aug 4 2012. Vita Damens dag i Haapsalu.
Aktuaalne Kaamera i går kväll:
Gränsbevakningen i Tallinn har fått en ny båt. De gamla börjar bli för gamla och drar för mycket bränsle, så nu påbörjas en modernisering av deras flotta.
Evelyn Ilves döpte Kindral Kurvits.
Ett intressant inslag i nyhetsrapporteringen är att Putin menar att Pussy Riot - punkgruppen som protesterade mot Putin i en rysk-ortodox kyrka i Moskva, och som suttit fängslade i tre månader med ett hot om sju-åriga fängelsestraff - inte ska straffas så hårt. (Han vill visa sin godhet)
Protesten i kyrkan.
Flickorna i dag.
Det här påminner mig om en artikel av Anna-Lena Laurén i Axess nr 2/2012. Hon intervjuar författaren Boris Akunin med anledning av protesterna i Moskva mot de ofria politiska valen i landet. Det var innan presidentvalet. Akunin upplevde att det omöjliga blivit möjligt, dvs man vågade protestera mot Putin.
Jag minns när Ave berättade att i Tallinn på 1980-talet märkte man att man kunde börja protestera mot sovjetregimen i och med att man inte togs omhand och bestraffades. Ungefär så som Akunin beskriver det. “Det är en djup euforisk känsla. Plötsligt är det som om svart är svart och vitt är vitt igen. Det är ett historiskt ögonblick för Ryssland och jag vill vara med om det”, säger Akunin.
Det blev en kort tid av lycka. Nu är alla möjligheter stängda igen. Böterna som klubbats av duman på Putins order har medvetet satts så högt, att det aldrig kan bli massdemonstrationer igen. Putin tog till pengavapnet istället för konventionella vapen för att stöpa människors initiativ.
Vladimir Lebedev, en rysk affärsman, avvecklar alla sina affärer i Ryssland och flyttar utomlands. Han känner sig hotad av Putin. Nu finns i alla fall möjligheten att lämna landet för vissa ryssar, under sovjettiden var den möjligheten mycket begränsad.
Det är Vita Damens dagar i Haapsalu nu, och det ges en nyskriven föreställning “Vita damenspelet” i biskopsborgen. Det gäller alltså den bild av en vitklädd kvinna som en gång varje år kan se i borgens ena fönster. Föreställningen kan ni se här: http://www.valgedaam.eu/
Det blev en kort tid av lycka. Nu är alla möjligheter stängda igen. Böterna som klubbats av duman på Putins order har medvetet satts så högt, att det aldrig kan bli massdemonstrationer igen. Putin tog till pengavapnet istället för konventionella vapen för att stöpa människors initiativ.
Vladimir Lebedev, en rysk affärsman, avvecklar alla sina affärer i Ryssland och flyttar utomlands. Han känner sig hotad av Putin. Nu finns i alla fall möjligheten att lämna landet för vissa ryssar, under sovjettiden var den möjligheten mycket begränsad.
Det är Vita Damens dagar i Haapsalu nu, och det ges en nyskriven föreställning “Vita damenspelet” i biskopsborgen. Det gäller alltså den bild av en vitklädd kvinna som en gång varje år kan se i borgens ena fönster. Föreställningen kan ni se här: http://www.valgedaam.eu/
Den riktiga Vita Damen. En bild/skugga som många försökt hitta orsaken till, utan att lyckas.
I går missade jag att berätta att det är Kuresaare Havsdagar på Saremaa just nu. Det är tionde gången, och en stor maritim fest.
Massor med segelbåtar, och så naturligtvis folkdansare i saaremaadräkten.
Jag glömmer aldrig midsommardagen 1978 när det inte fanns en enda båt utanför Tallinn utom gränsbevaklningsbåten och det fartyg vi kom med. Öde var ordet.
I morgon ska jag berätta om Kiltsidagen som är i dag.
juli 26 2012 “Balticum och Sovjetunionens säkerhet”
Nu är det varmt igen. Solen skiner och molnen finns där, men inte här.
I går var vi ute och plockade vallmo. Vi fick ihop tre stora buketter, och i dag vet vi varför man inte ska plocka vallmo. De tappar sina vackra blad direkt!
.....
