.

UD i Ryssland uppger att Baltikum har gjort formell begäran till Ryssland för att få ersättning för lidande och förluster under ockupationen.

 "Vilnius anspråk är på 20 miljarder dollar, Rigas 200 miljarder dollar och Tallinns fyra miljarder för miljöskador, samt 250, 000 dollar vardera för förtrycket. Ryssland anser att detta är orättvist och orimligt. Ryssland var självt offer och led minst lika mycket som dessa stater, om inte mer.”

Mitjukovi, ryska UD, menar att klagomål av detta slag är orättvist och orimligt. Han bekräftade att Ryssland själv var ett offer för den totalitära regimen och lidandet i det egna landet var minst lika stort.

Tallinn förnekar att ersättning begärts, och jag måste ställa frågan: Är det rimligt att andra stater ska lida och människor få sina liv förstörda för att Rysslands folk lider? De hade verkligen helst sluppit allt detta. Dessutom: varför har Ryssland hittat på det här om Estland? Kanske för att de alltid försöker pressa det lilla landet.

.....

Vi var på en föreläsning på biblioteket en stund i kväll. Det var Heino Rosso, estnisk författare, som berättade om sitt liv (han är född 1928) och sina böcker. Jag ska återkomma till det. Det handlade ganska mycket om livet i det sovjetiska Estland.

Någonstans någon gång i Estland.

Moritz hade haft en bra uppväxt. Det tyckte han själv. Han hade gått i bra skolor och trots att det var på tsarens tid hade han haft all undervisning på estniska. Det var tidigare de tvingats läsa ryska i skolorna. Inte hans pappa, han kunde ingen ryska, utan på slutet av 1800-talet skulle hela Ryssland bli ryskt hade tsaren bestämt. Moritz hade lärt sig både ryska och tyska på gymnasiet i Vestmans skola i Tallinn. Han kunde då inte veta att han skulle klara livet på de kunskaperna.

Det bästa var sommarloven. Det bästa på lovet var att åka till landet. Hans kusin Rein bodde i en bondgård i Väike Maarja med sina föräldrar och sin syster. De var lika gamla Rein och Moritz och tyckte det var lika roligt att cykla till sjöarna och bada. Vattnet var alltid mycket varmare där är vid stranden i Pirita där alla som bodde i Tallinn badade.

Morbror Juhan, Reins pappa, brukade berätta historier för dem om sjöarna. Förr i världen när svenskarna hade Estland och de krigade mot ryssarna, då kastade svenska soldaterna skattekistor i sjöarna för att rädda dem. Vem som helst kunde inte hitta de där kistorna. I Blå sjön är vattnet blåare än i någon annan sjö i Estland. Och det blir aldrig varmare än 18 grader. Där badar de inte!

I Vita sjön finns en skattkista, och den kan bara tas upp av en människa som tänker ge hälften till de fattiga. En mjölnare från Väike Maarja hittade den, men han ville så klart inte ge bort så mycket pengar, så han fick inte upp skattkistan och klarade inte sig själv heller. Där brukar de meta abborre. Moritz och Rein.

Ebavereberget, som inte låg långt från byn där de bodde, hade också många sägner som de gamla berättade. En var om en dam som letade efter något barn i byn som hade ljugit eller tagit något. Hittade hon ett sådant barn tog hon det med sig in i berget, och så var barnet för alltid borta. I berget fanns en stad och där bodde människor som följt med när staden sjönk ner i berget. Det var de som inte ville bli kristna, och var rädda för hämnd av någon som bestämde. ”Ibland” brukade morbror berätta ”kunde man se rök från skorstenarna där inne. Men då måste man vara uppe tidigt på morgonen.” Och det var ju inte pojkarna.

På kvällarna satt de framför kakelugnen i vardagsrummet. Rein, Moritz och Leida, systern, satt uppkrupna i soffan med morbror Juhan och moster Leena och drack kvällste. Fotogenlamporna luktade så där som de gör och utanför gick solen ner bakom skogen långt borta. Trähuset var omgivet av träd som morbrors pappa hade planterat när han köpt gården på 1860-talet. Mittemot huset hade morbror låtit några gammelryssar bygga en stenlada. Den var han stolt över. ”Det syns att vi inte är några fattiglappar med en sådan fin stenläggning” brukade han säga. 1901 stod det med järnsiffror på väggen. Därinne fanns hästarna, korna och grisarna när de inte var ute och åt gräs eller jobbade. Pojkarna fick hjälpa till med djuren ibland, men annars var det moster Leena som skötte ladugården och allt där inne. Hon jobbade flera timmar om dagen med att ge djuren mat, rensa i halmen och mjölka korna. Det roligaste av allt var annars när de fick kasta upp säden på hässjorna. Då kände sig pojkarna stora och starka, och de vuxna brukade säga till dem att de jobbade som vuxna karlar där på åkern.

I stan fanns det inte så många ställen att vara på för en pojke i Moritz ålder. En park fanns det visserligen, Tammsaareparken, men där var han och gungade när han var mindre. Det var Ida om tog honom dit. Så fick han leka medan hon pratade med andra barnsköterskor. Då tyckte han nog att det var roligt, men så här i början av tonåren då cyklade han mest omkring. På gården kunde man inte leka, för så såg alla vuxna vad man gjorde, och det ville man absolut inte.

Pappa tyckte att det var viktigt att lära sig ha hand om pengar. Därför gav han alla sina tre barn en guldrubel på nyårsdagarna. När det sedan blev nyårsdag igen skulle de visa hur mycket det hade blivit av rubeln. Meeri och Elisabet hade förstås lyckats få ihop nästan två guldrubler var, men Moritz pengar var för det mesta slut. Han kunde inte det där med att spara och tänka sig för. Som tur var tyckte systrarna synd om honom, eller också ville de inte att pappa skulle bli arg. Han kunde bli så ursinnig ibland. Så de gav av sina pengar till Moritz. Han fick gå in och visa dem, pappa blev nöjd, sedan fick de tillbaka sina pengar.

Moritz log vid tanken. Han mindes det så tydligt. Sedan hade han en ny guldrubel att jobba med, eller rättare sagt att köpa upp utan att pappa förstod. Det var en sådan rubel han köpt sina första cigaretter för, som han tjuvrökte. Självklart fick de inte slösa sina pengar på något så onödigt för pappa. Men pappa hittade en fimp i källaren en dag. Då blev han så där ursinnig. Skrek åt sin vaktmästare att han inte städar ordentligt. Det var ett fruktansvärt liv. Som tur var kom aldrig pappa på tanken att det kunde vara hans egen son som slängt fimpen! Fast mamma berättade för Moritz många år senare att pappa visst hade förstått att han tjuvrökte, men det fick vara så, så länge han smög med det.