.

Alla var där. Officeren höll en lång politisk litania om de brottsliga fascistiska kapitalisterna, om alla brott som esterna begått mot mänskligheten, hur Estland provocerat Sovjetunionen -alla arbetares drömda stat, till att agera mot dem, hur Estland med hjälp av det likaledes fascistiska England och det sionistiska (!) USA försökt underminera det socialistiska Sovjetunionen och dess bundsförvant, det nationalsocialistiska Tyskland.
"Detta har fått vår lillefar, mänsklighetens välgörare Josef Stalin, att till det estniska proletariatet låta hälsa: frukta intet om du inte har stämplat mot det jordiska paradiset; men till er kapitalister och era lakejer säger han, världsförbättraren,: frukta allt.
Tyvärr har det estniska folket visat att det på egen hand ej klara att genomföra proletariatets diktatur, så vår välgörare har beslutat att sända goda sovjeter till hjälp att bygga socialismen. Dessa skall på grund av sina uppoffringar beredas bostadsyta i det befintliga bostadsbeståndet. Detta betyder att från och med nu gäller detta: varje person över arton år har rätt till 9 kvadratmeter bostadsyta. Det innebär att i befintligt bostadsbestånd, 10 lägenheter som tillsammans har en yta på 130 kvadratmeter skall inrymmas 145 vuxna. Att det nu, enligt stadsdelssovjetens beräkningar, endast bor 20 vuxna och nio barn i dessa hus är ett utslag av kapitalistisk utsugning. Vet ni hur många som behöver bostad i världen? Vet ni hur människor lever i de kapitalistiska länderna? Känner ni till hur kapitalisterna mördar proletariatets barn på gatorna? Inser ni nu att ni kommer vara med om uppbyggandet av det socialistiska paradiset?"

Officeren tystnade. Ingen sa något. En soldat började ropa "Hurraaaaa, hurraaa...!" Men han tystnade.
Då höjde officeren handen och ropade
"Josef Stalin! Hurra hurra hurra!"
Soldaterna föll in i ropen, men den skräckslagna samlingen av hyresgäster förblev tysta.
Soldaterna började slå och knuffa på dem som inte begrep att de var tvungna att delta i ropen. Då förstod de att det skulle vara livsfarligt att inte hurra. Tveksamt hördes dera rop bland soldaternas säkra, höga hyllningar till ledaren.
När det åter blivit tyst förklarade officeren att
"det är den lokala stadsdelssovjeten som fördelar bostadsytan. Ingen får hindra de nya boende att komma in i sin del av huset. Ägarfamiljen får 15 minuter på sig att hämta det nödvändiga och får sedan flytta in i en tillfällig bostad i källaren. Den f.d. ägaren får sedan ej lämna källaren förrän folkdomstolen kallar honom till förhandlingar. Stadsdelssovjeten kontrollerar husen och honom varje dag. Övriga avvaktar händelserna i sina bostäder varje dag och följer givna direktiv utan diskussioner. Några Frågor?"
Det sista måste ha varit ett sadistiskt skämt eller visade på total infantilitet; vid det här laget frågade man ingenting.,
Husen vid Tartu Maantee 31 hade upphört att fungera som släkthem och privatägd hyresfastighet. Husen, som sedan 1902 skötts minutiöst, och som fortfarande efter 38 år efter uppförandet såg nybyggda ut, började sin socialistiska svanesång.