Jag har läst om August Reis häfte “Balticum och Sovjetunionens säkerhet” från 1944, där han förklarar varför Estland och de andra småstaterna som förlorade sin frihet i andra världskriget måste få tillbaka den. Jag hittar nya infallvinklar. Bl.a. skriver han om de enorma framsteg som Estland gjorde under sin tjugo år i frihet, när så litet hände i Ryssland. De visade med all tydlighet sig dugliga. Just det som man förnekade när man sa att de inte hade klarat av att bevara sin demokrati för att de var odugliga. I Ryssland hade man inte ens försökt sig på demokrati. Trots det dömdes de här staterna till ofrihet under Ryssland.
Det är så mycket som är ologiskt i världen, att man undrar om det är någon mening att sträva mot det logiska.
Just nu är Ryssland alltmer på väg mot samma diktatur som under sovjettiden. Skillnaden är dock att nu kallar man den inte kommunistisk, men innebörden är densamma: Moskva, dvs. presidenten bestämmer och alla andra underordnar sig. Dit vill esterna inte!
juli 24 2012 Det ges fullkomlig information på ryska i så gott som alla sammahang
Estland är ett annat land. Här resonerar man så annorlunda än i Sverige. Man har helt enkelt andra erfarenheter och agerar därefter.
I dag hörde vi i radio hur man nu tar emot nya flyktingar och invandrare som söker sig till landet. Man börjar med en utbildning om livet här för att de lättare ska förstå hur allt fungerar och eventuellt skiljer sig från det land de kommer ifrån. Invandrarna ska få utbildning i estnisk kultur och vardagsliv. De ska få göra ett besök i parlamentet och lära sig hur det fungerar i ett demokratiskt land. Och viktigast av allt: de ska lära sig språket. Utan att kunna det estniska språket kan de inte klara sig i Estland.
I Estland har de erfarenhet av att folk från andra kulturer kommer hit och fortsätter leva i sin gamla kultur. Hur de kräver att esterna ska lära sig deras kultur istället för tvärtom. Hur de inflyttade kräver att esterna ska tala deras språk.
I dag hörde vi i radio hur man nu tar emot nya flyktingar och invandrare som söker sig till landet. Man börjar med en utbildning om livet här för att de lättare ska förstå hur allt fungerar och eventuellt skiljer sig från det land de kommer ifrån. Invandrarna ska få utbildning i estnisk kultur och vardagsliv. De ska få göra ett besök i parlamentet och lära sig hur det fungerar i ett demokratiskt land. Och viktigast av allt: de ska lära sig språket. Utan att kunna det estniska språket kan de inte klara sig i Estland.
I Estland har de erfarenhet av att folk från andra kulturer kommer hit och fortsätter leva i sin gamla kultur. Hur de kräver att esterna ska lära sig deras kultur istället för tvärtom. Hur de inflyttade kräver att esterna ska tala deras språk.
När det gäller ryskan har Estland gjort undantag. Det ges fullkomlig information på ryska i så gott som alla sammahang. Trots det kräver esterna att alla ska tala estniska.
Något annat man lärde sig av de svåra åren är hur det är att leva i ett samhälle där humanismen är ointressant. Vi har sett hur man nu förändrat infrastrukturen efter människors behov. Det krävs ett cykelintyg när man uppnått tio års ålder. Cyklarna måste vara i gott skick och med säkerhetsdetaljer. I dagarna har man kontyrollerat cyklister och sett att många cyklar på cyklar som inte uppfyller säkerhetskraven. Cyklisten får då två veckor på sig att rätyta till felen. Gör han inte det blir han bötfälld.
Alla barn får cykla på trottoarerna upp till tretton års ålder. Nu ska det kontrolleras att regeln uppfylls. Vuxna har setts cykla på trottoarer och det beivras. I vissa fall kan det dock vara motiverat, men då måste man cykla i lugn takt. Där det ska bli tillåtet att cykla på trottoarerna ska alla hålla samma hastighet som de gående! Det ni!
Apropå cyklar. Minns ni Erika Salumäe som tog guld i cykelsprint 1988 och 1992 i sommarolympiaderna. 1988 tävlade hon för Sovjetunionen och 1992 för Estland. Hon blev också världsmästare 1987 och 1989.
Jag minns när vi kom till Tallinn 1991 och blev visade det fina hus som hon fått i gåva av sovjetstaten som tack för sin prestation. Det var så på den tiden när de flesta hade det dåligt i Sovjetunionen.
