Sept. 30, 2011 Moraliserande provinsialister går vilse. (Axess)
Det är klart att dummare är jag inte än att jag förstår att Edgar Savisaar har drabbats av makt- och pengabegär. Han var med i frihetsrörelsen för Estlands befrielse från Sovjetunionen, men han tänkte sig inte ett fullständigt fritt land, utan en frihet i unionen. Då var Sovjet kommunistiskt. Nu är Ryssland inte det. Ändå samarbetar han med Moskva och Putin. Det kan inte finnas någon annan förklaring än pengar och makt som driver honom. Tyvärr låter han sig köpas. Självklart kan han säga, om det värsta skulle hända och ryssen kommer, att lidandet skulle blivit mindre om det kriget varit onödigt. Men. Utvecklingen i det Estland som nu finns är spå oerhört mycket starkare och ger så mycket till alla invånare. Som jag sagt tidigare, landet är nu fyllt av medmänsklighet, vilket inte Ryssland är. Jag är säker på att alla ester hellre lever i Estland än i Ryssland. jag är också säker på att det gäller det stora flertalet av den rysktalande befolkningen också. Jag berättade tidigare om föräldrarna som var helt övertygade om att esterna skulle hämnas på sin tidigare situation och snabbt flyttade till Ryssland efter augusti 1991. Deras vuxna barn stannade dock. När de nu hälsar på sina barn förstår de hur fel de hade. Barnen har det så mycket bättre i Estland nu. Reglerna är sådana, att de tyvärr inte får flytta tillbaka utan vidare.
.....
Nu kommer vi till Axess magasin nr 7 2011.
Moraliserande provinsialister går vilse. (Magnus Ljunggren)
Hur kommer det sig att så många intellektuella, så många betydande författare gick vilse? Varför såg de inte? Jag har funderat så mycket på det, och just det skrives det om i den här artikeln. Även om han tar till värre brösttoner som: Varifrån kom den bottenlösa naiviteten? Han tar några exempel>.
Lars Ahlin och Werner Aspenström tillsammans med 31 andra svenska författare skickade lyckönskningstelegram till Moskva 1947 med anledning av "oktoberrevolutionens" 30-årsdag. Jan Fridegård försvarade telegrammet med att: "Stalinsamhället säkert inte var problemfritt: det måste kosta att bygga nytt." Det var ju en vanlig förklaring jag hörde att "några offer krävs det alltid."
1954 besökte Sivar Arnér och Karl Vennberg m.fl. Sovjetunionen. De återvände med en nästintill frälsningsupplevelse. De hade betagits av den förlösande frånvaron av reklam, de hade känt kollektivets kraft.
1961, det året muren byggdes, jämförde Tore Zetterholm i tidningen Idun DDR- medborgarnas frihet med vår. Vi hade fått rätten att läsa Elliot och Pasternak till priset av "handel med människokött på Reperbahn och stupida revolvermagasin, Hos dem kolchosgårdar. Hos oss köttmarknad. Han menar att i socialismen fanns ingen prostitution.
Sivar Arnér försvarade författarrättegångarna i Moskva med att skrivaryrket togs på allvar där. 1500 kollegor till honom mördades.
Göran Palm ville inte att vi skulle provocera Sovjet med Wallenbergaffären.
På 1970-talet menade Olof Lagercrantz att Mao var en folkbildare påfallande mild till sinnet. Hur många liv hade släckts där då?
Per-Olov Enqvist lovsjöng Pol Pots uppstädning i "horhuset". Han försökte också förklara och försvara utdrivningen av krimtatarerna. Hur många liv gäller det här?
1983 skrev Anders Ehnmark om det "häpnadsväckande" välståndet i Nordkorea.
Artur Lundkvist försvarade Sovjets inmarsch i Afghanistan.
Peter Weiss ville inordna medborgarrättskämpar i öst i "högerns svarta international".
Folke Isaksson jämställde Fidel Castro och Nijisky, diktatorn som balettkonstnär alltså.
MM mm.
Själv kan jag tillägga att den estniske författaren Jaan Kross fick veta av Artur Lundkvist att han aldrig skulle få Nobels Litteraturpris p.g.a. sin antisovjetism/fascism (enligt Lundkvist) trots sitt fantastiska författarskap.
