.

Så, då har jag sett om det första programmet av åtta om Historiedagarna i Tallinn.

Estlands förre ambassadör i Sverige höll alltså ett intressant föredrag. (Jag började skriva om det i går.)

När han talade om den svenska stormaktstiden menade han, att den både började och slutade med Estland. Det en erövrare då strävade efter var att få en maktbas. Territoriella erövringar innebar först och främst större ära och prestige, och det var i början absolut inte fråga om några vinster i kapital. Tvärtom innbar de första åren höga kostnader, innan de började generare avkastning.

Sverige som fritt rike börjades först 1523 med Gustav Vasa, och det var hans söner som stred för äran. De måste visa världen att de var stora och framstående kungar i norr.

Vad jag inte visste var, att Karl IX tillbringade mer än ett år i Estland, mer än någon annan svensk regent. Kari XII var i landet ungefär ett halvår. Karl IX var naturligtvis där för att kriga. Framför allt mot polackerna. Karl XII stred ju mot ryssarna.

Laidre talade också om hur de baltiska folken värderades. När Bastiljen stormades 1789 sålde man fortfarande slavar i Estland, t.o.m. för en mindre penning än slavarna i USA såldes för.

1844 gjorde Elias Lönnrot en resa till fots genom Estland. Hans slutsats av den och vad han därmed sett var, att han absolut inte ville bo i det landet.

Esterna har mestadels varit åskådare till den egna historien. Men minnet har de kvar!!

Man säger att det är segrarna som skriver historien,men det ‘är också segrarna som medvetet glömmer historien. Offren och deras ättlingar har bättre minne än förövarna. Men nu är det annorlunda. Med den digitala tiden har standarden förändrats från att glömma till att minnas. Samtiden har numera förlorat förmågan att glömma. Laidre uppmanar alla: Glöm inte bort förmågan att glömma.

Efter att livegenskapen i Balikum hade upphävts 1816, och människor kunde försörja sig med egna lantbruk och tilläts köpa hus och åkrar började man känna på ordet “frihet”. En fransman skrev 1855 att “befrielsen bara var en fråga om tid”.

Före 1914 fanns det 19 monarkier och 3 republiker i Europa. 1918 fanns 14 monarkier kvar och republikerna hade ökat till 16.

En av de nya republikerna var Estland. Landets ställning i världen hann inte grundläggas ordentligt.  En fransman skrev 1934: “Det vore fåfängt att låtsas att baltstaterna har högsta prioritet i Europas affärer. Men med deras läge mellan Ryssland, Polen och Tyskland, måste deras reaktioner på politiska förändringar vara av intresse. Dessa små stater har lite av bytesdjur i sig i relationen till sina stora grannar. Det vore svårt att avgöra vad de fruktar mest: Den protektionistiska ensamheten hos Sovjetunionen, Tysklands direkthet eller Polens uppslukande anbud. Helt klart har ingen av de tre staterna alltigenom hedervärda avsikter. Frågan om: hur ska det sluta? Den tanken måste ofta uppkomma hos baltiska statsmän.”

1934 skedde Konrad Päts statskupp. Blev Estland då en diktatur? Var landet odemokratiskt? Svaret på den frågan är ‘Ja’. Men minns att den manövern hindrade fascister att ta makten på demokratisk väg. Så som skedde i Tyskland med Hitler. Det berodde ferämst på att andra partier hanterade inte de problem som gemene man brydde sig om. (Jag anser dock att det i Estland mest berodde på att landet var i ekonomisk kris, som många andra av världens länder, och Vapsarna, frihetssoldaterna hade en gång tidigare räddat dem och gett dem frihet. Människorna hoppades på dem, men Päts ville inte ge dem makten. Därför beslutade han att upplösa riksdagen och ta makten själv tills vidare.)

Polen och Baltikum var de första offren när Europa delades i avtalet mellan Tyskland och Ryssland. Och Väst såg fortfarande inte Baltikum som riktiga suveräna stater. I dec 1941 skrev en brittisk UD-man ”Jag anser inte att de baltiska staternas oberoende är en europeisk nödvändighet”.

“Det som förenar kommunism o fascism är lika viktigt som det som skiljer dem åt. De hade en gemensam fiende: denliberala demokratin. Lenin, Stalins, Hitlers o Moussolinis tirader mot demokratin är intill förväxling lika. I ett samtal med Hermann Rausching medgav Hitler sin skuld till socialismen. “Jag har lärt mig mycket av marxismen, det tvekar jag inte att medge. Hela nationalsocialismen bygger på den. Alla de här metoderna för politisk kamp är marxistiska till ursprunget. Allt jag behövde göra var att anpassa deras metoder till våra syften”.

Estland och Lettland är andra världskrigets Blodsländer. De var ockuperade av båda makterna. I Jalta blev de dessutom svikna av de allierade. I Estland var blodspillan under ockupationerna enorm. Man kan jämföra med Storbritannien som skulle ha förlorat 12 miljoner människor och Sverige skulle förlorat 1,6 miljonber om vi använder samma procentsats.

Antony Eden har sagt: “Den som inte har upplevt fasan av en ockupationsmakter ingen rätt att döma en nation som har det”.

Det finns så mycket vi svenskar aldrig funderar över. Så många svenskar slutade tänka på de baltiska folken efter Andra världskriget. Idrottsmännen och -kvinnorna kallades ryssar. De fanns inte. Förresten hade de tillhört Ryssland så länge tidigare, att man undrade vad skillnaden var då.

Men Estland var svenskt en gång, och det finns fortfarande så mycket som minner om den tiden i Estland. Vi hör ihop, och Estland får aldrig någonsin bli ockuperat av någan stormakt igen!