Guld i Seol och det hus Erika Salumäe fått som tack i Tallinn.
juli 8 2012 Historien om stallet vid sidan av huvudbyggnaden
Malle Reimann har bott i samma hus i hela sitt liv. Först ägdes det av hennes föräldrar, sen tog kolchosen över. Nu är det hennes. Hon har en stor del av sitt yrkesverksamma liv arbetat i samma hus, herrgårdshuset i Vohnja. Hennes man var agronom, och arbetade också på kolchosen. Vi var hemma hos henne. Huset är renoverat och mycket vackert, men trädgården slår allt! Hennes man planterade nya träd hela tiden, så där finns många sorter som jag aldrig sett förut. Men det första man ser är de stora kvarnstenarna, som är utplacerade till olika nytta.
En exklusiv gång. Och först när jag såg kvarnstenarna och räfflorna förstod jag hur de fungerar. De bönder som visste när räfflorna slipades om väntade snällt i kön. Mjölet blir bättre när stenarna använts ett tag.
Några kvarnstenar hade blivit kaffebord. Fru Reimann visade oss.
En riktig vält till åkern!
Efter att ha besökt Malle Reimann fortsatte vi till Kolo mõis som numera ägs av politikern Jaanos Reisner, kommunstyrelsens ordförande i Kadrina. Han köpte en ruin för sjutton år sedan och jobbar fortfarande hårt med renoveringen.
Stallet i dag.
Att inget renoverades kunde man se över hela den sovjetiska kontinenten. Tallinn var i ett svårt tillstånd 1991. Och när vi var i Tallinn 1978 och staden renoverades inför seglingsolympiaden 1980 sa biträdande stadsarkitekten till oss: "Kom tillbaka om fyra år, då har allt återgått till dagens förfall." Man undrar hur det är att vara kunnig och se hur allt görs fel. Men man får absolut inte påpeka det. Det är oerhört farligt.
Det hus som Ants fick tillbaka i Tallinn hade björkar växande i taket, källaren var full med avföring och ingenting hade renoverats under femtio år. Utom en lägenhet som renoverats inomhus av hyresgästen, när han fick bo der utan andra människor med sin familj i början av 1980-talet. Hyresgästen var en antikhandlare från Leningrad, som vi har träffat.
Men det mest intressanta, och ett exempel på hur kommunisterns fungerade är historien om stallet vid sidan av huvudbyggnaden. Under kommunisttiden skulle hela herrgården med alla sina byggnader bli kolchos. Stalltaket var stöttat med kedjor, och kolchosledaren blev irriterad eftersom det skulle antagligen bli problem för bilarna som skulle köra ut och in. Han lät arbetarna med mycket möda ta bort stöttorna. Resultat: Taken föll ihop och skadade hela byggnaden. Då lämnades den tidigare så stabila tegelbyggnaden åt sitt öde, och är nu en ruin. Ingen gjorde något för att renovera stallet. Man renoverade ingenting på den här tiden. Det är en av anledningarna till att man helst byggde i betong. "Betong varar för evigt." Men de visste inte att derss armering var av urusel kvalitet och rostade sönder.
Stallet i dag.
Att inget renoverades kunde man se över hela den sovjetiska kontinenten. Tallinn var i ett svårt tillstånd 1991. Och när vi var i Tallinn 1978 och staden renoverades inför seglingsolympiaden 1980 sa biträdande stadsarkitekten till oss: "Kom tillbaka om fyra år, då har allt återgått till dagens förfall." Man undrar hur det är att vara kunnig och se hur allt görs fel. Men man får absolut inte påpeka det. Det är oerhört farligt.
Det hus som Ants fick tillbaka i Tallinn hade björkar växande i taket, källaren var full med avföring och ingenting hade renoverats under femtio år. Utom en lägenhet som renoverats inomhus av hyresgästen, när han fick bo der utan andra människor med sin familj i början av 1980-talet. Hyresgästen var en antikhandlare från Leningrad, som vi har träffat.
juni 29 2012. Kyrkan i Väike Maarja.
Väike Maarja Kyrka före augusti 2010.
Vilken dramatik!
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Vi gick in i kyrkan och betraktade det stora korset, ungeför två meter högt och det guldägg som ska placeras under korset.Inuti ägget i en metallbehållare finns dokument om kyrkan. Dess historia och stormen.
Det gamla korset ligger sorgset i ett gammalt kapell... och det nya korset och guldägget väntar på sin stora stund..
