Okt. 7, 2011 Citat ur Kjell Albin Abrahamsons bok.:
http://www.postimees.ee/590330/putin-saab-sunnipaevaks-varvimisraamatu-vova-i-dima/
Här kan ni se att Putin ska få en seriebok i födelsedagspresent om honom och Medvedev. Han kör MC i Moskva m.m. Titta får ni se.
.....
Citat ur Kjell Albin Abrahamsons bok.:
Jo visst kan jag också längta tillbaka till den kommunistiska tiden. Då fanns något som i oppositionskretsar och i den underjordiska pressen kallades för Lex Litynski.... gick ut på följande: Det är fullkomligt meningslöst att försöka föreställa sig vad kommunistpartiet kan hitta på för nya absurditeter eftersom fantasin ändå överträffas av verkligheten.
Jag tänker på vad som sas i Estland: "Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om tiden för oss."
Första majtåget har blivit ett problem i Polen. Eller ett av Polens intressantaste arrangemang. Studenterna , de flesta utklädda till militärer, arbetare eller ungkommunister bär på autentiska porträtt som användes i det kommunistiska Polen för bara några år sedan; porträtt av massmördare som Lenin, Stalin, KGB-grundaren och polacken Feliks Dzierzynski. Studenterna bär också autentiska banderoller transparanger vilkas texter idag framstår som parodier. Talkörerna skanderar entusiastiskt välkända slagord som "Stoppa Coca Cola och USA-imperialismen!", "Gemensamma fruar!" och "Kvinnor på traktorerna!"
Abrahamson ger en bild av Polens historia, och jag jämför med Estlands.
Polen:
1795 - 1918 = 123 år icke-existens.
1918 - 1939 = 21 år i frihet
1939 - 1945 = 6 år krig och röd-brun ockupation
1945 - 1990 = 45 år kommunism.
Estland:
1208 - 1920 = 712 år icke-existens som "mindre värda"-människor, "Untermenchen", (1558 - 1629 krig mellan Ryssland, Danmark, Polen-Litauen, Sverige. En aning lättnad sedan under 1629 - 1700, "den goda svenska tiden")
1920 - 1940 = 20 år i frihet
1940 - 1944 = 4 år sovjetisk och nazistisk ockupation.
1944 - 1991 = 46 år sovjetkommunism.
Jag har läst tidigare om att Baltikum hade det värst under kriget med ständiga härar som härjade i landet, men vi får inte glömma att det var i Polen som andra världskriget började. Det var bara några dagar mellan den tyska invasionen i väster och ryssarnas invasion från öster. I inget annat land dog så många medborgare, inget annat folk kämpade som polackerna vid samtliga fronter. De var mycket besvikna när de inte inbjöds att fira med segrarmakterna 50 år efter andra världskrigets slut.
"Den egoism och den hycklande tystnad som segrarmakterna visade inför Polens öde under andra andra världskriget upprepas i dag" sade Lech Walesa, som tyckte sig se en motbjudande uppdelning av Europa i bättre och sämre länder.
Här kan ni se att Putin ska få en seriebok i födelsedagspresent om honom och Medvedev. Han kör MC i Moskva m.m. Titta får ni se.
.....
Citat ur Kjell Albin Abrahamsons bok.:
Jo visst kan jag också längta tillbaka till den kommunistiska tiden. Då fanns något som i oppositionskretsar och i den underjordiska pressen kallades för Lex Litynski.... gick ut på följande: Det är fullkomligt meningslöst att försöka föreställa sig vad kommunistpartiet kan hitta på för nya absurditeter eftersom fantasin ändå överträffas av verkligheten.
Jag tänker på vad som sas i Estland: "Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om tiden för oss."
Första majtåget har blivit ett problem i Polen. Eller ett av Polens intressantaste arrangemang. Studenterna , de flesta utklädda till militärer, arbetare eller ungkommunister bär på autentiska porträtt som användes i det kommunistiska Polen för bara några år sedan; porträtt av massmördare som Lenin, Stalin, KGB-grundaren och polacken Feliks Dzierzynski. Studenterna bär också autentiska banderoller transparanger vilkas texter idag framstår som parodier. Talkörerna skanderar entusiastiskt välkända slagord som "Stoppa Coca Cola och USA-imperialismen!", "Gemensamma fruar!" och "Kvinnor på traktorerna!"
Abrahamson ger en bild av Polens historia, och jag jämför med Estlands.
Polen:
1795 - 1918 = 123 år icke-existens.
1918 - 1939 = 21 år i frihet
1939 - 1945 = 6 år krig och röd-brun ockupation
1945 - 1990 = 45 år kommunism.
