nov 26 2012. Östersjön har separerat oss.
Ibland blir det så tråkigt. Jag får skämmas över det svenska ointresset för de baltiska ländernas historia. Jag har ju skrivit om det tidigare, men nu finns det en artikel i Postimees som handlar om just detta.
"Grannländernas skolor, de finska och svenska berättar sällan eller inte alls om utvecklingen i Sovjetunionen, såsom förtrycket och ockupationen av de baltiska staterna," säger Uve Poom, historiker som specialstuderat ämnet. Projektet heter : "olika folk - ett gemensamt arv".
"Med tanke på att de nordiska länderna ligger i framkant för att försvara de mänskliga rättigheterna i världen, är det synd att de hemlighåller de omänskliga brotten som skett i grannskapet."
Poom menar att man inte kan gömma sig bakom rädslan att försämra förhållandena till Sovjetunionen - Ryssland. Om några, borde väl grannländerna sprida kunskapen!
"Trots att Östersjön har varit en enande faktor i historien, har de senaste historiska händelser mer separerat staterna ifrån varandra," menar Poom.
Och nog blir man förvånad när Huvudstadsbladet (Hbl) i Finland skriver att: Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen av "Utrensning" lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Så nära granne och så okunnig! Stalin mördade förresten mångdubbelt fler än Hitler.
Det är boken Utrensning, skriven av Sofi Oksanen som blivit film. Hon kommer också med en ny bok som på finska heter: Kun kyyhkyset katosivat /ung. När duvorna försvann. Det var för den stora utgivningsfesten för den boken och premiären av filmen man firade i Tallinn med nbl.a. president Ilves som gäst.
"Grannländernas skolor, de finska och svenska berättar sällan eller inte alls om utvecklingen i Sovjetunionen, såsom förtrycket och ockupationen av de baltiska staterna," säger Uve Poom, historiker som specialstuderat ämnet. Projektet heter : "olika folk - ett gemensamt arv".
"Med tanke på att de nordiska länderna ligger i framkant för att försvara de mänskliga rättigheterna i världen, är det synd att de hemlighåller de omänskliga brotten som skett i grannskapet."
Poom menar att man inte kan gömma sig bakom rädslan att försämra förhållandena till Sovjetunionen - Ryssland. Om några, borde väl grannländerna sprida kunskapen!
"Trots att Östersjön har varit en enande faktor i historien, har de senaste historiska händelser mer separerat staterna ifrån varandra," menar Poom.
Och nog blir man förvånad när Huvudstadsbladet (Hbl) i Finland skriver att: Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen av "Utrensning" lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Så nära granne och så okunnig! Stalin mördade förresten mångdubbelt fler än Hitler.
Det är boken Utrensning, skriven av Sofi Oksanen som blivit film. Hon kommer också med en ny bok som på finska heter: Kun kyyhkyset katosivat /ung. När duvorna försvann. Det var för den stora utgivningsfesten för den boken och premiären av filmen man firade i Tallinn med nbl.a. president Ilves som gäst.
Sofia Oksanen vid premiären
Hon berättar i boken om “kamrat Parts” som är sammanställd av två verkliga personer. En av dem är Andros Roolaht. Det var han som i flera artiklar svartmålade Leo Talgre, Marja Talgres pappa som mördades i Tallinn, mannen som i verkligheten var en hjälte.
– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.
Maarja Talgre berättade att hon aldrig fick träffa Roolaht, men efter flera försök lyckades hon en gång nå honom per telefon.
– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.
Ett viktigt ämne i boken är propagandan. Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.
Det var propagandan som föll som ett moln över oss alla under Sovjetåren, och det är verkligen dags att avslöja den nu.
Tidningen Kodumaa utgavs i de länder där det fanns estniska flyktingar. Tidningen skickades hem från Estland till dem alla för att visa att Sovjet nog visste var de fanns, och att de aldrig skulle vara trygga.
Hela artikeln finns här: http://hbl.fi/kultur/2012-09-03/lukten-av-sovjet-fargade-barndomen
En annan artikel i Hbl
– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.
Maarja Talgre berättade att hon aldrig fick träffa Roolaht, men efter flera försök lyckades hon en gång nå honom per telefon.
– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.
Ett viktigt ämne i boken är propagandan. Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.
Det var propagandan som föll som ett moln över oss alla under Sovjetåren, och det är verkligen dags att avslöja den nu.
Tidningen Kodumaa utgavs i de länder där det fanns estniska flyktingar. Tidningen skickades hem från Estland till dem alla för att visa att Sovjet nog visste var de fanns, och att de aldrig skulle vara trygga.
Hela artikeln finns här: http://hbl.fi/kultur/2012-09-03/lukten-av-sovjet-fargade-barndomen
En annan artikel i Hbl
http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2012-11-24/varfor-kanna-skuld-ryskan-i-estland:
Ryska Zinaida Lindén reflekterar i en Impuls-kolumn (Hbl 15.11) över ryska språket ”som ockupationsmaktens språk” i Estland. Några av hennes meningar väcker förvåning. Hon säger: ”Som ryss känner jag historisk skuld när jag tänker på Baltikum.”
Barbara Lönnqvist, Professor i ryska språket och litteraturen, Åbo skriver: Varför skulle Lindén behöva känna någon skuld för att den sovjetiska ockupationsmakten arresterade, arkebuserade och deporterade över tiotusen ester under tiden 1940–1941 och på nytt satte i gång förföljelserna och deportationerna 1945? Att den sovjetiska säkerhetstjänstens folk talade ryska är väl ingen orsak till identifikation? En identitet av detta slag för oss tillbaka till stamstadiet, ett tillstånd som vi borde ha lämnat bakom oss. /../ Esternas motvilja mot de rysktalande ockupanterna berodde inte på språket utan på det samhällssystem som påtvingades dem. När kolchoserna infördes och 20 722 ester 1949 deporterades till Sibirien avskars människorna från den levnadsform som gav dem livsmening. Det var det största brottet.
När hon skriver det kommer vi direkt över till artikeln om Johan Bäckman:
Johan Bäckman, 38, är doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.
/../ - Vårt mål är att berätta sanningen om Estlands historia, vi har inget samröre med Putin. Han är dessutom så stark att han knappast behöver stöd av en grupp unga aktivister.
Det som är så fruktansvärt och som är lika brottsligt som att förneka förintelsen är när Bäckman skriver: - 1941 flyttades ester till det inre av Sovjet för att inte hamna i fötterna på kriget. Många ester, bland andra Lennart Meri och Georg Ots, överlevde kriget tack vare denna omtanke.
- 1949 pågick ett gerillakrig i Estland mot Sovjetmakten. Flyttningen av folk var ett led i kampen mot skogsbröderna som i dag skulle betecknas som terrorister.
Det är ett sådant hån riktat mot alla dem som led och dog under den tiden, och kan direkt jämföras med Irans påståenden att lägret i Teresienstadt var ett drömläger dit judar sändes för att undkomma olägenheter och att Auschwitz m.fl. aldrig har existerat, de är judiska påhitt!
http://hbl.fi/nyheter/2009-03-22/han-bjod-30-putinunga
Det är många bra artiklar i Hbl. Kanske får jag anledning att återkomma.
Men håll med mig: Nog måste alla våra grannars historia, förutom vår egen, vara grundläggande i undervisningen. Nog är det självklart när vi besöker varandra att vi känner till vad de varit med om, men jag vågar inte tro att det ska bli så. I Sverige känner vi inte till vår egen historia, och någon kultur har vi ju inte heller. Historia är ingen riktig vetenskap med säkra svar. Vi måste lita på olika människors tolkningar av verkligheten.
nov 24 2012. Estlands landsbygd i dag.
Hur ser Estlands landsbygd ut i dag, drygt 20 år efter befrielsen från Sovjetunionen?
Det är mycket blandat. Dels finns det hus och lador sopm faller ihop, dels finns det delvis reparerade hus och så de vackra, renoverade eller nybyggda trähusen med ofta oreparerade lador på gården. Och så har vi de fruktansvärda betondschabraken som byggdes för att användas i kolchosverksamheten. Främmande element i den estniska naturen som ligger som tunga lämningar överallt.
Vi gjorde en biltur i dag för att studera vad som hänt på den estniska landsbygden sedan sist. Vi fotograferade och nu måste jag välja vilka bilder jag ska visa, men de här valde jag:
Här ligger en tjur framför ladan. Här har det inte skett några stora renoveringar, men egentligen är det klokt att vänta tills man känner att man verkligen har råd.
Ibland har de valt färger på sina hus som vi i Sverige inte kan tänka oss. Men det är ett annat land...
Kiltsi slott bakom träden, nyligen renoverat och jag har skrivit en del om detta slott.
En liten fin bastu som eldas med ved.
Bakom fina hus kan det gömma sig en förfärlig oordning.
De gamla kolchosbyggnaderna är inköpta och renoverade av Taleg och skall snart innehålla tusentals höns (det är många byggnader). Att de tog sig råd att göra något av de slitna betonghusen är fantastiskt!
Hönseriet.
En gård som används som sommarbostad av en ingermanländsk familj.
För några år sedan fick det här huset nytt tak, nu går det långsamt framåt.
nov 22 2012. Är det alltid rätt att ta efter de stora staterna?
Nu händer det mycket intressanta saker i Estland. Folket har börjat kvirra. De är inte nöjda med makthavarna.
För två år sedan avslöjades att Narvapolisens fartmätarkamera inte var exakt. Den visade för hög fart, och folk som inte körde för fort fick ändå betala böter. Någon förändring skedde inte förrän nu då två olika chefer fått gå, men det har tagit alldeles för lång tid.
Jag har skrivit om de ryska pengarna som Savisaar tog emot och dels byggde en kyrka för och dels betalade partiets skulder med.
Det har hänt mer saker som gjort att människor inte riktigt tror på demokrati och medbestämmande.
I går sa riksdagskvinnan Marju Lauristin i TV: "Vi har haft vår demokrati i tjugo år. Nu måste vi utveckla den till något ännu bättre."
Nu har presidenten samlat i första hand alla politiska partier och några opolitiska organisationer för överläggningar om demokratin och ekonomin. I TV används diskussionsprogrammen till att diskutera demokratifrågor. Makten ska i möjligaste mån vara helt transparant. En medborgare som har något att fråga eller anmärka på eller vill uttala sig om något, han ska alltid kunna komma i kontakt med en människa i makten och få ett svar!
Han ställer också frågan: Är det alltid rätt att ta efter de stora staternas system? Ska vi inte bygga vårt land efter estniska tänkesätt och estnisk kultur?
/../ "Det ger oss ansvar och skyldighet att inte kränka någon. Vi har en unik känsla av delaktighet. Det är osannolikt att i de så kallade gamla demokratierna människor känner starkt att staten är frukten av deras eget hantverk, "sade presidenten.
Men han känner oro och rädsla för förändringar som vi upplever. "Vi måste komma över det och arbeta för livskvaliteten för vårt folk och föra vårt land framåt."
Därefter rekommenderade han specifika ämnen som vi ska diskutera. "Vad ska vi göra annorlunda så att Estland inte blir en nationalpark, föreslog en bankir?"
"Detta och många andra frågor är vad vi behöver diskutera. Ändamålet för dessa diskussionsforum är att vi vågar vara djärva och öppna.”
Detta visar att Estland har annan historia än vi.
Vi diskuterar om vi kan lita på politikerna, och sedan händer ingenting. Vi stoppar inlägg och kommentarer som inte är "rumsrena" i en ofta snäv betydelse. Vi har ett parti som vi inte anser rumsrent och ignorerar dem när vi kan. I Estland ignoreras ingen. Alla åsikter ska respekteras, men om något odemokratiskt förslag ställs, blir det naturligtvis nedröstat. Allt är bättre än den verklighet de levde i under diktaturernas depotism.
Det ska bli mycket intressant att följa händelseutvecklingen.
nov 19 2012. Konst om döden.
Även i Estland slår man samman kommuner för att spara pengar. På Saaremaa är man orolig för att arbetstillfällen försvinner när hela ön plus Muhu ska bli en kommun. Aktuaalne Kaamera intevjuade gotlänningen Ulf Johansson, som talade estniska, om hur det var när Gotland blev en kommun. Han försäkrade att numera vill ingen dela upp kommunen igen. "Det har fungerat så bra!"
Valdo Randpere.
Kommer ni ihåg när musikern Valdo Randpere och hans hustru sångerskan Leida Miller flydde till Sverige 1984? Det skrevs mycket om det och i estniska kretsar i Sverige var man orolig för att det var KGB som skickat honom. Han är nu tillbaka i Estland, arbetar för Reformpartiet och har blivit ordförande för partiet i Tallinn. Om han även ska bli partiets borgmästarkandidat, det bestäms nästa år.
-----
I går firade Lettland sin frihet med en stor parad i Riga. För första gången deltog ungdomsvärnet. Det meddelades också att landet ökar försvarsbudgeten med 10 % under 2013.
-----
I Niguliste kyrkas museum i Tallinn har man haft vernissage på konstutställningen "Konst om döden". Man visar gamla konstverk om döden. T.ex. denna:
Pastor Johann Hobing på dödsbädden, detalj av en epitaf från 1558.
Den verkar mycket sevärd och vi ska väl ta oss dit och se den utställningen.
-----
På sidan: http://www.harta12.ee/eng/ talar man om att man är orolig för demokratin i Estland. Det finns fortfarande för mycket korruption och mygel menar man. Genom internet kan allt som händer i maktens korridorer bli mer transparant. Det ska man använda dennna hemsida till. Huvudpunkterna är:
- the public must have a clear overview of political organizations' sources of financing – both of the usage of public money and the origins of their other revenues;
- the establishment, financing and operation of political parties must be transparent, and political parties must represent the public-, not group interest;
- the system of governance must clearly reflect the will of the voter – e.g. a representative must be obliged to report back on a regular basis to the voters;
- political parties in parliament may not monopolize the path to power – the establishment of political parties the entry of non-party blocs into the Riigikogu must be simplified;
- citizens must have broader opportunities for expressing their political will than regular elections – an instrument for citizens legislative initiative must be created.
