.

Det skulle bli ännu värre. I dessa dagar hade så gott som alla ester någon eller några släktingar i Sibirien. Många familjer var decimerade. Livsglädjen var borta. Den 14 juni började tågen gå mot Sibirien och den 22 juni kom Priit inrusande i huset där Moritz och de andra satt i vardagsrummet tittande framför sig med tomma blickar. Till och med den lille Vello satt alldeles tyst med boken om den talande enen framför sig.

”Har ni hört? I radion talar de om att tyskarna har anfallit Sovjet!”

”Ja bara det är sant nu. Bara de kommer hit också och befriar oss.”  Tanja talade tyst, så tyst att det var som en viskning. Det var så svårt att börja hoppas. Varje gång de hoppats hade alla drömmar raserats genom ännu värre katastrofer. Ingen visste var gränserna för Stalins grymhet gick, och vad han kunde få andra människor att göra mot varandra och sig själva.

Priit satte ner sin radio på bordet och de satt alla tillsammans och följde tyskarnas väg denna kväll och flera dagar framöver. De hörde den 2 juli att tyskarna erövrat Riga. Det höjde stämningen något i sommarstugan i Nõmme. Det fanns en klar möjlighet att befrielsen från ryssarna var på väg. Ute talades det om att ännu fler unga män hade flytt in i skogarna. Risken var att alla män i rätt ålder skulle tvingas in i röda armén och slåss mot tyskarna. Hellre gömde de sig. Det var inte så många som tvekade. Så småningom skulle de få veta att det var så många som 33 tusen ester som togs ut i militärtjänst för Sovjet och att bara några få av dem skulle komma levande tillbaka. Som sagt var: människor betydde ingenting i det riket. Stalin sa: Utan människor, inga problem.” Han sa också när Tyskland angrep Baltikum: ”All egendom av värde, även spannmål och bränsle, som inte hinner föras bort måste ovillkorligen förstöras.”  Många tog hans ord på allvar och började bränna.

I Väike Maarja, dit Moritz och Irina längtade, där hade först en stor last med människor skickats till Sibirien. Däribland Hannos kusin Õie och hennes föräldrar. De hade väckts på morgonen den 14 juni som så många andra. De fick en stund på sig att packa sina saker och sedan sattes de på ett tåg. Õie och mamman i en vagn och pappan i en annan. Pappan dödades någonstans på vägen så honom såg de aldrig mer. Õie och mamman levde som slavar tillsammans tills mamman dog av svält och hårt arbete. Õie själv kom verkligen tillbaka till sitt barndomshem 1956 då det bodde flera ryska familjer i huset. Hon fick bygga en vägg för att få lite avskildhet.

Tre unga män från Väike Maarja hade gått med i Förintelsebataljonen. Några år tidigare hade de gått ut skolan där och nu hade de själva tagit makten i kommunen. De hade fått rätt att bestämma vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö. De kunde ta ut vem som helst i skogen och sedan såg ingen den personen mer. När Stalin sa åt dem att bränna, då gjorde de det också. De började med den stora Långa gatan i centrum. I ena ändan och på ena sidan började de bränna trähusen där deras bekanta bodde. De kände ju alla. En av dem, Rosenberg, brände ner sitt föräldrahem. De brände ner alla husen på den sidan vägen. Sedan lyckades någon få slut på eländet genom att övermanna galningarna.

Samtidigt tvingades estniska bönders boskap in över gränsen till Ryssland. De av djuren som inte kunde föras över dödades. Inget fick lämnas till tyskarna. Inget fick heller lämnas kvar till esterna. Så hade det varit många gånger under de senaste århundradena. Deras land tömdes på det ätbara för att ingen annan fiende skulle få det. Man vänjer sig nog aldrig vid det.

Tanja oroade sig för Jaan där ute i skogen någonstans. Han kunde inte ta kontakt med henne av rädsla för att hon skulle tvingas avslöja var han var. Sådant hände hela tiden. Matfrågan var känslig. Det var lätt att bli avslöjad när man gick iväg med en kasse ätbart för att gömma åt en skogsbroder. Han kunde också bli avslöjad när han hämtade maten. Nu när tyskarna närmade sig hade de börjat göra raider tillsammans, skogsbröderna. Tanja visste hur Jaan hatade dem som sänt iväg hans föräldrar. Hon var så fruktansvärt orolig.