.

1940

6 augusti

På kvällen den 6 augusti marscherade förintelsebataljonen ”Oktober” längs Tartu Maantee, en av de stora gatorna i Tallinn. Det var över 700 personer, män och kvinnor som sjöng Internationalen och hötte med sina knutna nävar mot husfasaderna.

Estland var ockuperat. Inte officiellt. Sovjetunionen hade beordrat nyval av parlamentet, och de bestämde också vilka partier som var tillåtna, och det var inte många. De bestämde också att alla måste gå och rösta, de som inte gjorde det hämtades av soldater. Att det sedan inte spelade någon roll vad de röstade på visade sig när resultatet presenterades innan vallokalerna stängt. Och tänk! Det var kommunisterna som vann! Vilken överraskning. Och sedan ”bad” de här människorna att Sovjetunionen skulle ta emot dem i sin famn.

Estland var ockuperat. Folk försvann utan förklaring. Det viskades och undrades. Var finns Juhan? Vem hämtade Aarne mitt i natten? Varför skulle alla offentliganställda samlas på sina respektive arbetsplatser. Med legitimationshandlingar. Bara det! Hade alla födelsebevis och pass hemma? Radion ältade nya direktiv – gör det, infinn er där, tag med er … glöm inte … Men ännu kunde ingen ana vad som skulle hända. De kunde inte föreställa sig allt de skulle drabbas av under det kommande året. Alla huvudgator i staden hade nu sin egen lokala sovjet, som understödde sin egen förintelsebataljon. Sovjeterna leddes av en ryss från Sovjetunionen, som till sin hjälp hade lokala ”kamrater” från staden. De hade utsetts av representanter från det tidigare förbjudna estniska kommunistpartiet, samt partiets ryska ledarskikt.

De lokala ”kamraterna” tillhörde vanligtvis inte stadsdelens skattebetalare, utan snarare skattesystemets utnyttjare och de flesta likviderades också ganska snart efter ”kapitalismens förintande”.

Tartu Maantee 31 var ett trevånings trähus med sex lägenheter. På gården fanns ett tvåvånings trähus med fyra lägenheter. Varje lägenhet var på 130 kvm med wc, bad, el och tel, och gården var en grön oas med gräsmattor, lagda stengångar, svalkande träd och små sittgrupper. Två helt ordinära hus i Tallinn.

Högst upp i gathuset bodde ägaren och hans unga hustru. I trähuset i en av lägenheterna längst ner med utgång till trädgården bodde hans mor och två systrar. Resten av lägenheterna var uthyrda. I en del av trähusets källare hade en potatishandlare några utrymmen och i stenhusets källare fanns en modern lägenhet för gårdskarlen. Allt var byggt med samma standard.

För övrigt var där förråd, tvättstugor och torkvindar i källar- och vindsutrymmena. Allt i exemplariskt skick, så hade nuvarande ägarens far, som byggt husen, bestämt att det skulle vara. Han var en känd pedant ”i hela Tallinn”. Hans hustru brukade senare säga: ”Han hann dö i tid. Han slapp se och vara med.” Hustrun, som i sin ungdom arbetat som bondpiga, hann inte dö i tid. Hon levde till 1956, förnedrad och skändad, utan att någonsin förstå att hon begått något av de brott hon anklagades för i NKVD:s förhörsrum eller i cellen på Pagarigatan med endast plats för en pall att sitta på. Hon förstod aldrig det hat hon utsattes för av de nya invånarna eller makthavarna, när de förstod att hon var estniska.

Den här dagen var samtliga invånare i husen hemma. Även potatishandlaren och hans anställda var närvarande eftersom de fått veta att enligt den nya socialistiska rättsordningen kunde stadsdelssovjeten fråntaga ej närvarande personer deras rätt att vistas i eller utnyttja statsegendom. Vad det betydde förstod de egentligen inte, men det var bäst att vara där.

Den kvällen inleddes nedmonteringen av det estniska välståndet. Allt arbete i städetna, avstannade. All tillverkning upphörde, alla order annullerades, förskottsinbetalningarna tillföll den aktuella stadssovjeten. Bankerna stängde. Pensioner och bidrag upphörde. Allt sparkapital frös inne. All fast egendom som var större än 170 kvm tillföll det nya riket. Alla bilar konfiskerades, och alla fartyg ned till den minsta ekan konfiskerades. Den som vägrade att omedelbart följa de nya direktiven eller var samarbetsovillig sköts på fläcken eller deporterades. De månader som följde förändrade för alltid esternas tillvaro och så småningom förändrades även människorna.

Ett femtiotal personer stod på gården och lyssnade på officeren som på ryska hysteriskt talade om något. Människorna kunde se att den ryske hyresgästen och hans hustru bleknade. Till slut avbröt husets ägare officeren, vilket resulterade i att två förintelsesoldater osäkrade sina gevär och att husets gårdskarl ställde sig som en sköld framför ägaren. Det blev dödstyst. Ägaren sköt undan gårdskarlen med ena armen och sade bestämt på estniska:

”Endast en familj här talar ryska. Vad är det för mening att tala och tala utan att vi förstår vad ni säger?”

Officeren tittade misstroget på husets ägare. Därefter utbröt en väldig palaver bland sovjeterna. Den ryske officeren slog till en av sina egna, vände på klacken och marscherade iväg. Långt senare kom en förklaring: ryssarna var helt övertygade om att alla människor talar ryska.

Under tiden hade samtliga soldater osäkrat sina vapen och vänt dem mot folket. Barn började gråta, soldaterna skrek, en av dem höjde sitt gevär mot himlen och avlossade ett skott. Hyresgästerna vände om och sprang in i husen. En äldre kvinna fick en hjärtattack och avled på marken bland soldaterna. Hon låg fortfarande kvar när invånarna hämtades tillbaka från sina lägenheter ut på gården för att ånyo lyssna, men nu på en estnisktalande bolsjevik. Det som hänt tidigare talades det inte om.

”Vår store frälsare, mänsklighetens store frälsare, allas vår lillefar Josef Stalin har äntligen kommit till Estland. Årtionden av böner har till slut gett resultat. Osv. osv.”

Människorna lyssnade. De stod som förstenade. Är detta verklighet, eller är det teater? Vad är det människan säger?

Någon hade tydligen tillkallat en ambulans. Den kom plötsligt inkörande på gården. Förvirring. Ambulansmännen klev ur och gick fram till kvinnan på marken, som ingen fått röra. Officeren ställde sig i vägen och sade:

”Innan ni lägger denna kamrat på båren skall ni förvissa er om att hon var en god kommunist”

Ambulansmännen frågade hur det skull gå till. Då gick officeren fram till kvinnan, vände sig mot människorna som stirrade frågande på honom. Han frågade:
”Vad sysslade denna kvinna med när hon var yngre?”

Kvinnans förgråtna dotter gick fram och berättade med tunn röst att mamman arbetat som barnläkare fram till pensionen och att hon aldrig talat om politik.

Då steg en av de lokala sovjeterna fram och meddelade att kvinnan var Estlandsryss, att hennes man deltagit i frihetskriget och kämpat mot Sovjet 1918-20. Att hon var kapitalistlakej, hon föraktade det arbetande folket och … Mer kunde man inte höra. Dottern skrek så förtvivlat åt honom att sluta. Barnen och flera av de andra kvinnorna började också högljutt gråta. Alla var likbleka, även männen.

Officeren skrek för att göra sig hörd:
” Lägg henne inte på båren! Släpa henne till ambulansen. Släng in henne. Dumpa henne vid bårhuset. Visa ingen barmhärtighet!”

Medan han skrek kastade sig dottern ned och omfamnade sin döda mamma. Ambulansmännen stod tveksamt och tittade på. Några soldater släpade så de två kvinnorna mot ambulansen.

”Släpp min mamma! Släpp min mamma!” Hon gallskrek!

Under tiden lyfte officeren sitt vapen och sköt henne två gånger i huvudet. Båda två kropparna slängdes in i ambulansen, ambulanspersonalen knuffades in och bilen körde iväg.

Klockan var 00.22 och samtliga befalldes att infinna sig 07.00 nästa dag för vidare information. Ingen fick lämna fastigheten.

För invånarna i huset på Tartu Maantee 31 var livet för alltid förändrat.

Den lokale sovjetsoldaten som berättat om mamman hade en gång förlösts av henne, och hennes dotter hade ibland suttit barnvakt åt honom.

Vad som sedan hände honom, det vet vi inte.

1905
I Tallinn

Solen sken över Estland den här dagen. Solen sken egentligen alltid över Estland numera.  Hans hade flyttat till staden. Han hade växt upp mitt i det bördiga landet. Släkten var mjölnare och en fredsdomare hade det alltid funnits bland dem. Det var ovanligt för en estnisk familj, men så var det. Annars hade esterna varit livegna hos godsherrarna i några hundra år. Med undantag för ett avbrott under den goda svensktiden. Hans hann gå i skolan innan tsaren bestämt att alla skulle lära sig ryska i hela det stora ryska riket. De skulle bli ryssar var det meningen. Han hade gift sig men när hans kvinna skulle föda deras första barn, då avled hon. Han hade mist både hustru och barn. Allt blev så tomt. Han skulle inte få några arvingar. Hans del av släkten skulle dö ut med honom. Aldrig skulle han gifta om sig. Så hade han bestämt och förklarat för sin far vid faderns gravkors i Ambla kyrka.

Men åren gick. Han köpte en ny gård och en kvarn och anställde en piga att sköta sysslorna i hemmet, och insåg att det bästa han kunde göra det var att gifta sig med henne, Anna Lowisa från Kongi. Hennes pappa arrenderade kvarnen där, men dog tidigt och mamman gifte om sig. Det paret lockades av erbjudandet från tsaren att om de flyttade till Kaukasie skulle de få pengar att starta med, och där var det fantastiska jordar och underbart väder. De tog sina söner med sig men lämnade döttrarna i Estland. Flickorna fick arbete som pigor på bondgårdar i trakten. Anna Lowisa hos Hans och Leena i en gård i närheten.

Hans gifte om sig i Ambla kyrka när han var en mogen man på trettiosju år. Hans unga hustru var tjugo år yngre.
De sålde sin gård och kvarn och byggde huset i Tallinn på Tartu Maantee 31. Två hus byggde han. Det var framtiden för de barn de skulle få han tänkte på. De skulle alltid ha någonstans att bo. Deras liv skulle vara i staden, de skulle inte behöva slita ut sig på landsbygden.
Det var inte lätt att vänja sig vid det nya livet. Så fort de kom ut på gatan såg de människor. Överallt. Och alla ljud. Tystnaden från landet fanns inte här.

Allt såg så bra ut. Anna Lowisa födde barn, arvingar åt honom. Först två flickor sedan kom äntligen en son. Moritz. En förunderligt söt liten pojke, och så intelligent han var. Det såg Hans meddetsamma. Trots att han var pojkens far var han helt objektiv när han sa så. Han var väl begåvad, men skulle absolut inte skämmas bort. Bara genom sträng uppfostran danades en man. Och det var män som behövdes nu. Frihetstankarna hade kommit långt i landet. Snart skulle landet vara fritt. Eller åtminstone mera fritt än det var nu när tsaren bestämde allt. Hans son skulle inte behöva lära sig ryska och ryska seder. Han var est. Punkt.

Vad ska det bli av deras Maarjamaa, deras vackra lilla Marias land, som Gud aldrig hade glömt, trots att de ibland tvivlat på det. När olika krigsherrar härjade i landet. Som tsar Peeter när han tömde alla matförråd så att den svenske kung Karl inte skulle kunna ha den här delen av landet som avstamp för sina kommande strider i Ryssland, eller de tidigare och senare soldathoparna som plöjt sig genom landet och krävt att esterna skulle strida för dem. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Bränt och dödat. Bränt och dödat. Esternas liv hade inte betytt någonting, men de hade varit bra att ha när de behövts för strider någon stans. Hade esterna överlevt om de inte trott att någon gång ska de slippa allt detta. Någon gång ska de få bestämma själva och leva livet på sitt eget vis med sia egna vanor och sin egen kultur  Aldrig hade de fått tillträde till de fina godsen, utom som slavarbetare förstås. Hans visste att hans släkt hade betytt mycket för folket i trakten. De hade inte varit slavar. De hade visat att även en est kan arbeta som en fri man, och lyckas.

Nu levde Hans med sin familj i den stora staden Tallinn. "Ett nytt liv i en ny tid. Gud har inte glömt oss. I det land som vi själva kallat Maarjamaa, Marias eget land."

7 augusti 07.00

På gården.

Alla var där. Officeren höll en lång politisk litania om de brottsliga fascistiska kapitalisterna, om alla brott som esterna begått mot mänskligheten, hur Estland provocerat Sovjetunionen -alla arbetares drömda stat, till att agera mot dem, hur Estland med hjälp av det likaledes fascistiska England och det sionistiska (!) USA försökt underminera det socialistiska Sovjetunionen och dess bundsförvant, det nationalsocialistiska Tyskland.

"Detta har fått vår lillefar, mänsklighetens välgörare Josef Stalin, att till det estniska proletariatet låta hälsa: frukta intet om du inte har stämplat mot det jordiska paradiset; men till er kapitalister och era lakejer säger han, världsförbättraren,: frukta allt.

Tyvärr har det estniska folket visat att det på egen hand ej klara att genomföra proletariatets diktatur, så vår välgörare har beslutat att sända goda sovjeter till hjälp att bygga socialismen. Dessa skall på grund av sina uppoffringar beredas bostadsyta i det befintliga bostadsbeståndet. Detta betyder att från och med nu gäller detta: varje person över arton år har rätt till 9 kvadratmeter bostadsyta. Det innebär att i befintligt bostadsbestånd, 10 lägenheter som tillsammans har en yta på 130 kvadratmeter skall inrymmas 145 vuxna. Att det nu, enligt stadsdelssovjetens beräkningar, endast bor 20 vuxna och nio barn i dessa hus är ett utslag av kapitalistisk utsugning. Vet ni hur många som behöver bostad i världen? Vet ni hur människor lever i de kapitalistiska länderna? Känner ni till hur kapitalisterna mördar proletariatets barn på gatorna? Inser ni nu att ni kommer vara med om uppbyggandet av det socialistiska paradiset?"

Officeren tystnade. Ingen sa något. En soldat började ropa "Hurraaaaa, hurraaa...!" Men han tystnade.
Då höjde officeren handen och ropade
"Josef Stalin! Hurra hurra hurra!"

Soldaterna föll in i ropen, men den skräckslagna samlingen av hyresgäster förblev tysta.
Soldaterna började slå och knuffa på dem som inte begrep att de var tvungna att delta i ropen. Då förstod de att det skulle vara livsfarligt att inte hurra. Tveksamt hördes dera rop bland soldaternas säkra, höga hyllningar till ledaren.

När det åter blivit tyst förklarade officeren att
"det är den lokala stadsdelssovjeten som fördelar bostadsytan. Ingen får hindra de nya boende att komma in i sin del av huset. Ägarfamiljen får 15 minuter på sig att hämta det nödvändiga och får sedan flytta in i en tillfällig bostad i källaren. Den f.d. ägaren får sedan ej lämna källaren förrän folkdomstolen kallar honom till förhandlingar. Stadsdelssovjeten kontrollerar husen och honom varje dag. Övriga avvaktar händelserna i sina bostäder varje dag och följer givna direktiv utan diskussioner. Några Frågor?"

Det sista måste ha varit ett sadistiskt skämt eller visade på total infantilitet; vid det här laget frågade man ingenting.

Husen vid Tartu Maantee 31 hade upphört att fungera som släkthem och privatägd hyresfastighet. Husen, som sedan 1902 skötts minutiöst, och som fortfarande efter 38 år efter uppförandet såg nybyggda ut, började sin socialistiska svanesång.

1905

Anna Lowisa

När man får egna barn, då kommer minnena från den egna barndomen tillbaka. Anna Lowisa hade nu tre egna barn. Tre egna små barn som är helt beroende av henne. Aldrig ska hon överge dem.

"Ett barn behöver sin mamma och sin pappa.. Hans är en sträng man, men han har ett gott hjärta. Kanske det är bra att han är en ädre mogen man en ung pappa kan ha svårigheter att ta hand om sina barn. Han är en god människa, som alltid tänker på sin hustru ioch sina barn. Gjorde mina egna föräldrar det? Hur kunde mamma resa från sina döttrar. När pappa dog träffade mamma en annan man. Hur kunde hoin besluta att följa honom så långt bort?" Hon tänker högt.

Anna Lowisa ser på sina barn som ligger i sina sängar. Tre små blonda barn. Riktiga lintottar alla tre. Meeri, den äldsta: klok, hjälpsam och redan duktig i skolan. Tiden går så fort. Elisabet är en lite allvarligare flicka. Duktig och hjälpsam, men hon har nog fått en hel del av Hans strävhet. Och så den lille Moritz. Alla måste älska denne lille lurifax. Så snäll och glad. Han kan lura alla att skratta. Till och med pappa Hans och storasyster Elisabet skrattar åt honom när han spelar pajas. Ett riktigt charmtroll.

Ibland tänker hon på Kaukasien där mamma och hennes små bröder finns. Vädret är underbart där, man går i sommarklänning året runt. Snart kommer nog mamma och hälsar på. Men bara hälsar på. Hon reser tillbaka till Kaukasien, landet där långt borta.

Så skulle Anna Lowisa aldrig göra. Hennes älskade barn. Hon log för sig själv och stängde dörren om de sovande små.

7 aug 1940 kl 08.00
Tallinn

Irina stod, oförmögen att inse vad som verkligen hänt, i sovrummet för att plocka fram de kläder hon av någon anledning behövde, hon mindes inte mer.

En soldat i hallen och ropade på ryska:

"10 minuter! Skynda på!"

Soldaten såg sig omkring. Det han såg var ett rum där kläder hängde på krokar, en avlång korridor avbröts av flera dörrar. Allt var rent och snyggt.

"Vem bor så här? Var det möjligen kungen av Estland? Aldrig hade han sett något liknande. Ändå sa man ju i Moskva att Ryssland var det bästa landet i världen."

Han såg sig omkring igen, en avlång korg, eller vad det var stod bredvid honom. Han drog ner byxan och kissade. - Det var paraplystället. -  Han funderade vidare.

Moritz packade snabbt och målmedvetet; bankböcker, pass, firmans tjänstekort, personliga handlingar från frihetskriget, en ask patroner, pennor, anteckningsblock, medaljerna, skjortor, byxor, pengar, kavaj. fotoalbum ...

Soldaten skrek att tiden var ute. Irina gick ut till honom och de talade ryska. Moritz såg att soldaten gjorde korstecken och böjde huvudet en aning.