-----
Vanemuine Teater i Tartu har fått en ny chef. Hans namn är Toomas Peterson och är tidigare teaterekonom. Han tillträder 1.1. 2013, och det ska bli spännande att se vad han tänker göra med den gamla, fina teatern.
-----
I Lihula och Virtsu kommuner har man ett stort problem. Poliserna tycker det är för långt bort från allt, så ingen söker sig dit. De är helt utan poliser. Hittills har det rapporterats 80 brott under 2012, mest inbrott, och när de ringer efter poliser kan det ta en halvtimme innan de kommer. Så kan det ju inte fortsätta.
-----
Mustamäe, en förort till Tallinn, började byggas 1958 när behovet av nya bostäder var så stort.
Området får högt betyg av de boende. En pensionerad lärarinna berättade att hon blivit anvisad en bostad där för 50 år sedan. Hon flyttade från "hemska förhållanden" och tyckte då, och tycker fortfarande att hon fick ett stort lyft i sin tillvaro. "Här behöver man aldrig vara rädd för att promenera, inte ens efter mörkrets inbrott." _Hon jämför med "ryssområdet" Kopli, och liknande områden ute i Europa som Tensta-Rinkeby mfl.
nov 17 2012. Så mycket på 100 år.
Fest i Böndernas hus i Väike Maarja. "Stilfest" Man firar 100 år.
Man får inte kalla det Folkets Hus eller Kulturhuset. Inget hus i Lääne Virumaa får längre heta så. Det är ett avskytt sovjetiskt ordbruk nämligen.
Vi var där. Alla gäster var klädda i tidsenliga kläder.
Festen inleddes med körsång med en kör från orten och en pjäs med en teatergrupp från Rakvere Teater, som i teaterform gestaltade gamla Väike Maarjabor för 100 år sedan som berättade om hur det gick till när huset byggdes. Planeringen började redan 1860. Bönderna ville ha en lokal där de kunde umgås. De tyska herrgårdsägarna gjorde allt för att stoppa planerna. De var rädda för att det skulle betyda att bönderna pratade ihop sig och skulle göra uppror mot dem. En kvinna, som föreställde en av dagens ungdomar sa: "Jag har läst i skolan att ni hade det arbetsamt." "Arbetsamt! Då har ni inte fattat hur roligt vi hade."
Det var mycket bra och intressant. Kören sjöng sånger om sitt fosterland emellanåt.
När jag inte hängde med i historien satt jag och tänkte på allt som hänt under de här åren.
1. För hundra år sedan hade inte ens första världskriget börjat.
2. Frihetskriget började sex år senare och
3. fredsavtalet i Tartu skrevs under för 92 år sedan.
4. Sedan var esterna fria i 20 år. Tjugo år är en mycket kort tid för en äldre människa; för en ungdom är det naturligtvis en längre tid.
5. Därefter kom de blodiga ockupationsåren och
6. en lång tid av ofrihet.
7. Den nya friheten har varat hittills i drygt 21 år.
Om allt detta var de här männen ovetande; de som byggde sitt Böndernas hus. Huset, som finns kvar bara för att kolchosen tog det som sin lokal. Annars hade det bränts ner precis som de flesta gamla husen i Estland.
nov 6 2012. Oskar Luts.
För 100 år sedan i går gavs Oskar Luts bok: "Kevad" ut. Den kan alla ester så gott som utantill!
Efter att vi träffat Hanno dröjde det inte länge förrän han ville visa oss vilket apotek det skrevs om i boken. När han fick klart för oss att vi inte läst den världskända boken fick jag den i present på engelska av honom, och senare köpte vi en video så att vi skulle ha sett filmen.
Oskar Luts föddes i Järvepera i den delen av Estland som under tsarens tid hette Livonien. Han utbildade sig till apotekare. Under första världskriget tjänade han som apotekare i Röda armén. Därefter blev han apotekare i Estland igen. Men 1922 började hans författarkarriär. Han levde i Tartu på Rigagatan. Det huset är nu museum sedan 1964: http://linnamuuseum.tartu.ee/et/branches/luts/intro.html
1945 fick han utmärkelsen Nationalförfattare.
Han har gett namn åt byggnader och gator i hela Estland och Oskar Lutsgymnasiet i Palamuse har fått sitt namn till hans ära.
Hans roligaste verk skrev han före första världskriget. Det var flera komedier och dessutom den första romanen "Kevade" /Vår.
Fortsättningen Suvi /Sommar blev också populär men sedan, efter kriget skrev han inte lika roligt. Men det blev ändå flera böcker, även till barn, skådespel.
Hans böcker är översatta till flera språk.
Oskar Luts hem i Tartu, som numera är museum.
-----
Vi såg också ett program om "Svåra händelser i det sovjetiska Estland". Den här gången handlade det om flygplanskapningar.
Två piloter berättade om kritiska ögonblick när någon med pistol försökte få dem att flyga till Sverige och landa där. Men piloterna var rädda för att lämna sovjetgränsen. Det låg ju en Natobas på Gotland som bara väntade på att skjuta ner dem. Det var som att flyga direkt mot döden!
Visste ni att det fanns en Natobas på Gotland? Det visste alla sovjetiska piloter.
I själva verket var det sovjetiska vaktplan som skulle skjutit ner ett misstänkt flyende plan. Det var ju gränsvakternas uppgift. De var inte så många för att de skulle stoppa västmänniskor för att ta sig in i Sovjet, nej det gällde att behålla alla sovjetmänniskor kvar i landet!
Hur som helst. Alla dörrar in till cockpit var senare skottsäkra, så att ingen skulle kunna skjuta igenom den stängda dörren. Om kaparen iställer sköt medpassagerarna förändrade det ingenting. Människor fanns det så gott om.
nov 5 2012. De kom för att klaga.
Estland är ett speciellt land på flera sätt. Det är ett mycket litet land med lika många invånare som Stor-Stockholm, men anstränger sig om att vara ett land för alla medborgare.
De delar ut premier och utmärkelser till så många som möjligt, för att uppmuntra alla. Och alla uppmärksammas i TV. Just nu läser jag att det är dags att utse årets "Kulturpärla"!
Det är Estlands Kulturkapital tillsammans med Lääne Virumaa länsstyrelse och kommunledarna som tillsammans utser en representant inom konstformerna, professionell konstnär, folkkultur och idrott. det gäller människor som arbetar inom länet.
De delar ut premier och utmärkelser till så många som möjligt, för att uppmuntra alla. Och alla uppmärksammas i TV. Just nu läser jag att det är dags att utse årets "Kulturpärla"!
Det är Estlands Kulturkapital tillsammans med Lääne Virumaa länsstyrelse och kommunledarna som tillsammans utser en representant inom konstformerna, professionell konstnär, folkkultur och idrott. det gäller människor som arbetar inom länet.
Elo Üleoia, 2011 års Kulturpärla.
Förra året utdelades premien till Elo Üleoja - körledare och musiklärare,körledare i kammarkören Solare ledare för Viru pojk- och flickkör , elfte "Sång och dans festen för ungdom" och VD för flera barnkörer.
.....
Husläkaren Madis Tiik.
På Ormsö har man invigt ett hus med skola, läkarstation och ambulans.(Tippsa norrlänningar om ett studiebesök.) Den lilla ön har fått en ny byggnad med läkarstation och skola. Det fantastiska är att man har råd att ha en heltidsanställd läkare och två sjuksköterskor. Tidigare kom en läkare på besök en dag i månaden. Vid andra tider fick man ta sig till fastlandet vid sjukdom.
Vormsi Husläkarcentrum
Husläkare dr Madis Tiik
öppet: Måndag 10 - 14; Tisdag 14 - 18; onsdag, torsdag, fredag 8 - 12
Har ni hört om
Klagomännen från Ormsö 1861
Tidningen Svenska Arbetaren skrev de 25 aug 1861:
"I början av juli denna sommar kom en liten båt inseglande i Stockholmsskären. Den var långväga ifrån, längre än man i början kunde ana, och den kom i ett ärende, som djupt skulle gå varje svensk till hjärtat.I båten sutto fem män med allvarliga ansikten, och när de kommo i land och man frågade dem vilka de voro, svarade de på ren svenska:- Vi äro svenska bönder från Vormsö. Vi äro fria svenska bönder, det är vår stolthet, vårt förnämsta goda. Våra lagar och privilegier äro bekräftade av edra konungar och de ryska tsarena, men vi få icke njuta av dem."
De kom för att klaga hos den svenska kungen för de övergrepp de drabbade dem av öns egenmäktige godsägare Stackelberg på Magnushov.
Några direkta lättnader blev det inte, även om ett visst diplomatiskt arbete sattes igång genom den svenska regeringens försorg, men det var början på ett utökat samarbete mellan estlandssvenskarna och rikssvenskarna. Det samarbetet underlättade för estlandssvenskarna vid flykten 1944.
okt 31 2012. Och så var det kultur....
Jag bläddrade i ett gammalt nummer i tidskriften Hemslöjden från januari 2010. Så kommer jag till en sida med rubriken: Myten om den rena folkkulturen.
Jessica Kempe berättar om hur de svenska konstnärena reste utomlands och blev inspirerade av vad de såg där:
Den svenska nationalromantikens konst, hemslöjd och folkkultur görs ofta mer ”svensk” än den var. I själva verket var det på långa resor i Afrika, Asien och Amerika, i Spanien, Frankrike och Italien som Anders Zorn fann vitheten på dalkullornas hucklen, som Karin och Carl Larsson hittade klänningens japanska kontur och Richard Bergh upptäckte tallen i pinjeträdets form. Med den franska impressionismens optiska färglagar såg Carl Wilhelmson det havsblå i fiskebäckskilsbornas ögon. Det vi uppfattar som inhemskt är också utländskt.
o.s.v.
Jaha, så då har vi ingen svensk kultur då? Och andra länder? De har väl sin egen kultur? Jaså.
Hon talar om konstnärer som givit oss Bohusläns färger och uttryck. Allt har de kopierat från något annat land. Dessutom skapades Rasbiologiska institutet i uppsala 1922, där våra kända svenskar bidrog med sina verk.
1900-talets första hälft var vetenskapligt besatt av mänskliga olikheter, skriver historikern Maja Hagerman i boken ”Det rena landet” 2006. Anders Zorn, Carl Larsson, Viktor Rydberg, Carl Wilhelmson och Ellen Key slöt alla upp bakom projektet att lära det svenska folket att skilja den tänkta ”långskalliga” nordiskt-germanska rasen från de lika tänkta icke-svenska ”kortskalliga” raserna. Rashygien sågs som en naturlig del av moderniteten, kulturbevarandet och den nya konsten.
Betyder det att vi är sämre människor? Är vi inte så “himla goda” som vi vill vara? Eller? Eller har det med tidsandan att göra? Är det inte intressant att studera tidens tänkande och se vad som hände då. Måste vi inte tänka “Tänk att man tänkte så på den tiden!”. Hur tror ni att man i framtiden kommer döma det vi gjorde? Kommer man inte hförakta dem som menade att Sovjetunionen var en drömvärld? Kommer de inte förakta oss som inte gjorde något när Stalin tog livet av många, många miljoner människor? När vi lät oss luras och tro att människor levde ett fantastiskt fint liv där. Hur kunde vi tro på lögnerna och bedrägerierna så till den milda grad, att somliga ville göra revolution för att få det likadant i Sverige? Och det var också kulturella människor kända konstnärer och författare. Ända in på 2000-talet fanns tankartna kvar bland många människor, ja faktiskt fortfarande.
I vems intresse talar den som säger att svenskarna inte har en “ren” kultur? Vem vill att vi inte ska ha det? Är inte alla länders kulturer inspirerade av andra människor, av andra kulturer, av resor och nya vyer? Inte gick vi väl i folkdräkt under Vikingatiden?
Esterna lyckades behålla sin kultur trots 700 år av ockupation. Det var en bragd, men beror på att de var så avskurna från makthavarna och deras liv. Men där finns trots allt utländska inslag i den estniska kulturen. Självklart.
Jessica Kempe berättar om hur de svenska konstnärena reste utomlands och blev inspirerade av vad de såg där:
Den svenska nationalromantikens konst, hemslöjd och folkkultur görs ofta mer ”svensk” än den var. I själva verket var det på långa resor i Afrika, Asien och Amerika, i Spanien, Frankrike och Italien som Anders Zorn fann vitheten på dalkullornas hucklen, som Karin och Carl Larsson hittade klänningens japanska kontur och Richard Bergh upptäckte tallen i pinjeträdets form. Med den franska impressionismens optiska färglagar såg Carl Wilhelmson det havsblå i fiskebäckskilsbornas ögon. Det vi uppfattar som inhemskt är också utländskt.
o.s.v.
Jaha, så då har vi ingen svensk kultur då? Och andra länder? De har väl sin egen kultur? Jaså.
Hon talar om konstnärer som givit oss Bohusläns färger och uttryck. Allt har de kopierat från något annat land. Dessutom skapades Rasbiologiska institutet i uppsala 1922, där våra kända svenskar bidrog med sina verk.
1900-talets första hälft var vetenskapligt besatt av mänskliga olikheter, skriver historikern Maja Hagerman i boken ”Det rena landet” 2006. Anders Zorn, Carl Larsson, Viktor Rydberg, Carl Wilhelmson och Ellen Key slöt alla upp bakom projektet att lära det svenska folket att skilja den tänkta ”långskalliga” nordiskt-germanska rasen från de lika tänkta icke-svenska ”kortskalliga” raserna. Rashygien sågs som en naturlig del av moderniteten, kulturbevarandet och den nya konsten.
Betyder det att vi är sämre människor? Är vi inte så “himla goda” som vi vill vara? Eller? Eller har det med tidsandan att göra? Är det inte intressant att studera tidens tänkande och se vad som hände då. Måste vi inte tänka “Tänk att man tänkte så på den tiden!”. Hur tror ni att man i framtiden kommer döma det vi gjorde? Kommer man inte hförakta dem som menade att Sovjetunionen var en drömvärld? Kommer de inte förakta oss som inte gjorde något när Stalin tog livet av många, många miljoner människor? När vi lät oss luras och tro att människor levde ett fantastiskt fint liv där. Hur kunde vi tro på lögnerna och bedrägerierna så till den milda grad, att somliga ville göra revolution för att få det likadant i Sverige? Och det var också kulturella människor kända konstnärer och författare. Ända in på 2000-talet fanns tankartna kvar bland många människor, ja faktiskt fortfarande.
