.

På Postimees kriminalsida läser vi:

Edgar Savisaar, överskred hastighetsbegränsningen med 47 km / t

7 aug 1940 kl 08.00
Tallinn

Irina stod, oförmögen att inse vad som verkligen hänt, i sovrummet för att plocka fram de kläder hon av någon anledning behövde, hon mindes inte mer.

En soldat stod i hallen och ropade på ryska:

"10 minuter! Skynda på!"

Soldaten såg sig omkring. Det han såg var ett rum där kläder hängde på krokar, en avlång korridor avbröts av flera dörrar. Allt var rent och snyggt.

"Vem bor så här? Var det möjligen kungen av Estland? Aldrig hade han sett något liknande. Ändå sa man ju i Moskva att Ryssland var det bästa landet i världen."

Han såg sig omkring igen, en avlång korg, eller vad det var stod bredvid honom. Han drog ner byxan och kissade. - Det var paraplystället. -  Han funderade vidare.

Moritz packade snabbt och målmedvetet; bankböcker, pass, firmans tjänstekort, personliga handlingar från frihetskriget, en ask patroner, pennor, anteckningsblock, medaljerna, skjortor, byxor, pengar, kavaj. fotoalbum ...

Soldaten skrek att tiden var ute. Irina gick ut till honom och de talade ryska. Moritz såg att soldaten gjorde korstecken och böjde huvudet en aning.

"Fem minuter då" mumlade han "fem minuter."

Moriz första fru, Claudia, talade också ryska. Han undrade hur hon hade klarat situationen. De var jämngamla och hade gift sig i ungdomen. Moritz hade längtat så otroligt efter ett barn, och hon kunde inte ge honom det. Tanken på barnet hade oroat honom i flera år och förstört äktenskapet.
Claudia blev lätt uppjagad. Hur som helst var hon i säkerhet nu. De skiljdes 1935. Moritz köpte en hattaffär åt henne i Helsingfors, men hon vantrivdes i Finland. Sålde affären och köpte en på Strandvägen i Stockholm istället. Hon gifte aldrig om sig.
Nu hade han andra problem.

Sommar 1937
Pärnu

Irina och Moritz träffades i Pärnu på en semester 1937. Hon var årets Miss Pärnu och hennes bild fanns i de flesta affärsfönster i staden. Han stannade och tittade på bilden hela tiden tills hans vänner tröttnade på honom och sa:

"Tag kontakt med henne! Gör något!"

Det var inte särskilt svårt att få veta vem hon var. Hon var dotter till rektorn på Ryska skolan. Tja, han var inte bara det, han sjöng i kyrkokören i ortodoxa kyrkan också, ansågs trevlig. Enklaste sättet att träffa honom var att gå till Ranna Hotell, Strandhotellet, på lördagskvällen. Då satt han säkert i baren och pratade med vackra kvinnor och trevliga män. Irinas mamma var dotter till en metropolit; hon var inte i baren.

Huset där de bodde var inte svårt att hitta. Gatan bakom Ranna och huset med lökkupolerna. Det gick inte att ta fel.

Moritz tog sig i kragen och gick först till en blomsteraffär. Han beställde sjutton rosor (han hade fått veta att Irina var sjutton år), sjutton tulpaner och sjutton buketter med ängsblommor. Ängsblommorna sändes med bud till Irinas mor med "en förhoppning om ett sammanträffande för att diskutera en viktig fråga." Samtidigt skickade Moritz en kartong av Sakus bästa öl och en flaska snaps tillverkad i Tapa till hennes pappa.

Irinas mor, Jelena, kände till Tallinnbon Moritz. Han hade tillbringat flera semestrar i sommarstaden Pärnu. Hon blev smickrad. Det bestämdes en tid per telefon.
De sjutton tulpanerna hade Moritz med sig till Jelena tillsammans med en flaska Vana Tallinn, likören som alla drack, och en stor ask österrikisk choklad.

