.

Lika länge som de svenska medierna har varit fyllda av finansbekymren i Europa och fr.a. i Grekland, lika länge har de estniska medierna varit det. Det diskuteras fram och tillbaka, och nu skrivs det om att det inte räcker att vara tacksam över att Lettland och Litauen har haft det värre och fortfarande har ett sämre läge. Osäkerheten om framtiden är stor.

…..

Det finns anledning att vara nöjd med att folk dricker alkohol. I det här fallet är det Estland som gläder sig. Utrikeshandeln har växt just därför.

Försäljningen av alkoholhaltiga drycker på export under första halvåret i år ökade  med 39 procent eller 60.700.000 € jämfört med samma period förra året.

Exporten av öl uppgick till 23,6 miljoner liter under de första sex månaderna i år, vilket jämfört med samma period förra året är en ökning med fem procent.

Största importör är, som alltid, Ryssland.

…..

En svår barndom påverkar dina gener resten av livet konstateras i en artikel i Postimees. Det är brittiska och kanadensiska forskare som gjort studien.

Det är barn och vuxna födda i mars 1958 som undersöks.

Forskarna säger att en hård barndom ökar riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar. Nu vill de hitta de specifika gener som spelar roll i denna verksamhet. De vill undersöka långsiktiga effekter och om dessa ärvs av barnen.

Detta är av stort intresse för dem som växt upp i Sovjetunionen och andra diktaturer.

På USA:s ambassads hemsida kan vi läsa:

Remembering the Holocaust

January 27, 2011

Remarks of Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga:

Today, January 27, is Estonia's Holocaust and Other Crimes Against Humanity Victims memorial day.  We came to Klooga, the site of a Nazi concentration camp, to commemorate the lives of thousands of people who were slaughtered here and to remember the thousands of others who perished in Estonia. The holocaust, one of the greatest tragedies of the 20^th century, and indeed all of human history, was the state-sponsored systematic and bureaucratic persecution of the Jewish people, which led to the death of six million people. Persecution of other groups for religious, racial, ethnic or other reasons brought the total to an estimated 11 to 17 million people who died because of Nazi tyranny.  Let us mark this day as a way of ensuring that we never, never forget.

 

 

Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga.

Det var bisittaren Dilsa Demirbag-Sten som anklagade de baltiska staterna för att inte ha gjort upp med sin histioria. Hon glömde att kontrollera sina uppgifter, och vi har inte hört något tillrättaläggande.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Moritz hällde upp varsin drink åt sig och systrarna. Vello grät i sin mammas knä. Ingen sa något. De drack ur sina glas sakta och bara väntade. Det dröjde kanske en halvtimme till de båda andra var tillbaka.

De båda männen tittade in i rummet. ”Fråga ingenting, så vet ni ingenting.” De vände om och gick över till ladan.

Irina suckade djupt. ”Allt är så hemskt. Vad ska vi göra?”

”Göra? Vi ska överleva. Det är det enda vi kan göra. Vi måste försöka hitta något att äta. Det finns inget att köpa i affärerna. I matkällaren finns inte heller mycket kvar. Ett bottenskrap i potatissäcken. Kanske några morötter. Inte mycket mer. Här skulle vi inte ha ont om mat om de där sovjeterna inte hade tagit allt och skickat till Ryssland. Varför ska vi också svälta? De kan ju fortsätta att ta mat från hela världen så får hela världen svälta. Är det vad de vill?”

Tanja tystnade och såg på Ira, sin lilla syster som alltid varit så i farten, alltid velat göra något. Alltid varit ett bekymmer för mamma. Det kändes avlägset nu. Irina var bara 18 år men hennes ungdom var definitivt slut. Det var ingen idé att tänka på vad som hade hänt de där sovjeterna. Det förstod hon. Hon ville verkligen inte veta. Ett liv var inte så mycket värt längre. Frågan var väl vad som hänt med esterna som gått med på det här. Hur kunde de delta i all denna sörja? Hade de haft det så dåligt under frihetsåren att de tyckte att det här var rätt? Hon förstod verkligen ingenting.

Hon tog Vello i famnen och gjorde honom ordning för natten. Moritz och Ira gick in till sig. Nu gällde det att kunna sova.

Dagen därpå hörde de bilar på gatan. Det måste vara andra sovjeter som sökte efter de försvunna. De låg kvar i sängarna. Ville inte veta. Ville inte visa sig. Men de kom naturligtvis inte undan. Det bankade på dörren. Moritz tog på sig en skjorta och öppnade för en grönklädd.

”Hade ni besök av oss i går?”

”Ja, två män var här.”

”Vad hände sedan?”

”Det har jag ingen aning om. De gick, och vi stängde dörren.”

”Jaha. Och hur många bor ni här då?”

”De som var här i går såg att vi är fyra stycken på 20 kvadratmeter. Det ska vara tillåtet.” svarade Moritz med bitterhet i rösten.

Männen sa inget mer. De vände på klacken och gick ut.

Moritz såg på de andra. Suckade igen. Och hoppades att det inte skulle hända något mer. Han tyckte att det verkligen var skönt att han inget visste om gårdagens sovjeters öde, även om han tyckt bra om chauffören så länge han bara var chaufför. Han var mer orolig för sin mamma som han inte vågade kontakta. Han ville inte göra livet värre för henne.

De skulle haft det ännu värre om inte Juhan kommit in med en säck potatis åt dem.

”Jag fick två säckar av en släkting som hade kvar i sitt förråd. Vi delar på det.”

De överlevde tack vare den potatisen. Det blev lite enahanda men det var bättre än att dö. Så föddes uttrycket ”Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”