I vems intresse talar den som säger att svenskarna inte har en “ren” kultur? Vem vill att vi inte ska ha det? Är inte alla länders kulturer inspirerade av andra människor, av andra kulturer, av resor och nya vyer? Inte gick vi väl i folkdräkt under Vikingatiden?
Esterna lyckades behålla sin kultur trots 700 år av ockupation. Det var en bragd, men beror på att de var så avskurna från makthavarna och deras liv. Men där finns trots allt utländska inslag i den estniska kulturen. Självklart.
I Estland är det inte “skämmigt” att ha folkdräkt. De flesta har en hängande i garderoben. Det är så naturligt att man inte talar om det.
Alla våra folkdräkter har utvecklats av olika intryck, men vi ska inte göra som de gjort i Svensk-Finland, där man sålt rätten till dräkten till en firma som nu har ensamrätt på alla finlands-svenska folkdräkter, och bestämmer (och säljer) smycken och andra detaljer. Det är helt fel. Fortfarande kan dräkternas utseende utvecklas.
Jag är mycket förtjust i de olika dräktmönstren, jag använder dem på olika sätt. Jag har kläder som skulle kunna vara folkdräkter. Det är så spännande eftersom jag känner att jag fortsätter arbeta på det som kvinnorna före mig gjorde.
Vi återkommer till frågan om varför det är så här?
Det finns en “ism” som vill att vi glömmer vår historia och vår kultur. Trosanhängarna vill skapa en enhetlig lultur för hela världen. Som alla religioner, men det här ska vara politik.
Jag tror att vi skapar nya problem om vi inte vet vem vi samtalar med. Om vi utgår ifrån att alla människor är lika och tänker likadant. I själva verket är vi mycket olika och tänker på mycket olika sätt. Även inom kulturerna, men det är lättare att förstå vad någon menar om vi vet bakgrunden. Jag förstår att författaren till artikeln är rädd för ordet nationalism och rasism, och klassar allt efter de reglerna. Jag är definitivt inte rädd för den nationella känslan, känslan av samhörighet, vilket inte alls är samma sak som att andra nationer är mina fiender. Istället är det intressant att studera olikheterna, människors olika erfarenheter och det som präglat dem. Om vi tror att vi kan förändra alla människor till att bli likadana, tänka likadant och tycka likadant, då är vi mer än naiva. Karl Marx talade från början om att vissa människor, folkslag, skulle utrotas t.ex. flera folk från Balkan, och i realiteten skapas enorma olikheter och grymheter eftersom det är människor utan utbildning och kunskaper som tar plats. Som jag sagt tidigare: jag tänker fortfarande på det mina lärare sa i skolan. Jag använder mina skolkunskaper i det vardagliga livet. Jag minns när vi lärde oss om rasskillnaderna. Kretchmers kroppslära och annat. Det jag då tänkte, det var att jag måste se om det är sant. Är verkligen finnarna bredare i ansiktet än vi? - Jag tycker inte det.
Jag är mycket förtjust i de olika dräktmönstren, jag använder dem på olika sätt. Jag har kläder som skulle kunna vara folkdräkter. Det är så spännande eftersom jag känner att jag fortsätter arbeta på det som kvinnorna före mig gjorde.
Vi återkommer till frågan om varför det är så här?
Det finns en “ism” som vill att vi glömmer vår historia och vår kultur. Trosanhängarna vill skapa en enhetlig lultur för hela världen. Som alla religioner, men det här ska vara politik.
Jag tror att vi skapar nya problem om vi inte vet vem vi samtalar med. Om vi utgår ifrån att alla människor är lika och tänker likadant. I själva verket är vi mycket olika och tänker på mycket olika sätt. Även inom kulturerna, men det är lättare att förstå vad någon menar om vi vet bakgrunden. Jag förstår att författaren till artikeln är rädd för ordet nationalism och rasism, och klassar allt efter de reglerna. Jag är definitivt inte rädd för den nationella känslan, känslan av samhörighet, vilket inte alls är samma sak som att andra nationer är mina fiender. Istället är det intressant att studera olikheterna, människors olika erfarenheter och det som präglat dem. Om vi tror att vi kan förändra alla människor till att bli likadana, tänka likadant och tycka likadant, då är vi mer än naiva. Karl Marx talade från början om att vissa människor, folkslag, skulle utrotas t.ex. flera folk från Balkan, och i realiteten skapas enorma olikheter och grymheter eftersom det är människor utan utbildning och kunskaper som tar plats. Som jag sagt tidigare: jag tänker fortfarande på det mina lärare sa i skolan. Jag använder mina skolkunskaper i det vardagliga livet. Jag minns när vi lärde oss om rasskillnaderna. Kretchmers kroppslära och annat. Det jag då tänkte, det var att jag måste se om det är sant. Är verkligen finnarna bredare i ansiktet än vi? - Jag tycker inte det.
okt 28 2012. Mänskliga rättigheter.
Ett litet land som Estland kan angripas från alla håll utan att deras försvar tas på allvar. Vi läser och hör då och då att ryssarna diskrimineras i Baltikum. För att kunna visa att så inte är fallet har jag i Svenska Utrikesdepartementets rapport om situationen i Estland inför EU-inträdet år 2005 plockat fram stycken som visar deras tolkning av förhållandena. Jag har gjort understrykningar där jag anser att man tar upp i frågan väsentliga synpunkter.
Mänskliga rättigheter i Estland 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Respekten för de mänskliga rättigheterna (MR) är god. Övergången till en demokratisk rättsstat har genomförts mycket målmedvetet. Anslutningsprocessen till EU var pådrivande i framväxten av hållbara rättsliga, sociala och materiella förutsättningar och har skapat gemensam lagstiftning på området för mänskliga rättigheter. EU:s fria rörlighet kräver ett ökat samarbete på internationell nivå med frågor så som människohandel och prostitution. På området för mänskliga rättigheter kan Estland väl mäta sig med övriga EU-länder och prognosen för framtiden är fortsatt positiv.
Integrationen av den rysktalande befolkningen gör fortsatt framsteg. Arbetet inom det statliga integrationsprogrammet, med fokus på utbildning i estniska, fortsätter men frågan är i Estland inte lika "het" som tidigare. Situationen i de estniska fängelserna förbättras kontinuerligt, kvinnans ställning uppmärksammas allt mer men stora utmaningar återstår för att stävja utbredningen av hiv/aids.
Mänskliga rättigheter i Estland 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Respekten för de mänskliga rättigheterna (MR) är god. Övergången till en demokratisk rättsstat har genomförts mycket målmedvetet. Anslutningsprocessen till EU var pådrivande i framväxten av hållbara rättsliga, sociala och materiella förutsättningar och har skapat gemensam lagstiftning på området för mänskliga rättigheter. EU:s fria rörlighet kräver ett ökat samarbete på internationell nivå med frågor så som människohandel och prostitution. På området för mänskliga rättigheter kan Estland väl mäta sig med övriga EU-länder och prognosen för framtiden är fortsatt positiv.
Integrationen av den rysktalande befolkningen gör fortsatt framsteg. Arbetet inom det statliga integrationsprogrammet, med fokus på utbildning i estniska, fortsätter men frågan är i Estland inte lika "het" som tidigare. Situationen i de estniska fängelserna förbättras kontinuerligt, kvinnans ställning uppmärksammas allt mer men stora utmaningar återstår för att stävja utbredningen av hiv/aids.
/.../
Ingen av FN:s specialrapportörer har besökt Estland sedan 2003 då FN:s kommitté för mänskliga rättigheter tillsammans med Europarådets dåvarande kommissarie för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, gästade landet. Året efter, i mars 2004, besökte Organisationens för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, högkommissarie för frågor om nationella minoriteter, Rolf Ekéus, Estland.
Rätten till utbildning
Utbildningssektorns andel av statsbudgeten var 2005 11,9 procent och förväntas under 2006 bli 11,6 procent. I praktiken innebär dock andelsminskningen en satsning på utbildningssektorn i storleksordningen 800 miljoner EEK (ungefär 480 miljoner SEK, eller en ökning motsvarande 11,7 procent) till följd av en större total budget.
2004 hade 81,9 procent av invånarna mellan 15-74 år en avslutad grundutbildning och 25,1 procent hade någon form av högre utbildning. Den grundläggande utbildningen är obligatorisk och kostnadsfri i nio år. Det förekommer ingen diskriminering mellan pojkars och flickors rätt till utbildning eller mellan befolkningsgrupper. Även barn till utländska föräldrar omfattas av lagstiftningen. Den relativa andelen högutbildade är något högre för statslösa (27,9 procent) än för estniska medborgare (25,1 procent). Könsfördelningen bland samtliga i gruppen högutbildade är ungefär 60 procent kvinnor och 40 procent män. Under 2003 ändrades lagstiftningen så att lokala myndigheter kan besluta om undantag från regeln att 60 procent av undervisningen i alla skolor skall ske på estniska från och med 2007. Det finns i dag drygt 90 helt ryskspråkiga skolor i Estland.
Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkningar med flera)
Den estniska konstitutionen garanterar personer som tillhör minoritetsgrupper mänskliga rättigheter inklusive minoritetsrättigheter. 32 procent av befolkningen i Estland kan sägas tillhöra en etnisk minoritet. Den största minoriteten består av ryssar följt av ukrainare, vitryssar och finnar. Den 24 september är de etniska minoriteternas dag i Estland.
Nära 83 procent av Estlands befolkning på 1 347 000 är estniska medborgare, omkring 7 procent har annat medborgarskap (varav majoriteten är ryska medborgare) och cirka 10 procent är statslösa. Naturaliseringstakten låg före EU-medlemskapet på drygt 3 000 per år men har därefter accelererat. 2004 naturaliserades 6 523 personer och för 2005 förväntas siffran bli högre. Mellan 1991 och 2005 har totalt ca 130 000 personer naturaliserats. Rysktalande och ester lever fortfarande i hög utsträckning parallella liv på sin fritid, men dramatiken kring de ryskspråkigas situation är sammantaget låg och minskar i takt med att integrationen når allt bättre resultat. Justitiekanslern har, i sin roll som ombudsman för bl.a. minoritetsfrågor, ett lokalkontor i nordöstra Estland där hälften av Estlands rysktalande befolkning bor.
OSSE gjorde i en rapport för 2001 bedömningen att Estland har uppnått en god, internationellt vedertagen nivå vad gäller lagstiftning och praktisk tillämpning av minoriteters rättigheter. Den 31 december 2001 stängdes OSSE-missionens kontor i Estland. En liknande bedömning gjorde den Nato-kommitté som besökte Estland under september 2003, även om den noterade vissa svårigheter med estniska språket i de regioner där ryskspråkig befolkning dominerar.
För estniskt medborgarskap krävs grundläggande kunskaper i estniska. Återbetalning av kostnader för språkstudier i estniska ersätts efter genomgånget språkprov. 91 procent av esterna och 82 procent av de ryskspråkiga anser att alla i Estland som är permanent bosatta bör kunna hantera estniska. Den enskilda organisationen The Legal Information Center for Human Rights in Estonia menar för sin del dock i en rapport från 2004 att det estniska språket fått en alltför dominerande roll i integrationsprocessen och att ökad uppmärksamhet bör riktas på den politiska och socioekonomiska integrationen av icke-medborgare och minoriteter i Estland.
/.../
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter hade 2003 synpunkter på att naturaliseringstakten dittills varit låg och att de språkcertifikat i estniska som krävs för att vara yrkesverksam i landet skulle kunna verka diskriminerande gentemot den ryskspråkiga befolkningen.
Genomförandet av det statliga programmet för integration som antagits för perioden 2000-2007 fortsätter. Budgeten för 2005 var drygt 80 miljoner EEK (cirka 48 miljoner SEK) och betoningen ligger på undervisning i estniska. Prioriterat är också arbetet med att skapa en medvetenhet hos den ryskspråkiga befolkningen om vikten av estniskt medborgarskap. Målet, en naturaliseringstakt på 6 000 per år, uppnåddes 2004 och kommer av allt att döma även att uppnås 2005.
En fortsättning på det integrationsprojekt som de nordiska länderna, Storbritannien och FN:s utvecklingsprogram (UNDP) avslutade 2001 undertecknades våren 2002 och varade till och med 2004. Sverige, Norge, Finland och Storbritannien var involverade och totalbudgeten var 33,4 miljoner EEK (cirka 20 miljoner SEK). Mellan 1998 och 2004 har mer än 400 enskilda organisationsprojekt med integrationsinriktning helt eller delvis finansierats av den estniska staten.
Det här skrevs 2005. Två år senare förändrades bilden. Då beslutade den estniska regeringen att man skulle flytta en staty, som stod olämpligt i centrum vid stora trafikerade gator, till en krigskyrkogård där den ansågs passa bättre. Detta var en rent estnisk angelägenhet ansåg man. Om vi skulle flytta en staty i Stockholm skulle vi nog också tycka att det var en nationell angelägenhet. I Moskva blev de fruktansvärt upprörda. Att de förstört mängder av statyer som esterna rest under sin frihetstid spelade i sammanhanget inte den minsta roll. Det handlar bara om den stora statens övertag över den lilla, i jämförelse mycket lilla, fria staten. Ryssar i Tallinn protesterade genom att förstöra i staden och stjäla. De ansåg att statyn var deras och den betydelse esterna såg var helt fel. Ryssarna visste bättre. Ordföranden i Moskvas Duma rusade in i Estlands parlament och krävde att de skulle avgå! En ung man från gammelryssarnas område mördades. Moskva försökte få det till att det var estniska poliser som tagit hans liv. Inget har kunnat bevisas. Emellertid gjorde Moskva hans begravning stor som en statsmans med deltagandeav representanter från regeringen i Moskva.. De höll tal under högtiden där de talade om hur ryssarna diskrimineras i Estland, men mamman protesterade och försäkrade att så var inte fallet. Dumans representanter vid begravningen blev rasande och lämnade kyrkogården. Moskva-TV visade inte detta (de hade TV-män där, naturligtvis), men estnisk TV gjorde det. Istället fick vi i Moskva-TV se en intervju med en rysk ung man som berättade hur svårt han diskriminerades av esterna. Estniska TV2 filmade hela den tydligt fejkade intervjun från en dold plats och visade allt i TV. Moskva-TV förnekade först att man gjort en sådan intervju, men skyllde sedan på ett missförstånd. Den unge mannen vägrade att svara på estnisk medias frågor, och försvann snabbt till Ryssland.
