.

Rosor till de nya medborgarna.

Någonstans någon gång i Estland.

På radion fick de bara höra det som de nya makthavarna ville att de skulle veta. Ibland var det någon av dem som påkallade allas uppmärksamhet på att någon från Moskva skulle komma till Tallinn, och det påbjöds samling vid flygplatsen eller Rådhustorget för att hälsa den nyanlände. Dessutom krävdes att alla skulle hurra och vara glada!

Vilka naiva människor det finns. Som om någon, som blivit fråntagen sitt liv, skulle hälsa tjuvarna och mördarna med glädje. Inte ens om de vågat hade de gått dit, inte någon av dem.

Däremot kunde de inte låsa dörrarna för de sovjetiska soldaterna eller andra officiella personer som syntes i samhället. En dag var det en lastbil från Moritz företag som stannade utanför på vägen. Men det var inte någon av hans anställda som klev ur bilen. De var kommunister, det såg han på klädseln. Två män i gröna uniformsjackor kom fram till honom. De betraktade alla äpplen en stund och sedan sa de med skärpa:

”Samla ihop all frukt här! Snabbt!”

”Varför skulle vi ge er våra äpplen?” frågade Moritz.

”Inga frågor! De ska köras härifrån bara.”

Moritz suckade. Han visste inte vad det här var för män, men han ville inte bråka, Han ville inte väcka deras misstänksamhet. Han hämtade en säck från förrådet och började plocka. Tanja och Irina kom och hjälpte honom, men när han såg hur de där männen tittade på dem sa han till dem att gå in.

Männen tog den fyllda säcken. Kastade upp den på flaket och de kunde höra hur bilen stannade vid nästa hus. De samlade in all frukt i området! Vad kan de här hitta på nästa gång?

Det var nog tur att de inte visste då allt som förekom i landet. De visste inte att Stalins speciella sändebud Andrej Zjdanov hade en uppgift med sig att "esterna" skulle avlivas.

Andrej Zjdanov.

Redan på 1930-talet hade kommunister gjort upp en lista för vilka som i första hand skulle utsättas för ”repressiva handlingar” när Sovjet gick in i landet. De grupperna var:

Alla tidigare regeringsmedlemmar

Högre statstjänstemän

Högre domare

Högre militärer

Medlemmar i politiska partier

Medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer’

Medlemmar i akademiska organisationer

Personer som aktivt medverkat i antisovjetisk kamp (soldaterna i frihetskriget)

Säkerhetspoliser

Vanliga poliser

Personer som företräder utländska företag

Alla människor med utländska förbindelser (filatelister, esperantister m.fl.)

Ledare för större företag

Banktjänstemän

Kyrkligt verksamma

Medlemmar i Röda Korset.

Detta betyder att ungefär 23 % av befolkningen skulle arkebuseras eller deporteras. (I Sverige skulle det betyda ca 1.4 miljoner människor) Det här var det inte många som visste under det första året av ockupation. Man visste inte heller hur många som misshandlades på olika sätt. Inte många visste att en ung kvinna vägrade att uppge var hennes man fanns. Därför bröt man först hennes ben, skar sedan av öron och bröst. Eftersom hon fortfarande vägrade uppge var mannen fanns, dödades hon.

Hela omfattningen av deras helvete blev klar först många år senare.

Och så var det esterna som spelade med. Johannes Vares, som nu kallade sig Barbarus, kände han sedan tidigare. Hans äldsta syster, Meeri, Hade gått på konstskolan Pallas i Tartu. Där träffade hon många intressanta människor som efter skolan umgicks som en grupp. I den gruppen fanns Vares. Han var trevlig, sa inte så mycket. Diskuterade inte politik, åtminstone inte när Moritz var med. Nu var denne man med i Tallinns Högsta Sovjet! Och Johannes Lauristin. Man visste redan att han var kommunist. Han hade suttit i fängelse i flera år för att han var med i kuppförsöket i Tallinn på 20-talet. Redan då arbetade han ihop med Moskva. Att han skulle visa sig vara förrädare, det var ingen överraskning.

Dagen efter gick Moritz in på Priits bar i Tallinn och slank in i hans arbetsrum för att be att få låna telefonen. Han ringde till en av delägarna på hans företag, men fick inget svar. Han fortsatte ringa till anställda och till slut var det en som svarade.

”Ni lever!” sa den mannen. ”Vi vet inget om de andra. De hämtades och har inte synts till sedan dess.”

”Och bilarna? Varför var en av våra bilar ute och körde i Nõmme i går?”

”De har lagt beslag på allt som går att använda. Fabriken är stängd. Vi har inget att göra och får inga löner. Men vi är inte så många kvar. När ska detta sluta? Ni måste snart vara tillbaka och göra allt som vanligt igen!”

”Vi får hoppas det. Vi får be till Gud om att de här försvinner från vårt land så att vi får tillbaka våra liv.”

De tog farväl och la på luren.

Moritz återvände till sommarstugan.