.

Jag har funderat på en sak, som jag inte riktigt vill förstå.

Vi satt hemma i Sverige och pratade några stycken, och så sa jag: "Jag skulle så gärna velat få träffa Lennart Meri." -Han var Estlands förste president efter sovjetockupatioben,

"Äsch, han var ju en sovjetmänniska," sa någon.

Jag hade inget svar på det. Jag blev tyst. Jag tänkte på det där TV-programmet i början av 1990-talet av Lasse Holmkvist, där han intervjuade olika människor i Tallinn. En kvinna, som sålde bananer vid muren sa: "Så fina människor som vi var under frihetstiden, det blir vi aldrig igen."

Ja, vi har träffat riktiga sovjetmänniskor och blivit lurade på en hel del pengar. Vi har blivit illa bemötta i affärer och på stan, men vi har framför allt träffat många människor som vi verkligen tycker om. Människor med så mycket glädje i sig, människor som vill leva.

De första frihetsåren på 90-talet var svåra. Det var fattigt, inget fanns att köpa i affärerna. Jag minns att Anne hade fått kuponger för att kunna köpa strumpor, men det fanns inga strumpor att köpa. Maten bestod ofta av rågbröd. Bara rågbröd. Var det detta, de hade hoppats på? De hade kämpat för?

I Sverige finns det fortfarande många estniska flyktingar. Under de sista ockupationsåren och under den nya frihetens första år kom många av deras landsmän på besök till dem. De kom i stort sett utan pengar. De förväntade sig att få det av dem de besökte. Det var betungande. I Sverige hade man inga jättelöner. De flesta hade anställningar med hyfsade löner och betalade hög skatt. De kunde inte skänka pengar till alla som kom. Vi hörde ett föredrag i Estland där en est menade att esterna i Sverige var snåla, medan de i Tyskland självklart gav dem pengar till att köpa vad de tyckte de behövde. Det var en klar konflikt och ett stort bekymmer.

Kanske var det då, som vissa Sverigeester började se föraktfullt på sovjetmänniskor. De förstod inte varandra. De visste för lite om varandra.

Vi hade inte så många besök innan vi reste över med öppna ögon och lyssnade och iakttog. Vi sög i oss allt vi såg och hörde. Vi ville lära känna alla, lära oss och få återse det vi sett vid vårt första besök 1978. Vi vet att de levde efter andra regler än vi. Vi såg att de behandlade varandra illa. De släppte dörrar i huvudet på varandra. Bilarna sprutade smutsigt gatuvatten på gående. Ingen tänkte på att vara vänlig offentligt. Det var en helt annan kultur än vi har i Sverige, och jag ser i Estland i dag. Nu säger inget butiksbiträde: "Ni kan inte vara från Estkand. Ni är så trevliga."

Nej! Jag skulle verkligen velat träffa president Lennart Meri. Jag skulle ha lyssnat på honom när han berättat för mig om sitt liv, om sina erfarenheter och tankar. Om sina drömmar. Om varför allt blev som det blev. Jag skulle vilja veta Hur han tänkte sig ett fritt Estland. Vad han tänkte om sin familjs öde. De blev också deporterade till Sibirien i hans barndom. I fyra år var de där. Vad har det betytt för honom? Jag har så många obesvarade frågor om denne man, som betydde så mycket för Estland under de första åren.