Estland:
1208 - 1920 = 712 år icke-existens som "mindre värda"-människor, "Untermenchen", (1558 - 1629 krig mellan Ryssland, Danmark, Polen-Litauen, Sverige. En aning lättnad sedan under 1629 - 1700, "den goda svenska tiden")
1920 - 1940 = 20 år i frihet
1940 - 1944 = 4 år sovjetisk och nazistisk ockupation.
1944 - 1991 = 46 år sovjetkommunism.
Jag har läst tidigare om att Baltikum hade det värst under kriget med ständiga härar som härjade i landet, men vi får inte glömma att det var i Polen som andra världskriget började. Det var bara några dagar mellan den tyska invasionen i väster och ryssarnas invasion från öster. I inget annat land dog så många medborgare, inget annat folk kämpade som polackerna vid samtliga fronter. De var mycket besvikna när de inte inbjöds att fira med segrarmakterna 50 år efter andra världskrigets slut.
"Den egoism och den hycklande tystnad som segrarmakterna visade inför Polens öde under andra andra världskriget upprepas i dag" sade Lech Walesa, som tyckte sig se en motbjudande uppdelning av Europa i bättre och sämre länder.
Marian Podkowinski
Kjell Albin har träffat Marian Podkowinski, född 1909, som sammanfattar Polens historia:
Min far dödades av tyskarna redan vid invasionen. Mina två bröder kämpade vid fronten, den ene i kavalleriet, den andre i artilleriet, båda stupade. Jag vet inte ens var de är begravda, någonstans ligger de. Min mamma tog livet av sig under kriget och själv hamnade jag i tyskt arbetsläger. När jag återvände från kriget hade jag inte en enda släkting. En sådan tragedi delade jag med många polacker. Men man måste leva vidare och inte bara söka på kyrkogårdar.
Länderna på andra sidan Östersjön har ett fruktansvärt läge. De har varit intressanta för stormakter genom historien. En tid var Polen en stormakt och deltog i striderna, sedan har landet varit ett offer för Tysklands och Rysslands stormaktsintressen. Precis som de baltiska länderna. Jag hoppas det någon gång kan bli en beständig förändring mot humanism, medmänsklighet, men med tanke på hur vi människor är, är det väl bra naivt.
.....
Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2 och 5 okt.
Någonstans någon gång i Estland.
Nõmme
De ansträngde sig att leva så normalt som möjligt. De klädde sig enkelt för att inte väcka uppmäsrksamhet när de gick till affärer eller bara tog en promenad. De bestämde sig för ett namnbyte för att inte avslöjas. De tykte att Pirn var ett bra efternamn. Moritz och Irina Pirn.
Många år senare skulle Irina säga att det var nu Moritz blev gammal. Hon var en ung flicka, 18 år och han var tjugo år äldre. Hon gifte sig med en vital, livfull och generös man som plötsligt blev gammal.
De hade kontakt med Tanja, Iras äldre syster. Hon hade kommit till deras hus efter att Irina och Moritz lämnat det. Hennes svärföräldrar hade deporterats till Sibirien eftersom de var kapitalister, d.v.s. de ägde ett stort bageri i sommarstaden Pärnu. De hade många anställda och levererade sina varor över hela Estland. De hade hämtats en dag när båda var hemma. Fick tjugo minuter på sig att packa vad de behövde. Till vad? Det fick de inte veta förrän de var på väg mot deportationsorten. Tanja och hennes man hade varit på besök hos hennes föräldrar när det hände. De kom hem till sitt hus, fick veta vad som hänt. Hennes man hade snabbt tagit bilen och försökt hitta dem, men de hade redan lämnat Pärnu och kommit så långt att han aldrig fann dem. Han packade en egen väska och begav sig iväg till skogen för att kämpa därifrån. Han måste få hem sina föräldrar! Tanja vågade inte heller vara i bostaden. Ingen visste vad som kunde hända. Det fanns ingenting liknande som hänt i landet. Alla var i chock. Hon tog deras lille son med sig på tåget mot Tallinn. Hon skulle söka skydd hos systern och svågern, och när hon kom dit till deras hus. då¨var de försvunna och främmande människor hade flyttat in. I Iras och Moritz sovrum bodde en arkitekt från Leningrad med sin hustru, sin älskarinna och sin svärmor. Alla talade bara ryska. I ett annat rum bodde en annan rysk familj,. I det mindre rummet bredvid köket hittade hon familjens hushållerska och president Päts hushållerska, som kommit springande hem till dem när presidenten fängslats. Tanja hade inget val. Hon flyttade in i det lilla rummet med sin son.
