1783: Under Katarina II bildas Valga län.

  • 1780: De första stenbyggnaderna uppförs: en kyrka, en skola och ett länskontor.

  • 1789: OS Engell utarbetar en karta över Valga som visar 76 tomter med hus.

  • 1816: Byggandet av S: t Johannes kyrka är klar.

  • 1876: Walkscher Anzeiger , den första tidningen i Valga (på tyska) utges.

  • 1889: Valga järnvägsstation öppnas. Den 22 juli invigs Tartu-Valgabanan.

  • 1890 16 December: Valga Nykterhetsförening bildas.

  • 1896: Den smalspåriga järnvägen Pärnu-Valga invigs.

  • 1901 7 December: Tillsammans med letterna lyckas esterna vinna valet över balttyskar för första gången på estniskt territorium. Till borgmästare väljs kemisten Johannes Märtson.

  • 1902: Byggandet av Nykterhetslogen Säde påbörjas och Andres Alver, smittskyddsläkare, väljs till ordförande. Den smalspåriga järnvägen Valga- Marienborg invigs.

  • 1904 22 maj: estniske poeten och författaren Paul Viiding föds i Valga.

  • 1908 24 juni: estniske militäre befälhavaren, Alfons Rebane föds i Valga.

  • 1917: En tysk zeppelinare flyger över staden och släpper fyrtio högexplosiva bomber utan att skada huvudmålet, järnvägsstationen.

  • 1918 11 januari: Delegater från “Valga läns manliga  arbetare, soldater och jordlösa” vinner makten i staden. Den 12 februari intar den tyska armén Valga.

  • 1919 11 januari: Valga Estniska Gymnasium öppnas vid Keskgatan 22.. För första gången i historien blir det som undervisningsspråket i en gymnasieutbildning i Valga sker på estniska i stället för tyska. I slutet av januari blir 107 människor offer för bolsjevikiska terrordåd. De finns i fem massgravar runt Valga; 67 personer förs bort som gisslan. Den 31 januari i slaget vid Paju befrias Valga från bolsjevikerna.

  • 1920 1 juli: Det brittiska sändebudet överste S G Tallents fastställer slutgiltigt gränsen mellan Estland och Lettland.

  • 1921 11 februari: Dekret från den estniska regeringen upprättar åter territoriet Valga län. Valga blir länscentrum.

  • 1940 17 augusti: Den sovjetiska ockupationen börjar och med den massdeportationerna av ester och letter från Valga / Valka

  • 1941 9 juli: Valga ockuperas av tyska trupper.

  • 1944 19 September: Under hårda strider frigörs Valga från den tyska ockupationen av Estland. Den  ersätts omedelbart av den sovjetiska ockupationen av Estland.

  • 1988. I Valga grundas Föreningen för skydd av gamla minnen. 27 november, på initiativ av föreningen, reses ett monument över dem som dog i Frihetskriget..

  • 1989 24 februari: Den första estniska flaggan hissas offentligt för att markera återupprättadet av självständigheten.

  • 1992 24 maj: Den ryska armébasen i Valga tas över av esterna och blir senare gränsbevakningens hus.

  • 1993 17 oktober: De första fria valen till kommunfullmäktige efter återställandet av självständighet sker.

  • 1994 31 januari: På 75-årsdagen av slaget vid Paju invigs ett minnesmärke.

Många siffror, många årtal, men bara en stad och dess människors liv. Invånarna i områden var tidigare liver med spåket liviska. Numera är det språket nästan helt borta.

april 29, 2014 Presidenterna!

Estland har just nu sin fjärde president. Det är inte så många, speciellt som landet firade sin 95 års dag i februari. Mycket har hänt i landet under de åren och mycket olika har landet varit för dessa fyra män.

 Konstatin Päts.

Konstantin Päts, den förste av dem föddes när landet var tsarryskt, 1874 och han dog på ett sovjetiskt sinnessjukhus 1956. Han var av bondsläkt och arbetade för att Estland skulle bli fritt och var i den nya statens ledning. Vi känner inte till hans tankar och varför han agerade som han gjorde, men vi vet att han ställdes inför ett val som måste ha varit fruktansvärt. Han var den som tvingades tillåta ryska trupper i landet 1939. Som tack placerades han alltså på sovjetiskt sinnessjukhus, där han levde i 17 långa år.

