.

Jag läser en bok av Kjell Albin Abrahamson, "Polen, diamant i aska", från 1997, och jag tycker det är så lustigt när han beskriver sitt förhållande till det landet. Jag känner igen det så väl. Hur man fångas av livet, kulturen, historien i det nya landet. Den här boken är verkligen värd att läsas!

Vad vet vi egentligen om Polen? Väldigt lite. Jag minns en del från skolan, men vad har de yngre svenskarna läst om detta land?
Han skriver om sin förhoppning att nu skulle det skrivas mer pom östra Europa efter  befrielsen från kommunismen. Det trodde jag också. men så blev det inte.
Polens yta är lika stor som Italiens eller fyra gånger större än Österrikes, Enbart i Warszawa bor fler människor än i hela Estland. Baltikum är politiskt, ekonomiskt och journalistiskt överexponerat. Polen är underexponerat. Den svenska senfärdigheten i den polska tigerekonomin märks av det faktum att Sverige ligger på andra plats bland utländska investerare i Baltikum, däremot först på tionde plats i Polen. (1997)



Kjell Albin Abrahamson

Jag håller med honom om att det talas alldeles för lite om Polen i vårt land. Men jag anser inte, absolut inte, att det talas särskilt mycket om de baltiska länderna. Dessutom blandas de ihop. Vilket är ett problem för dessa länder. Sammanblandningen sker inte bara i Sverige; även i EU talar de som om Estland och Lettland är likadana länder. De är mycket olika.

I Polen talar man om "den svenska syndafloden" och tänker då på när Karl X Gustav ockuperade Polen. Då inleddes en mäktig polsk folkresning. Och landet befriades.
En polsk bön som på sina håll bads fram till slutet av 1800-talet lyder: Herre bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar. Nationalsången, "Än är Polen ej förlorat", varnar i sin text för svenskarnas framfart.
Polackerna vet mycket om svenskarna.

Han skriver också om det som jag sagt flera gånger:
När jag var ung och gick i skolan tyckte jag i likhet med alla jämnåriga att 1800-talet var för mycket länge sen. Ju äldre man blir, ju mer man kronologiskt fjärmar sig från 1800-talet desto närmare kommer historien. Det är en paradox som är svår att förklara.




.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept och 2 okt.

Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940

Moritz och Irina väntade i Ennos arbetsrum. Moritz såg alldeles lugn ut när han betraktade Irinas rodnande ansikte. Hon var rädd. Naturligtvis var hon rädd. Han måste vara stark även om han visste att deras liv var i fara. Man kunde inte veta vad dessa galningar skulle göra. Han lutade sig bakåt i stolen. Såg sig omkring i rummet. Juhan Pärt hade ett skrivbord. Inte stort, men tillräckligt för hans skrivarbete. Han tog tydligen emot kunder här inne. Han och Irina satt runt ett litet bord där han placerat några vackra glas på en silverbricka. Elegant. Genom de vita,  vävda linnegardinerna såg de stadslivet. Som i deras egen lägenhet. Hur var det där nu? Hade deras saker flyttats ut eller använde de främmande människorna deras tillbehör, deras kläder? Det var egentligen ointressant just nu, men så var det.
Dörren öppnades och Juhan kom in. Han såg på dem med oro i blicken.
"Vad har hänt?"
"Vi är på flykt. Vi måste härifrån. Galningarna har tagit våra hus och vi vet inte vad de tänker göra med oss."
"Ni måste bo någonstans. Någonstans där ni kan vara säkra. Jag har ett sommarhus i Nõmme. Ni får bo där." Han försökte låta säker på rösten. De fick inte tappa fattningen nu. Världen omkring dem var i kaos. Borta var det land de levt i de senaste tjugo åren. Så fort det gått. Nej, inte landet, inte människorna.

Moritz och Irina hade tagit sina väskor och lämnat Ennos bar. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. Männsikorna började lämna sina arbeten och gatorna fylldes av folk. De tittade ner för att inte möta någons blick. De var på väg till stationen.

Det samlades många skrämda människor på stationen. Soldater blandade sig med dem. Nu fick de inte bli avslöjade. De visste inte om de här soldaterna varit på Tatu maante föregående dag. De vågade inte titta efter.

Tåget kom. Det fylldes snart av passagerare och startade sin väg ut ur huvudstaden. Det var varmt. Folk svettades av oro. Ingen sa något.

Moritz och Irina steg av när tåget stannat vid Nõmme station. Många andra gjorde detsamma.

Två män med mörk min och skinnrock kom emot dem. Moritz stelnade till. Var det dags nu? Han kastade ett öga på Irina, men hon tittade åt ett annat håll. Han låtsades ha smuts på byxan; böjde sig och torkade av byxbenet. Då passerade männen honom. Han andades ut. Men kunde inte låta bli att titta hastigt bakåt. Då såg han hur de här mörka männen sa något till en ung man. Mannen började svara, men hann inte säga något förrän de båda männen skjutit honom. Den unge mannen föll handlöst ner på perrongen. Många människor drog efter andan på samma gång.

”Det är Juhan!” Irina skrek till. Men tystnade lika fort. Inte låtsas om. Fortsätt framåt. Framåt.

Enno var gift med Irinas kusin Nilla sedan ett par år. Han hade nyss avslutat sina juridikstudier och praktiserade på ett advokatkontor i Tallinn. Nu var han död.

”Stackars Nilla. Vem ska berätta detta för henne?” Tankarna gick runt i Irinas huvud. Men hon måste gå. Gå. De fick inte lägga märke till henne.

Juhan lämnades där på perrongen. Ingen vågade göra något och marodörerna hade redan gått därifrån. Vad Irina inte visste då, det var att de gick direkt hem till huset där Nilla och Juhan bodde och hämtade Nilla för deportation till Sibirien. En familjemedlem var lika pestsmittad som den som bestrffades. Hur då pestsmittad? Fråga inte. Det bara var så.

Nõmme är numera en förort till Tallinn. På den här tiden låg villastaden en bra bit ut på landet. Det passade Moritz bra.

Stugan var målad i brun bärnstensfärg. Lagom stor för dem och modernt utrustad. "Det går bra för Enno." tänkte Moritz.

Vad skulle de göra? De bar in sina väskor och packade upp. Det fanns plats i garderoberna för deras behov. De hade verkligen inte mycket med sig.
Sovrum, vardagsrum, kök, farstu och en vind. Kanske var det 70 kvadratmeter. Hur som helst var det med än hyresgästerna i Tallinn skulle få att leva i. En trädgård med äppelträd fullt av frukt. Fick de inte tag på något annat att äta, kunde de alltid äta äpplen.

Trodde de.