Nu har åren gått och allt har blivit lungt igen. Ändå läser vi fortfarande lögner om förhållanden i Estland.
Ingen av FN:s specialrapportörer har besökt Estland sedan 2003 då FN:s kommitté för mänskliga rättigheter tillsammans med Europarådets dåvarande kommissarie för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, gästade landet. Året efter, i mars 2004, besökte Organisationens för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, högkommissarie för frågor om nationella minoriteter, Rolf Ekéus, Estland.
Rätten till utbildning
Utbildningssektorns andel av statsbudgeten var 2005 11,9 procent och förväntas under 2006 bli 11,6 procent. I praktiken innebär dock andelsminskningen en satsning på utbildningssektorn i storleksordningen 800 miljoner EEK (ungefär 480 miljoner SEK, eller en ökning motsvarande 11,7 procent) till följd av en större total budget.
2004 hade 81,9 procent av invånarna mellan 15-74 år en avslutad grundutbildning och 25,1 procent hade någon form av högre utbildning. Den grundläggande utbildningen är obligatorisk och kostnadsfri i nio år. Det förekommer ingen diskriminering mellan pojkars och flickors rätt till utbildning eller mellan befolkningsgrupper. Även barn till utländska föräldrar omfattas av lagstiftningen. Den relativa andelen högutbildade är något högre för statslösa (27,9 procent) än för estniska medborgare (25,1 procent). Könsfördelningen bland samtliga i gruppen högutbildade är ungefär 60 procent kvinnor och 40 procent män. Under 2003 ändrades lagstiftningen så att lokala myndigheter kan besluta om undantag från regeln att 60 procent av undervisningen i alla skolor skall ske på estniska från och med 2007. Det finns i dag drygt 90 helt ryskspråkiga skolor i Estland.
Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkningar med flera)
Den estniska konstitutionen garanterar personer som tillhör minoritetsgrupper mänskliga rättigheter inklusive minoritetsrättigheter. 32 procent av befolkningen i Estland kan sägas tillhöra en etnisk minoritet. Den största minoriteten består av ryssar följt av ukrainare, vitryssar och finnar. Den 24 september är de etniska minoriteternas dag i Estland.
Nära 83 procent av Estlands befolkning på 1 347 000 är estniska medborgare, omkring 7 procent har annat medborgarskap (varav majoriteten är ryska medborgare) och cirka 10 procent är statslösa. Naturaliseringstakten låg före EU-medlemskapet på drygt 3 000 per år men har därefter accelererat. 2004 naturaliserades 6 523 personer och för 2005 förväntas siffran bli högre. Mellan 1991 och 2005 har totalt ca 130 000 personer naturaliserats. Rysktalande och ester lever fortfarande i hög utsträckning parallella liv på sin fritid, men dramatiken kring de ryskspråkigas situation är sammantaget låg och minskar i takt med att integrationen når allt bättre resultat. Justitiekanslern har, i sin roll som ombudsman för bl.a. minoritetsfrågor, ett lokalkontor i nordöstra Estland där hälften av Estlands rysktalande befolkning bor.
OSSE gjorde i en rapport för 2001 bedömningen att Estland har uppnått en god, internationellt vedertagen nivå vad gäller lagstiftning och praktisk tillämpning av minoriteters rättigheter. Den 31 december 2001 stängdes OSSE-missionens kontor i Estland. En liknande bedömning gjorde den Nato-kommitté som besökte Estland under september 2003, även om den noterade vissa svårigheter med estniska språket i de regioner där ryskspråkig befolkning dominerar.
För estniskt medborgarskap krävs grundläggande kunskaper i estniska. Återbetalning av kostnader för språkstudier i estniska ersätts efter genomgånget språkprov. 91 procent av esterna och 82 procent av de ryskspråkiga anser att alla i Estland som är permanent bosatta bör kunna hantera estniska. Den enskilda organisationen The Legal Information Center for Human Rights in Estonia menar för sin del dock i en rapport från 2004 att det estniska språket fått en alltför dominerande roll i integrationsprocessen och att ökad uppmärksamhet bör riktas på den politiska och socioekonomiska integrationen av icke-medborgare och minoriteter i Estland.
/.../
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter hade 2003 synpunkter på att naturaliseringstakten dittills varit låg och att de språkcertifikat i estniska som krävs för att vara yrkesverksam i landet skulle kunna verka diskriminerande gentemot den ryskspråkiga befolkningen.
Genomförandet av det statliga programmet för integration som antagits för perioden 2000-2007 fortsätter. Budgeten för 2005 var drygt 80 miljoner EEK (cirka 48 miljoner SEK) och betoningen ligger på undervisning i estniska. Prioriterat är också arbetet med att skapa en medvetenhet hos den ryskspråkiga befolkningen om vikten av estniskt medborgarskap. Målet, en naturaliseringstakt på 6 000 per år, uppnåddes 2004 och kommer av allt att döma även att uppnås 2005.
En fortsättning på det integrationsprojekt som de nordiska länderna, Storbritannien och FN:s utvecklingsprogram (UNDP) avslutade 2001 undertecknades våren 2002 och varade till och med 2004. Sverige, Norge, Finland och Storbritannien var involverade och totalbudgeten var 33,4 miljoner EEK (cirka 20 miljoner SEK). Mellan 1998 och 2004 har mer än 400 enskilda organisationsprojekt med integrationsinriktning helt eller delvis finansierats av den estniska staten.
Det här skrevs 2005. Två år senare förändrades bilden. Då beslutade den estniska regeringen att man skulle flytta en staty, som stod olämpligt i centrum vid stora trafikerade gator, till en krigskyrkogård där den ansågs passa bättre. Detta var en rent estnisk angelägenhet ansåg man. Om vi skulle flytta en staty i Stockholm skulle vi nog också tycka att det var en nationell angelägenhet. I Moskva blev de fruktansvärt upprörda. Att de förstört mängder av statyer som esterna rest under sin frihetstid spelade i sammanhanget inte den minsta roll. Det handlar bara om den stora statens övertag över den lilla, i jämförelse mycket lilla, fria staten. Ryssar i Tallinn protesterade genom att förstöra i staden och stjäla. De ansåg att statyn var deras och den betydelse esterna såg var helt fel. Ryssarna visste bättre. Ordföranden i Moskvas Duma rusade in i Estlands parlament och krävde att de skulle avgå! En ung man från gammelryssarnas område mördades. Moskva försökte få det till att det var estniska poliser som tagit hans liv. Inget har kunnat bevisas. Emellertid gjorde Moskva hans begravning stor som en statsmans med deltagandeav representanter från regeringen i Moskva.. De höll tal under högtiden där de talade om hur ryssarna diskrimineras i Estland, men mamman protesterade och försäkrade att så var inte fallet. Dumans representanter vid begravningen blev rasande och lämnade kyrkogården. Moskva-TV visade inte detta (de hade TV-män där, naturligtvis), men estnisk TV gjorde det. Istället fick vi i Moskva-TV se en intervju med en rysk ung man som berättade hur svårt han diskriminerades av esterna. Estniska TV2 filmade hela den tydligt fejkade intervjun från en dold plats och visade allt i TV. Moskva-TV förnekade först att man gjort en sådan intervju, men skyllde sedan på ett missförstånd. Den unge mannen vägrade att svara på estnisk medias frågor, och försvann snabbt till Ryssland.
Nu har åren gått och allt har blivit lungt igen. Ändå läser vi fortfarande lögner om förhållanden i Estland.
okt 21 2012. Ryssarna diskrimineras inte!
Svar till SvD.
Författaren.
Vi kan nu se ett tydligt resultat av en massiv propaganda i Sverige och annorstädes mot de baltiska staterna i en annars mycket intressant artikel. “Hantera historisk skuld varsamt” skriven av Helena Mecklaoui i dagens SvD Brännpunkt.
Trots att det är en historielärare som skriver, som vet att man måste grunda sina utsagor på fakta, och som därför borde veta bättre, tror att ryssar diskrimineras i Estland. Det sägs men får aldrig motsägas. Varifrån kommer propagandan? Har den kunnat påvisas? Jag vet att när svenskar har besökt Tallinn har de blivit visade på de stora betonghusen i Lasnamäe i dålig kondition, som ett upprörande exempel på diskriminering av ryssar. Sanningen om de husen är att de byggdes under 1960-talet. Många ester gick då och väntade på att de skulle bli färdiga så de kunde få en egen bostad och slippa dela den med främlingar, som de tvingats till under den sovjetiska ockupationen. Men, tyvärr, det kom inresande ryssar med intyg i handen där det framgick att de hade blivit tilldelade en lägenhet just där. Det gjordes för att den ryska myndighetyen skulle ta udden av den estniska kulturen. Numera är många hus renoverade även där.
Alla lägenhetsinnehavare utan undantag fick papper på att de äger sin lägenhet på 1990-talet när esterna kunde bestämma själva.
En grupp ryssar protesterade utanför parlamentet i Tallinn på 90-talet för att de “hade sämre pension” än esterna. De lyssnade inte när estniska parlamentsledamöter kom ut och förklarade att alla hade samma pension, inte förrän en rysk ledamot förklarade det kunde de återvända hem med svansen mella benen. De var helt enkelt felinformerade från något håll. Är det någon som vinner på att så split mellan dessa folk?
All information från myndigheter skrivs på både estniska och ryska trots att estniska är det officiella språket. Så gott som all reklam och informationen på mediciner och andra varor skrivs också på båda språken.
Ett ryskt äldre par for tillbaka till Ryssland när Estland blev fritt 1991; de var övertygade om att nu skulle ryssar misshandlas, få betala för vad de gjort esterna under 50 år. Deras vuxna barn stannade. Nu när de besöker sina barn ser de, att inget sådant hände och att barnen lever ett bättre liv än de själva. Nu vill de återvända.
Det enda problemet just nu är faktiskt att den estniska myndigheten kräver att estniska ska vara undervisningsspråk också i de ryska skolorna i landet. Ryssarna vägrar trots att de haft så många år på sig (ca 15 år) att introducera förändringen har inget gjorts. Ingenting! Esterna menar att det blir lättare om alla kan förstå landets språk. Det är naturligtvis viktigt på arbetsplatserna att alla förstår varandra.
Jag låg på ett estniskt sjukhus för några år sedan. En ung sjuksköterska kom in och pratade en stund. Hon berättade bl.a. att hon hade börjat studera ryska för de har så många rýska patienter som inte kan något annat språk än ryska. Det är ett problem, men ingen diskriminering.
Om någon vill ta ett exempel på andra folk som lidit och lider finns det mycket bättre exempel än ryssarna i Baltikum.
Med vänlig hälsning
Trots att det är en historielärare som skriver, som vet att man måste grunda sina utsagor på fakta, och som därför borde veta bättre, tror att ryssar diskrimineras i Estland. Det sägs men får aldrig motsägas. Varifrån kommer propagandan? Har den kunnat påvisas? Jag vet att när svenskar har besökt Tallinn har de blivit visade på de stora betonghusen i Lasnamäe i dålig kondition, som ett upprörande exempel på diskriminering av ryssar. Sanningen om de husen är att de byggdes under 1960-talet. Många ester gick då och väntade på att de skulle bli färdiga så de kunde få en egen bostad och slippa dela den med främlingar, som de tvingats till under den sovjetiska ockupationen. Men, tyvärr, det kom inresande ryssar med intyg i handen där det framgick att de hade blivit tilldelade en lägenhet just där. Det gjordes för att den ryska myndighetyen skulle ta udden av den estniska kulturen. Numera är många hus renoverade även där.
Alla lägenhetsinnehavare utan undantag fick papper på att de äger sin lägenhet på 1990-talet när esterna kunde bestämma själva.
En grupp ryssar protesterade utanför parlamentet i Tallinn på 90-talet för att de “hade sämre pension” än esterna. De lyssnade inte när estniska parlamentsledamöter kom ut och förklarade att alla hade samma pension, inte förrän en rysk ledamot förklarade det kunde de återvända hem med svansen mella benen. De var helt enkelt felinformerade från något håll. Är det någon som vinner på att så split mellan dessa folk?
All information från myndigheter skrivs på både estniska och ryska trots att estniska är det officiella språket. Så gott som all reklam och informationen på mediciner och andra varor skrivs också på båda språken.
Ett ryskt äldre par for tillbaka till Ryssland när Estland blev fritt 1991; de var övertygade om att nu skulle ryssar misshandlas, få betala för vad de gjort esterna under 50 år. Deras vuxna barn stannade. Nu när de besöker sina barn ser de, att inget sådant hände och att barnen lever ett bättre liv än de själva. Nu vill de återvända.
Det enda problemet just nu är faktiskt att den estniska myndigheten kräver att estniska ska vara undervisningsspråk också i de ryska skolorna i landet. Ryssarna vägrar trots att de haft så många år på sig (ca 15 år) att introducera förändringen har inget gjorts. Ingenting! Esterna menar att det blir lättare om alla kan förstå landets språk. Det är naturligtvis viktigt på arbetsplatserna att alla förstår varandra.
Jag låg på ett estniskt sjukhus för några år sedan. En ung sjuksköterska kom in och pratade en stund. Hon berättade bl.a. att hon hade börjat studera ryska för de har så många rýska patienter som inte kan något annat språk än ryska. Det är ett problem, men ingen diskriminering.
Om någon vill ta ett exempel på andra folk som lidit och lider finns det mycket bättre exempel än ryssarna i Baltikum.
Med vänlig hälsning
okt 18 2012. Väike Maarja.
