.

Den här historien såg jag i Postimees och måste bara berätta:

Pråmdragarna vid Volga.

Två sovjetiska män står och betraktar tavlan.

Den ene säger:  - Titta vilken vacker bild.

Den andre:         -Jag tycker inte att den är så vacker.

Den förste:         -Men nu ser du hur viktigt det är med fackföreningar.

….

Allt om historia nummer 6/2011

I juni 1941 anföll Nazi­tysklands styrkor Sovjet­unionen. Samtidigt krävde tyskarna att få transportera 15 000 be­väpnade soldater tvärs genom Sverige. Till slut godkändes kravet – ett beslut som har fått utstå hård kritik.

Nu ska jag citera från den tidning som berättar om tågen med de tyska soldaterna genom Sverige, och jag ber er jämföra med det faktum att esterna kallats för fascister/nazister under så många år därför att de hälsade de tyska soldaterna med glädje när landet befriades från det helvete de levt i under den sovjetiska ockupationen.

Tyskland begär att få transportera tyska soldater från Norge till Finland. Sverige har förklarat sig neutralt i kriget, så frågan är svår att besvara. Ska Sverige våga utmana Tyskland och riskera ett angrepp med alla risker det innebär? Tyskland hade nått stora framgångar då, under krigets första år. De hade nyss angripit Sovjetunionen.

Samma morgon fick utrikesminister Günther besök av Hitlers speciella sändebud Karl Schnurre. Han lämnade över en kravlista med fem punkter, varav den första var den viktigaste: Den tyska 163:e infanteridivisionen skulle transporteras på svensk järnväg från Norge till finska gränsen.

... Enligt Schnurre visade Günther även nu ”en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål”. (Han hade visat sig tillmötesgående tidigare för att undvika att Sverige drogs in i kriget)
Problemet för Günther var att få resten av regeringen med sig. Han valde att söka stöd hos kungen och gav sig därför genast iväg till slottet. Klockan 10.30 kallades även statsministern till mötet med Gustaf V.

Kungen, som under de senaste decennierna inte lagt sig i politiken särskilt ofta, tyckte nu att regeringen skulle godkänna det tyska kravet. Han ville inte riskera en konflikt med Tyskland. Annars skulle han överväga att avgå. Exakt hur kungens ord föll är en omdiskuterad fråga. Klart är dock att Per Albin Hansson valde att tolka det som att kungen hotade med att abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.

Till slut gick man med på tyskarnas krav. Utrikesministern hade redan viskat i deras öra att de skulle få tillstånd, redan innan det var klart, så när godkännandet kom var tågen redan på väg till Sverige.

En av de svenska officerare som följde med transporten skriver i en rapport: ”Överallt vinkade folk och önskade de tyska trupperna lycklig resa. På en station bjöds till och med soldaterna på frukt och choklad.” (ändå hade de inte varit med om någon rysk ockupation)

När kriget var över och tyskarna förlorat, då lät det annorlunda i Sverige.

Då svängde också den svenska opinionen och blev mer kritisk till de eftergifter som Sverige hade gjort.

Beslutet att låta beväpnade tyska soldater resa genom Sverige har i efterhand blivit en pinsam episod som ingen velat ta på sig skulden för. Vad gäller kungens inblandning så hävdade Gustaf V efteråt att han inte alls hade hotat med att abdikera, även om Per Albin Hansson valde att tolka det så.

Så var det med svenskarna. Jag vet att inte alla hurrade när tyskarna for genom Sverige, men inte heller alla ester hurrade när tyskarna kom. Men fascister är de alla i alla fall.
.....



Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2, 5, 7 och 13 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Han måste ha somnat. Han hörde prat från köket när han tittade upp. Irina och Tanja höll på med frukosten. Det kändes nästan som vanligt. Men inte riktigt ändå. I vanliga fall var det Ida, hembiträdet som gjorde frukosten åt familjen, och Irina och han kunde ligga och ha det skönt en stund till. Lille Vello var också vaken. Hur länge skulle han orka med det här märkliga livet?

"Kom nu Moritz. Frukosten är klar." Irina tittade in i rummet.

Han steg upp. Gick in i badrummet och tvättade av sig. Klädde sig. Han var en mycket prydlig människa, som dessutom hade en firma som handlade med kläder. Det här livet i flykt fick inte ändra på något. Han måste försöka leva så vanligt som möjligt, annars vet han inte om han klarar påfrestningarna. Han tänker på sin mamma. Hans lilla snälla mamma, som förlorade sin mamma till Kaukasien innan hon var vuxen. Skulle hon förlora sin son nu? Han måste rädda henne från lidande. Det var helt enkelt hans plikt nu när fadern var död.

I köket satt de två systrarna och småpratade. Vello åt i förundrad tystnad. Moritz satte sig och betraktade de två unga kvinnorna en stund. Ingen skulle gissa att de var systrar. De var så olika. Irina var mörkhårig och såg så ryska ut medan Tanja var en typisk estländska med sitt nordiskt blonda hår.

"Vad tittar du på?" Irina tyckte att han såg ogillande ut. "Är jag inte tillräckligt finklädd?"

"Nu missförstår du. Jag beundrar två vackra flickor. Två vackra unga kvinnor i Nõmme, som borde vara någon annanstans. Har ni sovit gott?"

Jodå, det hade de. De vaknade ungefär samtidigt. Gick upp och började med frukosten medan de diskuterade vad som hänt de senaste dagarna.

"Tanja säger att när de kom hem från besöket hos oss sa deras hembiträde att de vaknade av att det bultade på dörren på natten. Alla gick ner för att se vad det var för oväsen. Några män i uniform och kalasjnikov tog några snabba kliv in i huset och röt:
´Var är husfolket?´
´Är det mig ni söker?´ frågade Tanjas svärfar.
´Ni ska packa vad ni behöver för en tid och komma med här. Ni och er fru. Är någon annan i familjen hemma?´ Soldaten lät definitivt inte vänlig. Det var en order inget annat.
´En tid? Vad betyder det?´ Nu lät han osäker. ´Nej, det är bara vi här. Ni kan titta efter själva.´
´Då så. Om tjugo minuter lämnar vi det här huset vare sig ni har packat eller inte!´Soldaten vände sig till en annan soldat: "Sök igenom huset!"

Mer var det inte. Ingen mer var hemma, så det fanns ingen att hitta. De packade varsin väska, och blev skjutsade därifrån i en lastbil. På flaket!"

"Stackars svärmor! Jag tänker på henne hela tiden." Tanja suckade djupt. "Jag vet inte om jag är glad att vi inte var där. De behöver oss nog. Var de nu är."

"Jag blir så förbannad!" sa Moritz med skärpa. "Ivan IV skickade ester till Sibirien på 1500-talet. Han fick tillnamnet "den förskräcklige". Vad ska man kalla de här idioterna! Varför i helvete gör de sådant? Är de människor, eller någon sorts djur?" Moritz gömde ansiktet i händerna. "Jag trodde vi aldrig mer skulle behöva vara med om något sådant. Vi är ju ett fritt folk i ett fritt land. Hur kan några ester gå med på detta?"

Det kunde man verkligen fråga sig. Det estniska kommunistpartiet var så fantastiskt litet, och ändå hade de fått makten. "Vad säger de nu, Lauristin, Vares och de andra. Var det verkligen det här de ville? Och de som gått med i den där förintelsebataljonen? Förstår de vad de gör? De håller på att döda esternas framtid. Vilken poet. Vares. Han bör väl kunna tänka."