.

Det var natt. Klockan var över två. Tanja och den lille Vello låg och sov. De hade ordnat en sängplats för dem i vardagsrummet. Tanja var som vanligt högljudd och uppskärrad. Hon behövde så lite för att bli det. Men den här gången var det inte lite. Det hela var fruktansvärt.
Moritz vred huvudet för att se att Irina sov. Han tyckte han kunde höra det på hennes andning, men ville vara säker. Han kände att han i lugn och ro måste gå igenom vad som hänt dem.
När han gifte sig med den unga Irina såg allt så lovande ut. Han hade drömt om en son inom en snar framtid. Allt såg så ljust ut. Så kom september 1939. Polen attackerades från två håll. De stora makterna kunde inte hålla sig borta från det landet som aldrig fick någon lugn och ro. De där två rikena som alltid måste visa sin makt och göra sina länder större. Naturligtvis hade de känt sig lurade på områden när Estland och Lettland lyckades slå sig fria. Hade de kunnat föreställa sig att de två små lilleputtländerna skulle klara dem? Även om de själva var sargade av ett stort krig. Moritz hade ju deltagit. Trots att han bara var sexton år och fortfarande gick i skolan. De var flera klasskamrater som gett sig iväg samma kväll. Han hade inte vågat berätta för sin stränga pappa eller sin snälla, hjärtevarma mamma vad han tänkte göra. De hade aldrig tillåtit det. Aldrig. De hade istället blivit tvungna att acceptera faktum. Han hade gått in i Kuprianovs bataljon. Magister Kuprianov, läraren i Tartu, som hade fått med sig många elever från sin skola också.

Naturligtvis var det värre än han kunnat föreställa sig. Han försökte låta bli att tänka på vad han sett. Och gjort. Det som händer i krig måste bort ur hjärnan! När det kommer flera tusen skrikande män ur buskarna, då måste man skjuta, inte tänka. Inte fråga sig vem det var man dödade. Inte tänka på motståndarens familj. Bara skjuta. Det är han eller jag. Rättare sagt: De eller jag. De var så många. Ryssar och tyskar. alltid samma fiender. Ryssar eller tyskar.
Moritz enda önskan var då, och är fortfarande att leva i sitt land, med sina fränder, på det sätt som de själva skapar. Ett estniskt liv. Ingen visste med säkerhet vad det skulle betyda, men de hade förberett sig så länge. De kunde sköta sig själva utan främmande makthavare.
Hela Moritz vuxna liv hade han levt i frihet. Pappa berättade ibland hur det varit under tsaren. Inga pengar. Arbete. Arbete. men de hade varit fria män. De hade skapat en god miljö för sina barn. Tänk att det var alltid barnen det gällde. Då som nu. De hade alltid ett hopp om att barnen skulle få ett bättre liv. De fick gå i skolor, högskolor under den fria tiden. De fick utbilda sig. Det var en stor vinst. Tidigare generationer hade aldrig fått välja yrke själva. Det hade bara handlat om att arbeta åt sin godsherre. Bara slava åt honom. I unga Irinas familj hade alla män blivit präster i ortodoxa kyrkan. Det var ett sätt att få en utbildning och slippa slava hos en herre. Hur kristna de var, var det ingen som frågade efter. Men sanningen att säga verkade hennes morfar och farfar vara trevliga människor, som kunde skratta och skoja. Morfar var metropolit. Han hade lyckats bra.

Moritz vände sig i sängen. Irina sov fortfarande. Han ville gå upp och ta sig något att dricka, men var rädd att väcka henne. Hon låg med sitt mörka lockiga hår på kudden med munnen lite öppen. Hon var så gudomligt söt. Hur skulle hennes liv bli? Och den son som de skulle få. Han visste att det skulle bli en son. Självklart! Alla män måste ha en arvinge. Hans far hade brutit upp från bondelivet redan före friheten. Han började bygga deras nya liv redan under de första åren på det nya århundradet. Visserligen hade han fått vänta på sin son. Först kom de två flickorna, men sedan föddes han, Moritz. De hade döpt honom i den landsortskyrka som de tillhörde tidigare och där hans släkt fortfarande levde, Ambla kyrka.