Nu ska ni få läsa det tal som Hanno höll på Lantbrukarföreningen i Väike Maarja ( Väike Maarja Põllumeeste Seltsimaja VMPS) på dess 100-årsdag den 20 september 2012. (Något bearbetat) Det är intressant eftersom det handlar om tiden både före, under och efter friheten 1920 - 1940, och vi kan se hur man fortsatte att hålla kurser för att lära de tidigare livegna hur man sköter en bondgård. Den utbildning som påbörjades av Carl Robert Jakobson 1874 när han såg det stora kunskapsbehovet efter livegenskapens avskaffande (1816).
Kära damer och herrar!
Det är med stor glädje jag nu talar i detta hus byggt av våra förfäder för VMPS:s verksamhet. De mest aktiva åren blev 1920-1940, dvs Estlands storhetstid. På den här tiden fanns det flera cyklar i byn Kõo än i Väike Maarja (VM) socken, men i byn Vao i VM fanns flest skördetröskor.
Ordföranden i VMPS Arnold Matlep från Loksabyn köpte en skördetröska i Tallinn. Han satte sig på den och började resan hem. Utefter vägen stannade flera bönder honom och bad honom hjälpa tröska hos dem med sin maskin. När han så småningom var hemma igen hade han fått så mycket pengar att nästan hela maskinen betalat sig. Så effektivt var sant samarbete och det lärde han ut i VMPS redan 1896.
Efter frihetskriget och jordreformen (då adelns mark köptes upp av staten och vanliga ester fick möjlighet att köpa mark till förmånliga lån), då utvecklades livet och ekonomin snabbt. En ests största glädje är att arbeta på sin egen gård. En fri man i ett fritt land!
VMPS aktiviteter var framgångsrika särskilt under 1900-talets första årtionde. Den nya estniska staten såg till att allt fler fick möjlighet att bli fria bönder, och det var med stor stolthet man gick med i föreningen. Samhället förändrades av samarbetet, det gemensamma användandet av maskiner samt kurser och utställningar.
Sällskapets förste ordförande var herrgårdägaren Alexander von Harpe ( 1837 – 1909 ) från Põdrang.
Han följdes av Triigi herrgårds Arthur von Grünevald.
1911 blev den förste esten ordförande, det var bonden Willem Eichorn ( 1858 - 1926 ) från gården Jätku i Loksa by.
Därefter följde:
Eduard Böckler - 1919
Jakob Blumfeldt från gården Imakaevu – 1921
Lembit Reitel – 1923
Aleksander Essenson – Elvre – 1930
Gustav Lorens – från gården Tasuja – 1931
Arnold Matlep - från Loksa by - 1934
A.Matlep var en mycket aktiv och framgångsrik jordbrukare. Han ägde en 50 hektar stor gård med 4 hästar och 12 kor. Gården producerade stärkelse och tillsammans med den unge bonden i granngården Kasemäe, Enn Lepik, tillverkade han bränd kalk.
En mycket viktig fråga för Matlep var den lokala kulturen.
I våra hem har många kvar fotot på bondkvinnor med vita förkläden som omger ordförande Matlep, som skapade Landsbygdens Kvinnoförening. Naturligtvis passade inte en så hårt arbetande och aktiv patriot i det sovjetiska samhället; Matlep dog i ett sibiriskt koncentrationsläger i Stalins Sovjet 1954.
1909 etablerades de traditioner och den politik som vi sedan följt i VMPS. Dessutom har vi sponsrat Estniska Författarföreningen, Estlands Folkmuseum och bygget av skolor i VM.
1910 etablerades “Användarnas förening”, (en sorts kooperativ som jag kommer kalla Koop). Man lät bygga ett hus till den föreningen bredvid Sällskapets hus eftersom man p.g.a. alla aktiviteter växt ur det ursprungliga huset. Koop erbjöd medlemmarna utsäde, hushållsmaskiner, byggnadsmaterial, jordbruksmaskiner och andra nödvändiga varor. Verksamheten var framgångsrik. Där utvecklades också vidareförsälning av jordbruksprodukter.
Dessutom välkomnades byarna i Kiltsi, Kurtna och Avispea i gemenskapen och 1925 införlivades även Pikvere församling i VSMP.
I Koop fanns inte bara VM och Simuna församlingar. Ambla, Järva Jaani och Koeru församlingars bönder kunden vända sig hit. Allt dokumenterades noga.
En butik öppnades tidigt i J.Kotlis affärshus i VM.
1925 byggde Lurichs arvtagare ett butikshus nära den befintliga affären. Det huset utgör nu en karaktäristisk del av VM Centrum. (videokameran är vänd mot Lurichhuset)
1935 köpte Koop en lastbil och firade sin tjugofemåriga verksamhet.
Fram till 1941 var skolläraren i Avispea, August Lepik en mycket aktiv styrelseordförande i VMPS. Hans arbete har man talat mycket om sedan dess. Koops framgångar beror på honom personligen.
Koops butikschef var medlemmen i VMPS Heirich Tomberg. Den verksamheten var också framgångsrik. Han dog 1949 i ett stalinistiskt koncentrationsläger i Norilsk.
1929 öppnades en fruktmarknad på torget.
1930 introducerades “speciella dagar”, agrara dagar, djurhållningsdagar etc.
Under 1930-talet köpte föreningen ett myrmarksområde på 16,4 ha där man började ta hand om torven.
Från 1907 hölls jordbrukskurser varje år. Därefter även kurser:
1921 - i trädgårdsskötsel
1926 - för traktorägare
1935 - endagskurser i jordbrukskunskap
1936 - flerdagarskurser om reparation av jordbruksredskap och -maskiner
I samarbete med konsulenter gavs kurser i husskötsel och heminredning.
För att bevara och vidareutveckla kulturen bildas Landsbygdens kvinnoförening i VM.
Den viktigaste verksamheten var dock de årliga utställningarna.
Först hölls de i trädgården runt Müüriku Herrgård. 1912 hölls de i Sällskapets hus och trädgård i VM.
Efter 1903 visade utställningarna jordbruksprodukter, boskap samt lantbruksmaskiner.
1921 hölls den första utställningen efter första världskriget.
1928 visades frisiska och andra exklusiva kor från Grünevalds och J.Imakaevus gård i Lillevälja i Triigi.
Kära damer och herrar!
Det är med stor glädje jag nu talar i detta hus byggt av våra förfäder för VMPS:s verksamhet. De mest aktiva åren blev 1920-1940, dvs Estlands storhetstid. På den här tiden fanns det flera cyklar i byn Kõo än i Väike Maarja (VM) socken, men i byn Vao i VM fanns flest skördetröskor.
Ordföranden i VMPS Arnold Matlep från Loksabyn köpte en skördetröska i Tallinn. Han satte sig på den och började resan hem. Utefter vägen stannade flera bönder honom och bad honom hjälpa tröska hos dem med sin maskin. När han så småningom var hemma igen hade han fått så mycket pengar att nästan hela maskinen betalat sig. Så effektivt var sant samarbete och det lärde han ut i VMPS redan 1896.
Efter frihetskriget och jordreformen (då adelns mark köptes upp av staten och vanliga ester fick möjlighet att köpa mark till förmånliga lån), då utvecklades livet och ekonomin snabbt. En ests största glädje är att arbeta på sin egen gård. En fri man i ett fritt land!
VMPS aktiviteter var framgångsrika särskilt under 1900-talets första årtionde. Den nya estniska staten såg till att allt fler fick möjlighet att bli fria bönder, och det var med stor stolthet man gick med i föreningen. Samhället förändrades av samarbetet, det gemensamma användandet av maskiner samt kurser och utställningar.
Sällskapets förste ordförande var herrgårdägaren Alexander von Harpe ( 1837 – 1909 ) från Põdrang.
Han följdes av Triigi herrgårds Arthur von Grünevald.
1911 blev den förste esten ordförande, det var bonden Willem Eichorn ( 1858 - 1926 ) från gården Jätku i Loksa by.
Därefter följde:
Eduard Böckler - 1919
Jakob Blumfeldt från gården Imakaevu – 1921
Lembit Reitel – 1923
Aleksander Essenson – Elvre – 1930
Gustav Lorens – från gården Tasuja – 1931
Arnold Matlep - från Loksa by - 1934
A.Matlep var en mycket aktiv och framgångsrik jordbrukare. Han ägde en 50 hektar stor gård med 4 hästar och 12 kor. Gården producerade stärkelse och tillsammans med den unge bonden i granngården Kasemäe, Enn Lepik, tillverkade han bränd kalk.
En mycket viktig fråga för Matlep var den lokala kulturen.
I våra hem har många kvar fotot på bondkvinnor med vita förkläden som omger ordförande Matlep, som skapade Landsbygdens Kvinnoförening. Naturligtvis passade inte en så hårt arbetande och aktiv patriot i det sovjetiska samhället; Matlep dog i ett sibiriskt koncentrationsläger i Stalins Sovjet 1954.
1909 etablerades de traditioner och den politik som vi sedan följt i VMPS. Dessutom har vi sponsrat Estniska Författarföreningen, Estlands Folkmuseum och bygget av skolor i VM.
1910 etablerades “Användarnas förening”, (en sorts kooperativ som jag kommer kalla Koop). Man lät bygga ett hus till den föreningen bredvid Sällskapets hus eftersom man p.g.a. alla aktiviteter växt ur det ursprungliga huset. Koop erbjöd medlemmarna utsäde, hushållsmaskiner, byggnadsmaterial, jordbruksmaskiner och andra nödvändiga varor. Verksamheten var framgångsrik. Där utvecklades också vidareförsälning av jordbruksprodukter.
Dessutom välkomnades byarna i Kiltsi, Kurtna och Avispea i gemenskapen och 1925 införlivades även Pikvere församling i VSMP.
I Koop fanns inte bara VM och Simuna församlingar. Ambla, Järva Jaani och Koeru församlingars bönder kunden vända sig hit. Allt dokumenterades noga.
En butik öppnades tidigt i J.Kotlis affärshus i VM.
1925 byggde Lurichs arvtagare ett butikshus nära den befintliga affären. Det huset utgör nu en karaktäristisk del av VM Centrum. (videokameran är vänd mot Lurichhuset)
1935 köpte Koop en lastbil och firade sin tjugofemåriga verksamhet.
Fram till 1941 var skolläraren i Avispea, August Lepik en mycket aktiv styrelseordförande i VMPS. Hans arbete har man talat mycket om sedan dess. Koops framgångar beror på honom personligen.
Koops butikschef var medlemmen i VMPS Heirich Tomberg. Den verksamheten var också framgångsrik. Han dog 1949 i ett stalinistiskt koncentrationsläger i Norilsk.
1929 öppnades en fruktmarknad på torget.
1930 introducerades “speciella dagar”, agrara dagar, djurhållningsdagar etc.
Under 1930-talet köpte föreningen ett myrmarksområde på 16,4 ha där man började ta hand om torven.
Från 1907 hölls jordbrukskurser varje år. Därefter även kurser:
1921 - i trädgårdsskötsel
1926 - för traktorägare
1935 - endagskurser i jordbrukskunskap
1936 - flerdagarskurser om reparation av jordbruksredskap och -maskiner
I samarbete med konsulenter gavs kurser i husskötsel och heminredning.
För att bevara och vidareutveckla kulturen bildas Landsbygdens kvinnoförening i VM.
Den viktigaste verksamheten var dock de årliga utställningarna.
Först hölls de i trädgården runt Müüriku Herrgård. 1912 hölls de i Sällskapets hus och trädgård i VM.
Efter 1903 visade utställningarna jordbruksprodukter, boskap samt lantbruksmaskiner.
1921 hölls den första utställningen efter första världskriget.
1928 visades frisiska och andra exklusiva kor från Grünevalds och J.Imakaevus gård i Lillevälja i Triigi.
Müüriku gård.
1931 deltog 280 utställare! De representerade 25 % av alla jordbruk i Estland. Dessutom kom 5000 besökare! Det betydde stor framgång och god ekonomisk avkastning.
År 1934 och 1938 är VM-utställningen utformad för hela Virumaa och varar i 2 dagar. Det var en stor fest, där olika program och teaterföreställningar gavs i Sällskapets hus. Utställarna var mycket engagerade och kunde visade mycket framgångsrika bönder.
På våren 1936 i god tid för sällskapets 40-års fest skapade fru Salme Matlep i Kvinnoföreningen en föreningsflagga som syddes upp av fru Michelson.
26.07.1936 invigdes den och pastor Walter Viks välsignade flaggan. Den restaurerdes nyligen och välsignades då av pastor Tauno Teder.
När skolläraren M Meos kom till Väike Maarja 1907 ville han sprida kunskap om ekonomi och önskade också utveckla den konstnärliga verksamheten. Han grundade en kör och en orkester. Denna verksamhet bar god frukt.
Han utformade också ett festprogram - konsert, teater och dans. Programmen var också mycket viktiga för att de skulle kunna amortera av skulden för byggandet av Sällskapets hus.
1913 betalades lön till regissören Jakob Liiv för nystartad teaterverksamhet.
1913 - 1940 avlönades A.Lepik, vars arbete bl.a. ökade kunskapen om och känslan för teater.
1913 betalades lön till regissören Jakob Liiv för nystartad teaterverksamhet.
1913 - 1940 avlönades A.Lepik, vars arbete bl.a. ökade kunskapen om och känslan för teater.
År 1930 skapades en festkommitté i VM. Kommittén bildade en lokal teater där Sällskapets hus var samlingsplats.
8.05.1932 var där stora festligheter. Närvarande var riksäldsten Jaan Teemant och lantbruksminister O.Köster.
4.12.1932 var ministrarna J.Hünerson, O.Köster och J.Liiv närvarande.
26.07.1936 höll Estniska Lantmännens Centralförenings ordförande, Eckbaum, festtalet.
När Frihetskriget började och den röda offensiven startade stannade de två ledarna Meos och Blumfeldt i kommunen för att stödja Estlands sak på plats. Den gången gick det deras väg.
Vi vill hedra skaparna och förvaltarna av VMPS J.Kotli, J.Liiv, J.Elken, P.Brehm. Det har skapats ett livsverk här.
Augusti Lepik var redan vid 17 års ålder medlem av Sällskapets styrelse (1898). Han satt i sparkassans ledning; var en av grundarna av Koop och Avispea mejeris grundare. Han var med om att grunda Hemvärnet och var dess talesman. Hedrad med Örnkorset.