 Lennart Meri

Lennart Meri, den andre presidenten, föddes i det fria Estland, i Tallinn 1929. Hans far var diplomat och mycket språkkunnig. Lennart Meri levde ett gott liv under sina första 10 år, men sedan kom ryssarna...  Familjen hämtades för deportering till Sibirien 1940. Men de räddades av faderns kunnande. Stalin behövde någon som kunde språk. Han placerade fadern Georg Meri i Ljubjankafängelset istället för att arkebusera honom, ett öde som drabbade många familjefäder på vägen till Sibirien.

1942 hade Stalin bestämt sig för att förhandla med Hitler om separatfred. Han hade inte vapen och mat till soldaterna för att fortsätta kriget. Då var det Georg Meris stund. Han fick i realiteten två alternativ: 1. Förhandla med Hitler. 2. Arkebuseras. Men han ställde ett villkor. Han måste få se att hans familj lever.

I lägret i Sibirien arbetade den  unge Lennart som timmerman. Han var bara 12 år när han började det arbetet, men han ryckte in var han behövdes för familjens överlevnad.

En dag hämtades hela familjen där i lägret och togs till ett hotell i Moskva! Efter ett par dagar fördes de till Ljubjankafängelset och visades upp för Georg Meri, maken och pappan.

Det bestämdes att förhandlingar kunde äga rum.

Men då hände något märkligt. Amerika fick veta vad som pågick i Moskva. Plötsligt skickades vapen, kläder och konservburkar i massor till Sovjet.

Inga förhandlingar hann börja.

Familjen Meri fick återvända till sitt hem i Tallinn, utom Georg Meri som tvingades stanna i fängelset ytterligare några år.

Lennart Meri fortsatte sina studier. Att han var en speciell person står fullständigt klart. Han upptäckte nämligen i Sibirienlägret den finsk- ugriska kulturen. Den släppte han aldrig sedan. I ett fångläger upptäckte den lille pojken en ny kultur! Hans egen kultur som fanns i flera variationer. Fantastiskt.

Han blev historiker, gjorde filmer, skrev böcker. Fick filmpris i New York för en film som var förbjuden i Sovjetunionen. Blev hedersdoktor i Finland och hedersmedlem i Finska Litterära Sällskapet.

Och president i det fria Estland 1992. Han satt sina två perioder. Var en mycket uppskattad president som kunde tala för sitt land på ett sätt som skapade respekt i andra länder.

 Arnold Rüütel.

Hans efterträdare blev Arnold Rüütel. Han föddes på Ösel/Saaremaa 1928. Han gjorde en annan karriär i Sovjet-Estland. Han är inte intellektuell som Meri, utan talade med folket på folkets språk. 1983-1991 satt han i Högsta Sovjet i Estland, och hade arbetat med lantbruksfrågor i alla år dessförinnan. Tillsammans med andra reformkommunister spelade han en viktig roll för deklarationen om Etslands suveränitet i Unionen, som erkändes av Högsta Sovjet 16 november 1988.

Han valdes till president 2001. Han var framförallt stöttad av lantbrukare och pensionärer.

 Toomas Hendrik Ilves.

2006 års presidentval vanns dock av Toomas Hendrik Ilves.

Hans föräldrar flydde till Sverige 1944, bosatte sig i Vällingby, och där föddes sonen Toomas 1953. Familjen bestämde sig för att flytta till USA där Toomas gick i skola och så småningom blev Estlands ambassadör i New York. Han flyttade sedan till Estland för att arbeta för sitt land på plats. Där blev han landets utrikesminister i ett par omgångar och Estlands observatör i Europaparlamentet 2003 inför EU-inträdet i maj 2004.

Han valdes som president 2006 och och även en andra period 2011.