"Fem minuter då" mumlade han "fem minuter."

Moriz första fru, Claudia, talade också ryska. Han undrade hur hon hade klarat situationen. De var jämngamla och hade gift sig i ungdomen. Moritz hade längtat så otroligt efter ett barn, och hon kunde inte ge honom det. Tanken på barnet hade oroat honom i flera år och förstört äktenskapet.
Claudia blev lätt uppjagad. Hur som helst var hon i säkerhet nu. De skiljdes 1935. Moritz köpte en hattaffär åt henne i Helsingfors, men hon vantrivdes i Finland. Sålde affären och köpte en på Strandvägen i Stockholm istället. Hon gifte aldrig om sig.
Nu hade han andra problem.

Sommar 1937
Pärnu

Irina och Moritz träffades i Pärnu på en semester 1937. Hon var årets Miss Pärnu och hennes bild fanns i de flesta affärsfönster i staden. Han stannade och tittade på bilden hela tiden tills hans vänner tröttnade på honom och sa:

"Tag kontakt med henne! Gör något!"

Det var inte särskilt svårt att få veta vem hon var. Hon var dotter till rektorn på Ryska skolan. Tja, han var inte bara det, han sjöng i kyrkokören i ortodoxa kyrkan också, ansågs trevlig. Enklaste sättet att träffa honom var att gå till Ranna Hotell, Strandhotellet, på lördagskvällen. Då satt han säkert i baren och pratade med vackra kvinnor och trevliga män. Irinas mamma var dotter till en metropolit; hon var inte i baren.

Huset där de bodde var inte svårt att hitta. Gatan bakom Ranna och huset med lökkupolerna. Det gick inte att ta fel.

Moritz tog sig i kragen och gick först till en blomsteraffär. Han beställde sjutton rosor (han hade fått veta att Irina var sjutton år), sjutton tulpaner och sjutton buketter med ängsblommor. Ängsblommorna sändes med bud till Irinas mor med "en förhoppning om ett sammanträffande för att diskutera en viktig fråga." Samtidigt skickade Moritz en kartong av Sakus bästa öl och en flaska snaps tillverkad i Tapa till hennes pappa.

Irinas mor, Jelena, kände till Tallinnbon Moritz. Han hade tillbringat flera semestrar i sommarstaden Pärnu. Hon blev smickrad. Det bestämdes en tid per telefon.
De sjutton tulpanerna hade Moritz med sig till Jelena tillsammans med en flaska Vana Tallinn, likören som alla drack, och en stor ask österrikisk choklad.

"Javisst skulle Irina få följa med Moritz till tedansen på Ranna."

Ranna Hotell

Irina hade tjuvrökt och druckit sig berusad på piren flera gånger tillsammans med syster Tatiana. Naturligtvis visste hon vad pojkar och flickor gjorde när de träffades, hon var ju sjutton år! Hon blev överförtjust när mamma sa att hon skulle gå på tedans med Moritz från Tallinn. Sjutton rosor fick hon också. Dock tyckte hon att han var lite, men bara lite, för gammal. Han var trettiosex år, inte helt okänd bland de semestrande kvinnorna, frihetshjälten. Yngst bland Kuperjanovs män.

Efter tedansen var de oskiljaktiga. 1939 gifte de sig. Det var ett sagobröllop. Först gifte de sig ortodoxt, med Irinas farbror som vigselförrättare, sedan gifte de sig lutherskt. Och festen varade i dagarna tre. Pappa Joseph sjöng och sjöng och sjöng, tills metropoliten hittade på att borgmästaren ville tala med honom.

Moritz sörjde att hans far Hans inte kunde vara med. Hans hade dött tidigare under året. Han hann träffa Irina innan han dog. Till en början hade han gnällt om att "det finns trevliga estniska flickor också. Vet du inte det?" Men när han hade bekantat sig med Irina lite mer slutade han gnälla.

7 augusti 1940 kl 08.10

Tallinn

Nu stod Irina gråtande, hulkande, förtvivlad:

"Vad ska jag ta med? Vad ska jag ta med? De här människorna kan inte vara normala!!"

Moritz hjälpte henne att packa ner lite kläder, smink och sängkläder. Sedan hörde de soldatens:

" Vi måste gå nu."
Irina och Moritz lämnade sitt hem för att flytta ner i källaren i sitt hus.

1930, Pärnu.

Så nyligen det var. Det var alldeles nyss. Hon satt i pappas knä. De hade avslutat middagen. Som vanligt var det massor av mat. Så var det alltid, och helst flera middagsgäster också. Sedan satte man sig vid bordet med samovaren och drack te och pratade.
Irina var 8 år den gången.

Pappa hade satt sig i älsklingsfåtöljen i vardagsrummet. Storasystrarna Zoia och Tanja satt vid lilla bordet bredvid och spelade kort. Rummet var så stort, tyckte Ira, de hade plats för allt möjligt här, både alla gäster och spel. Lillebror Ossi var som vanligt med mamma i köket. Man hörde hur det klirrade av glas och porslin. De diskade.

Pappa hade sagt till Ira när hon kom gående från matbordet:

"Kom lilla Ira, sätt dig här så ska jag berätta något för dig." Han lyfte upp henne i knät. Åh vad hon älskade de här stunderna. Han hade så mycket spännande och roligt att berätta.
"Har jag berättat för dig vad som hände en gång innan du var född? För tio år sedan."
"Vad då,pappa?"
"Har jag berättat om när mamma, dina systrar och jag, en kall vinterdag när luften stod alldeles stilla och hela världen var vit och vi åkte släde i Ryssland, och..."
"Ja, pappa, berätta igen!" sa Zoia och Tanja i munnen på varandra medan de lade korten åt sidan. Ira hann inte svara. Hon bara kurade ihop sig i pappas knä och visste att ... nu börjar det...

"Det var för tio år sedan när pappa var skolinspektör i tsarens skolor i den här sidan av det stora landet. Den här dagen var vi på inspektionsresa i den ryska delen av mitt distrikt. Jag hade tagit med mig mamma och flickorna för att få lite sällskap. Vi åkte släde genom skogarna från den ena staden till den andra. Genom skogar där trädens grenar hängde tungt ner av all snö. Stora snötyngda granar omgav oss nästan hela tiden. Vi hade många skolor att besöka, och klockan blev mycket. Vidare och vidare genom den vintriga naturen for vi, förbi skogar över höga berg och lägre kullar. Just den här dagen var vi ovanligt sena. Vi hade besökt en liten men välskött skola. Vi hade sagt farväl till de två lärarna som stått på trappan på det lilla trähuset och bugat. Mörkret föll. Hästarna var selade. Vi hade skinn att sitta på och skinn att lägga om oss. Jag klatschade igång hästarna. Facklorna på slädens båda sidor brann. Då. Just då. Hörde vi ett ylande."

Ira kröp närmare sin pappa, och systrarna drog efter andan.

"Ännu ett ödsligt, skrämmande ylande. Jag måste iväg. Jag hade absolut inget val. Ylandet hördes igen. Vargarna var med all säkerhet uthungrade. Snön dolde maten för dem. Jag piskade hästarna. De sprang så fort de kunde. Tänk på all snön. Det var inte så lätt för dem. Vargarna kom närmare. Och närmare. Vi kunde se dem där borta. De där lömska djuren skymtade mellan träden. Jag sa åt mamma när de kom närmare att kasta ut provianten vi hade med oss. Kanske skulle de stanna för att äta. Men inte. Två av dem började springa runt vår släde. Jag bara tänkte på att jag måste skydda våra barn! Jag riktade piskan mot vargarna och slog dem varannan gång och hästarna varannan. Det gjorde nog ont, för vargarna tappade fart. Men de var snart ifatt oss igen. Snöret på piskan la sig om halsen på den ena vargen. Huvudet for åt ett håll och kroppen föll ner i snön. Den andra vargen stannade och deras kumpaner sprang fram till den döde. Jag klatschade hårdare på hästen och han satte iväg fortare och fortare. Vi fortsatte vår färd och kom fram nästa skola där vi skulle övernatta.

Det, mina flickor, det var ett riktigt äventyr, som ni vet är alldeles sant."

Ira höll armarna hårt om pappa. Hon hade hört historien förr, flera gånger, och hon visste att det var alldeles sant. Mamma hade sagt det också. Men hon blev lika rädd varje gång i alla fall. Ändå tyckte hon att det var så härligt när pappa berättade.

Mamma kom in med rynkad panna och höll Ossi i handen.

"Har du nu berättat hemska historier för flickorna igen! Du vet ju, att då har de så svårt att somna."

"Jag tycker att barn ska veta att det inte alltid är så enkelt här i världen. Bara om man tänker efter noga lyckas man klara av sina svårigheter."

Pappa lät väldigt bestämd. Men övergick till att sjunga istället, Ingen annan hade en så vacker röst som pappa.

Varje söndag sjöng han i kören i kyrkan. Mamma och alla barnen var alltid där då och knäböjde, gjorde korstecken, bad och gjorde korstecken igen. Mamma tittade alltid oroligt mot kören där uppe på deras läktare för att se att pappa inte gjorde något tokigt. Han brukade sjunga bättre och bättre vartefter gudstjänsten fortsatte. Ira förstod aldrig varför. Hon bara älskade sin pappa. Och ingen sjöng så vackert som han.

Efter gudstjänsten gick de alla tillsammans hem igen till huset med lökkupolerna, bostaden för rektorn i ryska skolan. Numera var pappa rektor och inte skolinspektör. Estland var fritt! Mamma var lärare i matematik och estniska. Det var inte så vanligt att mammorna arbetade, men Iras mamma hade tvingat sig till utbildning. Hon hade väl bråkat och skrikit tills föräldrarna inte orkade stå emot, kan man tro. Hennes syster var sjuksköterska, och det var en bra utbildning för flickor. Men lärare. Det var ju pojkarna som skulle bli lärare på den tiden. På tsarens tid. Vad skulle Ira välja för yrke? Konstnär? Skådespelare? Man får väl se. Numera får man välja vilket yrke som helst.

aug. 1940, källaren

Källaren i stenhuset på Tartu Maantee 31 var en aning annorlunda. En källare ska väl vara en källare och inget annat. men Hans såg möjligheterna när han byggde sina hus. Hans var av bondsläkt, och då vet man att de största och viktigaste utrymmena var lada, redskapsskjul, verkstad, visthusbod o.s.v. Han ville använda sin källare så effektivt som möjligt. Dessutom hade han ju två hus. Han ville använda dem båda så, att det alltid fanns möjligheter för lager och verktyg; alltid ska man genast kunna reparera när något hände i hans hus. Han ville ha det rent och snyggt, eller snarare perfekt. Han var sådan. Sprucket porslin lagades omedelbart. Lampor i hallar eller på gården byttes så fort de slutade fungera. Gångjärnen hann knappast börja gnissla innan de smordes.

Allt detta sköttes av gårdskarlen Vello, som var en lika stor pedant som husets ägare. Det var källarområdet som han var kung i. Få tilläts gå dit. Bland hyresgästerna och ägarfamiljen fanns två olika åsikter: antingen jämfördes källarna med de kliniskt rena bårhusen eller de kliniskt rena operationssalarna. De var bara överens om att det var rent. Medan Herrn ännu orkade, arbetade han och Vello sida vid sida i den lilla husverkstaden. Herrn snickrade alla vackra ekdörrar till husen och ledstänger, fönsterkarmar gjorde de tillsammans medan de pratade om Gud och den lille slarvern Moritz.

Ingenting av detta kände soldaterna, sovjeterna till. För dem var en källare ett ställe dit all möjlig smuts av alla slag kastades ner. En som bodde i en källare, han var lika mycket svin som svinen själva.

Vello var så chockad att han inte riktigt förstod vad soldaterna talade om. Tigande lyssnande han på när officeren sa att han, Vello, som de trodde var dömd till ett riktigt svinliv i källaren skulle flytta upp i ägarnas fina lägenhet. Han skulle få 9 kvadratmeter där. Han skulle bo där i fortsättningen och slippa bo i skiten. Där skulle istället kapitalistsvinen bo tills folkdomstolen bestämde något annat. Vello däremot skulle väljas in i hussovjeten och vara ansvarig inför stadssovjeten. Han skulle dessutom vara lägenhetsfogde i den lägenhet han bodde i. Vidare skulle han se till att svinen i källaren fick en matranson på 1500 kalorier per dag; varken mer eller mindre.

Det märkliga var att ingen av soldaterna gick ner och inspekterade källaren. Det behövdes inte, de visste hur det såg ut i sådana utrymmen förstås.

Vello, gamla karln, snart 60 år, var förstummad. Han som troget i hela sitt liv gått i kyrkan, han som alltid arbetat, först som byggnadsarbetare när de här husen byggdes och sedan skött sitt arbete som gårdskarl åt Hans och hans familj, han tvingades nu iväg från sin lilla fina lägenhet i källaren till en del i ett rum med en massa andra människor där uppe i trähuset. Han som alltid varit så nöjd med sin lilla 50 kvadratmeters lya. Han hade vardagsrum med en liten skrivhörna där hans radio stod, ett sovrum som var 12 kvadratmeter stort, kök med matplats och eget wc med badkar. Allt detta måste han tydligen lämna. Han som tyckte det var så skönt på kvällen när han lagt sig på soffan och tittade ut genom fönstret på alla ben som gick förbi. Han brukade föreställa sig människorna bara genom att se benen. Ibland kunde han se att folk grälade, ibland var det unga människor som dansade fram. Det var som att gå på bio. Vad kunde man göra där uppe i trähuset? Ingenting såg man. Inga fönster vetter mot gatan.  Hela hans liv var på väg att förändras av de här galningarna. Hela hans liv. Han kom plötsligt att tänka på när han ertappat den lille Moritz med kamrater i grovduschen vid entrén där han brukade skölja av sig efter ett smutsigt arbete; de var berusade, småpojkarna! Det fick inte komma fram till Herrn. Då skulle den lille stackaren råka så illa ut. Ja, eller den gången han fick en utskällning av Herrn för att det inte var städat. Han hade hittat en fimp på källargolvet! Det var naturligtvis den lille sonen som kastat den där. Vello sa inget den gången heller. Han plockade upp fimpen och skurade av golvet istället.

Att sovjetiska soldater skulle genomsöka källaren efter motståndsmän fyra år senare, det kunde man inte veta då 1940. Ännu var källaren fredad.

7 aug 1940 kl. 12.00
Tallinn

Tallinn, 1940

De satt i Vellos kök i lägenheten i källaren och åt sin lunch. Moritz, Irina och Vello. Det fanns fortfarande mat i hans förråd, så de kunde äta som vanligt den här dagen. Spända och trötta lyssnade de på nyheterna på radion. "Alla ska bege sig till sina arbetsplatser i dag." Gårdagens propåer hade tydligen missförståtts eftersom så många inte anmält sig hos de ansvariga som den nya regeringen utsett på alla arbetsplatser. Om någon uteblev var det den ansvariges skyldighet att meddela detta vidare, och ett straff skulle utdömas. Polisen hade förlorat sina rättigheter att utföra några sysslor. Numera var det milismän som skötte straff och fängelser. Alla milismän talade bara ryska. "Zjdanov, länge leve honom hurra, hurra, hurra, Stalins högra hand kommer hålla ett viktigt tal i kväll klockan sju. Alla beordras deltaga."

Det var vad esterna fick veta. Ingenting om kriget, ingenting om Finland. Nyheterna avslutades med Internationalen och Vello stängde av.

Moritz föreslog att han och Ira sover i köket, men Vello menade att han var tvungen att sova i lägenheten där uppe, så det var lika bra att de sov i hans säng.
"Vänta. Den gamla dubbelsängen från gamle Herrn står ju här i ett rum. Kan vi hjälpas åt att bära in den? Då sover ni bättre."

De hjälptes åt att bära bort Vellos säng, och Irina blev verkligen förvånad när hon såg hur rent det var också under sängen. En tröst i eländet var att lägenheten de skulle bo i var så ren.

När Vello gått sjönk de ner på sängen och andades ett tag. Tankarna måste fokuseras på dagen. Moritz måste tänka ut en lösning på deras situation. Det var inte för detta han hade riskerat sitt liv i Frihetskriget. Då, när han bara var sexton år. Han strök några tårar från kinderna med sin skjortärm.

8 aug 1940 kl.02 .00

Tallinn

Moritz kunde inte sova. Hur ska man kunna det när man inget vet om morgondagen. Han visste att flera av tallinnborna blivit skjutna i skogen. Han visste att bara ha varit frihetssoldat var tillräckligt för att döda honom. Han var dessutom förmögen. När och hur skulle det ske? Och den lilla unga Irina bredvid honom i sängen. Vad skulle hända med henne? Han steg upp ur sängen och vandrade fram och tillbaka i den lilla lägenheten. Det var tyst på gatan. Människor sov tydligen i alla fall. Trots allt som hänt. Visst visste han att friheten alltid var i fara. Hans Estland hade farliga grannar. Stora mäktiga hungriga björnar och vargar, som bara ville sluka det lilla lammet. En gång för tjugo år sedan hade de chockats över att några små oskyldiga lamm slagit ut dem från sina marker. Ett försök hade björnen gjort att ta tillbaka detta lilleputtland, men inte lyckats. Det var 1924 när kommunisterna försökt ta tillbaka Tallinn. Tack och lov hade det inte lyckats.

Moritz hade deltagit i uppbyggandet av Hemvärnet- Kaitseliit. Han var helt övertygad om att det var det viktigaste att arbeta med. Hemvärn och militär. Faran fanns hela tiden. Det var väl bara frågan om vem som skulle vinna. Tyskland eller Ryssland. Nu arbetade de ihop som vänner. Stalin och Hitler, vilka vänner!

Och så esterna som var kommunister. Hur tänker de? Är de galna. Förstod de inte vad som skulle hända. Ville de verkligen att esterna skulle mista sin frihet? Vill de att deras landsmän ska dödas? Vad vinner de med det?

Moritz hade sett så mycket när han som sextonåring gett sig ut i frihetskriget. Han hade naturligtvis inte pratat med sin älskade mamma eller sin stränga pappa om det innan han gav sig iväg hemifrån. Hon hade förbjudit honom. Han hade följt Kuprijanov. Hans armé av de tuffaste soldaterna hade tagit emot skolpojkarna i sina led. De var fler. Det blev meningsfullt för dem att slåss. Att riskera sina liv för detta som de hört sedan de var små. Det som alla arbetat för så länge. Friheten. Om inte de kämpade, vem skulle då göra det?

Tankarna gick. Han kände att han måste rädda Irina. Han måste också rädda sin mor, sina systrar och det unga hembiträdet som arbetet åt president Päts. Hon hade kommit springande hem till dem när presidenten togs till fånga.

