Feb 12, 2017 Dags för lite hisrtoria
Den 2 februari 1920 undertecknade företrädare för Republiken Estland och Ryska SFSR(Sovjet) fördraget i Tartu. Fördraget, som trädde i kraft den 30 mars, avslutade estniska frihetskriget, stadfäste landets östra gräns och registrerade Rysslands oreserverade erkännande av Estlands självständighet och tar avstår för all framtid alla rättigheter till estniskt territorium.
Landet hade angripits på två fronter:
Tidigare, den 28 November 1918, hade Sovjetunionens Röda armé anfallit staden Narva, vilket markerar början av det estniska frihetskriget. Esterna lyckades besegra dem, men då kom tyska trupper istället. Estland och Lettland gjorde gemensam sak, och de lyckades befria sina riken. Både Sovjet och Tyskland hade varit aktiva i Första världskriget, vilket var till en klar fölrdel för de små staterna.
Man försökte inleda fredssamtal med Sovjet flera gånger under 1919, och det var samtalet som initierats av den nya regeringen med premiärminister Jaan Tõnisson, som hölls till december 1919 som ledde till den vapenvila, som slöts i slutet av december och trädde i kraft kl 10:30 den 3 jan 1920.
I fredssamtalen deltog finska, ukrainska, vitryska och polska observatörer.
Fredsfördraget i Tartu skrevs på både estniska och ryska, och undertecknades slutligen kl 12:45 den 2 feb. Estniska regeringen företräddes av Jaan Poska, Ants Piip, Mait Püüman och Julius Seljamaa. Sovjet företräddes av Högsta-sovjet-medlemmen Adolf Abramovitj Joffe och folkkommissarien Isidor Emmanuilovich Gukovsky.
Efter undertecknandet sa Jaan Poska:"Idag är det den viktigaste dagen för Estland under sin 700-åriga historia: i dag, för första gången, får Estland själv bestämma sitt eget öde."
Freden ratificerades av Sovjetunionens högsta sovjet den 4 februari och den estniska konstituerande församlingen den 13 februari. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Moskva den 30 mars 1920, då Tartufördraget trädde i kraft.
Fördraget, som också fungerade som det första rättsliga erkännandet av Republiken Estland - fick internationellt erkännande och landet anslöt sig även till Nationernas Förbund 1921.
Fördraget erkänner Estlands självständighet, suveränitet för all framtid. (OBS!!)
Mycket har sedan hänt. Redan 1921 kom sovjetiska fartyg in i Tallinns hamn för att göra en kupp, men det lyckades inte. Sedan var det ryska armén som tvingade sig in i landet i juni 1940, och tvingade många att lämna sina hem, eftersom ryssarna behövde dem.
Det allmänna val, som hölls i juni 1940, var ett enda uppgjort spektakel, som jag berättat om tidigare. Sedan var Estland en sovjetrepublik till tyskarna drev ut ryssarna, och ockuperade landet. Estland ockuperades sedan åter av Sovjet i september 1944. Där försvann den lilla republikens möjligheter att själv bestämma över sitt land ända till augusti 1991.
Jag hittade en bok skriven av Arvo Horm.
I Estland arbetade han som politiker, ekonom och journalist
1943 flydde han till Sverige.
Han var ekonomiminister i exilregeringen 1963-1977
Styrelseledamot i Estlands Nationella Stiftelse.
1971-1996 tidningen Journals redaktör.
Han skriver boken under brinnande krig och före Sovjetunionens andra ockupation. Den ges ut 1944.
De redovisningar som förekommer visar på att levnadsstandarden och de sociala skyddsnäten är utvecklade på en nivå som är jämförbar med resten av Europa. Nationalinkomsten mellan 1925 och 1934 är något över hälften av den svenska men lika med den finska. Skuldsättningen var låg.
Då Sovjetunionen den 21 juni 1940 ockuperade Estland stod man inför problemet att levnadsstandarden var så mycket högre i Estland än i övriga Sovjet.. Att öppna gränsen mot Sovjet skulle utlösa ett kaos i unionen varför den förblev stängd en tid.
Den 13 -14 juni 1941 lastades ca 10.000 ester i boskapsvagnar som sedan under flera dagar fraktades till Sibirien. Järnvägen klarade inte denna anstormning. I sommarhettan kunde kreatursvagnarna bli stående i dagar. Människorna fick varken vatten eller möjlighet till hygien.
Totalt tros 61.000 människor under sovjets korta terrorregim blivit bort-transporterade till tvångsarbete eller militärtjänst.
När tyskarna ockuperade Estland brände och förstörde den tillbaka-dragande röda armen fabriker och gårdar. Enbart i Tallinn registrerades i september 1941 25.000 arbetslösa. För de nazistiska ockupanterna var detta en rekryteringsbas både till armen samt till fabriker i krigs-industrin i Tyskland. I de tyska krigsfabrikerna arbetade de estniska arbetarna från kl 6 på morgonen till kl 23 på kvällen. När förhållandena blev kända 1942 ville ingen mer frivilligt åka till Tyskland för att arbeta.
Planer från tysk sida var att tömma Estland så att tyskar skulle kunna flytta in. Likt Sovjet planerade nazisterna att tvångsmobilisera alla män mellan 18 och 34 år samt 20.000 kvinnor till arbetsmobilisering totalt 100.000 ester. Planen hann inte genomföras. Dock kom hela samhällen att omringas av trupp och den arbetsföra befolkningen föras till tvångsarbete i tysk industri. Samtidigt som ester med tvång förs ut ur landet förs andra arbetsrekryterade grupper från Europa in.
Och nazisternas huvudorgan ”Völkicher Beebachter” skriver den 30 januari 1943, ”En gång- då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. Med den samlade kraften av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält för att väcka till liv möjligheter, vilka en gång här spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligen och slutgiltigt.”