Därefter gick vi upp en bit i tornet. Kyrkan är byggd 1346 av en gotländsk mästare. Under kyrktaket kunde vi se stenhögar, rester av byggnationen. Det var spännande att ta sig uppför den gamla trappan av tegel med olika höjd på trappstegen. Här går vi där folk har gått sedan 1346!
Ut igen. Händer det något? Vi tittade upp mot tornet. Det var jobbigt att titta upp så där. Det gjorde ont i nacken och vi blev yra i huvudet.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Då såg vi. Han höll på att dra upp guldägget med ett rep. Han drog och drog. Fick tag i det. Reste sig upp och lyfte ägget. Han höll det framför sig och försökte sätta det rätt för att kunna trä det på hållaren som ska gå genom och stödja korset. Han jobbade och jobbade. Vi andra stod bara och stirrade på honom med båkåtböjda huvuden. Jag hade ställt mig bekvämt med huvudet lutat mot bilen!
Då plötsligt hörde alla ett rop däruppifrån. “Kurrat! Auk on liiga väike!/Djävlar! Hålet är för litet!” Det lät lite konstigt med svordomar från ett kyrktorn! Alla log i mjugg. En man som stod på en annan byggnadsställning vid tornets början svarade något och så ropade de saker till varandra. “Nej,” ropade mannen högst upp, som svar på något. “Jag har kastat ner repet redan!” Vi förstår att han har problem. Den andre försvann ur vår synvinkel efter en god stunds palaver. Sedan syntes han igen i det svarta hålet! Där gled han ut. Det var en öppning i tornet! Hivade sig upp till sin arbetskamrat och sedan hörde vi något som mest lät som gnissel. Det är när mannen filade på metallen för att göra hålet större. Så lyfte han bollen och gjorde ett nytt försök att trä på den. Och sakta, sakta gled den ner och stannade vid spirans topp! Han gjorde det! Nu var det bara korset kvar.
Vi såg korsets väg uppför nornet i en lina. Vi hörde det också. Det blåste en del och korset gungade och slog mot tornet.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
juni 27 2012. Finska och estniska dansare i Tammerfors.
Stor dansfest för estniska och finska dansare i Tammerfors.
Presidenterna hyllade varandra och sa några ord på det andra språket. Det kändes som en förbrödning.
Oj oj! Vilken fest. Femtusen dansare ester och finnar som firade sin tredje dansfest tillsammans, denna gång i Tammerfors. Musiken är ofta densamma i de här två länderna, men sättet att dansa skiljer sig. Man kan också se på folkdräkterna vilket land dansaren kommer ifrån. I Finland är det inte lika många män som dansar folkdans, och kanske inte lika utbrett som i estland. men glädjen är densamma. Det var den 17 juni festen hölls, och i går vi kunde se den på TV.
Den här bilden är från festen 2009 i Tallinn. Bara för att ni ska föreställa er hur många de var.
.....
Ni vet, midsommarafton firades i Estland på lördagen. Kommer ni ihåg hur det regnade då? I Sverige var det mycket arbete för poliserna under midsommarhelgen. I Estland var det bara rattfylle-problem. Och här är det 0-tolerans. Här räcker det med det minsta utslag på mätaren för att man får lämna bilnycklarna till polisen. Det blev sammanlagt 150 rattfyllor under helgen.
.....
I förrgår när vi satt och tittade helt lugnt på TV hörde vi en smäll, som var svår att definiera. Jag gick runt huset för att se om något hade hänt utomhus och Ants tittade överallt inomhus. Vi såg absolut ingenting som kunde ha smällt. I går såg jag i tidningen vad det var. Gruppen som är ute och letar efter minor och annat från andra världskriget hittade vid Äntusjöarna en 75-mm projektil, två 80 mm-granatkastare och en mina. Det var när den detornerades det smällde. Skönt att ingen skadades.
Minan.
.....
Vi hade besök av en hantverkare. Och jag överdriver inte när jag säger att alla ester har något att berätta.
Han är själv i 50-60-årsåldern. Hans pappa var chaufför i tyska Wehrmacht under den tyska ockupationen. När Sovjet 1944 åter ockuperade landet blev han fängslad, förhörd under tortyr och skickad till strängt slavläger i Sibirien. Frisläpptes efter Stalins död 1956. Men kallad till förhör en gång varje år för att KGB ville veta vad "fascisten hade gjort under året." Jobbigt naturligtvis. Sista gången han kallades till nytt förhör var 1964!