Han skulle överleva detta och få det barn han så hett längtade efter. Han måste hitta en utväg. De måste komma bort från det här fängelset. Men hur? De var vaktade hela tiden.
Han satte sig och tittade ut genom källarfönstret. Det fanns en utgång till, kanske soldaterna inte kände till den. Han hade inte sett någon på den sidan huset. Vid källardörren stod nog en soldat på natten också eftersom han sett en soldat där hela dagen och kvällen.

Moritz gick fram till Irina som låg och sov. Tänk att hon kunde det. Han såg ömt på henne. Smekte hennes mörka hår. Hon öppnade ögonen och såg frågande ut.
"Kom vi ska rymma. Jag vet hur vi ska göra." sa han och tog henne i armen så att hon satte sig upp.
De klädde sig. Tog sina väskor som de inte packat upp. Han gick fram till den bevakade källardörren. Pratade högt så soldaten skulle höra att han var där. Tog Iras hand och sprang fort mot den andra dörren på gaveln. Öppnade först bara en springa. Såg ingen där. De slank snabbt ut. Höll sig tätt mot väggen och smög ut på gatan. Tänk att det var så lätt!

"Vart ska vi ta vägen?! frågade Irina fortfarande skrämd i ögonen.
"Lugn", vi börjar med att gå till Ennos bar.
"Inte ska vi gå till en bar nu!"
"Jo, ingen går väl på en bar en sådan kväll som den här. De letar inte efter oss där. Dessutom är det en god vän som har stället."

De gick nu så obesvärat som möjligt för att inte väcka några misstankar.
Det var inte långt till baren. Några trähus bort på Tartu Maantee bara. De slank in och Moritz frågade genast efter Enno.

"Han kommer snart. Ni kan vänta i hans arbetsrum".

Den unge mannen bakom bardisken förstod nog vad det gällde. Han hjälpte dem in i rummet och stängde dörren efter dem och fortsatte arbeta.

Moritz kände sig ändå lugn. De skulle inte vara saknade förrän nästa dag. Ingen av de där förintelsemännen skulle vilja dem något under natten.

8 aug 1940

Tallinn

Moritz och Irina väntade i Ennos arbetsrum. Moritz såg alldeles lugn ut när han betraktade Irinas rodnande ansikte. Hon var rädd. Naturligtvis var hon rädd. Han måste vara stark även om han visste att deras liv var i fara. Man kunde inte veta vad dessa galningar skulle göra. Han lutade sig bakåt i stolen. Såg sig omkring i rummet. Enno Pärt hade ett skrivbord. Inte stort, men tillräckligt för hans skrivarbete. Han tog tydligen emot kunder här inne. Han och Irina satt runt ett litet bord där han placerat några vackra glas på en silverbricka. Elegant. Genom de vita, vävda linnegardinerna såg de stadslivet. Som i deras egen lägenhet. Hur var det där nu? Hade deras saker flyttats ut eller använde de främmande människorna deras tillbehör, deras kläder? Det var egentligen ointressant just nu, men så var det.

Dörren öppnades och Enno kom in. Han såg på dem med oro i blicken.

"Vad har hänt?"

"Vi är på flykt. Vi måste härifrån. Galningarna har tagit våra hus och vi vet inte vad de tänker göra med oss."

"Ni måste bo någonstans. Någonstans där ni kan vara säkra. Jag har ett sommarhus i Nõmme. Ni får bo där." Han försökte låta säker på rösten. De fick inte tappa fattningen nu. Världen omkring dem var i kaos. Borta var det land de levt i de senaste tjugo åren. Så fort det gått. Nej, inte landet, inte människorna.

Moritz och Irina hade tagit sina väskor och lämnat Ennos bar. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. Människorna började lämna sina arbeten och gatorna fylldes av folk. De tittade ner för att inte möta någons blick. De var på väg till stationen.

Det samlades många skrämda människor på stationen. Soldater blandade sig med dem. Nu fick de inte bli avslöjade. De visste inte om de här soldaterna varit på Tatu maante föregående dag. De vågade inte titta efter.

Tåget kom. Det fylldes snart av passagerare och startade sin väg ut ur huvudstaden. Det var varmt. Folk svettades av oro. Ingen sa något.

Moritz och Irina steg av när tåget stannat vid Nõmme station. Många andra gjorde detsamma.

Två män med mörk min och skinnrock kom emot dem. Moritz stelnade till. Var det dags nu? Han kastade ett öga på Irina, men hon tittade åt ett annat håll. Han låtsades ha smuts på byxan; böjde sig och torkade av byxbenet. Då passerade männen honom. Han andades ut. Men kunde inte låta bli att titta hastigt bakåt. Då såg han hur de här mörka männen sa något till en ung man. Mannen började svara, men hann inte säga något förrän de båda männen skjutit honom. Den unge mannen föll handlöst ner på perrongen. Många människor drog efter andan på samma gång.

”Det är Juhan!” Irina skrek till. Men tystnade lika fort. Inte låtsas om. Fortsätt framåt. Framåt.

Juhan var gift med Irinas kusin Nilla sedan ett par år. Han hade nyss avslutat sina juridikstudier och praktiserade på ett advokatkontor i Tallinn. Nu var han död.

”Stackars Nilla. Vem ska berätta detta för henne?” Tankarna gick runt i Irinas huvud. Men hon måste gå. Gå. De fick inte lägga märke till henne.

Juhan lämnades där på perrongen. Ingen vågade göra något och marodörerna hade redan gått därifrån. Vad Irina inte visste då, det var att de gick direkt hem till huset där Nilla och Juhan bodde och hämtade Nilla för deportation till Sibirien. En familjemedlem var lika pestsmittad som den som bestrffades. Hur då pestsmittad? Fråga inte. Det bara var så.

Nõmme är numera en förort till Tallinn. På den här tiden låg villastaden en bra bit ut på landet. Det passade Moritz bra.

Stugan var målad i brun bärnstensfärg. Lagom stor för dem och modernt utrustad. "Det går bra för Enno." tänkte Moritz.

Vad skulle de göra? De bar in sina väskor och packade upp. Det fanns plats i garderoberna för deras behov. De hade verkligen inte mycket med sig.
Sovrum, vardagsrum, kök, farstu och en vind. Kanske var det 70 kvadratmeter. Hur som helst var det med än hyresgästerna i Tallinn skulle få att leva i. En trädgård med äppelträd fullt av frukt. Fick de inte tag på något annat att äta, kunde de alltid äta äpplen.

Trodde de.

Nõmme

De ansträngde sig att leva så normalt som möjligt. De klädde sig enkelt för att inte väcka uppmärksamhet när de gick till affärer eller bara tog en promenad. De bestämde sig för ett namnbyte för att inte avslöjas. De tyckte att Pirn var ett bra efternamn. Moritz och Irina Pirn.
Många år senare skulle Irina säga att det var nu Moritz blev gammal. Hon var en ung flicka, 18 år och han var tjugo år äldre. Hon gifte sig med en vital, livfull och generös man som plötsligt blev gammal.

De hade kontakt med Tanja, Iras äldre syster. Hon hade kommit till deras hus efter att Irina och Moritz lämnat det. Hennes svärföräldrar hade deporterats till Sibirien eftersom de var kapitalister, d.v.s. de ägde ett stort bageri i sommarstaden Pärnu. De hade många anställda och levererade sina varor över hela Estland. De hade hämtats en dag när båda var hemma. Fick tjugo minuter på sig att packa vad de behövde. Till vad? Det fick de inte veta förrän de var på väg mot deportationsorten. Tanja och hennes man hade varit på besök hos hennes föräldrar när det hände. De kom hem till sitt hus, fick veta vad som hänt. Hennes man hade snabbt tagit bilen och försökt hitta dem, men de hade redan lämnat Pärnu och kommit så långt att han aldrig fann dem. Han packade en egen väska och begav sig iväg till skogen för att kämpa därifrån. Han måste få hem sina föräldrar! Tanja vågade inte heller vara i bostaden. Ingen visste vad som kunde hända. Det fanns ingenting liknande som hänt i landet. Alla var i chock. Hon tog deras lille son med sig på tåget mot Tallinn. Hon skulle söka skydd hos systern och svågern, och när hon kom dit till deras hus. Då var de försvunna och främmande människor hade flyttat in. I Iras och Moritz sovrum bodde en arkitekt från Leningrad med sin hustru, sin älskarinna och sin svärmor. Alla talade bara ryska. I ett annat rum bodde en annan rysk familj,. I det mindre rummet bredvid köket hittade hon familjens hushållerska och president Päts hushållerska, som kommit springande hem till dem när presidenten fängslats. Tanja hade inget val. Hon flyttade in i det lilla rummet med sin son.

Saker och ting hade förändrats. Hon sa till ryssarna i lägenheten att hon var ryska, och de kommenterade det inte. Ida, familjens hushållerska, hade lyssnat på kommunisternas tal, och tyckte att det lät rätt. Hon var lika mycket värd som alla andra människor. Att det inte stämde det där att hon blev illa behandlad glömde hon tydligen bort. Hon hade blivit kommunist, så Tanja kunde inte prata med henne längre. Men det som var allra värst. Det var när hon gick in i badrummet. De här bildade ryssarna visste inte hur man använder en toalett. Badkaret var halvfyllt med vatten och bajs. De använde badkaret till toalett! Stanken var outhärdlig. Tanja har alltid varit en människa som visat vad hon tycker, och den här dagen skrek hon ut sitt hat till alla människor som förstörde hennes liv! Hon kom ut ur badrummet. Ida såg på henne med förskräckta ögon. Arkitekten tittade ut ur rummet och sa ryska svordomar. Tanja förstod att hon måste därifrån också. Hon tog snabbt sin sons hand, sin väska, som hon aldrig packat upp och rusade iväg till tåget.

Till Nõmme. Till Irina och Moritz.

Hon berättade om sin situation medan tårarna rann och Irina hade lillpojken i famnen för att trösta honom också.

"Självklart får ni plats här!" sa Moritz.

Det var natt. Klockan var över två. Tanja och den lille Vello låg och sov. De hade ordnat en sängplats för dem i vardagsrummet. Tanja var som vanligt högljudd och uppskärrad. Hon behövde så lite för att bli det. Men den här gången var det inte lite. Det hela var fruktansvärt.

Moritz vred huvudet för att se att Irina sov. Han tyckte han kunde höra det på hennes andning, men ville vara säker. Han kände att han i lugn och ro måste gå igenom vad som hänt dem.

När han gifte sig med den unga Irina såg allt så lovande ut. Han hade drömt om en son inom en snar framtid. Allt såg så ljust ut. Så kom september 1939. Polen attackerades från två håll. De stora makterna kunde inte hålla sig borta från det landet som aldrig fick någon lugn och ro. De där två rikena som alltid måste visa sin makt och göra sina länder större. Naturligtvis hade de känt sig lurade på områden när Estland och Lettland lyckades slå sig fria. Hade de kunnat föreställa sig att de två små lilleputtländerna skulle klara dem? Även om de själva var sargade av ett stort krig. Moritz hade ju deltagit. Trots att han bara var sexton år och fortfarande gick i skolan. De var flera klasskamrater som gett sig iväg samma kväll. Han hade inte vågat berätta för sin stränga pappa eller sin snälla, hjärtevarma mamma vad han tänkte göra. De hade aldrig tillåtit det. Aldrig. De hade istället blivit tvungna att acceptera faktum. Han hade gått in i Kuprianovs bataljon. Magister Kuprianov, läraren i Tartu, som hade fått med sig många elever från sin skola också.

Naturligtvis var det värre än han kunnat föreställa sig. Han försökte låta bli att tänka på vad han sett. Och gjort. Det som händer i krig måste bort ur hjärnan! När det kommer flera tusen skrikande män ur buskarna, då måste man skjuta, inte tänka. Inte fråga sig vem det var man dödade. Inte tänka på motståndarens familj. Bara skjuta. Det är han eller jag. Rättare sagt: De eller jag. De var så många. Ryssar och tyskar. alltid samma fiender. Ryssar eller tyskar.

Moritz enda önskan var då, och är fortfarande att leva i sitt land, med sina fränder, på det sätt som de själva skapar. Ett estniskt liv. Ingen visste med säkerhet vad det skulle betyda, men de hade förberett sig så länge. De kunde sköta sig själva utan främmande makthavare.

Hela Moritz vuxna liv hade han levt i frihet. Pappa berättade ibland hur det varit under tsaren. Inga pengar. Arbete. Arbete. men de hade varit fria män. De hade skapat en god miljö för sina barn. Tänk att det var alltid barnen det gällde. Då som nu. De hade alltid ett hopp om att barnen skulle få ett bättre liv. De fick gå i skolor, högskolor under den fria tiden. De fick utbilda sig. Det var en stor vinst. Tidigare generationer hade aldrig fått välja yrke själva. Det hade bara handlat om att arbeta åt sin godsherre. Bara slava åt honom. I unga Irinas familj hade alla män blivit präster i ortodoxa kyrkan. Det var ett sätt att få en utbildning och slippa slava hos en herre. Hur kristna de var, var det ingen som frågade efter. Men sanningen att säga verkade hennes morfar och farfar vara trevliga människor, som kunde skratta och skoja. Morfar var metropolit. Han hade lyckats bra.

Moritz vände sig i sängen. Irina sov fortfarande. Han ville gå upp och ta sig något att dricka, men var rädd att väcka henne. Hon låg med sitt mörka lockiga hår på kudden med munnen lite öppen. Hon var så gudomligt söt. Hur skulle hennes liv bli? Och den son som de skulle få. Han visste att det skulle bli en son. Självklart! Alla män måste ha en arvinge. Hans far hade brutit upp från bondelivet redan före friheten. Han började bygga deras nya liv redan under de första åren på det nya århundradet. Visserligen hade han fått vänta på sin son. Först kom de två flickorna, men sedan föddes han, Moritz. De hade döpt honom i den landsortskyrka som de tillhörde tidigare och där hans släkt fortfarande levde, Ambla kyrka.

Ambla kyrka.

Livet i det fria Estland hade varit spännande. Varje dag var man glad över att andas fritt. Han hade verkligen tänkt så varje dag. Kanske för att han stridit för det. Det är klart att han hade haft motgångar, han som alla andra. Det var så sorgligt när äktenskapet med Klaudia tog slut. Hon var ett bra fruntimmer, men kunde inte få barn. Kanske var det därför det tog slut. Han längtade så intensivt efter ett barn. Hon fick ta med sig allt hon ville ha från deras hem. Hon fick välja själv. Han kunde alltid köpa nytt. Det var inte så noga. Han köpte henne en hattaffär i Helsingfors. Hon var intresserad av kläder, så det passade henne bra. "Jag gjorde vad jag kunde. Jag ville inte förstöra något för henne."

Sedan gifte han sig med Irina.

Därefter kom begäran från ryssarna. Då var det slute på friheten! De ville ha baser för sina soldater i vårt land. Och i Lettland. Moritz har försökt förstå varför president Päts gick med på det. Hade vi inte soldater? Jo. Moritz själv hade vara med om att bygga upp hemvärnet. Han visste att de kunde göra mycket nytta i försvaret. Estniska militärer var skickliga. Men kanske tänkte Päts att nu var inte ryssarna upptagna av annat. Nu kunde de gå in med en armé till antalet större än hela det estniska folket. Kanske var det så. Och Storbritannien var upptagna av annat. De hade inte tid att hjälpa esterna. Men bara ge upp efter allt de kämpat för. Släpper man in ryssarna i landet, då tar de allt. Ge dem en fingertopp och de tar hela kroppen. Och detta hemska val. Herregud! Numera vet vi i det här landet vad ett fritt val är! Vi ser när de manipulerar.

Han måste ha somnat. Han hörde prat från köket när han tittade upp. Irina och Tanja höll på med frukosten. Det kändes nästan som vanligt. Men inte riktigt ändå. I vanliga fall var det Ida, hembiträdet som gjorde frukosten åt familjen, och Irina och han kunde ligga och ha det skönt en stund till. Lille Vello var också vaken. Hur länge skulle han orka med det här märkliga livet?

"Kom nu Moritz. Frukosten är klar." Irina tittade in i rummet.

Han steg upp. Gick in i badrummet och tvättade av sig. Klädde sig. Han var en mycket prydlig människa, som dessutom hade en firma som handlade med kläder. Det här livet i flykt fick inte ändra på något. Han måste försöka leva så vanligt som möjligt, annars vet han inte om han klarar påfrestningarna. Han tänker på sin mamma. Hans lilla snälla mamma, som förlorade sin mamma till Kaukasien innan hon var vuxen. Skulle hon förlora sin son nu? Han måste rädda henne från lidande. Det var helt enkelt hans plikt nu när fadern var död.

I köket satt de två systrarna och småpratade. Vello åt i förundrad tystnad. Moritz satte sig och betraktade de två unga kvinnorna en stund. Ingen skulle gissa att de var systrar. De var så olika. Irina var mörkhårig och såg så ryska ut medan Tanja var en typisk estländska med sitt nordiskt blonda hår.

"Vad tittar du på?" Irina tyckte att han såg ogillande ut. "Är jag inte tillräckligt finklädd?"

"Nu missförstår du. Jag beundrar två vackra flickor. Två vackra unga kvinnor i Nõmme, som borde vara någon annanstans. Har ni sovit gott?"

Jodå, det hade de. De vaknade ungefär samtidigt. Gick upp och började med frukosten medan de diskuterade vad som hänt de senaste dagarna.

"Tanja säger att när de kom hem från besöket hos oss sa deras hembiträde att de vaknade av att det bultade på dörren på natten. Alla gick ner för att se vad det var för oväsen. Några män i uniform och kalasjnikov tog några snabba kliv in i huset och röt:

´Var är husfolket?´

´Är det mig ni söker?´ frågade Tanjas svärfar.

´Ni ska packa vad ni behöver för en tid och komma med här. Ni och er fru. Är någon annan i familjen hemma?´ Soldaten lät definitivt inte vänlig. Det var en order inget annat.

´En tid? Vad betyder det?´ Nu lät han osäker. ´Nej, det är bara vi här. Ni kan titta efter själva.´

´Då så. Om tjugo minuter lämnar vi det här huset vare sig ni har packat eller inte!´Soldaten vände sig till en annan soldat: "Sök igenom huset!"

Mer var det inte. Ingen mer var hemma, så det fanns ingen att hitta. De packade varsin väska, och blev skjutsade därifrån i en lastbil. På flaket!"

"Stackars svärmor! Jag tänker på henne hela tiden." Tanja suckade djupt. "Jag vet inte om jag är glad att vi inte var där. De behöver oss nog. Var de nu är."