"Javisst skulle Irina få följa med Moritz till tedansen på Ranna."

Ranna Hotell

Irina hade tjuvrökt och druckit sig berusad på piren flera gånger tillsammans med syster Tatiana. Naturligtvis visste hon vad pojkar och flickor gjorde när de träffades, hon var ju sjutton år! Hon blev överförtjust när mamma sa att hon skulle gå på tedans med Moritz från Tallinn. Sjutton rosor fick hon också. Dock tyckte hon att han var lite, men bara lite, för gammal. Han var trettiosex år, inte helt okänd bland de semestrande kvinnorna, frihetshjälten. Yngst bland Kuperjanovs män.

Efter tedansen var de oskiljaktiga. 1939 gifte de sig. Det var ett sagobröllop. Först gifte de sig ortodoxt, med Irinas farbror som vigselförrättare, sedan gifte de sig lutherskt. Och festen varade i dagarna tre. Pappa Joseph sjöng och sjöng och sjöng, tills metropoliten hittade på att borgmästaren ville tala med honom.

Moritz sörjde att hans far Hans inte kunde vara med. Hans hade dött tidigare under året. Han hann träffa Irina innan han dog. Till en början hade han gnällt om att "det finns trevliga estniska flickor också. Vet du inte det?" Men när han hade bekantat sig med Irina lite mer slutade han gnälla.

7 augusti 1940 kl 08.10

Tallinn

Nu stod Irina gråtande, hulkande, förtvivlad:

"Vad ska jag ta med? Vad ska jag ta med? De här människorna kan inte vara normala!!"

Moritz hjälpte henne att packa ner lite kläder, smink och sängkläder. Sedan hörde de soldatens:

" Vi måste gå nu."
Irina och Moritz lämnade sitt hem för att flytta ner i källaren i sitt hus.

I dagens DN läser vi att

Ryssland pekas ut för mord i Turkiet, Ingmar Nevéus.

Artikeln handlar om en ryss som kan ha mördat tre turkar som vedergällning för attentatet mot flygplatsen i Moskva då 37 människor dog. Samme ryss misstänks också för ett likande attentat som vedergällning mot tjetjenska mördare.

Det jag tycker är mycket intressant är sista stycket i artikeln:

I Ryssland är ingen särskilt upprörd över vad som ser ut att vara ett mord beställt av staten. En rad lagändringar 2006 gjorde det dessutom lagligt för den militära underrättelsetjänsten GRU och det civila FSB att utföra den här sortens aktioner.

Frågan är: Kan de alltså döda över hela världen? Räcker det med en misstanke? Detta är oroande för Rysslands grannstater.

…..

I SvD läser vi att

Få klarar nollvision om barnvräkningar. Christina Lucas.

(Detta händer i Sverige) Sedan 2007 har mer än 1900 barn vräkts. Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, en ökning med 2 %. Under årets första sex månader vräktes 358 barn med sina familjer, en ökning med 9 %. Totalt 1387 barn var inblandade i ansökningar om vräkning. De flesta avstyrdes dock.

…..

Postimees:

Tydligen är det Putin som ska bli president nästa period i Ryssland. Det antas emellertid att Putin och Medvedev ska fortsätta som ett tandemparoch byta jobb med varandra åtminstone till 2018.

…..

Mart Laar: Estland lägger upp sin försvarsbudget såsom de nordiska länderna.

Försvarsminister Mart Laar, informerade vid mötet i Tallinn med försvarsministrarna från Litauen, Estland, Sverige och Finland, och representanter från Lettland och Danmark, att man ökar försvarsbudgeten med två procent av bruttonationalprodukten.

De söker nya gemensamma lösningar på försvarsfrågorna. Bl.a. ska man se över om man kan hitta en bra lösning för luftövervakning. När Estland och Finland gemensamt upphandlade radar fick de två stycken till priset av en.

…..

Det diskuteras om man ska bygga en bro eller en tunnel mellan Saaremaa och fastlandet.

…..