Hantverkaren själv fick visserligen gå på bio som barn, men det var bara tillåtet att se filmer där tyskarna stod med händerna upp i luften och förtvivlat, halvgråtande sa: “Hitler är slut!” medan kalasjnikovpiporna var riktade mot deras hjärtan. Det var alltså det enda de fick se!
Han är själv i 50-60-årsåldern. Hans pappa var chaufför i tyska Wehrmacht under den tyska ockupationen. När Sovjet 1944 åter ockuperade landet blev han fängslad, förhörd under tortyr och skickad till strängt slavläger i Sibirien. Frisläpptes efter Stalins död 1956. Men kallad till förhör en gång varje år för att KGB ville veta vad "fascisten hade gjort under året." Jobbigt naturligtvis. Sista gången han kallades till nytt förhör var 1964!
Hantverkaren själv fick visserligen gå på bio som barn, men det var bara tillåtet att se filmer där tyskarna stod med händerna upp i luften och förtvivlat, halvgråtande sa: “Hitler är slut!” medan kalasjnikovpiporna var riktade mot deras hjärtan. Det var alltså det enda de fick se!
.....
En bild till:
En storkunge som sväljer en hel groda!!
juni 17 2012. Konstutställningar.
I Tallinn finns fyra stora konstmuséer. Det äldsta är Kadriorg.
Slottet Kadriorg byggdes av Peter den store till hans hustru Katarina, därav namnet. De behövde ett vackert sommarresidens.
Ni minns kanske när Peter för första gången kom till Tallinn, ett par år efter det att han inlett byggandet av S:t Petersburg för att flytta huvudstaden från Moskva, “Hade jag sett Tallinn några år tidigare, då hade jag lagt Rysslands huvudstad här.” -Vi får tacka ödet för detta. Då hade det aldrig funnits något fritt Estland, och troligen inga “ester” heller i dag.
Arkitekt var den italienske Niccolo Michetti, som ritade ett slott som de italienska: en huvudbyggnad och två annex.
Mästare från Ryssland, Italien, Stockholm, Riga och Tallinn var delaktiga i bygget.
Den stora hallen är det vackraste exemplet på barockarkitektur i norra Europa!
1921, under frihetstiden, blev slottet museum och 1928 blev det ett rent konstmuseum.
1929 fungerade slottet också som bostad åt Estlands regent, fr.o.m. 1938 titulerades han president.
En större renovering genomfördes 1933-34.
Under åren 1946 - 91 var huset helt och hållet konstmuseum.
Vi besökte slottet 1978, men jag kan inte berätta om vad jag såg. Trots allt var vi i en viss stress hela tiden. Det hände en del otäcka saker i Sovjetunionen just de veckorna. Bl.a. fängslades en turist i Riga för att han fotograferade förbjudna objekt (kyrkor).
Det största är Kumu.
För åttio år sedan började tankarna på att bygga en byggnad direkt avsedd som konstmuseum. Många tävlingar har utlysts. 1933 deltog Alvar Aalto, som fick tredje pris för ett förslag som senare realiserades i Danmark! P.g.a. andra världskriget och ockupationen blev inget nytt museum byggt.
1993-94 hölls en internationell arkitekturtävling med deltagare från tio länder: Estland, Finland, Danmark, Italien, Kanada, Norge, Sverige, Australien, Tyskland och USA.
Och segraren blev... … den finske arkitekten Pekka Vapaavuori.
2002 påbörjades bygget och i februari 2006 var det färdigt och öppnades.
Muséet ligger nära presidentens residens i Kadriorg och är byggd av kalksten från Lasnamäe-kalk. Byggnaden har sju våningar, ytan är på 23 900 m². Det döptes till Kumu i en tävling. (KUnstiMUsuseum)
Kumu vill tillgodose många olika intressen, bpåde för dem som redan är insatta i konsten och dem som vill lära sig eller bara njuta av atmosfären.
Alla är välkomna att besöka muséet och kanske få nya idéer.
S:t Nikolaikyrkan är arkitektoniskt en av de mest integrerade och mest harmoniska medeltida kyrkornas i Estland. Historien går tillbaka till 1200-talet, man tror att den grundlades 1230 av tyska köpmän. Medan Tallinn ännu var stängt, tjänade kyrkan med sina tunga bjälkar vid porten som tillflyktspkats för flyende och för militära ändamål. (Om en livegen lyckades hålla sig borta från sin ägare i två år, då var han sedan en fri man) När skyddsmurarna var klara på 1300-talet blev kyrkan en normal kyrka igen.