"Jag blir så förbannad!" sa Moritz med skärpa. "Ivan IV skickade ester till Sibirien på 1500-talet. Han fick tillnamnet "den förskräcklige". Vad ska man kalla de här idioterna! Varför i helvete gör de sådant? Är de människor, eller någon sorts djur?" Moritz gömde ansiktet i händerna. "Jag trodde vi aldrig mer skulle behöva vara med om något sådant. Vi är ju ett fritt folk i ett fritt land. Hur kan några ester gå med på detta?"

Det kunde man verkligen fråga sig. Det estniska kommunistpartiet var så fantastiskt litet, och ändå hade de fått makten. "Vad säger de nu, Lauristin, Vares och de andra. Var det verkligen det här de ville? Och de som gått med i den där förintelsebataljonen? Förstår de vad de gör? De håller på att döda esternas framtid. Vilken poet. Vares. Han bör väl kunna tänka."

Irina såg förundrat på honom. Visst hade han all anledning att vara förtvivlad. Det var de alla i rummet, men hon hade aldrig hört honom svära. Han var aldrig arg. ”Allt ordnar sig!” var ett valspråk för honom.

”Har någon hört något från Nilla?” (hustrun till mannen som blev skjuten på stationen när de kom till Nõmme), frågade hon.

”Ja sa Tanja. ”Hon är borta. Troligtvis på väg till Sibirien.”

”Det är just det. Vad vinner de här idioterna på att mörda och skicka bort folk för att dö?” Moritz lät lika upprörd som förut. ”Vad är det för god ideologi som ligger bakom? Vi kämpade för ett fritt land där alla skulle få leva. Där alla skulle få det så mycket bättre. De som ville fick studera. De som ville leva på landet fick jord till det. Bara man vill leva bra, så har man möjligheter. Varför ska man döda? Vi är ju inte i krig. De har tagit oss. Satt estniska idioter till regering. Johannes Vares. En bra man. Trodde vi. Nu leder han ett land som är på väg att dö. Vad är det han tycker är så bra? Inga fria val. Mord, arkebuseringar och död. Vad är det som är bra?”

”Ska vi äta nu?” Irina måste få tänka på vardagliga saker. Det går inte att gräva ner sig. Det blir bara värre då.

De bredde varsin smörgås. Drack sitt kaffe och Vello som suttit tyst hela tiden hade svårt att tugga. Rågsmörgåsen växte i munnen på honom.

Tanja såg på honom. La sin hand över hans och försökte prata om annat.

Samtalet övergick till vad de skulle äta till middag, och Moritz ansträngde sig att lugna ner sig. Den dagen militären kommit till hans hus hade Estland officiellt blivit en del av Sovjetunionen. Det måste finnas en lösning. Andra stater kan väl inte acceptera det här. I dagens värld kan man väl inte ockupera andra länder hur som helst. Han kunde inte riktigt släppa tanken att det inte var detta de riskerade sina liv för, då, i frihetskriget. Så många inte bara riskerade livet, utan förlorade det också. Flera av hans klasskamrater hade dött. Han måste tro att det inte var förgäves.

Det var inte farligt för dem att vara utomhus bland folk. Någon arresteringsorder hade de inte hört talas om, och nu hade de nya namn, så det var inte lätt att hitta dem. De skulle bara undvika att vara på något ställe där de brukade vara tidigare. Det skulle ha känts skönt att sitta i Karlikyrkan på en gudstjänst för att lyssna på prästen och sjunga med i de gamla psalmerna. De hade en egen bänk längst fram i kyrkan, men det var väl självmord att gå dit. Det var som att säga ”Här är vi. Kom och ta oss!”

Moritz tänkte också att allra enklast var det om Tanja gick ut och handlade eftersom hon var bosatt i Pärnu, säkert 12 mil, kanske 13, härifrån. Ingen känner henne, ingen kan skvallra. Det kunde inte vara många i Nõmme som kände Irina heller, de hade inte varit här sedan hon flyttade till Tallinn. Hittills hade det gått bra när de varit ute, men det syns inte utanpå vilka som är beredda att skvallra på andra. Det sas att "de röda" utövade utpressning mot esterna. ”Om du inte berättar om förrädare skickar vi dig till Sibirien!” Och förrädare… Vem bestämmer vem som är förrädare? Eller Vad bestämmer att någon är förrädare? Allt var så osäkert numera.

…..

De levde nu i det lilla sommarhuset. Irina tyckte det var jobbigt, det hus hon växt upp i hade varit mycket större. Trösten var väl att hon hade Tanja och lille Vello där också, inte bara Moritz.

En dag hade en främmande man knackat på. Han var bror till Juhan, som ägde huset de bodde i. Han hade också flytt från hemmet.

”Jag är ägare till en köttaffär i Tallinn” berättade han, när de satt och drack kaffe och bekantade sig med varandra. ”Har ni varit där? Den ligger vid Rådhuset. Jag hade många kunder. Parlamentet brukade komma in och handla. Ledamöterna alltså. De uppskattade min affär eftersom jag är noga med att allt ska vara färskt och av bästa kvalitet.”

”Självklart” sa Moritz. ”Vem jobbar inte så?”

”Jo, det är väl sant, men ibland tvivlar man… Nu ska ni få höra vad som hände häromdagen. Det var två ryska officerare som kom in. De tittade först på allt jag hade att sälja, sedan frågade de om de fick köpa 250 gram av min rökta korv. Och det fick de förstås. När jag packat in den i papper frågade de om de fick köpa 250 gram till. Jovisst, sa jag och gjorde ett nytt paket korv till dem. Då tittade de på mig och frågade om de fick köpa ytterligare 250 gram. Ni får köpa hur mycket ni vill, sa jag. Då tog de hela korven. Märkligt, eller hur?”

”Ja”, sa Moritz. ”I Ryssland där allt ska vara så bra, där får man inte köpa vad man vill. Allting är begränsat. Jag har kontakt med några ryssar i mitt företag, så jag får höra ibland. Men de vågar inte berätta så mycket. Det är farligt. Allt är farligt där.”

”Vet man vad som hänt president Päts?” frågade Tanja. ”Jag har inte hört om han är i Estland fortfarande.”

Moritz skakade på huvudet. ”Nej, det har inte sagts något om det.” det är väl inte så många som vet. Allt är så hemligt i helvetet.”

”Ja, så blev man då sovjetmedborgare.” Priit, Juhans bror, suckade. Och inte får man säga herr och fru längre. De ändrar på våra liv ända in i detaljerna! Kamrat, va! Och så tog de min affär. Jag kan vara glad att jag lyckades smita därifrån. Annars hade jag varit på väg till Sibirien nu.”

”Det är likadant med mig och mitt företag. De tog allt och gjorde någon anställd till chef. Nu kommer det inte gå så bra där. Han kan ju ingenting!”

Tanja tittade på dem. ”Jag kommer ihåg vad moster Olga berättade en gång. Kommer du ihåg, Ira? Hon arbetade på ett sjukhus i Karelen i Ryssland under tsartiden. Hon var sjuksköterska. Så kom den där hemska bolsjeviktiden och alla läkare blev skickade till Sibirien eller skjutna direkt. Och då satte de vaktmästarna som läkare! De tror inte att någon utbildning behövs. Allt gick förstås fel, och moster Olga flydde därifrån hem till Pärnu.”

”Jo, jag minns”. Ira nickade. ”Är det så det blir här nu?”

De andra bara suckade djupt.

På radion fick de bara höra det som de nya makthavarna ville att de skulle veta. Ibland var det någon av dem som påkallade allas uppmärksamhet på att någon från Moskva skulle komma till Tallinn, och det påbjöds samling vid flygplatsen eller Rådhustorget för att hälsa den nyanlände. Dessutom krävdes att alla skulle hurra och vara glada!

Vilka naiva människor det finns. Som om någon, som blivit fråntagen sitt liv, skulle hälsa tjuvarna och mördarna med glädje. Inte ens om de vågat hade de gått dit, inte någon av dem.

Däremot kunde de inte låsa dörrarna för de sovjetiska soldaterna eller andra officiella personer som syntes i samhället. En dag var det en lastbil från Moritz företag som stannade utanför på vägen. Men det var inte någon av hans anställda som klev ur bilen. De var kommunister, det såg han på klädseln. Två män i gröna uniformsjackor kom fram till honom. De betraktade alla äpplen en stund och sedan sa de med skärpa:

”Samla ihop all frukt här! Snabbt!”

”Varför skulle vi ge er våra äpplen?” frågade Moritz.

”Inga frågor! De ska köras härifrån bara.”

Moritz suckade. Han visste inte vad det här var för män, men han ville inte bråka, Han ville inte väcka deras misstänksamhet. Han hämtade en säck från förrådet och började plocka. Tanja och Irina kom och hjälpte honom, men när han såg hur de där männen tittade på dem sa han till dem att gå in.

Männen tog den fyllda säcken. Kastade upp den på flaket och de kunde höra hur bilen stannade vid nästa hus. De samlade in all frukt i området! Vad kan de här hitta på nästa gång?

Det var nog tur att de inte visste då allt som förekom i landet. De visste inte att Stalins speciella sändebud Andrej Zjdanov hade en uppgift med sig att "esterna" skulle avlivas.

Andrej Zjdanov.

Redan på 1930-talet hade kommunister gjort upp en lista för vilka som i första hand skulle utsättas för ”repressiva handlingar” när Sovjet gick in i landet. De grupperna var:

Alla tidigare regeringsmedlemmar

Högre statstjänstemän

Högre domare

Högre militärer

Medlemmar i politiska partier

Medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer’

Medlemmar i akademiska organisationer

Personer som aktivt medverkat i antisovjetisk kamp (soldaterna i frihetskriget)

Säkerhetspoliser

Vanliga poliser

Personer som företräder utländska företag

Alla människor med utländska förbindelser (filatelister, esperantister m.fl.)

Ledare för större företag

Banktjänstemän

Kyrkligt verksamma

Medlemmar i Röda Korset.

Detta betyder att ungefär 23 % av befolkningen skulle arkebuseras eller deporteras. (I Sverige skulle det betyda ca 1.4 miljoner människor av de 6 miljoner som levde i landet då) Det här var det inte många som visste under det första året av ockupation. Man visste inte heller hur många som misshandlades på olika sätt. Inte många visste att en ung kvinna vägrade att uppge var hennes man fanns. Därför bröt man först hennes ben, skar sedan av öron och bröst. Eftersom hon fortfarande vägrade uppge var mannen fanns, dödades hon.

Hela omfattningen av deras helvete blev klar först många år senare.

Och så var det esterna som spelade med. Johannes Vares, som nu kallade sig Barbarus, kände han sedan tidigare. Hans äldsta syster, Meeri, Hade gått på konstskolan Pallas i Tartu. Där träffade hon många intressanta människor som efter skolan umgicks som en grupp. I den gruppen fanns Vares. Han var trevlig, sa inte så mycket. Diskuterade inte politik, åtminstone inte när Moritz var med. Nu var denne man med i Tallinns Högsta Sovjet! Och Johannes Lauristin. Man visste redan att han var kommunist. Han hade suttit i fängelse i flera år för att han var med i kuppförsöket i Tallinn på 20-talet. Redan då arbetade han ihop med Moskva. Att han skulle visa sig vara förrädare, det var ingen överraskning.

Dagen efter gick Moritz in på Priits bar i Tallinn och slank in i hans arbetsrum för att be att få låna telefonen. Han ringde till en av delägarna på hans företag, men fick inget svar. Han fortsatte ringa till anställda och till slut var det en som svarade.

”Ni lever!” sa den mannen. ”Vi vet inget om de andra. De hämtades och har inte synts till sedan dess.”

”Och bilarna? Varför var en av våra bilar ute och körde i Nõmme i går?”

”De har lagt beslag på allt som går att använda. Fabriken är stängd. Vi har inget att göra och får inga löner. Men vi är inte så många kvar. När ska detta sluta? Ni måste snart vara tillbaka och göra allt som vanligt igen!”

”Vi får hoppas det. Vi får be till Gud om att de här försvinner från vårt land så att vi får tillbaka våra liv.”

De tog farväl och la på luren.

Moritz återvände till sommarstugan.

Överallt såg han soldaterna. Han såg också hur människor undvek dem. Barn gick över gatan för att inte komma för nära. Varför var de så skrämmande? Ryktena gick. När som helst kunde de skjuta. Som de gjorde med Juhan på perrongen i Nõmme. Vad hade han gjort som måste dö? Först förstod ingen någonting, och det var sådant som gjorde osäkerheten. Varför just han? Och det gällde många. Långt senare fick de veta att han fick inte leva längre därför att han var ”hjälppolis”, dvs. han ställde upp när det behövdes extrapoliser någonstans. Det fanns många studenter som var extrapoliser eftersom det var en bra extrainkomst, även om den var liten. Hur många av dem förlorade sina liv denna tid? Vem har rätt att leva? Vem, anser de här galningarna, har rätt att leva? Vem tar sig rättigheten att bestämma vem som får leva och vem som måste dö? När han deltog i striderna för tjugo år sedan ville han att alla ester skulle få leva. Inte bara i tjugo år. Nej, så länge Gud ansåg att de kunde leva. Moritz trodde på den kristne guden. Han hade lärt sig att be kvällsbön när han var mycket liten, och menade att om man inte tror på Gud och Guds förmåga att göra världen bättre, då fanns inte mycket att leva för. Det kände han särskilt starkt nu. Gud måste se vad som händer och ge oss alla kraft att förändra allt igen. Tillbaka till det Estland de hade.

Han klev av tåget i Nõmme, såg sig vaksamt omkring. Skulle det bli skottlossning igen? Det gick några uniformsklädda män på perrongen, men tydligen fann de inte vad de sökte. Den här gången var allt lugnt.

Också i huset var det lugnt. Tanja läste en saga för Vello och Irina satt bredvid och lyssnade. Kanske en saga var vad de behövde just nu.

”Jag gör lunch”, Irina reste sig och gick ut i det lilla köket där träsoffan där Tanja och Vello sov stod bäddad med locket på.

”Morbror! Kan träden verkligen prata?” Vello såg på honom och ville ha ett svar!

”Ja, om du ställer dig vid ett träd när det blåser, då kan du höra att det säger något till dig. Men du måste vara ensam, annars vill det inte prata.”

”Då vet jag varför jag inte hört något. Men kan äppelträdet prata också?”

”Kanske, men du hör bäst när granarna, tallarna och enarna och ekarna pratar, för de är mest högljudda.”

Moritz log i mjugg. Precis så hade hans mamma sagt till honom när han var liten och hon hade läst sagan om den talande enen.

”Du har inte hört något från Jaan?” Moritz vände sig till Tanja som satt kvar i skinnfåtöljen i vardagsrummet.

”Nej, inte på några dagar. Han lever i skogarna i Pärnutrakten. De är fler där. Ännu så länge hittar de mat i skogen. Hur det blir när det blir riktigt kallt och snö vet jag inte. Jag får väl hitta någonstans att bo där i närheten så jag kan hjälpa honom. Jag är orolig för att han ska göra något dumt, något farligt. Han pratar bara om att rädda sina föräldrar från Sibirien. Hur skulle det gå till? Några män från skogen mot Stalins armé.”

”Jag vet inte. Men det måste finnas en lösning. Det känns som om hela världen är emot oss när de där två jätteländerna arbetar ihop. Vad spelar det för roll vad de kallar sig? Kommunister eller nationalsocialister? Samarbetar gör de och ger sig på oskyldiga stater. Tänk på Polen som blev attackerat från två håll. Nästan samtidigt. Hitler och Stalin. Två galna män!”

”Kom nu och ät! Nu måste vi prata om något trevligt.” Irina kallade på dem från köket.

”Träffade du någon vi känner när du var i Tallinn?”

”Nej, jag gick bara in på baren och åkte hem direkt efter det. Tallinn lockar inte. Vill du tala om något roligt ska vi inte prata om Tallinn.”

Den unge Moritz.

Moritz hade haft en bra uppväxt. Det tyckte han själv. Han hade gått i bra skolor och trots att det var på tsarens tid hade han haft all undervisning på estniska. Det var tidigare de tvingats läsa ryska i skolorna. Inte hans pappa, han kunde ingen ryska, utan på slutet av 1800-talet skulle hela Ryssland bli ryskt hade tsaren bestämt. Moritz hade lärt sig både ryska och tyska på gymnasiet i Vestmans skola i Tallinn. Han kunde då inte veta att han skulle klara livet på de kunskaperna.

Det bästa var sommarloven. Det bästa på lovet var att åka till landet. Hans kusin Rein bodde i en bondgård i Väike Maarja med sina föräldrar och sin syster. De var lika gamla Rein och Moritz och tyckte det var lika roligt att cykla till sjöarna och bada. Vattnet var alltid mycket varmare där är vid stranden i Pirita där alla som bodde i Tallinn badade.

Morbror Juhan, Reins pappa, brukade berätta historier för dem om sjöarna. Förr i världen när svenskarna hade Estland och de krigade mot ryssarna, då kastade svenska soldaterna skattekistor i sjöarna för att rädda dem. Vem som helst kunde inte hitta de där kistorna. I Blå sjön är vattnet blåare än i någon annan sjö i Estland. Och det blir aldrig varmare än 18 grader. Där badar de inte!

I Vita sjön finns en skattkista, och den kan bara tas upp av en människa som tänker ge hälften till de fattiga. En mjölnare från Väike Maarja hittade den, men han ville så klart inte ge bort så mycket pengar, så han fick inte upp skattkistan och klarade inte sig själv heller. Där brukar de meta abborre. Moritz och Rein.

Ebavereberget, som inte låg långt från byn där de bodde, hade också många sägner som de gamla berättade. En var om en dam som letade efter något barn i byn som hade ljugit eller tagit något. Hittade hon ett sådant barn tog hon det med sig in i berget, och så var barnet för alltid borta. I berget fanns en stad och där bodde människor som följt med när staden sjönk ner i berget. Det var de som inte ville bli kristna, och var rädda för hämnd av någon som bestämde. ”Ibland” brukade morbror berätta ”kunde man se rök från skorstenarna där inne. Men då måste man vara uppe tidigt på morgonen.” Och det var ju inte pojkarna.