Tjänstgörande prästen fader Andreas invigde ett monument över offren för massakern i Kudjape på Saaremaa 1941. Han välsignade inte monumentet eftersom det där talades positivt om kommunismen. Fader Andreas sa att han är en fri man i ett fritt land, och handlar i enlighet sitt samvete.

I Padise kloster har man hittat en liten från 1500-talet under den pågående restaureringen där.

Padise kloster lockar inte  enbart  med ruinerna, utan snarare den ande och själ man känner i ruinen. Då man rör sig inom stenmurarna skall man veta att cisterciensermunkarn följde lärdomar av brödraskapets andlige far Bernard Clairvaux` , som var en framstående medeltida tänkare och mystiker. St. Bernards bild finns huggen i sten i själva klosterkyrkan.

Där har vi varit några gånger och vandrat runt.

.....

Aktuaalne Kaamera:

I Narva behövde man mer plats till begravningar. Någon kläckte den geniala idén att röja den plats som avvändes att begrava fångarna i ockupationslägret efter andra världskriget.

Prästen i Narva säger att det är en klar kulturkrock. Så gjorde man under sovjettiden. Slätade till en gammal gravplats och begravde nya döda över den. men nu lever vi i ett fritt Estland, ett estniskt Estland, och de som gjort detta är reprtesentanter för de ryska invånarna i Narva. Arbetet är nu stoppat och man ska försöka göra platsen till den begravningsplats över de fängslade esterna det en gång var.

I princip är det väl inget fel att ha ett reportage om den ökande barnfattigdomen i Estland i svenska nyhetsprogrammet Aktuellt. Det man kan säga är väl ändå, att det är tråkigt att det bara ska handla om något negativt när Sverige berättar om Estland, och att det har varit en stor finanskris i världen, och en ny är på gång. Estland hör till de länder i världen som klarade den krisen allra bäst bl.a. genom att alla solidariskt sänkte sina löner och för att regeringen lagt upp en fond att användas under en kris. (De hade lärt sig från förra krisen på 1930-talet.)  Ja, det finns fattigdom i Estland. Så skönt att de också har härbärgen för dem som inte klarar ett vanligt liv. Hörde ni förresten i Ekot i dag, att ca 1500 ungdomar är hemlösa i Sverige! Barnfattigdomen är ett stort problem här säger sossarna. Det är ett mycket större problem än fattigdomen i Estland. Fattigdomen drabbar en större del av den svenska befolkningen. Kanske skriver de estniska tidningarna om det. Vi får se.

...
I Postimees läser vi i dag, att esterna som nu ska hjälpa grekerna med ett lån har mycket lägre lön än dem de ska hjälpa. Grekernas minimilön är 862,82 € medan esternas genomsnittslön är 857 €.
Under 2008 var genomsnittslönen i Grekland 1950 € per månad.
Dessutom kan man lägga till att i Grekland kan man gå i pension vid 50 års ålder, i Estland vid 65.
.....

Jag hittade början på en längre text jag skrivit för länge sedan. Ants började skriva och jag fortsatte. Jag tänkte  återberätta den här. Ett stycke i taget. Ibland. Så får vi se hur det blir. Det kanske blir en hel, lång berättelse till slut. Den som lever får se.

1940

6 augusti

På kvällen den 6 augusti marscherade förintelsebataljonen ”Oktober” längs Tartu Maantee, en av de stora gatorna i Tallinn. Det var över 700 personer, män och kvinnor som sjöng Internationalen och hötte med sina knutna nävar mot husfasaderna.

Estland var ockuperat. Inte officiellt. Sovjetunionen hade beordrat nyval av parlamentet, och de bestämde också vilka partier som var tillåtna, och det var inte många. De bestämde också att alla måste gå och rösta, de som inte gjorde det hämtades av soldater. Att det sedan inte spelade någon roll vad de röstade på visade sig när resultatet presenterades innan vallokalerna stängt. Och tänk! Det var kommunisterna som vann! Vilken överraskning. Och sedan ”bad” de här människorna att Sovjetunionen skulle ta emot dem i sin famn.