Magnus Ljungberg försöker hitta en förklaring till denna blindhet för människovärdet. Kanske reste de aldrig? Det bara såg ut så. I själva verket var de moraliserande provinsialister från ett land som aldrig i moderna tid drabbats av krig och kollektivt lidande. Jam Myrdal har betonat att Sovjetunionen på 30-talet påminde honom om Sörmland.
Det gör så ont att skriva detta. Men jag har blivit så ignorerad för att jag haft en annan syn på Sovjetunionen under min uppväxt, att jag bara kan bekräfta deras stora betydelse i den svenska kulturen.
I någon av tidningarna i dag, jag hittar inte artikeln igen, skrev en kvinnlig kolumnist om att i dag får man inte vara för mycket vänster om man är politiskt korrekt. Hon ville slå ett slag för rätten att vara det. Är det verkligen så i Sverige att man inte får tycka vad man vill. Att vi inte lever i ett demokratiskt land med rätten till våra tankar?
Det är skrämmande. Jag har däremot inte upplevt det, att man inte får vara "för mycket vänster". Däremot får man inte vara för mycket höger, då är man ju högerextremist. Jag kommer just nu inte på enda svensk som blivit klassad som vänsterextremist trots att många har talat om självklara mord av vanliga människor som inte tänker "vänsterut". I Sverige har vi ju inte heller på allvar diskuterat vad som hände i de kommunistiska länderna. Om vi säger hur många som förlorade sina liv, då blir det ingen kommentar. Osv.
.....
Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28 och 29 sept.
.....
Nu kommer vi till Axess magasin nr 7 2011.
Moraliserande provinsialister går vilse. (Magnus Ljunggren)
Hur kommer det sig att så många intellektuella, så många betydande författare gick vilse? Varför såg de inte? Jag har funderat så mycket på det, och just det skrives det om i den här artikeln. Även om han tar till värre brösttoner som: Varifrån kom den bottenlösa naiviteten? Han tar några exempel>.
Lars Ahlin och Werner Aspenström tillsammans med 31 andra svenska författare skickade lyckönskningstelegram till Moskva 1947 med anledning av "oktoberrevolutionens" 30-årsdag. Jan Fridegård försvarade telegrammet med att: "Stalinsamhället säkert inte var problemfritt: det måste kosta att bygga nytt." Det var ju en vanlig förklaring jag hörde att "några offer krävs det alltid."
1954 besökte Sivar Arnér och Karl Vennberg m.fl. Sovjetunionen. De återvände med en nästintill frälsningsupplevelse. De hade betagits av den förlösande frånvaron av reklam, de hade känt kollektivets kraft.
1961, det året muren byggdes, jämförde Tore Zetterholm i tidningen Idun DDR- medborgarnas frihet med vår. Vi hade fått rätten att läsa Elliot och Pasternak till priset av "handel med människokött på Reperbahn och stupida revolvermagasin, Hos dem kolchosgårdar. Hos oss köttmarknad. Han menar att i socialismen fanns ingen prostitution.
Sivar Arnér försvarade författarrättegångarna i Moskva med att skrivaryrket togs på allvar där. 1500 kollegor till honom mördades.
Göran Palm ville inte att vi skulle provocera Sovjet med Wallenbergaffären.
På 1970-talet menade Olof Lagercrantz att Mao var en folkbildare påfallande mild till sinnet. Hur många liv hade släckts där då?
Per-Olov Enqvist lovsjöng Pol Pots uppstädning i "horhuset". Han försökte också förklara och försvara utdrivningen av krimtatarerna. Hur många liv gäller det här?
1983 skrev Anders Ehnmark om det "häpnadsväckande" välståndet i Nordkorea.
Artur Lundkvist försvarade Sovjets inmarsch i Afghanistan.
Peter Weiss ville inordna medborgarrättskämpar i öst i "högerns svarta international".
Folke Isaksson jämställde Fidel Castro och Nijisky, diktatorn som balettkonstnär alltså.
MM mm.
Själv kan jag tillägga att den estniske författaren Jaan Kross fick veta av Artur Lundkvist att han aldrig skulle få Nobels Litteraturpris p.g.a. sin antisovjetism/fascism (enligt Lundkvist) trots sitt fantastiska författarskap.
Magnus Ljungberg försöker hitta en förklaring till denna blindhet för människovärdet. Kanske reste de aldrig? Det bara såg ut så. I själva verket var de moraliserande provinsialister från ett land som aldrig i moderna tid drabbats av krig och kollektivt lidande. Jam Myrdal har betonat att Sovjetunionen på 30-talet påminde honom om Sörmland.