På kvällarna satt de framför kakelugnen i vardagsrummet. Rein, Moritz och Leida, systern, satt uppkrupna i soffan med morbror Juhan och moster Leena och drack kvällste. Fotogenlamporna luktade så där som de gör och utanför gick solen ner bakom skogen långt borta. Trähuset var omgivet av träd som morbrors pappa hade planterat när han köpt gården på 1860-talet. Mittemot huset hade morbror låtit några gammelryssar bygga en stenlada. Den var han stolt över. ”Det syns att vi inte är några fattiglappar med en sådan fin stenläggning” brukade han säga. 1901 stod det med järnsiffror på väggen. Därinne fanns hästarna, korna och grisarna när de inte var ute och åt gräs eller jobbade. Pojkarna fick hjälpa till med djuren ibland, men annars var det moster Leena som skötte ladugården och allt där inne. Hon jobbade flera timmar om dagen med att ge djuren mat, rensa i halmen och mjölka korna. Det roligaste av allt var annars när de fick kasta upp säden på hässjorna. Då kände sig pojkarna stora och starka, och de vuxna brukade säga till dem att de jobbade som vuxna karlar där på åkern.

Fortsättning följer

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn 1941

Han måste orka. Han måste orka se hur så mycket av det han arbetat för sedan han som 16-åring gått ut i frihetskriget, hur det raserats under ett år. Moritz hade åkt iväg till kontoret där han suttit vid skrivbordet och skött sin firma. Han köpte inhemsk textil och importerade utländsk textil till försäljning framför allt till fabriker och affärer i landet. Hans firma hade haft stor framgång och han hade varit nöjd med sitt arbete.  Till och med den stränge Hans hade varit stolt över sin son.

Men nu var så mycket förstört. Firman hade tagits om hand av okunniga människor. De hade inte lyckats sköta någon bokföring alls. De tyger som inköpts under hans frånvaro var ingenting han kunde eller ville sälja till sina kunder. Ja, egentligen visste han inte hur många av hans kunder som fanns kvar. Hade de lyckats sänka hans firma till botten, vad hade då hänt med andra företag i landet?

Han satt vid sitt skrivbord och tittade på skräpet som de lämnat kvar. Telefonen var stulen, hans skrivbordslampa likaså. Varför hade de lämnat kvar hans skrivbordsstol? Den som var så bekväm? Ska man vara tacksam, eller…?

Där hemma hade Irina besök av sin svärmor, Anna Lowisa. De sa inte så mycket. Anna Lowisa hade bara sagt att hon var så lycklig att de lever. Sedan hade Irinas svärmor satt sig i soffan i vardagsrummet och bara låtit tårarna rinna ner för sina kinder. Irina hade kokat te åt dem och serverade det utan något annat till. Hon hade ännu inte varit i affären så hon hade inget att bjuda på.

”Du lilla Irina, du är ung du. Du ska leva ditt liv, få en stor familj, uppfostra era barn. Det finns så mycket trevligt kvar i livet. Jag är gammal. Nästa år fyller jag 60, men jag kan säga att jag haft många trevliga stunder i livet. Jag lekte runt kvarnen när jag var liten. Hela sommaren var vi i badet eller lekte på ängen. Jag och mina syskon. Sedan dog min far och mor gifte om sig, och problemen började. Leena och jag fick arbete på olika gårdar och mor flyttade till Kaukasus. Jag hade tur som fick arbete på Hansgården hos min blivande man. Vi gifte oss, flyttade till staden och fick våra tre barn, och då kom glädjen tillbaka i mitt liv. Mina duktiga goda barn. Det var så roligt när Meeri började på konstskolan. Något sådant hade vi aldrig gjort förut i släkten. Och Elisabet blev apotekare. Hon fick utbilda sig. Gå i fin skola. Det fick jag aldrig göra. Ingen flicka fick det när jag var ung. Minst av allt jag eller Leena, min syster. Vi måste försörja oss själva när mor flyttade.”

Ira visste redan att de kom från bondsläkt. De flesta ester gjorde det. Inte hon. I hennes släkt var nästan alla män präster.  Hennes pappa var rektor. Både farfar och morfar var präster. Ortodoxa präster. Moritz var nog bonde i sitt hjärta, trots att han växt upp i stan.

Lowisa drog efter andan, tog en klunk av teet och såg på henne med ett leende.

”Ja du ska veta att min lille Moritz alltid varit en god son. Han har alltid tänkt på sin mor. När han var gift med Klaudia var han en god äkta make åt henne också. Vet du att hon var polska. Han träffade henne på någon resa och så gifte de sig och flyttade in i stenhuset. Hon var så rar, den flickan. Men Hans var nog inte riktigt nöjd. Han ville att Moritz skulle gifta sig ned en estniska. Ja, det var så sorgligt att de aldrig fick några barn. Men nu ska han få det. Eller hur? Du är ju ung och stark. Ni kommer få vackra barn. De blir min stora glädje mina sista år i livet. Era barn. Ja, vi har ju Anne, Elisabets flicka, men de bor så väldigt långt bort där i Viljandi. Era barn kan jag träffa varje dag.”

Ira kände sig generad. Sådant ville hon inte prata om. Hon var bara 18 år, blev inte 19 förrän i augusti. Först skulle de väl ha lite roligt nu när de hade chansen, när röda armén var borta. Hon undrade när Moritz tänkte komma hem. Det skulle vara skönt om han pratade med sin mor istället.

”Hur är det med din syster förresten? Är hon i Pärnu nu?”

”Ja, hon ringde nyss och berättade att hennes man också var hemma. Han har ju varit i skogarna under det här året.”

”Vi får hoppas att hans föräldrar kommer tillbaka också. Man kan undra hur de har det nu.”

”Ja, det undrar vi alla. Ännu har vi inget hört. Men det måste ha varit kallt där borta för dem.”

”Nej du lilla vän. Jag måste gå och göra ordning där hemma. Jag har bara haft vänner i min lägenhet, så det ser bättre ut än hos dig. Människor är konstiga. Att de inte kan hålla snyggt. Det är väl det första man lär sina barn. Kom ihåg det!”

Jo, hon skulle komma ihåg det, men blev glad när svärmor tackade för sig och gick. Hon kände inte den lilla gamla damen så bra. Tidigare hade hon bara behandlats som ett barn av Moritz familj. De tyckte nog att hon var för ung. Hon hade ju nästan kunnat vara hans barn tyckte de.

Någon öppnade dörren. Äntligen kom han hem.

I dag kunde vi se ett program på TV2 om Heinrich Himmler och hans ”verk”. Det var i och för sig inga nyheter, men vi blev återigen påminda om de ofattbara grymheter människor kan utsätta andra människor för. Vi fick träffa överlevare från koncentrationslägren och lära oss att innan man kunde utföra grymheterna genomgick men en avhumaniseringskur. Det var så likt. Så oerhört likt det som hände i den östra stormakten, i Sovjetuniuonen. En skillnad var att den judiska kvinnan som berättade sin fasansfulla historia fick ett brev att hon skulle göra sig klar att resa om 2 dygn. Esterna fick högst en halvtimme på sig. Dessutom blev de gasade i Hitlers läger. Sovjet använde inte gas. De hade andra medel att döda människor, och svält var en effektiv metod, eller att låta dem frysa ihjäl. Eller att inte hjälpa dem som blev sjuka. Eller andra metoder. Jag minns när Hanno berättade om Leningrad och floden Neva som färgades röd av människoblod. För att dölja blodet satte man in båtmotorer som fick röra runt och blanda upp det med flodens vatten. Eller när de lastade ett bilflak med lägerinvånare och körde runt i det iskalla Sibirien till alla var döda. Då lastade man av liken och hämtade nya och så fortsatte det. Den modige mannen Peep Kärp som vågade hjälpa Hannos pappa när han blev sjuk i lägret, vilket räddade hans liv.

Tänk att det var så nyligen två supermakter ägnade sig åt människoslakt! Vi ska inte glömma det.

…..

Veerpalu vid presentationen av dopinganklagelsen.

Finske idrottsläkaren Harri Hakkarinen menar att dopingproven som tagits på skidåkaren Andres Veerpalu inte är tillförlitliga. Han säger också att det tillväxthormonet som man anser att man funnit i Veerpalus blod inte är något skidåkare använder. Det är sprinters och tyngdlyftare som använder det.

Sista ordet är alltså inte sagt i denna affär.

…..

Estland är ett friskt och progressivt land i euroområdet konstateras i en studie som presenteras i Postimees i dag.

Bryssel tankesmedja i Europeiska rådet i Lissabon och Berenberg Bank  prtesenterar i en gemensam studie av den estniska ekonomin att det är det friskaste och mest progressivt landet i euroområdet.

Författarna skriver att av de baltiska staterna speglar Estlands framgång speglar tigerns inneboende vitalitet.

Den tillade att Estland och Irland har gått vidare till en ny fas, med stigande export och produktivitetshöjande investeringar i den privata sektorn för att ytterligare förbättra justeringen.

Efter Estland och Irland följer Luxemburg, Tyskland och Nederländerna i tabellen. Grekland ligger på en sista sjuttonde plats i undersökningen.

…..

Och så ett annat tema jag brukar skriva om.

DN hade en liten notis den 14 september:

Lärarna viktigare än skoltyp.

En effektiv lärare som ställer höga krav och skapar arbetsro är bland det viktigaste för att eleverna ska lyckas. Vilken typ av skola man väljer eller hur många barn som finns i klassen har betydligt mindre betydelse, enligt den hittills största studien på området.

Sveriges Kommuner och Landsting som låtit bearbeta de nyzeeländska rönen, hävdar att det är hög tid att låta de skickligaste lärarna ta ett större ansvar i de svenska skolorna.

Jag vet att det här är rätt. Det viktigaste är verkligen läraren. Vi var 36 elever i min klass hela skoltiden, och det fungerade väl. Så arbetar man i Estland nu.

…..

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27, 28, 29, 31 okt.
1 nov.

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn

Moritz lämnade sitt "fängelse" tillsammans med Irina, Tanja och lille Vello. De tog med sig sina resväskor. Sovjeterna var borta. Estland var inte längre en sovjetstat. Men vad det var i stället, det visste ingen ännu. Tyska soldater syntes på gatorna, på samma sätt som de sovjetiska när de varit ute och gått förra gången. Nu måste de ta sig till Tartu Maantee och huset där de hörde hemma.

Det blev en chock. Så fort det hade gått att förstöra ett vackert stenhus i staden. Efter att ha varit ett mönsterhus, precis så som Hans, den gamle, hade velat ha det, precis så välvårdat hade Moritz sett till att det fortsatte vara även efter faderns död, var det numera ett hus i förfall. Han gick först in i deras lägenhet. Nu bodde här bara Ida, hembiträdet. Hon sa inte mycket efter att ha hälsat på dem.

”Så här ser ut! Vi måste göra lägenheten beboelig igen! Vad har egentligen hänt här?” Ira var verkligen upprörd.

”Jag kan börja med golven”, var det enda Ida lyckades pressa fram, och då fick hon göra det. Ira och Tanja tog hand om alla smutsiga lakan och handdukar och började tvätta. Moritz gick runt i lägenheten och noterade allt som försvunnit. De nya invånarna i huset hade tagit med sig dörrhandtag, prydnadssaker, handdukshängare, elkontakter ja allt möjligt och omöjligt. Moritz suckade, nu måste han köpa allt nytt igen.

”Jag går och tittar i de andra lägenheterna. Jag är snart tillbaka.” sa han och gick iväg.

I lägenheten mittemot hade familjen stannat kvar och fått behålla ett rum för sig själva. Kanske var det därför som det inte var lika mycket stulet där.

”Tack för att ni är tillbaka! Det har varit en svår tid här i huset. Folk har sprungit omkring här och stört hela tiden. Det måste bli bättre nu när de röda har försvunnit.” Herr Jõgi såg på honom länge. Som om han måste förstå att Moritz verkligen var tillbaka.

”Ja, det har varit en svår tid. Värre kan det absolut inte bli!” Moritz hoppades att han hade rätt, men ett så okontrollerat dödande som de genomlevt kunde väl inte en europeisk makt syssla med.

Han fortsatte runt i huset. Överallt var det stulet, men inte så mycket som i hans lägenhet. Han gick ner i källaren. Så fort han öppnat källardörren slog stanken emot honom. Det luktade skit! ”Vad i hela...” Han kom nerför trappan, stod på golvet. Det slirade. Han fick tag på räcket och klarade sig från att halka iväg. Det var ingen tvekan. Folk hade använt hans källare till toalett! Toalett! ”Vad är det för människor som varit här? Har dörren stått olåst och vem som helst har kommit in och gjort vad de ville här? Eller?” Chockad gick han ut igen. Någon måste anställas för att tvätta hela källaren. Vem?” Han måste fundera. Själv skulle han inte klara det utan att kräkas hela tiden. Det var så fruktansvärt! ”Tur att pappa hann dö!”

”Moritz! Tur att du kom! Jaan har ringt och berättat att han är hemma nu och Tanja och Vello tar nästa tåg till Pärnu. Kan du tänka dig! Nu kommer alla ut ur skogarna. Nu är det inte lika farligt längre. Åh! Moritz”

Först lät det märkligt. På bara några år har Fortum höjt priset för uppvärmning av bostäder med 40 %. Sedan visade det sig att i och med det så kom deras pris på samma nivå som Tallinns Värmes pris. I själva verket har Tallinn Värme tagit ut ett väldigt högt pris hela tiden.

…..

President Ilves sa i London i dag att han uppfattade Greklands premiärministers agerande som otacksamt och oerhört chockerande. Det är det vanliga sättet att se på Greklands finansproblem i Estland. Man ser det som om Grekland fått en present av EU. De har nämligen varit med i en annan union. Där hjälpte man inte varandra. Man tog istället för att ge. Man ska också betänka att Greklands levnadsnivå ligger över den estniska, ändå hjälper Estland dem. Förresten såg jag att trots alla problem med Euron arbetar Lettland och Litauen för att också gå över till den valutan inom några år.

…..

I Tallinn bygger man ut hamnen för att kunna ta emot fler och större fraktfartyg. I en intervju hörde jag. ”Många av våra hamnar påminner om den närliggande historiens hemskheter. Vi kan inte gräva mer än 6 meter djupt. ”Vissa” använde hamnarna som avstjälpningsplats tidigare.”

…..

Arvo Pärt har tilldelats den franska Hederslegionens orden. Det är den högsta utmärkelsen man kan få i Frankrike. Den skapades av Napoleon 1802.

Arvo Pärt

Någonstans någon gång i Estland.

Jag hörde i dag Tomas Gür vara sakkunnig om Turkiet i "Studio 1" i dag. Då tänkte jag (naturligtvis): tänk om esterna fått vara sakkunniga om livet i Sovjetunionen under ockupationstiden. Jag vet ju hur ester istället kämpade för att få sina synpunkter publicerade i svenska media. Det lyckades i princip aldrig. Jag var förresten själv en av dem. Jag skickade in den ena kommentaren efter den andra; jag kunde få ett svar i brev eller mail, men bara en gång publicerade media (Sveriges Radio) något jag tyckt.

Min känsla var att svenskarna ( jag är svensk själv) visste mycket bättre hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna som levt där. Hur hade inte uppfattningen kunnat vara om livet i det kommunistiska Sovjet; kanske närmare sanningen.

Någonstans någon gång i Estland.

Det blev inte så mycket mer än ”God natt” på kvällen. Han smekte Ira över håret och la sig till rätta och somnade. Så olikt den man han en gång var. Han var en kvinnornas man. O ja, det var han så medveten om, men nu orkade han inte älska trots att hans unga hustru var så vacker, så tilldragande.

Den här sena kvällen när vårsolen fortfarande syntes som en strimma där borta bakom träden, då låg han ändå med Iras huvud på sin arm och började tänka på att det nog fanns ett slut på detta fruktansvärda liv som getts dem alla.

”När det här tar slut ska vi åka till landet igen och hälsa på släkten. Du ska få träffa mina kusiner Rein och Leida. Moster Leena och morbror Juhan. Hos dem har jag haft så många sköna stunder. Där lever man som förr i världen. Där finns djuren, åkrarna, sjöarna och lugnet. Hur det är nu vet jag inte. Vi ska åka till dem så fort vi sett att allt är bra med mamma och mina systrar.”

”Då följer jag gärna med, men vi måste få veta att min familj mår bra. Jag har inte hört något ifrån dem på så länge. Tänk om de inte finns kvar här!”

”Naturligtvis ska vi ta reda på det. Men varför skulle de försvinna? De talar ju ryska och din pappa är ju lärare i ryska. Varför skulle de ta honom? Ja, ja jag vet. Jag vet att ingen vet svaret på en enda fråga. Allt är så meningslöst.”

”Moritz!  Berätta igen om dina kusiner. Hur bor de? Var någonstans? Jag minns inte säkert.”

”Det är på landet inte så långt från där min pappa bodde när han var mjölnare. Vet du att pappa var bonde? På sätt och vis är det synd att han flyttade från landet. Då hade vi inte haft hyreshus som de bara kunde stjäla från oss, de där sovjeterna.”

”Nej, men de hade väl i alla fall tagit maten, så ni fått svälta. De hittar alltid något att ta från esterna. Du vet nog inte att min pappa föddes i Laius förresten. I samma hus där Jaan Poska föddes före honom. Min morfar efterträdde Poskas pappa som präst i den ortodoxa kyrkan.”

Huset där Jaan Poska föddes, den man som skrev under fredsavtalet med Sovjet i Tartu 1920.

”Ja, jag vet det. Och jag vet också att vår svenske kung Karl XII bodde där med sina män för lite mer än 200 år sedan. Då skulle jag velat vara med. Tror jag. Det var inte så roligt på den tiden heller. Peter den store och kung Karl. Vilket par. Vad de förstörde. Tsaren stal också mat från oss. Han dödade många, många ester och han och hans män våldtog våra kvinnor. Vilka tider! Nej, jag tycker det skulle varit intressant att leva när kung Karl bodde mitt i bland oss. Han skulle säkert varit med på vårt bröllop.”

”Så hade jag dansat med honom på kvällen. Hade du varit svartsjuk då?”

”Naturligtvis. Den stilige mannen och min lilla fru.”

”Vad ska vi göra på landet då? Hos dina släktingar?”

”Vi ska leva. Leva på riktigt. Det var så länge sedan. Vi ska hjälpa till med arbetet. Du tycker ju så mycket om Leena, som för det mesta är i ladugården bland djuren, du minns. Du hjälper henne så är jag på åkern med Juhan och Rein.”

”Nej, nu ska jag sova. Vi får drömma vidare i morgon.” Irina vände sig om i sängen.

14 juni 1941

Helvetet var långt ifrån över. NKVD:s överste i Estland Björn Kumm, hade fått i uppdrag att samla in uppgifter på farliga element i landet redan under vintern. Det höll han på med ända in i juni 1941.