Estland var ockuperat. Folk försvann utan förklaring. Det viskades och undrades. Var finns Juhan? Vem hämtade Aarne mitt i natten? Varför skulle alla offentliganställda samlas på sina respektive arbetsplatser. Med legitimationshandlingar. Bara det! Hade alla födelsebevis och pass hemma? Radion ältade nya direktiv – gör det, infinn er där, tag med er … glöm inte … Men ännu kunde ingen ana vad som skulle hända. De kunde inte föreställa sig allt de skulle drabbas av under det kommande året. Alla huvudgator i staden hade nu sin egen lokala sovjet, som understödde sin egen förintelsebataljon. Sovjeterna leddes av en ryss från Sovjetunionen, som till sin hjälp hade lokala ”kamrater” från staden. De hade utsetts av representanter från det tidigare förbjudna estniska kommunistpartiet, samt partiets ryska ledarskikt.

De lokala ”kamraterna” tillhörde vanligtvis inte stadsdelens skattebetalare, utan snarare skattesystemets utnyttjare och de flesta likviderades också ganska snart efter ”kapitalismens förintande”.

Tartu Maantee 31 var ett trevånings trähus med sex lägenheter. På gården fanns ett tvåvånings trähus med fyra lägenheter. Varje lägenhet var på 130 kvm med wc, bad, el och tel, och gården var en grön oas med gräsmattor, lagda stengångar, svalkande träd och små sittgrupper. Två helt ordinära hus i Tallinn.

Högst upp i gathuset bodde ägaren och hans unga hustru. I trähuset i en av lägenheterna längst ner med utgång till trädgården bodde hans mor och två systrar. Resten av lägenheterna var uthyrda. I en del av trähusets källare hade en potatishandlare några utrymmen och i stenhusets källare fanns en modern lägenhet för gårdskarlen. Allt var byggt med samma standard.

För övrigt var där förråd, tvättstugor och torkvindar i källar- och vindsutrymmena. Allt i exemplariskt skick, så hade nuvarande ägarens far, som byggt husen, bestämt att det skulle vara. Han var en känd pedant ”i hela Tallinn”. Hans hustru brukade senare säga: ”Han hann dö i tid. Han slapp se och vara med.” Hustrun, som i sin ungdom arbetat som bondpiga, hann inte dö i tid. Hon levde till 1956, förnedrad och skändad, utan att någonsin förstå att hon begått något av de brott hon anklagades för i NKVD:s förhörsrum eller i cellen på Pagarigatan med endast plats för en pall att sitta på. Hon förstod aldrig det hat hon utsattes för av de nya invånarna eller makthavarna, när de förstod att hon var estniska.

Den här dagen var samtliga invånare i husen hemma. Även potatishandlaren och hans anställda var närvarande eftersom de fått veta att enligt den nya socialistiska rättsordningen kunde stadsdelssovjeten fråntaga ej närvarande personer deras rätt att vistas i eller utnyttja statsegendom. Vad det betydde förstod de egentligen inte, men det var bäst att vara där.

Den kvällen inleddes nedmonteringen av det estniska välståndet. Allt arbete i städetna, avstannade. All tillverkning upphörde, alla order annullerades, förskottsinbetalningarna tillföll den aktuella stadssovjeten. Bankerna stängde. Pensioner och bidrag upphörde. Allt sparkapital frös inne. All fast egendom som var större än 170 kvm tillföll det nya riket. Alla bilar konfiskerades, och alla fartyg ned till den minsta ekan konfiskerades. Den som vägrade att omedelbart följa de nya direktiven eller var samarbetsovillig sköts på fläcken eller deporterades. De månader som följde förändrade för alltid esternas tillvaro och så småningom förändrades även människorna.