Saker och ting hade förändrats. Hon sa till ryssarna i lägenheten att hon var ryska, och de kommenterade det inte. Ida, familjens hushållerska, hade lyssnat på kommunisternas tal, och tyckte att det lät rätt. Hon var lika mycket värd som alla andra människor. Att det inte stämde det där att hon blev illa behandlad glömde hon tydligen bort. Hon hade blivit kommunist, så Tanja kunde inte prata med henne längre. Men det som var allra värst. Det var när hon gick in i badrummet. De här bildade ryssarna visste inte hur man använder en toalett. Badkaret var halvfyllt med vatten och bajs. De använde badkaret till toalett! Stanken var outhärdlig. Tanja har alltid varit en människa som visat vad hon tycker, och den här dagen skrek hon ut sitt hat till alla människor som förstörde hennes liv! Hon kom ut ur badrummet. Ida såg på henne med förskräckta ögon. Arkitekten tittade ut ur rummet och sa ryska svordomar. Tanja förstod att hon måste därifrån också. Hon tog snabbt sin sons hand, sin väska, som hon aldrig packat upp och rusade iväg till tåget.
Till Nõmme. Till Irina och Moritz.
Hon berättade om sin situation medan tårarna rann och Irina hade lillpojken i famnen för att trösta honom också.
"Självklart får ni plats här!" sa Moritz.
De ansträngde sig att leva så normalt som möjligt. De klädde sig enkelt för att inte väcka uppmäsrksamhet när de gick till affärer eller bara tog en promenad. De bestämde sig för ett namnbyte för att inte avslöjas. De tykte att Pirn var ett bra efternamn. Moritz och Irina Pirn.
Många år senare skulle Irina säga att det var nu Moritz blev gammal. Hon var en ung flicka, 18 år och han var tjugo år äldre. Hon gifte sig med en vital, livfull och generös man som plötsligt blev gammal.
De hade kontakt med Tanja, Iras äldre syster. Hon hade kommit till deras hus efter att Irina och Moritz lämnat det. Hennes svärföräldrar hade deporterats till Sibirien eftersom de var kapitalister, d.v.s. de ägde ett stort bageri i sommarstaden Pärnu. De hade många anställda och levererade sina varor över hela Estland. De hade hämtats en dag när båda var hemma. Fick tjugo minuter på sig att packa vad de behövde. Till vad? Det fick de inte veta förrän de var på väg mot deportationsorten. Tanja och hennes man hade varit på besök hos hennes föräldrar när det hände. De kom hem till sitt hus, fick veta vad som hänt. Hennes man hade snabbt tagit bilen och försökt hitta dem, men de hade redan lämnat Pärnu och kommit så långt att han aldrig fann dem. Han packade en egen väska och begav sig iväg till skogen för att kämpa därifrån. Han måste få hem sina föräldrar! Tanja vågade inte heller vara i bostaden. Ingen visste vad som kunde hända. Det fanns ingenting liknande som hänt i landet. Alla var i chock. Hon tog deras lille son med sig på tåget mot Tallinn. Hon skulle söka skydd hos systern och svågern, och när hon kom dit till deras hus. då¨var de försvunna och främmande människor hade flyttat in. I Iras och Moritz sovrum bodde en arkitekt från Leningrad med sin hustru, sin älskarinna och sin svärmor. Alla talade bara ryska. I ett annat rum bodde en annan rysk familj,. I det mindre rummet bredvid köket hittade hon familjens hushållerska och president Päts hushållerska, som kommit springande hem till dem när presidenten fängslats. Tanja hade inget val. Hon flyttade in i det lilla rummet med sin son.
Saker och ting hade förändrats. Hon sa till ryssarna i lägenheten att hon var ryska, och de kommenterade det inte. Ida, familjens hushållerska, hade lyssnat på kommunisternas tal, och tyckte att det lät rätt. Hon var lika mycket värd som alla andra människor. Att det inte stämde det där att hon blev illa behandlad glömde hon tydligen bort. Hon hade blivit kommunist, så Tanja kunde inte prata med henne längre. Men det som var allra värst. Det var när hon gick in i badrummet. De här bildade ryssarna visste inte hur man använder en toalett. Badkaret var halvfyllt med vatten och bajs. De använde badkaret till toalett! Stanken var outhärdlig. Tanja har alltid varit en människa som visat vad hon tycker, och den här dagen skrek hon ut sitt hat till alla människor som förstörde hennes liv! Hon kom ut ur badrummet. Ida såg på henne med förskräckta ögon. Arkitekten tittade ut ur rummet och sa ryska svordomar. Tanja förstod att hon måste därifrån också. Hon tog snabbt sin sons hand, sin väska, som hon aldrig packat upp och rusade iväg till tåget.
Till Nõmme. Till Irina och Moritz.
Hon berättade om sin situation medan tårarna rann och Irina hade lillpojken i famnen för att trösta honom också.
"Självklart får ni plats här!" sa Moritz.
Trackback
