.

Nu ska jag berätta en historia.

Det gäller Julius Kuperjanov, hjälten i det estniska frihetskriget. Han efterlyste estniska skolpojkar som kunde tänka sig att frivilligt anmäla sig till hans bataljon. En av de unga pojkarna var min svärfar, som vid nyss fyllda sjutton år smet hemifrån för att strida för landets frihet.

1915 mobiliserades han till ryska armén. I Juli 1917 sårades han och skickades till Moskva, där han förstod att esterna var beredda att gå i strid för sin frihet. Han reste då till Tartu och började sin tjänst i Tartubataljonen.

Han sökte upp gårdar och skolor för att hitta frivilliga till kriget, och under den tyska ockupationen organiserade han underjordiska självförsvarsstyrkor.

Man har gjort en film om just detta. Den heter Nimed Marmortahvlis/Namnen på Marmortavlorna.

Han var en skicklig soldat och officer. Hans styrkor, oavsett soldaternas ålder, lyckades i sitt värv.

Han har blivit dekorerad 9 gånger.

Den 31 januari 1919 blev Kuperjanov sårad och avled strax därefter endast 24 år gammal..

Han begravdes i Tartu, och mot alla odds fick hans grav vara orörd under sovjetåren. Man har försökt förstå varför. Alla gravar och andra minnesmärken som misshagade Kreml blev annars förstörda.

Det blev en tradition att Tartus studenter en gång om året skulle hedra Kuperjanov och besöka hans grav. Kanske var det därför den fick stå kvar. Det visade sig att i buskarna vid graven gömde sig KGB, och när de fick tag på någon av studenterna förbjöds han/hon att studera vidare. Personen var inte värdig en socialistisk examen.

Kanske har världen nu förstått att livet i Sovjetunionen inte var särskilt säkert. Allt som hände, allt man gjorde bevakades noga. I bästa fall visste man vem som var lejd av KGB och kunde vara försiktig, men aldrig kunde man vara säker. En nära vän kunde vara en som hade kontakt med KGB. Kanske mot sion egen vilja, men för att rädda livet på någon i familjen.