Det jag ser som mest otroligt är att den lille killen från Vällingby måste ha levt med Estland i sitt hjärta alla åren i USA. Kunde han någonsin tänka sig att bli president? Han har definitivt inte gjort det för pengarnas skull, en småskollärare i USA har högre lön än en president i Estland, sa han vid ett tillfälle. Vi har träffat honom i Väike Maarja, och även om han hade säkerhetsvakter vid sin sida, var han synnerligen trevlig och avspänd. Han har ett synnerligen gott förhållande med makthavarna i sitt förra hemland. President George W Bush var på besök för några år sedan, och Barrak Obama var här förra året. Jag tror han betyder mycket för samarbetet med Nato och USA nu när Ryssland oroar världen. Han är rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.

 

apil 28, 2013 Verner Hans Puurand.

 

Nu ska jag berätta om en estnisk man som betytt mycket. Hans namn är Verner Hans Puurand. Han föddes den 27 september 1904 i Narva och dog den 12 juni  1983 i Brisbane, Australien.

Han tog studenten 1924 och började i den militära marinhögskolan, där han blev löjtnant 1928.

 Verner Hans Puurand - en hjälte.

Under mitten av 1930-talet var han i England för att studera byggandet av ubåtar.

Han kom tillbaka och skapade det estniska ubåtsvapnet. När ryssarna tog sig in i Estland 1939 fick de estniska soldaterna välja på att gå över till Röda armén eller bli arkebuserade. Den ubåt han tjänstgjorde på fick rysk besättning och ankarades vid Kronstadt. Där upptäcktes att någon detalj saknades på u-båten. Den gick inte att få tag på i Ryssland, så Puurand ålades att åka till Tallinn för att hämta den. Han gjorde det. Men han kom inte tillbaka till Kronstadt. Han tog sig till sin bondgård i Uudekülla och gömde sig där. Ryssarna visste inte vem han var, de visste inte att han var av bondsläkt, därför kunde de inte hitta honom. Det låter kanske märkligt, men det är faktiskt personnumren som gjort att ingen kan gömma sig så nuförtiden.

När tyskarna drivit ut sovejeterna gav han sig till känna och fick jobb inom den tyska armén, vilket betydde att han fick försvara sig och landet mot ryssen.

När så sovjeterna kom allt närmnare 1944, då satte han familjen i sin bil och körde ner till Tyskland. Där togs han emot av amerikanerna, som, när han berättade om esternas öden och det fruktansvärda året 1940-1941 det värsta året de någonsin kunnat tänka sig, då förstod amerikanarna att esterna inte var nazister trots att de iklätt sig nazistuniformer. Det handlade om att överleva och få tillbaka de deporterade, om de fortfarande levde. Det var alltså hans berättelse som låg till grund för att det var estniska soldater som vaktade i Nürnberg.

Innan rättegångarna arbetade Puurand för esterna som var i flyktingläger och tyska fångläger. Han hade också kontakt med lägret i Geislingen där Ants pappa arbetade, och de har säkert träffats.

I juli 1945 befriades de första estniska krigsfångarna och i november 1946 de sista.

När det blev dags för Puurand att lämna Tyskland visade det sig att det var inte många länder som tillät honom att komma in. Han had4 ju haft tysk uniform! Det var faktiskt bara Australien som bortsåg från sådant. Han kom till Australien 1948, där han skapade de första internationella estniska sammanslutningen.

Sedan arbetade han som minister i Estlands Exilregering, och dog 1983.


I Uudekülla, på hans gård har man rest en minnessrod över honom och förbereder en fortsättning på den. Statyn ska se ut som ett ubåtstorn.
 
 Vid invigningen av minnesmärket.
 Jag ser att jag skrev om honom i oktober förra året, men Ants var i Uudekülla i dag och vi tyckte att det här var viktigt. Så det blev en repetition. Han hade med sig ett bättre foto på minnesstenen där man ser Puurands namn, men jag får inte in den.
 

april 4 2014. Man måste låta det förflutna falla innan det är för sent.