Om Väike Maarja skulle välja ut en speciell patriotisk händelse skulle det antingen gälla A. Lepik eller M. Meos.
År 1936 kandiderade A.Lepik och Virumaa Teatajas chefredaktör, herr Lehtmetsa. till nationalförsamlingen. I den 69:e valkretsen ingick Avanduse, Paasvere, Salla och Vao kommuner. Allmogen visste vem de kunde ha förtroende för och A.Lepik valdes.
Parlamentet skulle anta en ny konstitution för Republiken Estland och samhället skulle nyskapas. (Detta var den nya konstitutionen som Konstanstin Päts presenterade efter statskuppen 1934) A.Lepik blev medlem i undervisningsministeriet, och det nya arbetet blev som en semester för honom. Han deltog med full kraft där och i nationalförsamlingen.
Kära damer och herrar!
Vi lever i dag enligt grundlagen från 1938.
Parlamentet skulle anta en ny konstitution för Republiken Estland och samhället skulle nyskapas. (Detta var den nya konstitutionen som Konstanstin Päts presenterade efter statskuppen 1934) A.Lepik blev medlem i undervisningsministeriet, och det nya arbetet blev som en semester för honom. Han deltog med full kraft där och i nationalförsamlingen.
Kära damer och herrar!
Vi lever i dag enligt grundlagen från 1938.
Där avslutades talet och mycket lite hade nämnts om den svåra tiden mellan 1940 och 1991. Men den talar vi så mycket om i alla fall i andra sammanhang.
okt 17 2012. Bron dit och tillbaka
Den estniske konstnären Peeter Laurits deltar i utställningen “Bron dit och tillbaka” i Moskva som öppnar i morgon. Han bidrag heter “Den sista måltiden”. Den ryska tidningen Izvestiya skriver att en ortodox grupp vill att verket tas bort. Det betyder att hans foto finns med bland gruppen konstverk som smädar religiösa värderingar.
Kompositionen liknar Leonardo da Vincis “Den heliga nattvarden”.
Bilden visas nu på Sergei Hudijevs Facebooksida där den kallas “hädande, nedsättande och oanständig”. Hudijev menar att bilden är en avsiktlig provokation som syftar till att störa den allmänna ordningen och att provocera fram konflikter.
Hudijev vill att borgmästare Sobjanin med sitt inflytande ska ta ner konstverket för att förhindra provokationer.
"Jag betonar att jag inte agerar på uppdrag av den ryska ortodoxa kyrkan utan som privatperson", säger Hudijev till tidningen Izvestiya.
"Om de inte tar ner det, och om Moskvas regeringen inte ingriper, då letar vi efter annat sätt att ingripa enligt gällande lagstiftning", säger Hudijev till Izvestija.
Galleri Fotoloft berättade för Izvestiya att tidningen redan är medveten om den religiösa indignationen. Om stadens makthavare vill komma ner till galleriet och se utställningen är de välkomna. Utan inblandning av stadens offentlig myndigheter tas inget bort.
Nu ser vi det ena verket efter det andra som provocerar olika religioner. Den här gången sker det i Moskva. När ryssarna ansåg att esterna skändade en av deras krigsikoner slog de sönder halva Tallinn. Om inte liknelsen vore så grotesk kunde man prata om "prinsessan på ärten". Vi får se hur allvarligt det blir den här gången. Ska esterna nu åka till Moskva och förstöra? (Nej, riktigt jämförbart är det inte.)
-----
Juristen Tanel Kerikmäe menar att överläggningarna om gränsavtalet mellan Estland och Ryssland måste vara mer balanserade.
Det är den känsliga frågan om var gränsen verkligen ska dras efter att Stalin ritade om gränserna. Den överenskommelse parterna har signerat i Taru 1920 och som skulle gälla i “evig tid” gällde inte längre. Stalin reducerade Estland och bl.a. blev den större delen av Setumaa ryskt. Många setukeser var inte längre estniska medborgare. Likaså var det ett stort område nordost om Narva som inlemmades i det ryska. Jag berättade om hur setubönder plötsligt blev avskurna från sina marker, när jag skrev om vårt besök i Setumaa 1998.
Undertecknandet 2005. Utrikesministrarna Lavrov och Paet.
Den överenskommelse som man kom fram till 2005 skedde utan debatt. “Vår känsla av fara är annorlunda i dag. Om båda parter är övertrygade om att detta är det bästa för båda, då tror jag att det är rätt.”
Kerikmäe anser att det finns många olika åsikter i Ryssland och Estland om processen och att man därför bör genomföra riskanalyser, och diskutera om vi verkligen behöver nytt gränsavtal eller status quo fungerar. Han påpekar att följden av Tartufredens gränsavtal, den senare ockupationen och andra viktiga händelser måste betänkas för att inget galet ska komma att hända.
Kommer esterna någonsin känna sig trygga i sitt eget land?
sept 26 2012 Den som påstår att alla människor är lika värda, den ljuger.
Porkunis badplats, som ligger i Tamsalu kommun i Västra Virumaa bara några kilometer från Väike Maarja, har fått en rejäl ansiktslyftning. Nu finns där klätterställningar, gungor och rutschbanor.
I våras installerades vattentoaletter.
Det blir bara finare och finare överallt i Estland.
"Inledningsvis planerades att vi skulle slutföra arbetet till säsongstarten i somras, men på grund av ett fullspikat arbetsschema kunde tillverkaren inte leverera allt i tid", säger Riho Tamsalu vice borgmästare.
Den totala kostnaden för arbetet var 24.568 Euro varav EU:s Leader-program bidrog med 18 425 Euro.
-----
Slaget vid Porkuni den 21 september 1944 är det största slaget som ägde rum mellan ester i Röda Armén, självständiga ester och Waffen SS-enheter. De tyska Waffen SS- och Wehrmachtsoldaterna hade redan flytt.
De röda estniska 249:e gevärsregementet hade tunga maskingevär och granatkastare och stöddes av artilleri och tanks. Soldaterna från Estniska Waffen SS-divisionen hade bara lätta vapen och stridsvagnsminor. Gevärsregementet omringade cirka 1 500 retirerande ester från Tanneberglinjen på Sinimäed-bergen. Under det Porkunislaget dödades fler än 500 av de omringade esterna. Cirka 700 kapitulerade, ett stort antal sköts efter kapitulationen.
Bybor begravde 273 döda ester som stred mot de röda. Sovjetenheten förlorade 73 män, av vilka 57 hade estniska namn.
Dagen efter tågade de röda in i Tallinn, men många ester lyckades ändå fly tack vare de här uppehållande striderna.
Här är de av Sovjet dödade esterna i Porkuni begravda.
-----
Jag kommer att tänka på de 253 historikerna som skrev under protesten mot att Levande Historia skulle arbeta med kommunismens brott.
Jag tänker på de riksdagsledamöter och andra som tycker att vi ska byta nationalsång.
Och det märkliga att vi inte ska lära ut något om den svenska stormaktstiden och Karl XII.
Ska vi ha historieundervisning i skolorna? Är det inte bättre att vi glömmer allt som hänt, allt det där som innebär att svenskarna inte är bland de bästa människorna i världen? Varför ska vi lära oss vad dom som levde för länge sedan gjorde för hemska saker? Det är bättre att vi bestämmer att Hitler är världens ondska personifierad, och allt annat är trams. Behöver vi förstå vad som hänt? Behöver vi verkligen lära oss att en domstol i Amerika bestämde att afrikaner och indianer är människor? Vad betyder det i dag? Och Tintin. Och Pippi Långstrump. Vi suddar i böcker och låtsas att allt alltid har varit jättebra, och är det någon i dag som gör något dumt kan vi kalla "hen" rasist eller högerextremist eller så. Och så pratar vi aldrig mer med den personen. Då blir nog allt jättebra!
Vad spelar det för roll vad som hände balterna? Vi har ju bestämt att de var onda fascister allihop. De var godkänt villebråd helt enkelt. Om de inte kunde skapa en idyllisk demokrati i sitt första regeringsförsök, då är de inte mycket värda. Att det tog många år att komma fram till demokrati för hela övriga västvärlden har inget i sammanhanget att göra.
Vad spelar det för roll att Göran Persson åkte och skällde ut letterna innan de hämtat andan efter 50 års ockupation och terror, det är ju bara normalt.
Vi får inte kränka en massa folk och minoriteter, men av någon anledning får vi vara hur kränkande som helst mot de där små folken på andra sidan Östersjön.
Den som påstår att alla människor är lika mycket värda, den ljuger.
Så är det bara.
Jag ska ge ett exempel på hur media skrev om Estland. Folke Schimanski i Populär Historia 25 maj 2001:
När jag i radio för några år sedan tog upp mellankrigstidens Estland blev jag attackerad av den talrika baltiska kolonins företrädare. Jag hade råkat återge tämligen kritiska intervjusvar rörande Estlands forne diktator Konstantin Päts, som sedermera omkom i ett sovjetiskt läger(1). /../ blev jag uppringd av en känd exilestnisk ekonom, som indignerat krävde ett genmäle.
/../ Men det är knappast fel att våga påstå, att de baltiska staterna hade svårt med demokratin under sin första frihetsperiod 1918–40. I alla de tre staterna infördes ytterst liberala författningar, liknande weimarrepublikens, och den politiska oredan blev snart stor. På trettiotalet ser vi att alla länderna har någon form av auktoritärt styre. Päts regim anses ha varit mildast; den modererades dessutom 1938. Fördomsfriast var den lettiske envåldshärskaren Ulmanis.
Lustigt att han nämnde Weimarrepubliken! Och ekonomen var med all säkerhet en berömd svensk bankman, den estniskfödde Rudolf Jalakas, som betydde mycket för bankväsende i Estland efter 1991, och tidigare för Lesotho efter apartheid. Vad menar han med "modererades"? Det var helt fria val där alla fick delta.
Det är detta som har förföljt esterna ända in på 2000-talet. För det första de fick aldrig svara på anklagelserna. Svenskarna visste alltid bäst. Esterna hade varit fria i sexton (16) år när det där hände. Och varför hände det? Det talar ingen om, inte heller Schimanski. Det var ju för att sovjetiska kommunister redan 1924 gjort ett kuppförsök mot Estland och att Päts menade att han ville rädda Estland från alla extrema rörelser som han såg närma sig! Tänk om alla stater handlat så skickligt. Esterna drömde om en stark statsman som skulle rädda dem ur den finansiella krisen som världen drabbats av. Alla stater vidtog åtgärder, så även esternas ledare, men, som sagt, landet är litet och kan lätt spottas på. Vill man mobba ett litet land kan man göra det utan några risker, och det är ju härligt att känna sig stor och fylld av klokhet!
-----
1. Han fängslades av sovjeterna 1940 och dog i Kalinin nuvarnade Tver 1956 på ett sovjetiskt mentalsjukhus, där man tyckte det var skojigt att han sa sig vara president i Estland. Personalen visste inget om Estland och trodde han yrade, ett bevis på att han verkligen var sinnessjuk.
Man har ställt frågan hur president Päts kunde ge upp Estland utan försvar. Det berodde troligtvis på att han trodde på alla fagra löften han fick från Stalin. Men de var lika giltiga som alla löften från det hållet!
sept 1 2012. Presidenten talar till skolbarnen.
Jag har översatt president Ilves tal så gott jag har kunnat. Jag hade inte högsta betyg i estniska i skolan. (Jaha, jag läste inte estniska i skolan. Nehej.)
Presidentens tal den 31 Augusti 2012 till alla skolbarn inför årets skolstart.
"Mina kära landsmän.
Vi märker att den första september är en lika viktig dag för oss som jul och midsommar.
Något förändras, något börjar.
Till skillnad från de andra stora dagarna har vi bestämt själva att den första september ska vara skolårets första dag.
Det är den dagen vi tar nästa steg för en klokare och bättre verklighet.
Det är från den starten våra tankar ska bedömas. Detta är frihetens tanke: Vi förstår att saker kan göras på gammalt vis eller bättre. Vi kan börja på nytt. Förändra! Både i skolan och annorstädes.
Som jag sa, är första september något som vi själva bestämmer om, och jag skulle inte undvika en diskussion om att ändra reglerna.
Att säga, “så har det alltid varit” är inget skäl till att inte diskutera och kanske ändra överenskommelsen. Vem kan bättre än vi själva, kära estniska folk, vi och hela världen är övertygade om att allt alltid kan göras på ett annat sätt, mer effektivt och mer meningsfullt.
För dem som går till skolan för första gången är detta en stor dag. De som går i högre klasser eller på universitet smittas av samma förväntan och spänning från de yngsta.
Kära vänner
"Mina kära landsmän.
Vi märker att den första september är en lika viktig dag för oss som jul och midsommar.
Något förändras, något börjar.
Till skillnad från de andra stora dagarna har vi bestämt själva att den första september ska vara skolårets första dag.
Det är den dagen vi tar nästa steg för en klokare och bättre verklighet.
Det är från den starten våra tankar ska bedömas. Detta är frihetens tanke: Vi förstår att saker kan göras på gammalt vis eller bättre. Vi kan börja på nytt. Förändra! Både i skolan och annorstädes.
Som jag sa, är första september något som vi själva bestämmer om, och jag skulle inte undvika en diskussion om att ändra reglerna.
Att säga, “så har det alltid varit” är inget skäl till att inte diskutera och kanske ändra överenskommelsen. Vem kan bättre än vi själva, kära estniska folk, vi och hela världen är övertygade om att allt alltid kan göras på ett annat sätt, mer effektivt och mer meningsfullt.
För dem som går till skolan för första gången är detta en stor dag. De som går i högre klasser eller på universitet smittas av samma förväntan och spänning från de yngsta.
Kära vänner
Skolan innebär tillit och samarbete. Samarbete mellan lärare och elever. Samarbete mellan lärare och skolan, och mellan eleverna själva.
Skolan innebär att studera tillsammans, ett samarbete som innefattar studieprogram och faktainlärning.
Ett samarbete mellan föräldrar och skolan.
Detta samarbete måste alla sträva efter att förstå innebörden av och vara välvilligt öppna för den oro som finns däri.