Det gör så ont att skriva detta. Men jag har blivit så ignorerad för att jag haft en annan syn på Sovjetunionen under min uppväxt, att jag bara kan bekräfta deras stora betydelse i den svenska kulturen.
I någon av tidningarna i dag, jag hittar inte artikeln igen, skrev en kvinnlig kolumnist om att i dag får man inte vara för mycket vänster om man är politiskt korrekt. Hon ville slå ett slag för rätten att vara det. Är det verkligen så i Sverige att man inte får tycka vad man vill. Att vi inte lever i ett demokratiskt land med rätten till våra tankar?
Det är skrämmande. Jag har däremot inte upplevt det, att man inte får vara "för mycket vänster". Däremot får man inte vara för mycket höger, då är man ju högerextremist. Jag kommer just nu inte på enda svensk som blivit klassad som vänsterextremist trots att många har talat om självklara mord av vanliga människor som inte tänker "vänsterut". I Sverige har vi ju inte heller på allvar diskuterat vad som hände i de kommunistiska länderna. Om vi säger hur många som förlorade sina liv, då blir det ingen kommentar. Osv.
.....
Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28 och 29 sept.
Någonstans någon gång i Estland.
7 aug 1940 kl. 12.00
Tallinn
Tallinn
Tallinn, 1940
Järnvägsstationen, 1940
De satt i Vellos kök i lägenheten i källaren och åt sin lunch. Moritz, Irina och Vello. Det fanns fortfarande mat i hans förråd, så de kunde äta som vanligt den här dagen. Spända och trötta lyssnade de på nyheterna på radion. "Alla ska bege sig till sina arbetsplatser i dag." Gårdagens propåer hade tydligen missförståtts eftersom så många inte anmält sig hos de ansvariga som den nya regeringen utsett på alla arbetsplatser. Om någon uteblev var det den ansvariges skyldighet att meddela detta vidare, och ett straff skulle utdömas. Polisen hade förlorat sina rättigheter att utföra några sysslor. Numera var det milismän som skötte straff och fängelser. Alla milismän talade bara ryska. "Zjdanov, länge leve honom hurra, hurra, hurra, Stalins högra hand kommer hålla ett viktigt tal i kväll klockan sju. Alla beordras deltaga."
Det var vad esterna fick veta. Ingenting om kriget, ingenting om Finland. Nyheterna avslutades med Internationalen och Vello stängde av.
Moritz föreslog att han och Ira sover i köket, men Vello menade att han var tvungen att sova i lägenheten där uppe, så det var lika bra att de sov i hans säng.
"Vänta. Den gamla dubbelsängen från gamle Herrn står ju här i ett rum. Kan vi hjälpas åt att bära in den? Då sover ni bättre."
De hjälptes åt att bära bort Vellos säng, och Irina blev verkligen förvånad när hon såg hur rent det var också under sängen. En tröst i eländet var att lägenheten de skulle bo i var så ren.
När Vello gått sjönk de ner på sängen och andades ett tag. Tankarna måste fokuseras på dagen. Moritz måste tänka ut en lösning på deras situation. Det var inte för detta han hade riskerat sitt liv i Frihetskriget. Då, när han bara var sexton år. Han strök några tårar från kinderna med sin skjortärm.
Det var vad esterna fick veta. Ingenting om kriget, ingenting om Finland. Nyheterna avslutades med Internationalen och Vello stängde av.
Moritz föreslog att han och Ira sover i köket, men Vello menade att han var tvungen att sova i lägenheten där uppe, så det var lika bra att de sov i hans säng.
"Vänta. Den gamla dubbelsängen från gamle Herrn står ju här i ett rum. Kan vi hjälpas åt att bära in den? Då sover ni bättre."
De hjälptes åt att bära bort Vellos säng, och Irina blev verkligen förvånad när hon såg hur rent det var också under sängen. En tröst i eländet var att lägenheten de skulle bo i var så ren.
När Vello gått sjönk de ner på sängen och andades ett tag. Tankarna måste fokuseras på dagen. Moritz måste tänka ut en lösning på deras situation. Det var inte för detta han hade riskerat sitt liv i Frihetskriget. Då, när han bara var sexton år. Han strök några tårar från kinderna med sin skjortärm.
Trackback