 

Nu har det publicerats fler artiklar som behandlar Rysslands situation på ett sätt som vi kan förstå. Till skillnad mot dem som tänker och ser alla problem på Putins vis. Det är mycket intressant. Vi måste komma ihåg att Putin och många, många andra ryssar är äkta Homo sovjeticus. Vi måste se att Sovjetryssland och dagens Ryssland är en fortsättning på Tsarryssland. Det är samma behov av en stark människa som löser alla problem och talar om för dem vad de ska göra - ni vet: “Moskva talar om vad klockan är och ingen annan behöver någon klocka”.

I dag är det Vladimir Sorokin som skriver i DN. Den ryske författaren jag citerat tidigare i mars. Han skriver bl.a. om, att det var i det första skedet av den nya friheten som alla tidigare sovjetiska monument över Lenin, Stalin, Bronssoldaten m.fl.skulle ha tagits bort, men i flera länder, bl.a. Ryssland blev de kvar.; I flera länder blev de kvar, och nu är de problem för dem som vill ha ett västerländskt land. I Putins Ryssland har man börjat ta fram de få som togs bort och putsat av dem. Det kan komma en ny “Bronsnatt” i alla f.d. sovjetsamhällen som vill bli av med dem. 

 Vladimir Sorokin

Sorokin berättar om när en folkmassa skulle dra ner statyn av KGB:s grundare Dzerzjinskij, eller "Järn-Felix" som han kallades av sina bolsjevikiska vapenbröder. De blev stoppade för att en kran skulle ta ner den, vilket också hände.  I dag står statyn i de nermonterade minnesmärkenas park i närheten av Nya Tretiakov-galleriet, och nyligen föreslog en av dumans deputerade att statyn borde ställas upp på sin ursprungliga plats. Efter de senaste tilldragelserna i vårt land kommer denna symbol för den bolsjevikiska terrorn med stor sannolikhet snart att återvända till Lubjanka. I Ukraina har statyerna fällts först i år. "Lenins fall" under det förbittrade upproret på Majdantorget, som också blev president Janukovitjs fall, visade tydligt att den verkliga antisovjetiska revolutionen i Ukraina har skett först nu. I Ryssland har den egentligen aldrig ägt rum.

 Dzerzjinskij, eller "Järn-Felix"

/.../ Notera vreden med vilken våra politiker och statstjänstemän mottog nyheterna om att de sovjetiska idolerna hade störtats i Ukraina. Varför beklagar de det förflutnas avgudabilder? undrar man. Men de ryska tjänstemännen förstod att man i Ukraina tillsammans med Lenin också krossade deras älskade homo sovieticus, sovjetmänniskan. ”De slår sönder Leninstatyerna för att de representerar Ryssland!” utbrast en av dem. /.../ Ja, Sovjetryssland, SSSR, det skoningslösa imperiet som Stalin byggde, som förslavade folken, som stod bakom massvälten Holodomor i Ukraina och arbetslägren. Det var detta imperiums arvtagare – Putin och Janukovitj – som den ukrainska revolutionen vände sig mot. Det är talande att alla pro-ryska manifestationer på Krim och i östra Ukraina alltid hölls runt Leninstatyer.

 Den unge Stalin.

Under Jeltsins tid gjorde man inte upp med det förflutna. /.../  i opinionsundersökningar uppger nästan hälften av de tillfrågade att man anser att Stalin var "en bra ledare”. I landets nya lärobok i historia kallas Stalin "en effektiv manager", och förföljelserna beskrivs som personalbyten, nödvändiga för att modernisera SSSR. Sovjetunionen gick under både geografiskt och ekonomiskt, men ideologiskt överlevde den i huvudena på miljontals homo sovieticus.

/.../ maktpyramiden som skapades redan av Ivan den förskräcklige och befästes av Stalin fortfarande existerar.

/.../ Vladimir Putin, som i sitt första tal till folket förklarade att Sovjetunionens fall var en geopolitisk katastrof. Han citerade också Alexander III, den ärkekonservativa tsaren som menade att Ryssland bara har två bundsförvanter: armén och flottan. Den ryska statsapparaten rörde sig baklänges, mot det förflutna, och för varje år som gick blev den allt mer sovjetisk.

