Okt. 2, 2011 Han vägrade därför att det inte stod varför dessa människor dödats.

 


Prästen Andreas Põld

Jag hade missförstått texten när jag härom dagen skrev om minnesmärket på Saaremaa där prästen vägrade helga korset.
Han vägrade därför att det inte stod varför dessa människor dödats. Vem som mördat dem.  Borgmästaren har förklarat att det var inte så att han var rädd för att väcka de björn som sover", som många påstått. De hade inte fått plats på stenen med hela den texten de tänkt sig. Nu har de emellertid satt dit en tilläggstavla med texten:
Den Kommunistiska ockupationsregimen dödade 1941 87 män och 3 kvinnor i Kuressare Slott. 59 av dem är begravda i Kudjape.
.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29 och 30 sept.


Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940 kl.02 .00

Tallinn

Moritz kunde inte sova. Hur ska man kunna det när man inget vet om morgondagen. Han visste att flera av tallinnborna blivit skjutna i skogen. Han visste att bara ha varit frihetssoldat var tillräckligt för att döda honom. Han var dessutom förmögen. När och hur skulle det ske? Och den lilla unga Irina bredvid honom i sängen. Vad skulle hända med henne? Han steg upp ur sängen och vandrade fram och tillbaka i den lilla lägenheten. Det var tyst på gatan. Människor sov tydligen i alla fall. Trots allt som hänt. Visst visste han att friheten alltid var i fara. Hans Estland hade farliga grannar. Stora mäktiga hungriga björnar och vargar, som bara ville sluka det lilla lammet. En gång för tjugo år sedan hade de chockats över att några små oskyldiga lamm slagit ut dem från sina marker. Ett försök hade björnen gjort att ta tillbaka detta lilleputtland, men inte lyckats. Det var 1924 när kommunisterna försökt ta tillbaka Tallinn. Tack och lov hade det inte lyckats.
Moritz hade deltagit i uppbyggandet av Hemvärnet- Kaitseliit. Han var helt övertygad om att det var det viktigaste att arbeta med. Hemvärn och militär. Faran fanns hela tiden. Det var väl bara frågan om vem som skulle vinna. Tyskland eller Ryssland. Nu arbetade de ihop som vänner. Stalin och Hitler, vilka vänner!
Och så esterna som var kommunister. Hur tänker de? Är de galna. Förstod de inte vad som skulle hända. Ville de verkligen att esterna skulle mista sin frihet? Vill de att deras landsmän ska dödas? Vad vinner de med det?
Moritz hade sett så mycket när han som sextonåring gett sig ut i frihetskriget. Han hade naturligtvis inte pratat med sin älskade mamma eller sin stränga pappa om det innan han gav sig iväg hemifrån. Hon hade förbjudit honom. Han hade följt Kuprijanov. Hans armé av de tuffaste soldaterna hade tagit emot skolpojkarna i sina led. De var fler. Det blev meningsfullt för dem att slåss. att riskera sina liv för detta som de hört sedan de var små. Det som alla arbetat för så länge. Friheten. Om inte de kämpade, vem skulle då göra det?
Tankarna gick. Han kände att han måste rädda Irina. Han måste också rädda sin mor, sina systrar och det unga hembiträdet som arbetet åt president Päts. Hon hade kommit springande hem till demnär presidenten togs till fånga.
Han skulle överleva detta och få det barn han så hett längtade efter. Han måste hitta en utväg. De måste komma bort från det här fängelset. Men hur? De var vaktade hela tiden.
Han satte sig och tittade ut genom källarfönstret. Det fanns en utgång till, kanske soldaterna inte kände till den. Han hade inte sett någon på den sidan huset. Vid källardörren stod nog en soldat på natten också eftersom han sett en soldat där hela dagen och kvällen.

Moritz gick fram till Irina som låg och sov. Tänk att hon kunde det. Han såg ömt på henne. Smekte hennes mörka hår. Hon öppnade ögonen och såg frågande ut.
"Kom vi ska rymma. Jag vet hur vi ska göra." sa han och tog henne i armen så att hon satte sig upp.
De klädde sig. Tog sina väskor som de inte packat upp. Han gick fram till den bevakade källardörren. Pratade högt så soldaten skulle höra att han var där. Tog Iras hand och sprang fort mot den andra dörren på gaveln. Öppnade först bara en springa. Såg ingen där. De slank snabbt ut. Höll sig tätt mot väggen och smög ut på gatan. Tänk att det var så lätt!

"Vart ska vi ta vägen?! frågade Irina fortfarande skrämd i ögonen.
"Lugn", vi börjar med att gå till Ennos bar.
"Inte ska vi gå till en bar nu!"
"Jo, ingen går väl på en bar en sådan kväll som den här. De letar inte efter oss där. Dessutom är det en god vän som har stället."

De gick nu så obesvärat som möjligt för att inte väcka några misstankar.
Det var inte långt till baren. Några trähus bort på Tartu Maatee bara. De slank in och Moritz frågade genast efter Juhan.
"Han kommer snart. Ni kan vänta i hans arbetsrum".
Den unge mannen bakom bardisken förstod nog vad det gällde. Han hjälpte dem in i rummet och stängde dörren efter dem och fortsatte arbeta.

Moritz kände sig ändå lugn. De skulle inte vara saknade förrän nästa dag. Ingen av de där förintelsemännen skulle vilja dem något under natten.

Trackback
RSS 2.0