.

Jag ligger på soffan, stickar och lyssnar på estniska sånger, njuter och kommer ihåg den där festen för några år sedan i Saku när Malle firade födelsedag. Några av gästerna kom från andra länder: Sverige, Finland och något sydamerikanskt land. Malle hade hyrt in en musikgrupp som sjöng visor för oss. Så tog de fram ett stort ritblock där de skrivit texten på några visor från just de länderna. Det var så fantastiskt roligt att ställa sig upp och tillsammans med de andra gästerna sjunga en svensk visa -de sjöng så gott de kunde. I Sverige har vi glömt den där känslan av glädje man får när man delar sin kultur med andra människor och får dela deras. Det går ju inte när man inte har någon kultur. När alla ska ha samma. Så här skapas i stället nya upplevelser. Förståelse. Vi är nämligen inte lika. Vi har så olika bakgrund och historiskt har vi levt så olika liv. Våra liv i Sverige har varit något helt annat än de som människorna i Sovjet-Estland levde.

     

 

Nu till de gammeltroende ryssarna i Estland. 

Det var 1652 som patriarken i Moskva ville närma sig den grekisk-ortodoxa kyrkan och därför ändrade ritualer. Avakum, presbyterian, protesterade och samlade sina trogna runt sig. Han ansåg att förändringarna innebar ett avfall från den rätta tron. Patriarken svarade med att 1666 bannlysa alla som var emot honom. Därefter förföljdes de och Avakum avrättades 1682 tillsammans med flera andra trosfränder. Det var då flykten in i obebodda marker började.

Jag kan inte glömma de gammeltroende som Õie träffade i Sibirien, där de levt gömda i trehundra år. Och det var trots att tsar Nikolaj II  lovade alla trosfrihet. Efter hans död 1915 och med sovjetiseringen blev all religion mer eller mindre förbjuden. 

    

 

En grupp gammeltroende flydde under förföljelserna till Estland. Landet var då en del av Ryssland, men där fick de ro. De bosatte sig dels på ön Piirisaar/Gränsön och dels på stranden av den estniska delen av den stora Peipsisjön. Här har de levt sedan dess. Deras gamla traditioner har följt dem samtidigt som de utvecklat en del nya. Lökodlingen, t.ex., började de med efter ankomsten till Estland, och den är stor och betydelsefull även i dag. Annars är fisket huvudnäring. Tyvärr blev de lurade under de första fria året. Det var medan människor hade det sovjetiska tänkandet kvar.  Flera utlandsester drabbades också. Här var det så, att den sovjetiska fiskekolshosen skulle läggas ner. Då fick de gamla ägarna till fiskevattnen sin gamla andel tillbaka i ett löfte om aktier i ett nytt fiskeribolag. Vad ingen talade om för dem, och som de absolut inte hade  fått veta då i den kommunistiska skolan var, att de bara hade två veckor på sig att lösa in dem. På så sätt gick de miste om fiskerättigheterna och måste nu sälja sin fångst till bolaget och sedan köpa tillbaka den till ordinarie pris. 

 

I byarna står deras träkyrkor kvar. Gudstjänst firas varje söndag enligt den gamla läran.

       

En intressant sak är också att de gammeltroende bor nära varandra. Husen ligger med bara några meters mellarum. I de gamla estniska byarna däremot är det längre mellan husen, och på landsbygden ligger de mitt bland åkrarna som en liten ö. 

 

Jag berättade i går att männen har långa skägg, och damerna har en sjal om huvudet. När de små flickorna föds får de på andra dagen en liten sjal om huvudet, och sedan måste de alltid bära den. Men jag såg ingen kvinna med sjal under besöker igår, så den seden kanske är borta. Viktigt är att ha en sjal i kyrkan dock. Det gäller alla kvinnliga kyrkobesökare. 

Det här är duktiga arbetande människor. De är väl sedda i Estland.

Hannos lada är byggd av gammeltroende 1902, de var duktiga på stensättning. 

 

Jag rekommenderar ett besök hos folket vid sjön Peipsis norra strand.