Problemet nu är nyckfullheten i makten. Att, som tiodigare sagts, Putin inte verkar ha någoon plan, utan gör det som ser ut att passa för ögonblicket. Stalin var paranoiker, det har jag skrivit om, och alla andra blev paranoiker för att kunna överleva. /.../  landet (blir) automatiskt ett offer för den högste ledarens ”psykosomati”. Alla hans rädslor, böjelser, svagheter och komplex blir regeringspolitik. Om ledaren är paranoid, då måste hela landet bekämpa fiender och spioner; om ledaren har sömnsvårigheter, då måste alla ministerier arbeta på nätterna; om ledaren är nykterist, då måste alla sluta dricka; om ledaren är alkoholist, då måste alla supa; om ledaren hatar det Amerika som hans älskade KGB ständigt bekämpade, då måste hela befolkningen hata det. /.../ De flesta tänkande ryssar känner att det Krim som Ryssland bet loss från Ukraina kan komma att visa sig vara en alltför stor tugga att svälja och smälta. Vår stat har inte längre de rätta tänderna, och inte heller magen fungerar som förr. Om man jämför dagens postsovjetiska björn med den sovjetiska så återstår på sin höjd det imperialistiska morrandet

/.../Den gången i augusti 1991 (vid statyn i Moskva) borde vi inte ha väntat på att en lyftkran skulle komma till Lubjanka, vi borde ha vält järnguden direkt. Trots att den kunde ha skadat asfalten med sitt huvud och förstört "viktiga underjordiska kommunikationer". Då hade vi levt i ett annat land i dag. Man måste låta det förflutna falla innan det är för sent.

 

Han har ett så underbart bildspråk. Ni behöver läsa hela artikeln.

http://www.dn.se/kultur-noje/skymning-over-ryssland/

I Postimees läser vi också en artikel av Gordon F. Sander:

Kan Estland bli nästa mål för rysk annektering?

Vissa fruktar att Estlands rysktalande minoriteten skulle försöka följa Krims exempel. Men många ser gräset som grönare i Estland än i Ryssland.

 Narvabron.

Vid en flyktig blick kan det tyckas som om det finns likheter mellan Estlands nordöstra del och Krim. Flertalet är rysktalande, gränsar till Ryssland och området har en lång historia tillsammans med Ryssland. Men Aleksandr Dusman insisterar på att Ida-Viru County inte frivilligt kommer att bryta sig loss från Estland för att omfamnas av Kreml, som Krim gjorde.

"Det kommer inte att hända," säger Mr Dusman, affärsman och ingenjör som varit aktiv i Ida-Viru län (Nordöstra delen av Estland)  med regionala och statliga angelägenheter i 20 år.

Efter Rysslands blixtinvasion och annektering av Krim - och det bifall som den dominerade rysktalande befolkningen där hälsade det - har skapat larm i hela Europa över risken att Kreml snart skulle vända sina ögon mot och annektera andra, främst rysktalande, regioner i utlandet . Och få regioner tycktes vara ett bättre mål än detta avlägsna hörn av den forna Sovjetrepubliken Estland, där landets 340.000 rysktalande - av en befolkning på 1,3 miljoner - är koncentrerade. Men många av lokalbefolkningen i Narva, länets största stad, som ligger vid den estnisk-ryska gränsen, säger att de inte behöver bli "räddade" av Ryssland och dess president, Vladimir Putin. De säger att deras liv i Estland har varit bra och blir ännu bättre, och de trivs i sitt land.

"Narva är inte Simferopol," säger Dusman  och jämför staden med Krims huvudstad.  "Och Estland är inte Ukraina."

 Alexander Dusman.

 Allt man behöver göra är att ta en promenad genom Narva, Estlands tredje största stad, ned till floden för att se hur lätt det skulle vara för Ryssland att gripa staden om de ville. Den skitiga, femhundra år gamla industristaden med 58.000 invånare är bara en kort resa över en kort bro, 400 meter lång, från ryskt territorium. I själva verket har de flesta av Narvas ryskspråkiga befolkning- som utgör 97 procent av befolkningen och av dem har ungefär hälften nu estniskt medborgarskap - flyttat till staden under den sovjeiiska tiden och förklarar sig vara en del av Estland.

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0