På 1400-talet ägde stora renoveringar rum. Barocktornat byggdes bl.a. Men under Sovjets bombning av Tallinn den 9 mars 1944 blev kyrkan och många av byggnaderna runtomkring förstörda. De mest värdefulla sakerna klarades tack vare att de räddadts ur kyrkan tidigare. Barockepitafen och andra mästerverk av renässans- och barockmästare, och ett så ovärderlig raritet som högaltaret, några fragment av den berömda målningen Danse Macabre och S:t Anthonys altare. Dance Macabre är en känd målning av lübeckaren Bernt Notke, som också finns representerad i Sverige.
Kyrkoruinen restaurerades 1984 till konsertsal där medeltida konst från Estlands Konstmuseum visas. Man kan även njuta av orgelmusik och körsång i lokalen.
Adamson-Erics museum.
Lühike jalg (Korta benet) är en romantisk trappa som fick sin stora betydelse redan på 1200-talet, då det blev en viktig länk mellan “Övre staden”-Toompea och “Undre staden”. Dokument från 1542 nämner ett bostadshus i hörnet av Lühike jalg och Rüütli tee, samt ett stenhus och en liten byggnad på gatan.
Under medeltiden vet man att det fanns verkstäder för kopparsmeder och låssmeder i husen. Under de senaste århundradena har huset fungerat som bostadshus med flera lägenheter. I början av 1900-talet hade man hästar på innergården. Huset renoverade 1984 för att bli utställningslokal för konstnären Adamson-Eric sedan änkan deponerat omkring tusen verk av honom till Estlands konstmuseum.
Det finns inget tidigare samband med huset och Adamson-Eric.
Självporträtt.
På huvudutställningen på första våningen visas keramik, läderarbeten, metallsmycken och dekorativt porslin.
På nedervåningen och på innergården visas utställningar av konsthantverk.
Adamson-Eric (1902–1968) var en av de mest framstående och kreativa personligheterna i Estland. Först och främst var han målare, men han arbetade också med så gott som alla varianter av konst.
Adamson-Erics idiosynkratiska målningar och bitar av brukskonst karrakteriseras av elegans, raffinerade färger och ett brilljant uttryck. Hans estetiska principer baseras på franska konstnärstraditioner. Samtidigt är han nära knuten till Norden och den traditionella estniska nationella konsten. Hans brukskonst är unik, på ett vis nära art deco, men ändå användbara saker.
Adamson-Erics rikliga arbeten visar utvecklingen av estnisk fin och brukskonst under mer än fyrtio år.
Juni 15 2012. Traditionell estnisk livsstil.
I Ryssland har man gjort en undersökning om vilket land de anser vara mest vänligt resp. mest fientligt inställt till Ryssland. Det mest fientliga landet anses Georgien vara 41 %, där efter kommer USA 35 %, Lettland 26 % och Estland 23 %. Det land som anses se på Ryssland med vänligast sinne är Vitrysslands 34 %, sedan kommer Kazakstan 28 % Tyskland 17 %, Kina 16 % och Ukraina 13 %. Det är alltså vad de ryska tillfrågade har svarat. Något mer än hälften, 54 % säger sig vänligt stämda mot USA, EU ansåg 64 % att de såg som vänner. -1604 personer hade svarat. Vi ska då komma ihåg att det är ständiga påhopp på de tidigare Sovjetstaterna i Ryssland. När Makarov höll sitt tal om Finlands försvar, då visade han en karta där de baltiska staterna åter var inprickade i den ryska federationen!
…..
Nu ska ni få lära er hur esterna ser sig själva. Det pratas så mycket om hur de är, men ingen frågar dem om deras egen åsikt i frågan. Det är dags nu. Här är svaret: (Texten kommer från sidan: http://www.visitestonia.com/sv/om-estland/estnisk-kultur/livet-i-estland-traditionell-livsstil.
Traditionell estnisk livsstil.
En typisk estländare skulle framställa sig själv som hårt arbetande, pålitlig, smart, innovativ och vänlig. Även om alla dessa kvaliteter är sanna, håller man dem ofta dolda som skatter. I sina försök att undvika att betraktas som påträngande eller närgångna,håller estländare sig för sig själva (även servicepersonal) och väntar på att du tar första steget. När ni väl bekantat er blir du öppet och vänligt bemött. Komplimanger från en estländare är uppriktiga, handskakningar är tungt vägande och inbjudningar hjärtliga. Inte undra på att många uppskattar estländare som ens bästa vänner.