Den 13 juni beordrades alla tillgängliga bilar att ställa sig till milisens förfogande. Vid ettiden på natten började de sedan rulla fram till olika bostäder där ”folkfiender” bodde. De väcktes mitt i natten den 14 juni, fick högst två timmar på sig att packa sina väskor (För vad? Det fick de inte veta.)  Därefter tvingades de ut till lastbilarna och fick sitta på flaket till de kom till en uppsamlingsplats vid någon järnvägsstation. Där stod boskaps- och godsvagnar med galler för fönstret och ett hål i golvet (för deras behov). Vagnarna proppades fulla; även gamla och gravida kvinnor pressades in i vagnarna. Männen i en vagn och kvinnor och barn i en annan. Där fick de först vänta ett par dagar innan tåget lämnade stationen. Hur mådde de då? Hur klarade de väntetiden?

Många dog under resan; liken låg kvar tills tåget stannade och de kunde lämna den döde/döda utanför vagnen.

Det gick helt ordentligt till. Det fanns fraktsedlar med frakten: ”människor” och fraktkostnad angiven.

Så många människor dog under mystiska omständigheter. De dog under deportationen, under flykt, i fängelser efter tortyr eller mördades direkt.

Detta våld och dessa grymma deportationer hade esterna bara hört om ryktesvägen från Ryssland när de levt i frihet och som människor i sitt land. Nu var de själva offer. Självklart hatade de allt som Sovjet och kommunismen stod för. Naturligtvis måste de rädda dem som av någon oförklarlig anledning skickats iväg på ett så grymt sätt till ett sådant hårt och dödande liv i Sibirien. Många ester försvann i skogarna för att undvika att bli tillfångatagna och istället kunna delta i befrielsearbetet.

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27, 28 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn

Även julen hade sitt slut. Visserligen var det förbjudet att fira jul, men den ”snälla” regeringen hade ändå gett esterna två lediga dagar i alla fall. Nu var det Johannes Lauristin som var ledare i det sovjetiska Estland. Han hade varit fängslad för att han medverkat vid det kommunistiska kuppförsöket i Tallinn 1924. Nu var han landets högste. Under den här tiden försvann människor, ett par hundra i veckan, utan förklaring. Visst förstod de allihop att det var s.k. folkfiender som straffades, men om de mördades eller skickades iväg till Sibirien visste ingen av de vanliga människorna. Inte heller den närmaste familjen fick veta. Istället blev de beordrade att vara en sjungande glad folkmassa vid olika tillfällen. Just den dagen när Moritz hus på Tartu Maantee hade tagits över av sovjeterna, då hade en stor tackdemonstration kallats ut på gatorna. ”Tack för att vi nu är ett Sovjetland!”  Naturligtvis var de alla bevakade av röda armén. Att det fanns många, många specialinkallade trogna kommunister från Ryssland var inget som talades om. Man kunde se det på hur de var klädda och naturligtvis kunde man höra på språket varifrån de kom. -70 år senare skulle de här massornas leenden tas som intäkt för att esterna var lyckliga när de blev en del av Sovjet, det menade utrikesministern i Ryssland, Lavrov på fullt allvar. Men det var som sagt 70 år senare.-

På skylten står:

Tag med oss i den socialistiska republiken!

Det hölls ytterligare ett val. I januari 1941 valdes till högsta sovjet. Då var all polityr och demokrati helt utraderat. Visst gick de och valde, men välja var inte rätta ordet. Då ska det finnas flera olika partier eller människor att välja på. Ännu kom esterna ihåg vad ett val var. Ett val utan att soldater bevakade medborgarna.

Nõmme

Dagarna släpade sig fram. Om det hände något i huset var det för att lille Vello hittade på något. Han tillverkade leksaker att sådant han hittade och lekte med det. Det fanns också lite böcker i en bokhylla. Boken om Enen tyckte han mycket om. Mamma eller morbror beordrades läsa den, gång på gång. Till slut kunde alla den utantill. Men Vello ville höra i alla fall.

Moritz gick på en längre promenad varje dag. Ibland fick han sällskap av Irina eller Tanja, men för det mesta var han ensam. Då gick han och lyssnade på vad människor talade om. Det var så han fick höra talas om alla som försvann. Om alla som var rädda att de också skulle försvinna en dag. Han såg hur de bytte kassar med varandra. Någon hade potatis, någon annan hade några grönsaker eller annat ätbart, och så bytte de för att få lite variation i ätandet. Hade man en flaska sprit bytte man med en soldat, de var alltid törstiga. Då försökte man få veta vad som hänt familjemedlemmar, men soldaterna visste inte heller något. Någon gång hörde han att det talades om de försvunna sovjeterna som Juhan kört iväg med, men ingen var riktigt intresserad. Människor stod inte högt i kurs. Frågan var vad som var viktigt? Stalin förstås. Honom skulle man hedra i tid och otid. Men annars? Moritz uppfattade inte något annat som var viktigt för soldaterna som fanns överallt i Nõmme.

Moritz som haft gott om pengar, som aldrig behövt snåla, hade blivit bestulen på så gott som alla bankbesparingar. I november hade landet övergått från den estniska valutan till rubeln. 1 Kroon = 1,25 rubel. De pengar som man sparat på banken som översteg 1000 Kroon stals av makten. Som tur var hade han hunnit ta ut en större summa pengar innan ryssen kom. Han hade inte vågat lita på dem. ”När landet är beläget som Estland är, då är man alltid på sin vakt.” menade han.

När solen tittade fram och dagarna blev lite längre, då kändes det ändå som en lättnad. Det fanns något att bli glad över. Vello kunde leka ute lie grand, men han fick bara leka med andra barn när Tanja såg på. Man kunde inte riskera att han avslöjade något om dem av misstag. Små barn förstår inte faran, förmanade Moritz.

En gång hörde Tanja honom tala om farmor och farfar. Hon avbröt honom direkt. ”Vello du är väl inte hungrig?”

Sedan sa Vello något om mat till de andra barnen. Ingen frågade vad han skulle ha sagt och han sa inget. Ingen frågade heller varför de bodde i Juhans sommarstuga. Var och en hade sina egna hemligheter.

Kriget överraskade dem igen. Sista april meddelades att tyskarna landstigit i Helsingfors. Kanske, kanske skulle helvetet ändå ta slut snart.

Den 14 juni förstod de att det inte var över ännu.

Lika länge som de svenska medierna har varit fyllda av finansbekymren i Europa och fr.a. i Grekland, lika länge har de estniska medierna varit det. Det diskuteras fram och tillbaka, och nu skrivs det om att det inte räcker att vara tacksam över att Lettland och Litauen har haft det värre och fortfarande har ett sämre läge. Osäkerheten om framtiden är stor.

…..

Det finns anledning att vara nöjd med att folk dricker alkohol. I det här fallet är det Estland som gläder sig. Utrikeshandeln har växt just därför.

Försäljningen av alkoholhaltiga drycker på export under första halvåret i år ökade  med 39 procent eller 60.700.000 € jämfört med samma period förra året.

Exporten av öl uppgick till 23,6 miljoner liter under de första sex månaderna i år, vilket jämfört med samma period förra året är en ökning med fem procent.

Största importör är, som alltid, Ryssland.

…..

En svår barndom påverkar dina gener resten av livet konstateras i en artikel i Postimees. Det är brittiska och kanadensiska forskare som gjort studien.

Det är barn och vuxna födda i mars 1958 som undersöks.

Forskarna säger att en hård barndom ökar riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar. Nu vill de hitta de specifika gener som spelar roll i denna verksamhet. De vill undersöka långsiktiga effekter och om dessa ärvs av barnen.

Detta är av stort intresse för dem som växt upp i Sovjetunionen och andra diktaturer.

På USA:s ambassads hemsida kan vi läsa:

Remembering the Holocaust

January 27, 2011

Remarks of Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga:

Today, January 27, is Estonia's Holocaust and Other Crimes Against Humanity Victims memorial day.  We came to Klooga, the site of a Nazi concentration camp, to commemorate the lives of thousands of people who were slaughtered here and to remember the thousands of others who perished in Estonia. The holocaust, one of the greatest tragedies of the 20^th century, and indeed all of human history, was the state-sponsored systematic and bureaucratic persecution of the Jewish people, which led to the death of six million people. Persecution of other groups for religious, racial, ethnic or other reasons brought the total to an estimated 11 to 17 million people who died because of Nazi tyranny.  Let us mark this day as a way of ensuring that we never, never forget.

 

 

Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga.

Det var bisittaren Dilsa Demirbag-Sten som anklagade de baltiska staterna för att inte ha gjort upp med sin histioria. Hon glömde att kontrollera sina uppgifter, och vi har inte hört något tillrättaläggande.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Moritz hällde upp varsin drink åt sig och systrarna. Vello grät i sin mammas knä. Ingen sa något. De drack ur sina glas sakta och bara väntade. Det dröjde kanske en halvtimme till de båda andra var tillbaka.

De båda männen tittade in i rummet. ”Fråga ingenting, så vet ni ingenting.” De vände om och gick över till ladan.

Irina suckade djupt. ”Allt är så hemskt. Vad ska vi göra?”

”Göra? Vi ska överleva. Det är det enda vi kan göra. Vi måste försöka hitta något att äta. Det finns inget att köpa i affärerna. I matkällaren finns inte heller mycket kvar. Ett bottenskrap i potatissäcken. Kanske några morötter. Inte mycket mer. Här skulle vi inte ha ont om mat om de där sovjeterna inte hade tagit allt och skickat till Ryssland. Varför ska vi också svälta? De kan ju fortsätta att ta mat från hela världen så får hela världen svälta. Är det vad de vill?”

Tanja tystnade och såg på Ira, sin lilla syster som alltid varit så i farten, alltid velat göra något. Alltid varit ett bekymmer för mamma. Det kändes avlägset nu. Irina var bara 18 år men hennes ungdom var definitivt slut. Det var ingen idé att tänka på vad som hade hänt de där sovjeterna. Det förstod hon. Hon ville verkligen inte veta. Ett liv var inte så mycket värt längre. Frågan var väl vad som hänt med esterna som gått med på det här. Hur kunde de delta i all denna sörja? Hade de haft det så dåligt under frihetsåren att de tyckte att det här var rätt? Hon förstod verkligen ingenting.

Hon tog Vello i famnen och gjorde honom ordning för natten. Moritz och Ira gick in till sig. Nu gällde det att kunna sova.

Dagen därpå hörde de bilar på gatan. Det måste vara andra sovjeter som sökte efter de försvunna. De låg kvar i sängarna. Ville inte veta. Ville inte visa sig. Men de kom naturligtvis inte undan. Det bankade på dörren. Moritz tog på sig en skjorta och öppnade för en grönklädd.

”Hade ni besök av oss i går?”

”Ja, två män var här.”

”Vad hände sedan?”

”Det har jag ingen aning om. De gick, och vi stängde dörren.”

”Jaha. Och hur många bor ni här då?”

”De som var här i går såg att vi är fyra stycken på 20 kvadratmeter. Det ska vara tillåtet.” svarade Moritz med bitterhet i rösten.

Männen sa inget mer. De vände på klacken och gick ut.

Moritz såg på de andra. Suckade igen. Och hoppades att det inte skulle hända något mer. Han tyckte att det verkligen var skönt att han inget visste om gårdagens sovjeters öde, även om han tyckt bra om chauffören så länge han bara var chaufför. Han var mer orolig för sin mamma som han inte vågade kontakta. Han ville inte göra livet värre för henne.

De skulle haft det ännu värre om inte Juhan kommit in med en säck potatis åt dem.

”Jag fick två säckar av en släkting som hade kvar i sitt förråd. Vi delar på det.”

De överlevde tack vare den potatisen. Det blev lite enahanda men det var bättre än att dö. Så föddes uttrycket ”Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”

Aktuaalne Kaamera i dag.

Apropå finanskrisen i Europa meddelar chefen för Estlands Riksbank att i Estland har alla åtgärder vidtagits enligt regelboken, och de estniska bankerna är mycket starka. Naturligtvis är man ändå mycket beroende av att Europas banker i övrigt inte krisar.
.....

Lärarlönerna har länge diskuterats och lärare har demonstrerat för en rejäl löneförhöjning. Nu har det beslutats i parlamentet att det ska satsas på högre lärarlöner och man ska säkra de sociala förmånerna. Pengarna tas från det man tidigare skulle lagt på militären, som får klara sig på samma budget som tidigare år. Och det har ju gått bra...

.....

Aleksander Rudarku m.fl. flög ett plan från Kabul till Tadjikistan. När de närmade sig flygplatsen där de skulle landa fick de landningsförbud. Men de hade för lite bensin för att kunna återvända till Kabul, så de var tvungna att ändå landa trots förbudet. De blev fängslade. De sitter kvar nu sedan maj månad. De har avböjt stora räddningsinsatser eftersom de hoppas bli befriade om deras fångvaktare inte retas upp. Dock står det utom allt tvivel att det rör sig om utpressning. Beloppet är okänt.

Någonstans någon gång i Estland.

UD i Ryssland uppger att Baltikum har gjort formell begäran till Ryssland för att få ersättning för lidande och förluster under ockupationen.

 "Vilnius anspråk är på 20 miljarder dollar, Rigas 200 miljarder dollar och Tallinns fyra miljarder för miljöskador, samt 250, 000 dollar vardera för förtrycket. Ryssland anser att detta är orättvist och orimligt. Ryssland var självt offer och led minst lika mycket som dessa stater, om inte mer.”

Mitjukovi, ryska UD, menar att klagomål av detta slag är orättvist och orimligt. Han bekräftade att Ryssland själv var ett offer för den totalitära regimen och lidandet i det egna landet var minst lika stort.

Tallinn förnekar att ersättning begärts, och jag måste ställa frågan: Är det rimligt att andra stater ska lida och människor få sina liv förstörda för att Rysslands folk lider? De hade verkligen helst sluppit allt detta. Dessutom: varför har Ryssland hittat på det här om Estland? Kanske för att de alltid försöker pressa det lilla landet.

.....

Vi var på en föreläsning på biblioteket en stund i kväll. Det var Heino Rosso, estnisk författare, som berättade om sitt liv (han är född 1928) och sina böcker. Jag ska återkomma till det. Det handlade ganska mycket om livet i det sovjetiska Estland.

Någonstans någon gång i Estland.

Moritz hade haft en bra uppväxt. Det tyckte han själv. Han hade gått i bra skolor och trots att det var på tsarens tid hade han haft all undervisning på estniska. Det var tidigare de tvingats läsa ryska i skolorna. Inte hans pappa, han kunde ingen ryska, utan på slutet av 1800-talet skulle hela Ryssland bli ryskt hade tsaren bestämt. Moritz hade lärt sig både ryska och tyska på gymnasiet i Vestmans skola i Tallinn. Han kunde då inte veta att han skulle klara livet på de kunskaperna.

Det bästa var sommarloven. Det bästa på lovet var att åka till landet. Hans kusin Rein bodde i en bondgård i Väike Maarja med sina föräldrar och sin syster. De var lika gamla Rein och Moritz och tyckte det var lika roligt att cykla till sjöarna och bada. Vattnet var alltid mycket varmare där är vid stranden i Pirita där alla som bodde i Tallinn badade.

Morbror Juhan, Reins pappa, brukade berätta historier för dem om sjöarna. Förr i världen när svenskarna hade Estland och de krigade mot ryssarna, då kastade svenska soldaterna skattekistor i sjöarna för att rädda dem. Vem som helst kunde inte hitta de där kistorna. I Blå sjön är vattnet blåare än i någon annan sjö i Estland. Och det blir aldrig varmare än 18 grader. Där badar de inte!

I Vita sjön finns en skattkista, och den kan bara tas upp av en människa som tänker ge hälften till de fattiga. En mjölnare från Väike Maarja hittade den, men han ville så klart inte ge bort så mycket pengar, så han fick inte upp skattkistan och klarade inte sig själv heller. Där brukar de meta abborre. Moritz och Rein.

Ebavereberget, som inte låg långt från byn där de bodde, hade också många sägner som de gamla berättade. En var om en dam som letade efter något barn i byn som hade ljugit eller tagit något. Hittade hon ett sådant barn tog hon det med sig in i berget, och så var barnet för alltid borta. I berget fanns en stad och där bodde människor som följt med när staden sjönk ner i berget. Det var de som inte ville bli kristna, och var rädda för hämnd av någon som bestämde. ”Ibland” brukade morbror berätta ”kunde man se rök från skorstenarna där inne. Men då måste man vara uppe tidigt på morgonen.” Och det var ju inte pojkarna.

På kvällarna satt de framför kakelugnen i vardagsrummet. Rein, Moritz och Leida, systern, satt uppkrupna i soffan med morbror Juhan och moster Leena och drack kvällste. Fotogenlamporna luktade så där som de gör och utanför gick solen ner bakom skogen långt borta. Trähuset var omgivet av träd som morbrors pappa hade planterat när han köpt gården på 1860-talet. Mittemot huset hade morbror låtit några gammelryssar bygga en stenlada. Den var han stolt över. ”Det syns att vi inte är några fattiglappar med en sådan fin stenläggning” brukade han säga. 1901 stod det med järnsiffror på väggen. Därinne fanns hästarna, korna och grisarna när de inte var ute och åt gräs eller jobbade. Pojkarna fick hjälpa till med djuren ibland, men annars var det moster Leena som skötte ladugården och allt där inne. Hon jobbade flera timmar om dagen med att ge djuren mat, rensa i halmen och mjölka korna. Det roligaste av allt var annars när de fick kasta upp säden på hässjorna. Då kände sig pojkarna stora och starka, och de vuxna brukade säga till dem att de jobbade som vuxna karlar där på åkern.

I stan fanns det inte så många ställen att vara på för en pojke i Moritz ålder. En park fanns det visserligen, Tammsaareparken, men där var han och gungade när han var mindre. Det var Ida om tog honom dit. Så fick han leka medan hon pratade med andra barnsköterskor. Då tyckte han nog att det var roligt, men så här i början av tonåren då cyklade han mest omkring. På gården kunde man inte leka, för så såg alla vuxna vad man gjorde, och det ville man absolut inte.

Pappa tyckte att det var viktigt att lära sig ha hand om pengar. Därför gav han alla sina tre barn en guldrubel på nyårsdagarna. När det sedan blev nyårsdag igen skulle de visa hur mycket det hade blivit av rubeln. Meeri och Elisabet hade förstås lyckats få ihop nästan två guldrubler var, men Moritz pengar var för det mesta slut. Han kunde inte det där med att spara och tänka sig för. Som tur var tyckte systrarna synd om honom, eller också ville de inte att pappa skulle bli arg. Han kunde bli så ursinnig ibland. Så de gav av sina pengar till Moritz. Han fick gå in och visa dem, pappa blev nöjd, sedan fick de tillbaka sina pengar.