Mina kära landsmän.
Den första skoldagen innebär mycket spänning och förväntan. Jag önskar att alla skolor skulle fortsätta att vara skärpta och förväntande. Hela livet.
Låt oss vara försiktiga och se till att följa livets vägar. Även om vi känner oro eftersom vi har hunnit vänja oss vid sommaren.
Läraren kan lära sig lika mycket av barnen som de av läraren. Att främja nyfikenhet och den öppna attityden mot världen och våra grannländer är en av skolans uppgifter. Likaväl som att lära ut hur man passerar övergångsställen.
För barnen är skolan snart en vanesak. Den innebär ändå två viktiga saker.
Den ena är att barnen ska studera - och då viktigast av allt att lära sig läsa och skriva för att uttrycka sina tankar,
den andra viktiga punkten är att läsa sina läxor. Det skulle vara bra om inte hemuppgifterna bara blev en fortsättning på skoldagen utan lite annorlunda och kompletterande.
Dessutom bör det skapas förtroende mellan hemmet och skolan genom ett vänligt och uppmuntrande lärande.
Kära barn, kära estniska familjer, lyckligt läsår! "
aug 22 2013. Ingermanland.
Ingermanlands flagga.
Såg ni programmet i Kunskapskanalen i går kväll om Ingermanland? Serien visas på tisdagar på samma tid som Rapport i TV1, 19.30, så man undrar om de inte vill att vi ska titta. Det var likadant förra gången det sändes.
Det är ett oerhört viktigt program om man vill veta något om Sovjetunionen. Det berättar om ingermanlänningarna som levde i området redan före revolutionen i Ryssland. De var bönder och klarade livet bra. Och det var en fruktansvärt farlig kombination i kommunismens Sovjet. Naturligtvis blev de drabbade av kolchoser, deporteringar och mord. Det var som vanligt fäderna som mördades eller deporterades i första hand. Och det som hände där var just det som hände i hela jätteriket då och senare också i de ockuperade områdena. Samma sak överallt.
Det mest anmärkningsvärda är det som en kvinna, som då var ett barn, sa: Varför blir ingen straffad för alla dessa mord? Folk mördades överallt men ingen har någonsin straffats.
Det är en nyckelmening för att förstå hur det var att leva i Sovjet men också för hur det är i Ryssland i dag. Jag tänker på den man som frisläpptes efter sjutton år i estniskt fängelse efter att ha mördat en annan ryss med kniv på en fest. Han tyckte att det var så konstigt att få fängelse för en sådan sak, “det är ju sånt som händer på fester.”
Det är ett oerhört viktigt program om man vill veta något om Sovjetunionen. Det berättar om ingermanlänningarna som levde i området redan före revolutionen i Ryssland. De var bönder och klarade livet bra. Och det var en fruktansvärt farlig kombination i kommunismens Sovjet. Naturligtvis blev de drabbade av kolchoser, deporteringar och mord. Det var som vanligt fäderna som mördades eller deporterades i första hand. Och det som hände där var just det som hände i hela jätteriket då och senare också i de ockuperade områdena. Samma sak överallt.
Det mest anmärkningsvärda är det som en kvinna, som då var ett barn, sa: Varför blir ingen straffad för alla dessa mord? Folk mördades överallt men ingen har någonsin straffats.
Det är en nyckelmening för att förstå hur det var att leva i Sovjet men också för hur det är i Ryssland i dag. Jag tänker på den man som frisläpptes efter sjutton år i estniskt fängelse efter att ha mördat en annan ryss med kniv på en fest. Han tyckte att det var så konstigt att få fängelse för en sådan sak, “det är ju sånt som händer på fester.”
Människan hade inget värde i Sovjetunionen. Staten mördade utan hämningar. Vad lär man sig av det? Utan någon gilitig anledning kunde männen i Förintelsearmén på statens order mörda folk i byarna, bränna deras hus och ta deras husdjur. Vem som helst kunde hitta på en anledning att beröva människor det mesta de ägde och deportera dem till en trakt som de aldrig skulle bosätta sig i frivillgt. Långt hemifrån.
Vad ger det för signaler?
När alla kunniga av erfarenhet eller utbildning mördades eller försvann på något annat sätt, vad blir det för samhälle då?
Kan någon högt och tydligt säga att “det var inte arbetarens paradis som vi trodde”, det var inte ens ett samhälle vi vill någonsin mer se. Respekten för människors liv och egendom är fundamental i vårt samhälle och måste så förbli. Någon måste ta på sig ansvaret för det som hände i Sovjetunionen, som Tyskland och många andra stater har gjort för sina våldsdåd och/eller för den dåliga behandlingen ursprungsbefolkningen drabbats av.
…..
Det har varit en stor båtmässa på Emajõgi/ Emafloden vid Tartu, och jag vill visa er bilderna fast ni kan ju kanske inte till fullo kan förstå vilken skillnad det är med båtlivet i Estland i dag och under ockupationsåren när det krävdes speciella tillstånd för att få vara vid stränderna som var totalbevakade.
Jag tittar och njuter!
aug 15 2013. Vägen från Tallinn.
En estnisk rehetuba med urgamla traditioner.
Bilvägen härifrån till Tallinn är oerhört innehållsrik. Om man tar en annan väg och slipper den stora Tallinn-Narvavägen. Först reser man genom den genuina landsbygden. Det området som blev bosättningsområde på grund av sin goda jord. Där ser vi gamla bondgårdar, gamla s.k. rehetuba med lada och bostadshus i ett. Och överallt rester av kolchosens hus. Stora trista betonghus i ruiner. Trist. Någon gång har de trots allt renoverat även några sådana byggnader och använder dem till ny industri.
Sedan ser vi de mindre fristående husen med lador och andra förrådshus. Vissa är ursprungliga och i stort behov av renovering, andra har nya fönster. Mitt på en åker står ett hyreshus med fyra lägenheter av smutsig betong, ett s.k. chrustjovska. Det känns så felplacerat, men jag kommer ihåg Virves ord: “Vi var så glada att få någonstans att bo.” Men behövde man bygga så dåligt? Fuktskadorna är många. Alltid är det beväxt över entrédörren. Ofta är det stora fuktskador på vägen närmast marken.
En kvarn från den fria tiden som ännu står kvar, och forsen på andra sidan bron.
I byarna är det också olika standard på renoveringarna. Den stora förändringen kommer när vi närmar oss Tallinn. Då dyker de stora bostadshusen upp. De stora husen med stora välskötta trädgårdar runt. Och så tätnar de och vi far genom förorter med hög standard. Husen står tätt, men är inte sammanbyggda. Ofta större än vi vanligen ser i Sverige t.o.m.
Halvön Viimsi, en förort till Tallinn är en modern stadsdel där de välbärgade bor. Där känns det som i min bardoms Södra Ängby eller Nockeby. Bara stora villor med högstandard.
Men intressant var också att de vattenledningsrör som användes under sovjetåren fanns kvar på sina ställen. Tänk er att de byggde ställningar överallt för rör som transporterade varmvatten, gas eller olja. Under den socialistiska tiden skulle alla ha fjärrvärme. Alla skulle ha det likadant. (utom pamparna förstås)
Tänk er nu en helt vanlig vinter. Varje vinter är det minusgrader kortare eller längre perioder. Vatten fryser. Frågan är: hur ofta hade man varmvatten i städerna? Jag kan inte svara...
Nu är de flesta rören nedmonterade och esterna har varmvatten på nordeuropeiskt vis. Värmepannor!
aug 14 2013. Folkdräkter.
Såja nu har jag äntligen kunnat sätta in bilderna från i går och i förrgår.
Jag har läst några atriklar om vår kultur. Ni vet den där som vi inte har, eller rättare sagt som vi inte får prata om. Jag skrev om när till och med svenska flaggan var svartlistad för att några invandrare hade känt sig utestängda när de sett den. Tack och lov kan vi flagga igen! Genom att använda våra kultursymboler kan vi behålla dem.
När det gäller folkdräkten är det fortfarande känsligt.
-Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i "Riksförbundet för folkmusik och dans" i tidningen Hemslöjd nr 3, 2012. Han fortsätter: -När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.
Jag har läst några atriklar om vår kultur. Ni vet den där som vi inte har, eller rättare sagt som vi inte får prata om. Jag skrev om när till och med svenska flaggan var svartlistad för att några invandrare hade känt sig utestängda när de sett den. Tack och lov kan vi flagga igen! Genom att använda våra kultursymboler kan vi behålla dem.
När det gäller folkdräkten är det fortfarande känsligt.
-Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i "Riksförbundet för folkmusik och dans" i tidningen Hemslöjd nr 3, 2012. Han fortsätter: -När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.
Svenska fokldräkter
Det man måste göra i ett sådant fall, det är att använda sin folkdräkt! Dansa sina danser och sjunga sina sånger. Ofta och gärna och med glädje. Aldrig ska någon få ta vår kultur ifrån oss. Aldrig ska vi behöva känna oss främmande i vårt eget land. Vi ska använda allt, men vi ska inte utestänga någon! Jag skulle tycka det vore fantastiskt att ha en fest där gästerna är från andra länder också, och alla som vill har sin folkdräkt på sig. Vilken färgglädje! Vilken glädje för alla att få användning för de där svindyra kläderna!
Jag var på en födelsedagsfest i Tallinn för fyra år sedan. Då valde jag att ha min estniska folkdräkt på mig. Ingen annan hade det, utom just jag, som inte är est. Men gissa om alla tyckte att jag var fin!
Var generös med att använda symbolerna, och låt även nya svenskar göra det.
“Det finns ingen specifik svensk kultur! Allt är utländskt från början.” Naturligtvis! Så är det i alla länder. Ingen har väl kvar några symboler från tidernas begynnelse? Vi tar alla intryck av varandra och vi reser! Vi reser och lär oss nya saker som vi tar med oss hem och gör om lite grand så de blir svenska. Jag minns att jag en gång läste att det vi kallar "kinamat" inte är som maten i Kina. Vi har gjort om den så att den passar oss. Det är väl inget konstigt?
I Estland har man ju en annan syn på kulturen. Utan att det för det är mer klandervärt. De har två gånger under drygt hundra år fått lov att hitta tillbaka till sin egen kultur. Första gången i slutet av 1800-talet, då fanns den ändå där aktivt. Den fanns där för att de avstängts från de tyska och ryska kulturerna som var rådande då. Och efter Sovjetunionens fall fick de full frihet att återuppta sina gamla traditioner på nytt som varit förbjudna så länge. Ni måste förstå att de inte ens fick sjunga vilka sånger, visor de ville under ockupationen.
Den gamla kulturen för esten är en källa till glädje och den utövas av nästan alla. Den utesluter bara dem som vänder ryggen åt deras kultur.
Estniska folkdräkter.
Men vi ska inte heller göra som de gjort i det svenska Finland. Vi ska inte överlåta rätten till ett företag att själv bestämma över folkdräkten. De säljer allt material till den finlandssvenska folkdräkten med ensamrätt och bestämmer när och hur den får användas. Då har man också förlorat den kulturen. Naturligtvis ändras preferenserna för hur vi vill ha den och när vi vill ha den.
Jag tycker att det är roligt och vackert att se hur man använder kjoltygerna till annat, som väskor t.ex. Man kan numera t.o.m. köpa idrottsskor med folkdräktsmönster. Då tittar man på dem och ler tillsammans.
Vår kultur betyder mer för oss än vi kanske tror, och vi ska sälja den dyrt! Eller rättare sagt: Vi ska vara rädda om den.
Har jag sagt det förut?
Vår kultur betyder mer för oss än vi kanske tror, och vi ska sälja den dyrt! Eller rättare sagt: Vi ska vara rädda om den.
Har jag sagt det förut?
aug 12 2012. Klostret i Pirita.
Vad har egentligen hänt de senaste dagarna i Estland? Förutom att sommaren tog slut.
Det ser poitivt ut för Estland när det gäller handeln. Även om det inte går upp så fort som man önskade, så stiger BNP lite hela tiden.
…..
Människor är irriterade på att det tar så lång tid att registrera nya bilar! Transportstyrelsen måste ta på sig ansvaret för det. Det är krångligt på internet och till och med den speciella mottagningsdisken som ska underlätta genom att någon visar hur man ska göra tar flera timmars väntan i kö.
…..
I detta lilla land är det ständigt festival någonstans under sommaren. Under helgen har det varit Tallinns filmdagar. I Viljandimaa har man kunnat se Engelsk teater “Natthäger”/Ööhaigur. Den tar upp problemen när man vill ändra sitt liv helt och hållet, t.ex. när man blir arbetslös.
…..
En räddningsstation, ett båthus, har renoverats i Viljandi. Den ska nu fungera som museum och visa gamla båtar. Det är kustens äldsta bevarade båthus från 1874, och allt invigdes med folkdans och sång. Ägaren, en privatperson, säger bestämt att detta ska vara för gemensamt bruk. Det får inte stängas av för allmänheten.
…..
Sjöakademin har problem. Det är åtta ministerier inblandade i verksamheten och ingen tar det slutliga ansvaret. De aktiva är nu gamla, och inga ungdomar visar intresse för utbildningen, inga nya utexamineras. Dessutom saknas pengar. En förändring till det positiva vore om det bara blev ett ansvarigt ministerium.
…..
De estniska små öarna är populära turistnål för esterna själva. Hälften av alla besökare är ester. Under sovjettiden var öarna helt avstängda av militären, så esterna vill nu se hur det egentligen ser ut där. Det är definitivt inte som att besöka Kanarieöarna, men exotiskt i alla fall. Under tre månader är det högsäsong, sedan är det totalt tyst och ödsligt på öarna.
…..
Lärarna i Estland har fått problem. De anser att utbildningen är förlegad och ganska sovjetisk fortfarande. Visserligen är ämneskunskaperna goda hos de flesta lärare, men de har ingen utbildning i att ta hand om sociala problem. Jag säger bara: Gör inte som Sverige! Kunskapsinlärningen är fruktansvärt viktig. Jag hörde en svenska säga, att hon trodde att hon gick i skolan för att mamma skulle kunna jobba! Har eleverna inte fått bättre information om varför de går i skolan är det skandal.
…..