Den estniska humorn är torr, sarkastisk och ofta politiskt inkorrekt. Jämfört med övriga Europa är den mest lik den brittiska – att skämta på sin egen bekostnad är populärt, även om det är mycket mer troligt att du får ett flin och inte ett öppet skratt tillbaka. När du ber någon att sjunga får du förmodligen ett blygt nekande. Likväl har många estländare sjungit i en kör, och sång- och dansfestivalen (vart 5:e år) är den största sammankomsten i Estland: hundratusentals estländare samlas för att höra körer på upp till 20 000 starka sångare och se tusentals personer framföra folkdanser.
Som kontrast är det samma moderna estländare som ligger bakom Skype, mobilparkering, e-elektronik och flera innovativa teknologier och lösningar. Olika e-tjänster som e-bank, medicinsk och dokumentregistrering online; digitala biljetter; helt trådlös uppkoppling och utmärkt mobiltäckning anses vara lika självklart som luft och vatten för de flesta moderna estländare.
Estland är ett av de minst religiösa länderna i världen, men estländare värdesätter traditioner. Ofta är kristna högtider och ritualer följda av eller blandade med hedniska sådana. Ett bra exempel på detta är allhelgonadagen den 2 november: dagen innan besöker man kyrkor och sina anhörigas gravar, och på kvällen tänds levande ljus i fönstren i tusentals estniska hem för att hälsa de rolösa själarna.
Traditionellt hantverk och matlagningskonst går från generation till generation: varje år, från juli till slutet på september, är estländarna ofta upptagna med att plocka bär och svamp. Hemlagad sylt och inlagda grönsaker och svamp från trakten är en riktig njutning. Favoritmaten är sås gjord på köttfärs (“hakklihakaste”), brynt kål, sylta och ugnsbakad potatis med fläsk. Besök ett estniskt hem för att få den riktiga känslan. (Välkomna)
Även fågel och fisk (rökt eller färsksaltad) är uppskattade rätter. Sommartid är grillning och halstring en viktig del av familjesammankomsterna.
Se till att du får prova det estniska ölet och den alkoholfria ”kali” (lite likt must) och ta med rökt skinka och korv (rådjur, vildsvin, älg och häst) hem till dina vänner!
Estländare älskar naturen och känner sig som en del av den: veckosluten ägnas ofta åt vandring, camping eller bara promenader i skogen eller vid havet, vilka båda har spelat en betydande roll genom historien, och estländarna är stolta över den vilda, rena naturen som är rik på omväxlande och även sällsynt flora och fauna. Att fiska och segla är populärt här, och under vintern är längdskidåkning något som de flesta estländare har i åtanke.
Så gott som alla hus på landsbygden (samt även villor och till och med lägenheter i städerna) har en bastu, och att värma upp sig ordentligt innan man kastar sig i sjön under sommaren eller rulla sig i snön vintertid, är en viktig del av denna traditionsbundna tvagningsritual. Men var förberedd om du har tänk delta: hettan är stark (80° C anses bara som ”varmt”) och att bada naken är normalt.
Vid sidan av natur, bastu och grillning är fotografering troligtvis den vanligaste hobbyn i Estland. En annan ”stor sak” är bilarna och nya tekniska manicker och tekniker. Antalet bilar av märket Hummer per person är flest i världen och du kommer förmodligen aldrig se en ung estländare utan en mobiltelefon, bärbar dator (självklart uppkopplad på Internet) och en blogg, twittersida eller personligt konto i populära sociala nätverk som Orkut, Facebook eller Rate.ee.
Barnen går i skolan i 12 år och börjar när de är 7, och även om matte, fysik, och naturkunskap tar upp en stor del av undervisningsplanen lär alla sig minst 2 främmande språk. De vanligaste språken som lärs ut i skolan är engelska och ryska, men även franska, tyska och svenska är populära alternativ.
…..
Nu ska ni få lära er hur esterna ser sig själva. Det pratas så mycket om hur de är, men ingen frågar dem om deras egen åsikt i frågan. Det är dags nu. Här är svaret: (Texten kommer från sidan: http://www.visitestonia.com/sv/om-estland/estnisk-kultur/livet-i-estland-traditionell-livsstil.