Moritz log vid tanken. Han mindes det så tydligt. Sedan hade han en ny guldrubel att jobba med, eller rättare sagt att köpa upp utan att pappa förstod. Det var en sådan rubel han köpt sina första cigaretter för, som han tjuvrökte. Självklart fick de inte slösa sina pengar på något så onödigt för pappa. Men pappa hittade en fimp i källaren en dag. Då blev han så där ursinnig. Skrek åt sin vaktmästare att han inte städar ordentligt. Det var ett fruktansvärt liv. Som tur var kom aldrig pappa på tanken att det kunde vara hans egen son som slängt fimpen! Fast mamma berättade för Moritz många år senare att pappa visst hade förstått att han tjuvrökte, men det fick vara så, så länge han smög med det.

Litauens premiärminister Andrius Kubilius.

Moskva fick ett slag rakt i ansiktet, när den litauiska premiärministern Andrius Kubilius förra veckan sa att man ska ta under övervägande att Litauen kan begära ersättning för den sovjetiska ockupationen.

Det ryska utrikesdepartementet sade att en sådan ståndpunkt "strider mot principer och normer i internationell rätt."

Litauiska myndigheterna ignorerar historiens lärdomar, de fortsätter att blunda för de nynazistiska rörelserna sade Rysslands utrikesministerium .

Ryssland har länge varit irriterat på Estland, Lettland, Litauen, Polen och deras försök att skriva om historien om andra världskriget , i syfte att minska betydelsen av Sovjetunionens seger över Nazityskland.(enligt Ryssland, som har en egen tolkning av historien. De påstår t.ex. att andra världskriget började den 2 juni 1941. De har sin egen syn på detta krig liksom på kriget mot Karl XII.)

Samtidigt som Ryssland fortsätter att betrakta den röda armén som befriare av den tyska invasionen av de baltiska länderna, ser många invånare i Baltikum det som två likvärdiga ockupationer.

Förra året antog Litauens parlament en lag som tillåter åtal för människor som förnekar eller minskar betydelsen av de internationella brott som begicks av Sovjetunionen och nazisterna.

(Postimees)

Man kan undra varför Tyskland betalat så mycket för sina krigsbrott medan Sovjet/Ryssland inte betalat ett öre.

…..

Värmen blir dyrare i Väike Maarja.

Fortum meddelar att på grund av stigande gaspriser har ett nytt högsta pris godkänts av konkurrensmyndigheten för Väike Maarja.

Det nya priset är 64,74 € per MWh. Det kommer att börja gälla från den 7  november. Prishöjningen är 34,5 procent. Moms ingår ej.

…..

Ett bondeupprop i Estland kräver att samma jordbrukssubventioner ska gälla i hela EU. Fortfarande är de nyare medlemmarna lägre subventionerade än de stora västländerna. Men ändå måste även de nya länderna vara med och solidariskt betala för Greklandskrisen.

Intressant!

…..

Pippi och herr Nilsson.

Rakvere Teater lägger ner två succéer. Dels Pippi Långstrump med Ülle Lichtfeldt som Pippi och så Täis Mäng, som vi faktiskt sett två gånger. Synd att vi aldrig kom iväg att se Pippi. Ülle säger att det är en pjäs med kvaliteter som gör att den kan spelas i 100 år. Kanske får vi en chans till lite längre fram!

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,

2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Överallt såg han soldaterna. Han såg också hur människor undvek dem. Barn gick över gatan för att inte komma för nära. Varför var de så skrämmande? Ryktena gick. När som helst kunde de skjuta. Som de gjorde med Enno på perrongen i Nõmme. Vad hade han gjort som måste dö? Först förstod ingen någonting, och det var sådant som gjorde osäkerheten. Varför just han? Och det gällde många. Långt senare fick de veta att han fick inte leva längre därför att han var ”hjälppolis”, dvs. han ställde upp när det behövdes extrapoliser någonstans. Det fanns många studenter som var extrapoliser eftersom det var en bra extrainkomst, även om den var liten. Hur många av dem förlorade sina liv denna tid? Vem har rätt att leva? Vem, anser de här galningarna, har rätt att leva? Vem tar sig rättigheten att bestämma vem som får leva och vem som måste dö? När han deltog i striderna för tjugo år sedan ville han att alla ester skulle få leva. Inte bara i tjugo år. Nej, så länge Gud ansåg att de kunde leva. Moritz trodde på den kristne guden. Han hade lärt sig att be kvällsbön när han var mycket liten, och menade att om man inte tror på Gud och Guds förmåga att göra världen bättre, då fanns inte mycket att leva för. Det kände han särskilt starkt nu. Gud måste se vad som händer och ge oss alla kraft att förändra allt igen. Tillbaka till det Estland de hade.

Han klev av tåget i Nõmme, såg sig vaksamt omkring. Skulle det bli skottlossning igen? Det gick några uniformsklädda män på perrongen, men tydligen fann de inte vad de sökte. Den här gången var allt lugnt.

Också i huset var det lugnt. Tanja läste en saga för Vello och Irina satt bredvid och lyssnade. Kanske en saga var vad de behövde just nu.

”Jag gör lunch”, Irina reste sig och gick ut i det lilla köket där träsoffan där Tanja och Vello sov stod bäddad med locket på.

”Morbror! Kan träden verkligen prata?” Vello såg på honom och ville ha ett svar!

”Ja, om du ställer dig vid ett träd när det blåser, då kan du höra att det säger något till dig. Men du måste vara ensam, annars vill det inte prata.”

”Då vet jag varför jag inte hört något. Men kan äppelträdet prata också?”

”Kanske, men du hör bäst när granarna, tallarna och enarna och ekarna pratar, för de är mest högljudda.”

Moritz log i mjugg. Precis så hade hans mamma sagt till honom när han var liten och hon hade läst sagan om den talande enen.

”Du har inte hört något från Jaan?” Moritz vände sig till Tanja som satt kvar i skinnfåtöljen i vardagsrummet.

”Nej, inte på några dagar. Han lever i skogarna i Pärnutrakten. De är fler där. Ännu så länge hittar de mat i skogen. Hur det blir när det blir riktigt kallt och snö vet jag inte. Jag får väl hitta någonstans att bo där i närheten så jag kan hjälpa honom. Jag är orolig för att han ska göra något dumt, något farligt. Han pratar bara om att rädda sina föräldrar från Sibirien. Hur skulle det gå till? Några män från skogen mot Stalins armé.”

”Jag vet inte. Men det måste finnas en lösning. Det känns som om hela världen är emot oss när de där två jätteländerna arbetar ihop. Vad spelar det för roll vad de kallar sig? Kommunister eller nationalsocialister? Samarbetar gör de och ger sig på oskyldiga stater. Tänk på Polen som blev attackerat från två håll. Nästan samtidigt. Hitler och Stalin. Två galna män!”

”Kom nu och ät! Nu måste vi prata om något trevligt.” Irina kallade på dem från köket.

”Träffade du någon vi känner när du var i Tallinn?”

”Nej, jag gick bara in på baren och åkte hem direkt efter det. Tallinn lockar inte. Vill du tala om något roligt ska vi inte prata om Tallinn.”

Rosor till de nya medborgarna.

Någonstans någon gång i Estland.

På radion fick de bara höra det som de nya makthavarna ville att de skulle veta. Ibland var det någon av dem som påkallade allas uppmärksamhet på att någon från Moskva skulle komma till Tallinn, och det påbjöds samling vid flygplatsen eller Rådhustorget för att hälsa den nyanlände. Dessutom krävdes att alla skulle hurra och vara glada!

Vilka naiva människor det finns. Som om någon, som blivit fråntagen sitt liv, skulle hälsa tjuvarna och mördarna med glädje. Inte ens om de vågat hade de gått dit, inte någon av dem.

Däremot kunde de inte låsa dörrarna för de sovjetiska soldaterna eller andra officiella personer som syntes i samhället. En dag var det en lastbil från Moritz företag som stannade utanför på vägen. Men det var inte någon av hans anställda som klev ur bilen. De var kommunister, det såg han på klädseln. Två män i gröna uniformsjackor kom fram till honom. De betraktade alla äpplen en stund och sedan sa de med skärpa:

”Samla ihop all frukt här! Snabbt!”

”Varför skulle vi ge er våra äpplen?” frågade Moritz.

”Inga frågor! De ska köras härifrån bara.”

Moritz suckade. Han visste inte vad det här var för män, men han ville inte bråka, Han ville inte väcka deras misstänksamhet. Han hämtade en säck från förrådet och började plocka. Tanja och Irina kom och hjälpte honom, men när han såg hur de där männen tittade på dem sa han till dem att gå in.

Männen tog den fyllda säcken. Kastade upp den på flaket och de kunde höra hur bilen stannade vid nästa hus. De samlade in all frukt i området! Vad kan de här hitta på nästa gång?

Det var nog tur att de inte visste då allt som förekom i landet. De visste inte att Stalins speciella sändebud Andrej Zjdanov hade en uppgift med sig att "esterna" skulle avlivas.

Andrej Zjdanov.

Redan på 1930-talet hade kommunister gjort upp en lista för vilka som i första hand skulle utsättas för ”repressiva handlingar” när Sovjet gick in i landet. De grupperna var:

Alla tidigare regeringsmedlemmar

Högre statstjänstemän

Högre domare

Högre militärer

Medlemmar i politiska partier

Medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer’

Medlemmar i akademiska organisationer

Personer som aktivt medverkat i antisovjetisk kamp (soldaterna i frihetskriget)

Säkerhetspoliser

Vanliga poliser

Personer som företräder utländska företag

Alla människor med utländska förbindelser (filatelister, esperantister m.fl.)

Ledare för större företag

Banktjänstemän

Kyrkligt verksamma

Medlemmar i Röda Korset.

Detta betyder att ungefär 23 % av befolkningen skulle arkebuseras eller deporteras. (I Sverige skulle det betyda ca 1.4 miljoner människor) Det här var det inte många som visste under det första året av ockupation. Man visste inte heller hur många som misshandlades på olika sätt. Inte många visste att en ung kvinna vägrade att uppge var hennes man fanns. Därför bröt man först hennes ben, skar sedan av öron och bröst. Eftersom hon fortfarande vägrade uppge var mannen fanns, dödades hon.

Hela omfattningen av deras helvete blev klar först många år senare.

Och så var det esterna som spelade med. Johannes Vares, som nu kallade sig Barbarus, kände han sedan tidigare. Hans äldsta syster, Meeri, Hade gått på konstskolan Pallas i Tartu. Där träffade hon många intressanta människor som efter skolan umgicks som en grupp. I den gruppen fanns Vares. Han var trevlig, sa inte så mycket. Diskuterade inte politik, åtminstone inte när Moritz var med. Nu var denne man med i Tallinns Högsta Sovjet! Och Johannes Lauristin. Man visste redan att han var kommunist. Han hade suttit i fängelse i flera år för att han var med i kuppförsöket i Tallinn på 20-talet. Redan då arbetade han ihop med Moskva. Att han skulle visa sig vara förrädare, det var ingen överraskning.

Dagen efter gick Moritz in på Priits bar i Tallinn och slank in i hans arbetsrum för att be att få låna telefonen. Han ringde till en av delägarna på hans företag, men fick inget svar. Han fortsatte ringa till anställda och till slut var det en som svarade.

”Ni lever!” sa den mannen. ”Vi vet inget om de andra. De hämtades och har inte synts till sedan dess.”

”Och bilarna? Varför var en av våra bilar ute och körde i Nõmme i går?”

”De har lagt beslag på allt som går att använda. Fabriken är stängd. Vi har inget att göra och får inga löner. Men vi är inte så många kvar. När ska detta sluta? Ni måste snart vara tillbaka och göra allt som vanligt igen!”

”Vi får hoppas det. Vi får be till Gud om att de här försvinner från vårt land så att vi får tillbaka våra liv.”

De tog farväl och la på luren.

Moritz återvände till sommarstugan.

För första gången har 85-åriga Armilde besökt sin huvudstad Tallinn.

Hon föredrog att komma dit per bil. Aldrig skulle hon sätta sig i ett flygplan som kan störta när som helst, eller ett tåg som också är farligt, så fort som dom kör. Det enda hon vet om Tallinn är det hon ser på TV, och hon måste få se Zoo, där finns så många spännande djur.

Hon säger att hon inte ens har varit i Tartu, som ligger i samma län som hennes by, Alatskivi.

När de närmar sig Tallinn blir hon chockad över de höga husen. Faller ett sådant hus sönder, då dör du, säger hon. Här kan man inte heller bo för då svälter man ihjäl. Har man inte pengar till mat, då finns ingen skog att gå i och plocka svamp och bär och annat ätbart. Har du det är du rik!

Hon får gå på Zoo, gå runt i staden och även hälsa på presidenten.

"Staden är ganska intressant och vacker”, kommenterar Milde som kan vara diplomatisk.

…..

Morgonrapporten om trafikolyckor i hela Estland mellan kl 19 - 09:

1. En bil med en 78-årig bilförare krockade med en familj, två vuxna och tre barn i en annan bil. Alla forslades till sjukhus men ingen var allvarligt skadad. (Saku)

2. Flicka på rullskridskor körde in i en trottoarkant, skadades och kördes till sjukhus i ambulans.  (Pärnu)

3. Krock med plåtskador (Jõhvi)

Inga övriga brott rapporterades.

.....

Så var det Godmorgon Sverige i dag P1. Angående Juholtaffären. Det konstaterades att alltför många sossar med erfarenhet var bortvalda ur den nya sosseledningen. Juholt själv har ju inte heller någon erfarenhet av regeringsarbete. Det förklarar de misstag han gjort. En gammal "räv" ska kallas in för att lära de nya makthavarna hur man ska agera för att inte göra fel. Hå hå ja ja.

Och jag, som har känt sverigeesternas frustration för att de nedvärderas på grund av sina många regeringsbyten under ”den estniska tiden”, och därför sätter allt i relation till detta, tänker genast: Hur är det då med nya, unga stater där ingen tidigare i historien har tillåtits få någon regeringserfarenhet? Tillåts de att ha någon inlärningstid? Svaret är NEJ. Så föraktfullt det diskuterades i Sverige om alla regeringar som kom och gick under frihetstiden. Om det fyra-åriga auktoritära styret. (Jfr flera stora stater i Europa under samma tid).

Slutsats: Det finns en agenda för gamla stater och en för nya. De nya får inte göra "fel".

.....

Någonstans någon gång i Estland.

De levde nu i det lilla sommarhuset. Irina tyckte det var jobbigt, det hus hon växt upp i hade varit mycket större. Trösten var väl att hon hade Tanja och lille Vello där också, inte bara Moritz.

En dag hade en främmande man knackat på. Han var bror till Juhan, som ägde huset de bodde i. Han hade också flytt från hemmet.

”Jag är ägare till en köttaffär i Tallinn” berättade han, när de satt och drack kaffe och bekantade sig med varandra. ”Har ni varit där? Den ligger vid Rådhuset. Jag hade många kunder. Parlamentet brukade komma in och handla. Ledamöterna alltså. De uppskattade min affär eftersom jag är noga med att allt ska vara färskt och av bästa kvalitet.”

”Självklart” sa Moritz. ”Vem jobbar inte så?”

”Jo, det är väl sant, men ibland tvivlar man… Nu ska ni få höra vad som hände häromdagen. Det var två ryska officerare som kom in. De tittade först på allt jag hade att sälja, sedan frågade de om de fick köpa 250 gram av min rökta korv. Och det fick de förstås. När jag packat in den i papper frågade de om de fick köpa 250 gram till. Jovisst, sa jag och gjorde ett nytt paket korv till dem. Då tittade de på mig och frågade om de fick köpa ytterligare 250 gram. Ni får köpa hur mycket ni vill, sa jag. Då tog de hela korven. Märkligt, eller hur?”

”Ja”, sa Moritz. ”I Ryssland där allt ska vara så bra, där får man inte köpa vad man vill. Allting är begränsat. Jag har kontakt med några ryssar i mitt företag, så jag får höra ibland. Men de vågar inte berätta så mycket. Det är farligt. Allt är farligt där.”

”Vet man vad som hänt president Päts?” frågade Tanja. ”Jag har inte hört om han är i Estland fortfarande.”

Moritz skakade på huvudet. ”Nej, det har inte sagts något om det.” det är väl inte så många som vet. Allt är så hemligt i helvetet.”

”Ja, så blev man då sovjetmedborgare.” Priit, Juhans bror, suckade. Och inte får man säga herr och fru längre. De ändrar på våra liv ända in i detaljerna! Kamrat, va! Och så tog de min affär. Jag kan vara glad att jag lyckades smita därifrån. Annars hade jag varit på väg till Sibirien nu.”

”Det är likadant med mig och mitt företag. De tog allt och gjorde någon anställd till chef. Nu kommer det inte gå så bra där. Han kan ju ingenting!”

Tanja tittade på dem. ”Jag kommer ihåg vad moster Olga berättade en gång. Kommer du ihåg, Ira? Hon arbetade på ett sjukhus i Karelen i Ryssland under tsartiden. Hon var sjuksköterska. Så kom den där hemska bolsjeviktiden och alla läkare blev skickade till Sibirien eller skjutna direkt. Och då satte de vaktmästarna som läkare! De tror inte att någon utbildning behövs. Allt gick förstås fel, och moster Olga flydde därifrån hem till Pärnu.”

”Jo, jag minns”. Ira nickade. ”Är det så det blir här nu?”

De andra bara suckade djupt.

Den här historien såg jag i Postimees och måste bara berätta:

Pråmdragarna vid Volga.

Två sovjetiska män står och betraktar tavlan.

Den ene säger:  - Titta vilken vacker bild.

Den andre:         -Jag tycker inte att den är så vacker.

Den förste:         -Men nu ser du hur viktigt det är med fackföreningar.

….

Allt om historia nummer 6/2011

I juni 1941 anföll Nazi­tysklands styrkor Sovjet­unionen. Samtidigt krävde tyskarna att få transportera 15 000 be­väpnade soldater tvärs genom Sverige. Till slut godkändes kravet – ett beslut som har fått utstå hård kritik.

Nu ska jag citera från den tidning som berättar om tågen med de tyska soldaterna genom Sverige, och jag ber er jämföra med det faktum att esterna kallats för fascister/nazister under så många år därför att de hälsade de tyska soldaterna med glädje när landet befriades från det helvete de levt i under den sovjetiska ockupationen.

Tyskland begär att få transportera tyska soldater från Norge till Finland. Sverige har förklarat sig neutralt i kriget, så frågan är svår att besvara. Ska Sverige våga utmana Tyskland och riskera ett angrepp med alla risker det innebär? Tyskland hade nått stora framgångar då, under krigets första år. De hade nyss angripit Sovjetunionen.