Det ser poitivt ut för Estland när det gäller handeln. Även om det inte går upp så fort som man önskade, så stiger BNP lite hela tiden.
…..
Människor är irriterade på att det tar så lång tid att registrera nya bilar! Transportstyrelsen måste ta på sig ansvaret för det. Det är krångligt på internet och till och med den speciella mottagningsdisken som ska underlätta genom att någon visar hur man ska göra tar flera timmars väntan i kö.
…..
I detta lilla land är det ständigt festival någonstans under sommaren. Under helgen har det varit Tallinns filmdagar. I Viljandimaa har man kunnat se Engelsk teater “Natthäger”/Ööhaigur. Den tar upp problemen när man vill ändra sitt liv helt och hållet, t.ex. när man blir arbetslös.
…..
En räddningsstation, ett båthus, har renoverats i Viljandi. Den ska nu fungera som museum och visa gamla båtar. Det är kustens äldsta bevarade båthus från 1874, och allt invigdes med folkdans och sång. Ägaren, en privatperson, säger bestämt att detta ska vara för gemensamt bruk. Det får inte stängas av för allmänheten.
…..
Sjöakademin har problem. Det är åtta ministerier inblandade i verksamheten och ingen tar det slutliga ansvaret. De aktiva är nu gamla, och inga ungdomar visar intresse för utbildningen, inga nya utexamineras. Dessutom saknas pengar. En förändring till det positiva vore om det bara blev ett ansvarigt ministerium.
…..
De estniska små öarna är populära turistnål för esterna själva. Hälften av alla besökare är ester. Under sovjettiden var öarna helt avstängda av militären, så esterna vill nu se hur det egentligen ser ut där. Det är definitivt inte som att besöka Kanarieöarna, men exotiskt i alla fall. Under tre månader är det högsäsong, sedan är det totalt tyst och ödsligt på öarna.
…..
Lärarna i Estland har fått problem. De anser att utbildningen är förlegad och ganska sovjetisk fortfarande. Visserligen är ämneskunskaperna goda hos de flesta lärare, men de har ingen utbildning i att ta hand om sociala problem. Jag säger bara: Gör inte som Sverige! Kunskapsinlärningen är fruktansvärt viktig. Jag hörde en svenska säga, att hon trodde att hon gick i skolan för att mamma skulle kunna jobba! Har eleverna inte fått bättre information om varför de går i skolan är det skandal.
…..
Och så Birgittafestivalen i Pirita. I den gamla klosterruinen hölls konsert i helgen. Jag skulle velat vara där. Det var sådan stämning och man kände historien i närheten.
Birgittaklostret byggdes på 1400-talet på initiativ av några köpmän. Det var under en tid när det byggdes många stora byggnader i Tallinnområdet. 1407 kom två munkar från Vadstenas Birgittakloster för att hjälpa till med råd och annat för att utvidga ordern till Estland. 1417 hade all kalksten levererats och byggandet kunde börja. 15 augusti 1436 var den stora invigningen av Pirita klooster av biskopen Henrik II.
I tvåhundra år verkade man i Pirita, och det blev det största nunneklostret i Gammel-Livland. Man följde helt reglerna för Birgittakloster. Det fick inte bli fler än 85 boende i klostret samtidigt. 60 nunnor och 25 munkar. Munkarna och nunnorna sågs inte under mässorna, och de bodde i avskiljda delar av klostret. De fick bara tala med varandra i speciella rum som kunde kontrolleras.
Huvudaktiviteten för nunnorna var att be, vilket betydde att sjunga. Nunnorna i Pirita kan kallas den första stora damkören i Estland. Sju gånger om dagen sjöng de i den största konserthallen i området.
Pirita kloster förstördes brutalt av ryska armén vid deras invation i januari 1575. Samtidigt förstördes hela området runtomkring också.
Under de sovjetiska ockupationsåren var intresset stort för Piritaklostret. Inte bara för att det påminde om den rika historien i Estland utan också för att en film gjordes där. Filmen påminde dem om den fria tiden och eggade dem till att försöka åter bli fria.
2001 invigdes en nybyggd del som nu tjänar som kloster. Den ursprungliga byggnaden är fortfarande en ruin.
aug 6 2012. Setufolkets årsdag.
Stenbockshuset i Tallinn.
Svenske brigadärgeneralen, greve Jakob Pontus Stenbock (10.9.1744- 23.9 1824)var det som invigde det s.k. Stenbockska huset som residens i Tallinn.
Efter greve Stenbocks död användes byggnaden för olika ändamål. 1891 flyttade domstolen in och stannade där till år 1987. Därefter förföäll huset till 1996 då en restaurering påbörjades för att regeringen och staten kansli skulle flytta in. I Stenbocks hus hölls det första regeringsmötet den åttonde augusti 2000.
Nu öppnas byggnaden för allmänhetet på onsdag den 8 augusti, men ring innan ni ska besöka det, och ta med er pass eller ID-kort.
…..
Räddningsfonden för Europas stater i ekonomisk kris är nu klubbad. Estlands bidrag är 148 000 000 Euro!
…..
Sångaren Virgo Tulit blev 32 år.
Sångaren Virgo Tulit som sjungit i gruppen Noorkuu har dött i något som antingen är en olycka eller ett mord. Han satt tillsammans med andra män på en 5 meter hög terass utan räcke i ett hus. De hade druckit rejält och grälade och störde människor i omgivningen. Plötsligt sågs Tulit falla rakt ner i betongen under. Livet gick inte att rädda. G4S hade kommit till platsen en halvtimme innan olyckan för att någon slagit sönder ett fönster, och de larmade polisen. Ett tjugotal personer togs in för förhör.
Terrassen han satt på med benen hängande över kanten och betongtrappan han föll på.
Medlemmar i sånggruppen säger att han var en glad kille, som lämnade fru och två barn. De andra i gänget på terassen reagerade inte på att han föll utan fortsatte dricka och prata. Inte förrän polisen kommit brydde de sig om vad som hänt. Fulla människor är oberäkneliga.
.....
…..
London har besök av familjen Ansip. Statsminister Andrus med fru och dottern 15-åriga Liisa.
Han svarar enkelt att självklart betalar han alla kostnader själv. “Det här är semester.” Och det gör presidenten med familj också.
Liisa Ansip spelar tennis, och nu när hon sett eliten blir hon sugen att fortsätta spela.
“Är det jobbigt med säkerhetsvakterna?” frågar reportern. “Nej då, de är alla jättetrtevliga, de är som familjemedlöemmar och jag kommer inte ihåg hur det var innan pappa blev statsminsiter. Han fick uppdraget av president Rüütel 2005 att bilda regering, och har meddelat att han inte avser att ställa upp för omval. Han är den förste statsminister som blivit omvald i Estland, och regeringen har varit stabil.
…..
Setofolkets kungadag firades de 4 aug. En ny kung valdes och det var naturligtvis sångfestival. Helt enligt traditionen.
London har besök av familjen Ansip. Statsminister Andrus med fru och dottern 15-åriga Liisa.
Han svarar enkelt att självklart betalar han alla kostnader själv. “Det här är semester.” Och det gör presidenten med familj också.
Liisa Ansip spelar tennis, och nu när hon sett eliten blir hon sugen att fortsätta spela.
“Är det jobbigt med säkerhetsvakterna?” frågar reportern. “Nej då, de är alla jättetrtevliga, de är som familjemedlöemmar och jag kommer inte ihåg hur det var innan pappa blev statsminsiter. Han fick uppdraget av president Rüütel 2005 att bilda regering, och har meddelat att han inte avser att ställa upp för omval. Han är den förste statsminister som blivit omvald i Estland, och regeringen har varit stabil.
…..
Setofolkets kungadag firades de 4 aug. En ny kung valdes och det var naturligtvis sångfestival. Helt enligt traditionen.
Ni minns setofolket (som tidigare stavades setu), en egen folkgrupp i sydöstra Estland som förlorade halva sin befolkning när Stalin ändrade gränserna. Tidigare tillhörde en liten del av Sydvästra delen av Ryssland den estniska republiken, underskrivet av Ryssland och Estland i fredsavtalet i Tartu 1920.
…..
Glassfabrikerna går för högtryck. Man arbetar nu i 3-skift 6 dagar i veckan. Det är nämligen så, att ester föredrar estnisk glass och köper helst glass från Premia Food eller Balbiino.
Estniska glassar!!
aug 5 2012. Även en akademiker kan ha fel.
I det senaste numret av Axess finns flera intressanta artiklar. T.ex. skriver Tommy Möller en artikel “Pragmatikernas bleka visioner” där han diskuterar vilka maktahavare vi har, och Aristoteles karaktärsdygder: rättrådighet, mod och klokhet. Jag tänker naturligtvis på makthavarna i Sovjetunionen och andra kommunistiska despoter. Ingen av dessa dygder stämmer överens med den bild jag har fått av dem. Jag undrar också hur vi ska kunna säkerställa att de som vi ger vårt förtroende eller själva tar makten verkligen har dessa goda egenskaper, och att de fortsätter på den banan. Allt är ett vågspel. Många “kloka” människor har visat andra sidor, och den som kan prisa grymma diktatorer kan inte vara “klok”. Jag anser att den viktigaste egenskapen man kan ha är respekt för andra människor och deras liv. När en man, som Lenin (och Marx), skriver i bok efter bok att vissa människor, människomassor, ska dödas, då hjälper det inte om han har någon enstaka bra idé. Han ska inte få möjlighet att styra över andra människors liv!
Leo Kramár skriver om Johan Galtung, norrmannen som initierat ämnet Freds- och konfliktforskning i världen och arbetat som professor i det ämnet i många länder. Kramár skriver att Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom Sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bland annat till följd av inre spänninmgar och är i dag ett minne blott.
Jag har svårt att förstå att en man som specialiserat sig i ämnet hade så dålig insikt i de små ländernas lidanden. Han gjorde fler missbedömningar; dem hittar ni i tidningen.
I artikeln “Där ateismen blev religion” av Nima Sannadaji läser vi Marx-citatet “religion är folkets opium”. och ett annat citat av honom: “Att avskaffa religioner som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka.”
I de socialistiska länderna behöll folken trots alt sin religiösa tro, men i Sovjet blev de officiella kommunistiska riterna efterbildningar av de religiösa. Man skapade en egen religiös tro i form av statligt sanktionerad socialistisk ateism.
Men regimen nöjde sig inte med att förfölja, fängsla och mörda den ledande kyrkans företrädare och konfiskera deras tankegångar. Andra kristna grupper, liksom judar och muslimer utsattes för ännu hårdare förtryck. I slutändan förbjöds närmast organiserad religion, bortsett från en hårt förtryckt ryskortodox kyrka.
Och så några rader om Estland: I Estland verkade partiet exempelvis för att ersätta kyrkliga konfirmationer med s.k. “sommartidsfirande för unga”, vars syfte var att härma tidigare kyrkliga traditioner och ersätta kristna budskap med ateistisk socialism. De lyckades, och i slutet av 1960-talet firades ca 500 konfirmationer och 6 000 sommartidsfiranden.
Vi kan också läsa om hur behandlingen av den döde Lenin är en kopia av hur man helgar helgon.
Naturligtvis var detta ett problem för de människor som inte trodde på den här socialismen. Alternativet var för många endast att smyga med sin religiösa tro.
En intressant tidning, just den som Guillou kallar högerextremistisk. Är alla som inte tänker som Guillou högerextremister, eller ska vi kunna diskutera alla varianter av tankar? Kan vi acceptera att man kan tänka olika, men med en givande diskussion kanske vi kommer varandra närmare i tänkandet. Det kan fungera att man förstår varandra utan att man använder överord.
…..
Leo Kramár skriver om Johan Galtung, norrmannen som initierat ämnet Freds- och konfliktforskning i världen och arbetat som professor i det ämnet i många länder. Kramár skriver att Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom Sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bland annat till följd av inre spänninmgar och är i dag ett minne blott.
Jag har svårt att förstå att en man som specialiserat sig i ämnet hade så dålig insikt i de små ländernas lidanden. Han gjorde fler missbedömningar; dem hittar ni i tidningen.
I artikeln “Där ateismen blev religion” av Nima Sannadaji läser vi Marx-citatet “religion är folkets opium”. och ett annat citat av honom: “Att avskaffa religioner som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka.”
I de socialistiska länderna behöll folken trots alt sin religiösa tro, men i Sovjet blev de officiella kommunistiska riterna efterbildningar av de religiösa. Man skapade en egen religiös tro i form av statligt sanktionerad socialistisk ateism.
Men regimen nöjde sig inte med att förfölja, fängsla och mörda den ledande kyrkans företrädare och konfiskera deras tankegångar. Andra kristna grupper, liksom judar och muslimer utsattes för ännu hårdare förtryck. I slutändan förbjöds närmast organiserad religion, bortsett från en hårt förtryckt ryskortodox kyrka.
Och så några rader om Estland: I Estland verkade partiet exempelvis för att ersätta kyrkliga konfirmationer med s.k. “sommartidsfirande för unga”, vars syfte var att härma tidigare kyrkliga traditioner och ersätta kristna budskap med ateistisk socialism. De lyckades, och i slutet av 1960-talet firades ca 500 konfirmationer och 6 000 sommartidsfiranden.
Vi kan också läsa om hur behandlingen av den döde Lenin är en kopia av hur man helgar helgon.
Naturligtvis var detta ett problem för de människor som inte trodde på den här socialismen. Alternativet var för många endast att smyga med sin religiösa tro.
En intressant tidning, just den som Guillou kallar högerextremistisk. Är alla som inte tänker som Guillou högerextremister, eller ska vi kunna diskutera alla varianter av tankar? Kan vi acceptera att man kan tänka olika, men med en givande diskussion kanske vi kommer varandra närmare i tänkandet. Det kan fungera att man förstår varandra utan att man använder överord.
…..
“En natt på slottet”. Så kallas det evenemang som ägde rum i går på Kiltsi slott. Evenemanget började med en konsert kl 20. Det fanns mycket att göra: vandringar, besöka caféet, sjunga och dansa eller låna böcker från ett "levande" bibliotek.
På natten kunde alla se den Vita Dam som finns i Kiltsi!
