.

Jag hörde i dag Tomas Gür vara sakkunnig om Turkiet i "Studio 1" i dag. Då tänkte jag (naturligtvis): tänk om esterna fått vara sakkunniga om livet i Sovjetunionen under ockupationstiden. Jag vet ju hur ester istället kämpade för att få sina synpunkter publicerade i svenska media. Det lyckades i princip aldrig. Jag var förresten själv en av dem. Jag skickade in den ena kommentaren efter den andra; jag kunde få ett svar i brev eller mail, men bara en gång publicerade media (Sveriges Radio) något jag tyckt.

Min känsla var att svenskarna ( jag är svensk själv) visste mycket bättre hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna som levt där. Hur hade inte uppfattningen kunnat vara om livet i det kommunistiska Sovjet; kanske närmare sanningen.

Någonstans någon gång i Estland.

Det blev inte så mycket mer än ”God natt” på kvällen. Han smekte Ira över håret och la sig till rätta och somnade. Så olikt den man han en gång var. Han var en kvinnornas man. O ja, det var han så medveten om, men nu orkade han inte älska trots att hans unga hustru var så vacker, så tilldragande.

Den här sena kvällen när vårsolen fortfarande syntes som en strimma där borta bakom träden, då låg han ändå med Iras huvud på sin arm och började tänka på att det nog fanns ett slut på detta fruktansvärda liv som getts dem alla.

”När det här tar slut ska vi åka till landet igen och hälsa på släkten. Du ska få träffa mina kusiner Rein och Leida. Moster Leena och morbror Juhan. Hos dem har jag haft så många sköna stunder. Där lever man som förr i världen. Där finns djuren, åkrarna, sjöarna och lugnet. Hur det är nu vet jag inte. Vi ska åka till dem så fort vi sett att allt är bra med mamma och mina systrar.”

”Då följer jag gärna med, men vi måste få veta att min familj mår bra. Jag har inte hört något ifrån dem på så länge. Tänk om de inte finns kvar här!”

”Naturligtvis ska vi ta reda på det. Men varför skulle de försvinna? De talar ju ryska och din pappa är ju lärare i ryska. Varför skulle de ta honom? Ja, ja jag vet. Jag vet att ingen vet svaret på en enda fråga. Allt är så meningslöst.”

”Moritz!  Berätta igen om dina kusiner. Hur bor de? Var någonstans? Jag minns inte säkert.”

”Det är på landet inte så långt från där min pappa bodde när han var mjölnare. Vet du att pappa var bonde? På sätt och vis är det synd att han flyttade från landet. Då hade vi inte haft hyreshus som de bara kunde stjäla från oss, de där sovjeterna.”

”Nej, men de hade väl i alla fall tagit maten, så ni fått svälta. De hittar alltid något att ta från esterna. Du vet nog inte att min pappa föddes i Laius förresten. I samma hus där Jaan Poska föddes före honom. Min morfar efterträdde Poskas pappa som präst i den ortodoxa kyrkan.”

Huset där Jaan Poska föddes, den man som skrev under fredsavtalet med Sovjet i Tartu 1920.

”Ja, jag vet det. Och jag vet också att vår svenske kung Karl XII bodde där med sina män för lite mer än 200 år sedan. Då skulle jag velat vara med. Tror jag. Det var inte så roligt på den tiden heller. Peter den store och kung Karl. Vilket par. Vad de förstörde. Tsaren stal också mat från oss. Han dödade många, många ester och han och hans män våldtog våra kvinnor. Vilka tider! Nej, jag tycker det skulle varit intressant att leva när kung Karl bodde mitt i bland oss. Han skulle säkert varit med på vårt bröllop.”

”Så hade jag dansat med honom på kvällen. Hade du varit svartsjuk då?”

”Naturligtvis. Den stilige mannen och min lilla fru.”

”Vad ska vi göra på landet då? Hos dina släktingar?”

”Vi ska leva. Leva på riktigt. Det var så länge sedan. Vi ska hjälpa till med arbetet. Du tycker ju så mycket om Leena, som för det mesta är i ladugården bland djuren, du minns. Du hjälper henne så är jag på åkern med Juhan och Rein.”

”Nej, nu ska jag sova. Vi får drömma vidare i morgon.” Irina vände sig om i sängen.

14 juni 1941

Helvetet var långt ifrån över. NKVD:s överste i Estland Björn Kumm, hade fått i uppdrag att samla in uppgifter på farliga element i landet redan under vintern. Det höll han på med ända in i juni 1941.

Den 13 juni beordrades alla tillgängliga bilar att ställa sig till milisens förfogande. Vid ettiden på natten började de sedan rulla fram till olika bostäder där ”folkfiender” bodde. De väcktes mitt i natten den 14 juni, fick högst två timmar på sig att packa sina väskor (För vad? Det fick de inte veta.)  Därefter tvingades de ut till lastbilarna och fick sitta på flaket till de kom till en uppsamlingsplats vid någon järnvägsstation. Där stod boskaps- och godsvagnar med galler för fönstret och ett hål i golvet (för deras behov). Vagnarna proppades fulla; även gamla och gravida kvinnor pressades in i vagnarna. Männen i en vagn och kvinnor och barn i en annan. Där fick de först vänta ett par dagar innan tåget lämnade stationen. Hur mådde de då? Hur klarade de väntetiden?

Många dog under resan; liken låg kvar tills tåget stannade och de kunde lämna den döde/döda utanför vagnen.

Det gick helt ordentligt till. Det fanns fraktsedlar med frakten: ”människor” och fraktkostnad angiven.

Så många människor dog under mystiska omständigheter. De dog under deportationen, under flykt, i fängelser efter tortyr eller mördades direkt.

Detta våld och dessa grymma deportationer hade esterna bara hört om ryktesvägen från Ryssland när de levt i frihet och som människor i sitt land. Nu var de själva offer. Självklart hatade de allt som Sovjet och kommunismen stod för. Naturligtvis måste de rädda dem som av någon oförklarlig anledning skickats iväg på ett så grymt sätt till ett sådant hårt och dödande liv i Sibirien. Många ester försvann i skogarna för att undvika att bli tillfångatagna och istället kunna delta i befrielsearbetet.