Samma morgon fick utrikesminister Günther besök av Hitlers speciella sändebud Karl Schnurre. Han lämnade över en kravlista med fem punkter, varav den första var den viktigaste: Den tyska 163:e infanteridivisionen skulle transporteras på svensk järnväg från Norge till finska gränsen.

... Enligt Schnurre visade Günther även nu ”en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål”. (Han hade visat sig tillmötesgående tidigare för att undvika att Sverige drogs in i kriget)
Problemet för Günther var att få resten av regeringen med sig. Han valde att söka stöd hos kungen och gav sig därför genast iväg till slottet. Klockan 10.30 kallades även statsministern till mötet med Gustaf V.

Kungen, som under de senaste decennierna inte lagt sig i politiken särskilt ofta, tyckte nu att regeringen skulle godkänna det tyska kravet. Han ville inte riskera en konflikt med Tyskland. Annars skulle han överväga att avgå. Exakt hur kungens ord föll är en omdiskuterad fråga. Klart är dock att Per Albin Hansson valde att tolka det som att kungen hotade med att abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.

Till slut gick man med på tyskarnas krav. Utrikesministern hade redan viskat i deras öra att de skulle få tillstånd, redan innan det var klart, så när godkännandet kom var tågen redan på väg till Sverige.

En av de svenska officerare som följde med transporten skriver i en rapport: ”Överallt vinkade folk och önskade de tyska trupperna lycklig resa. På en station bjöds till och med soldaterna på frukt och choklad.” (ändå hade de inte varit med om någon rysk ockupation)

När kriget var över och tyskarna förlorat, då lät det annorlunda i Sverige.

Då svängde också den svenska opinionen och blev mer kritisk till de eftergifter som Sverige hade gjort.

Beslutet att låta beväpnade tyska soldater resa genom Sverige har i efterhand blivit en pinsam episod som ingen velat ta på sig skulden för. Vad gäller kungens inblandning så hävdade Gustaf V efteråt att han inte alls hade hotat med att abdikera, även om Per Albin Hansson valde att tolka det så.

Så var det med svenskarna. Jag vet att inte alla hurrade när tyskarna for genom Sverige, men inte heller alla ester hurrade när tyskarna kom. Men fascister är de alla i alla fall.
.....



Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2, 5, 7 och 13 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Han måste ha somnat. Han hörde prat från köket när han tittade upp. Irina och Tanja höll på med frukosten. Det kändes nästan som vanligt. Men inte riktigt ändå. I vanliga fall var det Ida, hembiträdet som gjorde frukosten åt familjen, och Irina och han kunde ligga och ha det skönt en stund till. Lille Vello var också vaken. Hur länge skulle han orka med det här märkliga livet?

"Kom nu Moritz. Frukosten är klar." Irina tittade in i rummet.

Han steg upp. Gick in i badrummet och tvättade av sig. Klädde sig. Han var en mycket prydlig människa, som dessutom hade en firma som handlade med kläder. Det här livet i flykt fick inte ändra på något. Han måste försöka leva så vanligt som möjligt, annars vet han inte om han klarar påfrestningarna. Han tänker på sin mamma. Hans lilla snälla mamma, som förlorade sin mamma till Kaukasien innan hon var vuxen. Skulle hon förlora sin son nu? Han måste rädda henne från lidande. Det var helt enkelt hans plikt nu när fadern var död.

I köket satt de två systrarna och småpratade. Vello åt i förundrad tystnad. Moritz satte sig och betraktade de två unga kvinnorna en stund. Ingen skulle gissa att de var systrar. De var så olika. Irina var mörkhårig och såg så ryska ut medan Tanja var en typisk estländska med sitt nordiskt blonda hår.

"Vad tittar du på?" Irina tyckte att han såg ogillande ut. "Är jag inte tillräckligt finklädd?"

"Nu missförstår du. Jag beundrar två vackra flickor. Två vackra unga kvinnor i Nõmme, som borde vara någon annanstans. Har ni sovit gott?"

Jodå, det hade de. De vaknade ungefär samtidigt. Gick upp och började med frukosten medan de diskuterade vad som hänt de senaste dagarna.

"Tanja säger att när de kom hem från besöket hos oss sa deras hembiträde att de vaknade av att det bultade på dörren på natten. Alla gick ner för att se vad det var för oväsen. Några män i uniform och kalasjnikov tog några snabba kliv in i huset och röt:
´Var är husfolket?´
´Är det mig ni söker?´ frågade Tanjas svärfar.
´Ni ska packa vad ni behöver för en tid och komma med här. Ni och er fru. Är någon annan i familjen hemma?´ Soldaten lät definitivt inte vänlig. Det var en order inget annat.
´En tid? Vad betyder det?´ Nu lät han osäker. ´Nej, det är bara vi här. Ni kan titta efter själva.´
´Då så. Om tjugo minuter lämnar vi det här huset vare sig ni har packat eller inte!´Soldaten vände sig till en annan soldat: "Sök igenom huset!"

Mer var det inte. Ingen mer var hemma, så det fanns ingen att hitta. De packade varsin väska, och blev skjutsade därifrån i en lastbil. På flaket!"

"Stackars svärmor! Jag tänker på henne hela tiden." Tanja suckade djupt. "Jag vet inte om jag är glad att vi inte var där. De behöver oss nog. Var de nu är."

"Jag blir så förbannad!" sa Moritz med skärpa. "Ivan IV skickade ester till Sibirien på 1500-talet. Han fick tillnamnet "den förskräcklige". Vad ska man kalla de här idioterna! Varför i helvete gör de sådant? Är de människor, eller någon sorts djur?" Moritz gömde ansiktet i händerna. "Jag trodde vi aldrig mer skulle behöva vara med om något sådant. Vi är ju ett fritt folk i ett fritt land. Hur kan några ester gå med på detta?"

Det kunde man verkligen fråga sig. Det estniska kommunistpartiet var så fantastiskt litet, och ändå hade de fått makten. "Vad säger de nu, Lauristin, Vares och de andra. Var det verkligen det här de ville? Och de som gått med i den där förintelsebataljonen? Förstår de vad de gör? De håller på att döda esternas framtid. Vilken poet. Vares. Han bör väl kunna tänka."

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Det var natt. Klockan var över två. Tanja och den lille Vello låg och sov. De hade ordnat en sängplats för dem i vardagsrummet. Tanja var som vanligt högljudd och uppskärrad. Hon behövde så lite för att bli det. Men den här gången var det inte lite. Det hela var fruktansvärt.
Moritz vred huvudet för att se att Irina sov. Han tyckte han kunde höra det på hennes andning, men ville vara säker. Han kände att han i lugn och ro måste gå igenom vad som hänt dem.
När han gifte sig med den unga Irina såg allt så lovande ut. Han hade drömt om en son inom en snar framtid. Allt såg så ljust ut. Så kom september 1939. Polen attackerades från två håll. De stora makterna kunde inte hålla sig borta från det landet som aldrig fick någon lugn och ro. De där två rikena som alltid måste visa sin makt och göra sina länder större. Naturligtvis hade de känt sig lurade på områden när Estland och Lettland lyckades slå sig fria. Hade de kunnat föreställa sig att de två små lilleputtländerna skulle klara dem? Även om de själva var sargade av ett stort krig. Moritz hade ju deltagit. Trots att han bara var sexton år och fortfarande gick i skolan. De var flera klasskamrater som gett sig iväg samma kväll. Han hade inte vågat berätta för sin stränga pappa eller sin snälla, hjärtevarma mamma vad han tänkte göra. De hade aldrig tillåtit det. Aldrig. De hade istället blivit tvungna att acceptera faktum. Han hade gått in i Kuprianovs bataljon. Magister Kuprianov, läraren i Tartu, som hade fått med sig många elever från sin skola också.

Naturligtvis var det värre än han kunnat föreställa sig. Han försökte låta bli att tänka på vad han sett. Och gjort. Det som händer i krig måste bort ur hjärnan! När det kommer flera tusen skrikande män ur buskarna, då måste man skjuta, inte tänka. Inte fråga sig vem det var man dödade. Inte tänka på motståndarens familj. Bara skjuta. Det är han eller jag. Rättare sagt: De eller jag. De var så många. Ryssar och tyskar. alltid samma fiender. Ryssar eller tyskar.
Moritz enda önskan var då, och är fortfarande att leva i sitt land, med sina fränder, på det sätt som de själva skapar. Ett estniskt liv. Ingen visste med säkerhet vad det skulle betyda, men de hade förberett sig så länge. De kunde sköta sig själva utan främmande makthavare.
Hela Moritz vuxna liv hade han levt i frihet. Pappa berättade ibland hur det varit under tsaren. Inga pengar. Arbete. Arbete. men de hade varit fria män. De hade skapat en god miljö för sina barn. Tänk att det var alltid barnen det gällde. Då som nu. De hade alltid ett hopp om att barnen skulle få ett bättre liv. De fick gå i skolor, högskolor under den fria tiden. De fick utbilda sig. Det var en stor vinst. Tidigare generationer hade aldrig fått välja yrke själva. Det hade bara handlat om att arbeta åt sin godsherre. Bara slava åt honom. I unga Irinas familj hade alla män blivit präster i ortodoxa kyrkan. Det var ett sätt att få en utbildning och slippa slava hos en herre. Hur kristna de var, var det ingen som frågade efter. Men sanningen att säga verkade hennes morfar och farfar vara trevliga människor, som kunde skratta och skoja. Morfar var metropolit. Han hade lyckats bra.

Moritz vände sig i sängen. Irina sov fortfarande. Han ville gå upp och ta sig något att dricka, men var rädd att väcka henne. Hon låg med sitt mörka lockiga hår på kudden med munnen lite öppen. Hon var så gudomligt söt. Hur skulle hennes liv bli? Och den son som de skulle få. Han visste att det skulle bli en son. Självklart! Alla män måste ha en arvinge. Hans far hade brutit upp från bondelivet redan före friheten. Han började bygga deras nya liv redan under de första åren på det nya århundradet. Visserligen hade han fått vänta på sin son. Först kom de två flickorna, men sedan föddes han, Moritz. De hade döpt honom i den landsortskyrka som de tillhörde tidigare och där hans släkt fortfarande levde, Ambla kyrka.

Ambla kyrka.

Livet i det fria Estland hade varit spännande. Varje dag var man glad över att andas fritt. Han hade verkligen tänkt så varje dag. Kanske för att han stridit för det. Det är klart att han hade haft motgångar, han som alla andra. Det var så sorgligt när äktenskapet med Klaudia tog slut. Hon var ett bra fruntimmer, men kunde inte få barn. Kanske var det därför det tog slut. Han längtade så intensivt efter ett barn. Hon fick ta med sig allt hon ville ha från deras hem. Hon fick välja själv. Han kunde alltid köpa nytt. Det var inte så noga. Han köpte henne en hattaffär i Helsingfors. Hon var intresserad av kläder, så det passade henne bra. "Jag gjorde vad jag kunde. Jag ville inte förstöra något för henne."
Sedan gifte han sig med Irina.

Därefter kom begäran från ryssarna. Då var det slute på friheten! De ville ha baser för sina soldater i vårt land. Och i Lettland. Moritz har försökt förstå varför president Päts gick med på det. Hade vi inte soldater? Jo. Moritz själv hade vara med om att bygga upp hemvärnet. Han visste att de kunde göra mycket nytta i försvaret. Estniska militärer var skickliga. Men kanske tänkte Päts att nu var inte ryssarna upptagna av annat. Nu kunde de gå in med en armé till antalet större än hela det estniska folket. Kanske var det så. Och Storbritannien var upptagna av annat. De hade inte tid att hjälpa esterna. Men bara ge upp efter allt de kämpat för. Släpper man in ryssarna i landet, då tar de allt. Ge dem en fingertopp och de tar hela kroppen. Och detta hemska val. Herregud! Numera vet vi i det här landet vad ett fritt val är! Vi ser när de manipulerar.

Marian Podkowinski

Någonstans någon gång i Estland.

Jag läser en bok av Kjell Albin Abrahamson, "Polen, diamant i aska", från 1997, och jag tycker det är så lustigt när han beskriver sitt förhållande till det landet. Jag känner igen det så väl. Hur man fångas av livet, kulturen, historien i det nya landet. Den här boken är verkligen värd att läsas!

Vad vet vi egentligen om Polen? Väldigt lite. Jag minns en del från skolan, men vad har de yngre svenskarna läst om detta land?
Han skriver om sin förhoppning att nu skulle det skrivas mer pom östra Europa efter  befrielsen från kommunismen. Det trodde jag också. men så blev det inte.
Polens yta är lika stor som Italiens eller fyra gånger större än Österrikes, Enbart i Warszawa bor fler människor än i hela Estland. Baltikum är politiskt, ekonomiskt och journalistiskt överexponerat. Polen är underexponerat. Den svenska senfärdigheten i den polska tigerekonomin märks av det faktum att Sverige ligger på andra plats bland utländska investerare i Baltikum, däremot först på tionde plats i Polen. (1997)



Kjell Albin Abrahamson

Jag håller med honom om att det talas alldeles för lite om Polen i vårt land. Men jag anser inte, absolut inte, att det talas särskilt mycket om de baltiska länderna. Dessutom blandas de ihop. Vilket är ett problem för dessa länder. Sammanblandningen sker inte bara i Sverige; även i EU talar de som om Estland och Lettland är likadana länder. De är mycket olika.

I Polen talar man om "den svenska syndafloden" och tänker då på när Karl X Gustav ockuperade Polen. Då inleddes en mäktig polsk folkresning. Och landet befriades.
En polsk bön som på sina håll bads fram till slutet av 1800-talet lyder: Herre bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar. Nationalsången, "Än är Polen ej förlorat", varnar i sin text för svenskarnas framfart.
Polackerna vet mycket om svenskarna.

Han skriver också om det som jag sagt flera gånger:
När jag var ung och gick i skolan tyckte jag i likhet med alla jämnåriga att 1800-talet var för mycket länge sen. Ju äldre man blir, ju mer man kronologiskt fjärmar sig från 1800-talet desto närmare kommer historien. Det är en paradox som är svår att förklara.




.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept och 2 okt.

Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940

Moritz och Irina väntade i Ennos arbetsrum. Moritz såg alldeles lugn ut när han betraktade Irinas rodnande ansikte. Hon var rädd. Naturligtvis var hon rädd. Han måste vara stark även om han visste att deras liv var i fara. Man kunde inte veta vad dessa galningar skulle göra. Han lutade sig bakåt i stolen. Såg sig omkring i rummet. Juhan Pärt hade ett skrivbord. Inte stort, men tillräckligt för hans skrivarbete. Han tog tydligen emot kunder här inne. Han och Irina satt runt ett litet bord där han placerat några vackra glas på en silverbricka. Elegant. Genom de vita,  vävda linnegardinerna såg de stadslivet. Som i deras egen lägenhet. Hur var det där nu? Hade deras saker flyttats ut eller använde de främmande människorna deras tillbehör, deras kläder? Det var egentligen ointressant just nu, men så var det.
Dörren öppnades och Juhan kom in. Han såg på dem med oro i blicken.
"Vad har hänt?"
"Vi är på flykt. Vi måste härifrån. Galningarna har tagit våra hus och vi vet inte vad de tänker göra med oss."
"Ni måste bo någonstans. Någonstans där ni kan vara säkra. Jag har ett sommarhus i Nõmme. Ni får bo där." Han försökte låta säker på rösten. De fick inte tappa fattningen nu. Världen omkring dem var i kaos. Borta var det land de levt i de senaste tjugo åren. Så fort det gått. Nej, inte landet, inte människorna.

Moritz och Irina hade tagit sina väskor och lämnat Ennos bar. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. Männsikorna började lämna sina arbeten och gatorna fylldes av folk. De tittade ner för att inte möta någons blick. De var på väg till stationen.

Det samlades många skrämda människor på stationen. Soldater blandade sig med dem. Nu fick de inte bli avslöjade. De visste inte om de här soldaterna varit på Tatu maante föregående dag. De vågade inte titta efter.

Tåget kom. Det fylldes snart av passagerare och startade sin väg ut ur huvudstaden. Det var varmt. Folk svettades av oro. Ingen sa något.

Moritz och Irina steg av när tåget stannat vid Nõmme station. Många andra gjorde detsamma.

Två män med mörk min och skinnrock kom emot dem. Moritz stelnade till. Var det dags nu? Han kastade ett öga på Irina, men hon tittade åt ett annat håll. Han låtsades ha smuts på byxan; böjde sig och torkade av byxbenet. Då passerade männen honom. Han andades ut. Men kunde inte låta bli att titta hastigt bakåt. Då såg han hur de här mörka männen sa något till en ung man. Mannen började svara, men hann inte säga något förrän de båda männen skjutit honom. Den unge mannen föll handlöst ner på perrongen. Många människor drog efter andan på samma gång.

”Det är Juhan!” Irina skrek till. Men tystnade lika fort. Inte låtsas om. Fortsätt framåt. Framåt.

Enno var gift med Irinas kusin Nilla sedan ett par år. Han hade nyss avslutat sina juridikstudier och praktiserade på ett advokatkontor i Tallinn. Nu var han död.

”Stackars Nilla. Vem ska berätta detta för henne?” Tankarna gick runt i Irinas huvud. Men hon måste gå. Gå. De fick inte lägga märke till henne.

Juhan lämnades där på perrongen. Ingen vågade göra något och marodörerna hade redan gått därifrån. Vad Irina inte visste då, det var att de gick direkt hem till huset där Nilla och Juhan bodde och hämtade Nilla för deportation till Sibirien. En familjemedlem var lika pestsmittad som den som bestrffades. Hur då pestsmittad? Fråga inte. Det bara var så.

Nõmme är numera en förort till Tallinn. På den här tiden låg villastaden en bra bit ut på landet. Det passade Moritz bra.

Stugan var målad i brun bärnstensfärg. Lagom stor för dem och modernt utrustad. "Det går bra för Enno." tänkte Moritz.

Vad skulle de göra? De bar in sina väskor och packade upp. Det fanns plats i garderoberna för deras behov. De hade verkligen inte mycket med sig.
Sovrum, vardagsrum, kök, farstu och en vind. Kanske var det 70 kvadratmeter. Hur som helst var det med än hyresgästerna i Tallinn skulle få att leva i. En trädgård med äppelträd fullt av frukt. Fick de inte tag på något annat att äta, kunde de alltid äta äpplen.

Trodde de.

Prästen Andreas Põld

Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940 kl.02 .00

Någonstans någon gång i Estland.

Sovjets krigsmaskiner i Tallinns hamn 1940.