Ett femtiotal personer stod på gården och lyssnade på officeren som på ryska hysteriskt talade om något. Människorna kunde se att den ryske hyresgästen och hans hustru bleknade. Till slut avbröt husets ägare officeren, vilket resulterade i att två förintelsesoldater osäkrade sina gevär och att husets gårdskarl ställde sig som en sköld framför ägaren. Det blev dödstyst. Ägaren sköt undan gårdskarlen med ena armen och sade bestämt på estniska:

”Endast en familj här talar ryska. Vad är det för mening att tala och tala utan att vi förstår vad ni säger?”

Officeren tittade misstroget på husets ägare. Därefter utbröt en väldig palaver bland sovjeterna. Den ryske officeren slog till en av sina egna, vände på klacken och marscherade iväg. Långt senare kom en förklaring: ryssarna var helt övertygade om att alla människor talar ryska.

Under tiden hade samtliga soldater osäkrat sina vapen och vänt dem mot folket. Barn började gråta, soldaterna skrek, en av dem höjde sitt gevär mot himlen och avlossade ett skott. Hyresgästerna vände om och sprang in i husen. En äldre kvinna fick en hjärtattack och avled på marken bland soldaterna. Hon låg fortfarande kvar när invånarna hämtades tillbaka från sina lägenheter ut på gården för att ånyo lyssna, men nu på en estnisktalande bolsjevik. Det som hänt tidigare talades det inte om.

”Vår store frälsare, mänsklighetens store frälsare, allas vår lillefar Josef Stalin har äntligen kommit till Estland. Årtionden av böner har till slut gett resultat. Osv. osv.”

Människorna lyssnade. De stod som förstenade. Är detta verklighet, eller är det teater? Vad är det människan säger?

Någon hade tydligen tillkallat en ambulans. Den kom plötsligt inkörande på gården. Förvirring. Ambulansmännen klev ur och gick fram till kvinnan på marken, som ingen fått röra. Officeren ställde sig i vägen och sade:

”Innan ni lägger denna kamrat på båren skall ni förvissa er om att hon var en god kommunist”

Ambulansmännen frågade hur det skull gå till. Då gick officeren fram till kvinnan, vände sig mot människorna som stirrade frågande på honom. Han frågade:
”Vad sysslade denna kvinna med när hon var yngre?”

Kvinnans förgråtna dotter gick fram och berättade med tunn röst att mamman arbetat som barnläkare fram till pensionen och att hon aldrig talat om politik.

Då steg en av de lokala sovjeterna fram och meddelade att kvinnan var Estlandsryss, att hennes man deltagit i frihetskriget och kämpat mot Sovjet 1918-20. Att hon var kapitalistlakej, hon föraktade det arbetande folket och … Mer kunde man inte höra. Dottern skrek så förtvivlat åt honom att sluta. Barnen och flera av de andra kvinnorna började också högljutt gråta. Alla var likbleka, även männen.

Officeren skrek för att göra sig hörd:
” Lägg henne inte på båren! Släpa henne till ambulansen. Släng in henne. Dumpa henne vid bårhuset. Visa ingen barmhärtighet!”

Medan han skrek kastade sig dottern ned och omfamnade sin döda mamma. Ambulansmännen stod tveksamt och tittade på. Några soldater släpade så de två kvinnorna mot ambulansen.

”Släpp min mamma! Släpp min mamma!” Hon gallskrek!

Under tiden lyfte officeren sitt vapen och sköt henne två gånger i huvudet. Båda två kropparna slängdes in i ambulansen, ambulanspersonalen knuffades in och bilen körde iväg.

Klockan var 00.22 och samtliga befalldes att infinna sig 07.00 nästa dag för vidare information. Ingen fick lämna fastigheten.

För invånarna i huset på Tartu Maantee 31 var livet för alltid förändrat.

Den lokale sovjetsoldaten som berättat om mamman hade en gång förlösts av henne, och hennes dotter hade ibland suttit barnvakt åt honom.

Vad som sedan hände honom, det vet vi inte.

Fortsättning följer...