.

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27 och 28 sept.

 

Källaren i stenhuset på Tartu Maantee 31 var en aning annorlunda. En källare ska väl vara en källare och inget annat. men Hans såg möjligheterna när han byggde sina hus. Hans var av bondsläkt, och då vet man att de största och viktigaste utrymmena var lada, redskapsskjul, verkstad, visthusbod o.s.v. Han ville använda sin källare så effektivt som möjligt. Dessutom hade han ju två hus. Han ville använda dem båda så, att det alltid fanns möjligheter för lager och verktyg; alltid ska man genast kunna reparera när något hände i hans hus. Han ville ha det rent och snyggt, eller snarare perfekt. Han var sådan. Sprucket porslin lagades omedelbart. Lampor i hallar eller på gården byttes så fort de slutade fungera. Gångjärnen hann knappast börja gnissla innan de smordes.

Allt detta sköttes av gårdskarlen Vello, som var en lika stor pedant som husets ägare. Det var källarområdet som han var kung i. Få tilläts gå dit. Bland hyresgästerna och ägarfamiljen fanns två olika åsikter: antingen jämfördes källarna med de kliniskt rena bårhusen eller de kliniskt rena operationssalarna. De var bara överens om att det var rent. Medan Herrn ännu orkade, arbetade han och Vello sida vid sida i den lilla husverkstaden. Herrn snickrade alla vackra ekdörrar till husen och ledstänger, fönsterkarmar gjorde de tillsammans medan de pratade om Gud och den lille slarvern Moritz.

Ingenting av detta kände soldaterna, sovjeterna till. För dem var en källare ett ställe dit all möjlig smuts av alla slag kastades ner. En som bodde i en källare, han var lika mycket svin som svinen själva.

Vello var så chockad att han inte riktigt förstod vad soldaterna talade om. Tigande lyssnande han på när officeren sa att han, Vello, som de trodde var dömd till ett riktigt svinliv i källaren skulle flytta upp i ägarnas fina lägenhet. Han skulle få 9 kvadratmeter där. Han skulle bo där i fortsättningen och slippa bo i skiten. Där skulle istället kapitalistsvinen bo tills folkdomstolen bestämde något annat. Vello däremot skulle väljas in i hussovjeten och vara ansvarig inför stadssovjeten. Han skulle dessutom vara lägenhetsfogde i den lägenhet han bodde i. Vidare skulle han se till att svinen i källaren fick en matranson på 1500 kalorier per dag; varken mer eller mindre.
Det märkliga var att ingen av soldaterna gick ner och inspekterade källaren. Det behövdes inte, de visste hur det såg ut i sådana utrymmen förstås.

Vello, gamla karl´n, snart 60 år, var förstmmad. Han som troget i hela sitt liv gått i kyrkan, han som alltid arbetat, först som byggnadsarbetare när de här husen byggdes och sedan skött sitt arbete som gårdskarl åt Hans och hans familj, han tvingades nu iväg från sin lilla fina lägenhet i källaren till en del i ett rum med en massa andra människor där uppe i trähuset. Han som alltid varit så nöjd med sin lilla 50 kvadratmeters lya. Han hade vardagsrum med en liten skrivhörna där hans radio stod, ett sovrum som var 12 kvadratmeter stort, kök med matplats och eget wc med badkar. Allt detta måste han tydligen lämna. Han som tyckte det var så skönt på kvällen när han lagt sig på soffan och tittade ut genom fönstret på alla ben som gick förbi. Han brukade föreställa sig människorna bara genom att se benen. Ibland kunde han se att folk grälade, ibland var det unga människor som dansade fram. Det var som att gå på bio. Vad kunde man göra där uppe i trähuset? Ingenting såg man. Inga fönster vetter mot gatan.  Hela hans liv var på väg att förändras av de här galningarna. Hela hans liv. Han kom plötsligt att tänka på när han ertappat den lille Moritz med kamrater i grovduschen vid entrén där han brukade skölja av sig efter ett smutsigt arbete; de var berusade, småpojkarna! Det fick inte komma fram till Herrn. Då skulle den lille stackaren råka så illa ut. Ja, eller den gången han fick en utskällning av Herrn för att det inte var städat. Han hade hittat en fimp på källargolvet! Det var naturligtvis den lille sonen som kastat den där. Vello sa inget den gången heller. Han plockade upp fimpen och skurade av golvet istället.

Att sovjetiska soldater skulle genomsöka källaren efter motståndsmän fyra år senare, det kunde man inte veta då 1940. Ännu var källaren fredad.