.

Tallinns borgmästare, Edgar Savisaar, har gjort en framställan till Kulturministern om ett bidrag för att stödja den nybyggda ortodoxa kyrkan i Lasnamäe.

Ryska kyrkan i Lasnamäe.

Jag vet inte om ni minns pengaskandalen som jag berättade om 24.12.2010. Savisaar hade fått en stor summa pengar från Ryssland för att bygga en ryskortodox kyrka i Lasnamäe och några ytterligare miljoner till sitt parti.

Här kommer en fortsättning. på historien.

Borgmästare Savisaar.

Pengarna är tydligen slut. Han ber om pengar för att kunna göra en tillbyggnad till kyrkan för bl.a. söndagsskola, konferenssal, och administrativa utrymmen. Det beräknas kosta 920 000 Euro. Han ber kulturministern deltaga i en samfinansiering. Moskvapatriarkatet bidrar med 30 %, ministeriet skulle då bidra med 70 % dvs 645 000 Euro. Savisaar skriver i sitt brev att om brist på pengar försenar bygget drabbas inte bara den ortodoxa församlingen utan också staden Tallinn. Byggnaden skall stödja stadens invånares kulturella och andliga bildning." säger Savisaar.

Kulturminister Rein Lang menar att sannolikheten för att ministeriet ska stödja detta byggande är nära noll. "Vi har inga sådana medel."

Någonstans någon gång i Estland.

Så nyligen det var. Det var alldelres nyss. Hon satt i pappas knä. De hade avslutat middagen. Som vanligt var det massor av mat. Så var det alltid, och helst flera middagsgäster också. Sedan satte man sig vid bordet med samovaren och drack te och pratade.
Iirina var 8 år den gången.
Pappa hade satt sig i älsklingsfåtöljen i  vardagsrummet. Storasystrarna Zoia och Tanja satt vid lilla bordet bredvid och spelade kort. Rummet var så stort, tyckte Ira, de hade plats för allt möjligt här, både alla gäster och spel. Lillebror Ossi var som vanligt med mamma i köket. Man hörde hur det klirrade av glas och porslin. De diskade.

Pappa hade sagt till Ira när hon kom gående från matbordet:

"Kom lilla Ira, sätt dig här så ska jag berätta något för dig." Han lyfte upp henne i knät. Åh vad hon älskade de här stunderna. Han hade så mycket spännande och roligt att berätta.
"Har jag berättat för dig vad som hände en gång innan du var född? För tio år sedan."
"Vad då,pappa?"
"Har jag berättat om när mamma, dina systrar och jag, en kall vinterdag när luften stod alldeles stilla och hela världen var vit och vi åkte släde i Ryssland, och..."
"Ja, pappa, berätta igen!" sa Zoia och Tanja i munnen på varandra medan de lade korten åt sidan. Ira hann inte svara. Hon bara kurade ihop sig i pappas knä och visste att ... nu börjar det...

"Det var för tio år sedan närr pappa var skolinspektör i tsarens skolor i den här sidan av det stora landet. Den här dagen var vi på inspektionsresa i den ryska delen av mitt distrikt. Jag hade tagit med mig mamma och flickorna för att få lite sällskap. Vi åkte släde genom skogarna från den ena staden till den andra.Genom skogar där trädens grenar hängde tungt ner av all snö. Stora snötyngda granar omgav oss nästan hela tiden. Vi hade många skolor att besöka, och klockan blev mycket. Vidare och vidare genom genom den vintriga naturen for vi, förbi skogar över höga berg och lägre kullar. Just den här dagen var vi ovanligt sena. Vi hade besökt en liten men välskött skola. Vi hade sagt farväl till de två lärarna som stått på trappan på det lilla trähuset och bugat. Mörkret föll. Hästarna var selade. Vi hade skinn att sitta på och skinn att lägga om oss. Jag klatschade igång hästarna.Facklorna på slädens båda sidor brann. Då. Just då. Hörde vi ett ylande."

Ira kröp närmare sin pappa, och systrarna drog efter andan.

"Ett ödsligt, skrämmande ylande till. Jag måste iväg. Jag hade absolut inget val. Ylandet hördes igen. Vargarna var med all säkerhet uthungrade. Snön dolde maten för dem. Jag piskade hästarna. De sprang så fort de kunde. Tänk på all snön. Det var inte så lätt för dem. Vargarna kom närmare. Och närmare. Vi kunde se dem där borta. De där lömska djuren skymtade mellan träden. Jag sa åt mamma när de kom närmare att kasta ut provianten vi hade med oss. Kanske skulle de stanna för att äta. Men inte. Två av dem började springa runt vår släde. Jag bara tänkte på att jag måste skydda våra barn! Jag riktade piskan mot vargarna och slog dem varannan gång och hästarna varannan. Det gjorde nog ont, för vargarna tappade fart. Men de var snart ifatt oss igen. Snöret på piskan la sig om halsen på den ena vargen. Huvudet for åt ett håll och kroppen föll ner i snön. Den andra vargen stannade och deras kumpaner sprang fram till den döde. Jag klatchade hårdare på hästen och han satte iväg fortare och fortare. Vi fortsatte vår färd och kom fram nästa skola där vi skulle övernatta.

Det, mina flickor, det var ett riktigt äventyr, som ni vet är alldeles sant."

Ira höll armarna hårt om pappa. Hon hade hört historien förr, flera gånger, och hon visste att det var alldeles sant. Mamma hade sagt det också. Men hon blev lika rädd varje gång i alla fall. Ändå tyckte hon att det var så härligt när pappa berättade.

Mamma kom in med rynkad panna och höll Ossi i handen.

"Har du nu berättat hemska historier för flickorna igen! Du vet ju, att då har de så svårt att somna."

"Jag tycker att barn ska veta att det inte alltid är så enkelt här i världen. Bara om man tänker efter noga lyckas man klara av sina svårigheter."

Pappa lät väldigt bestämd. Men övergick till att sjunga istället, Ingen annan hade en så vacker röst som pappa.

Varje söndag sjöng han i kören i kyrkan. Mamma och alla barnen var alltid där då och knäböjde, gjorde korstecken, bad och gjorde korstecken igen. Mamma tittade alltid oroligt mot kören där uppe på deras läktare för att se att pappa inte gjorde något tokigt. Han brukade sjunga bättre och bättre vartefter gudstjänsten fortsatte. Ira förstod aldrig varför. Hon bara älskade sin pappa. Och ingen sjöng så vackert som han.

Efter gudstjänsten gick de alla tillsammans hem igen till huset med lökkupolerna, bostaden för rektorn i ryska skolan. Numera var pappa rektor och inte skolinspektör. Estland var fritt! Mamma var lärare i matematik och estniska. Det var inte så vanligt att mammorna arbetade, men Iras mamma hade tvingat sig till utbildning. Hon hade väl bråkat och skrikit tills föräldrarna inte orkade stå emot, kan man tro. Hennes syster var sjuksköterska, och det var en bra utbildning för flickor. Men lärare. det var ju pojkarna som skulle bli lärare på den tiden. På tsarens tid. Vad skulle Ira välja för yrke? Konstnär? Skådespelare? Man får väl se. Numera får man välja vilket yrke som helst.