Traditionell estnisk livsstil.
En typisk estländare skulle framställa sig själv som hårt arbetande, pålitlig, smart, innovativ och vänlig. Även om alla dessa kvaliteter är sanna, håller man dem ofta dolda som skatter. I sina försök att undvika att betraktas som påträngande eller närgångna,håller estländare sig för sig själva (även servicepersonal) och väntar på att du tar första steget. När ni väl bekantat er blir du öppet och vänligt bemött. Komplimanger från en estländare är uppriktiga, handskakningar är tungt vägande och inbjudningar hjärtliga. Inte undra på att många uppskattar estländare som ens bästa vänner.
Den estniska humorn är torr, sarkastisk och ofta politiskt inkorrekt. Jämfört med övriga Europa är den mest lik den brittiska – att skämta på sin egen bekostnad är populärt, även om det är mycket mer troligt att du får ett flin och inte ett öppet skratt tillbaka. När du ber någon att sjunga får du förmodligen ett blygt nekande. Likväl har många estländare sjungit i en kör, och sång- och dansfestivalen (vart 5:e år) är den största sammankomsten i Estland: hundratusentals estländare samlas för att höra körer på upp till 20 000 starka sångare och se tusentals personer framföra folkdanser.
Som kontrast är det samma moderna estländare som ligger bakom Skype, mobilparkering, e-elektronik och flera innovativa teknologier och lösningar. Olika e-tjänster som e-bank, medicinsk och dokumentregistrering online; digitala biljetter; helt trådlös uppkoppling och utmärkt mobiltäckning anses vara lika självklart som luft och vatten för de flesta moderna estländare.
Estland är ett av de minst religiösa länderna i världen, men estländare värdesätter traditioner. Ofta är kristna högtider och ritualer följda av eller blandade med hedniska sådana. Ett bra exempel på detta är allhelgonadagen den 2 november: dagen innan besöker man kyrkor och sina anhörigas gravar, och på kvällen tänds levande ljus i fönstren i tusentals estniska hem för att hälsa de rolösa själarna.
Traditionellt hantverk och matlagningskonst går från generation till generation: varje år, från juli till slutet på september, är estländarna ofta upptagna med att plocka bär och svamp. Hemlagad sylt och inlagda grönsaker och svamp från trakten är en riktig njutning. Favoritmaten är sås gjord på köttfärs (“hakklihakaste”), brynt kål, sylta och ugnsbakad potatis med fläsk. Besök ett estniskt hem för att få den riktiga känslan. (Välkomna)
Även fågel och fisk (rökt eller färsksaltad) är uppskattade rätter. Sommartid är grillning och halstring en viktig del av familjesammankomsterna.
Se till att du får prova det estniska ölet och den alkoholfria ”kali” (lite likt must) och ta med rökt skinka och korv (rådjur, vildsvin, älg och häst) hem till dina vänner!
Estländare älskar naturen och känner sig som en del av den: veckosluten ägnas ofta åt vandring, camping eller bara promenader i skogen eller vid havet, vilka båda har spelat en betydande roll genom historien, och estländarna är stolta över den vilda, rena naturen som är rik på omväxlande och även sällsynt flora och fauna. Att fiska och segla är populärt här, och under vintern är längdskidåkning något som de flesta estländare har i åtanke.
Så gott som alla hus på landsbygden (samt även villor och till och med lägenheter i städerna) har en bastu, och att värma upp sig ordentligt innan man kastar sig i sjön under sommaren eller rulla sig i snön vintertid, är en viktig del av denna traditionsbundna tvagningsritual. Men var förberedd om du har tänk delta: hettan är stark (80° C anses bara som ”varmt”) och att bada naken är normalt.
Vid sidan av natur, bastu och grillning är fotografering troligtvis den vanligaste hobbyn i Estland. En annan ”stor sak” är bilarna och nya tekniska manicker och tekniker. Antalet bilar av märket Hummer per person är flest i världen och du kommer förmodligen aldrig se en ung estländare utan en mobiltelefon, bärbar dator (självklart uppkopplad på Internet) och en blogg, twittersida eller personligt konto i populära sociala nätverk som Orkut, Facebook eller Rate.ee.
Barnen går i skolan i 12 år och börjar när de är 7, och även om matte, fysik, och naturkunskap tar upp en stor del av undervisningsplanen lär alla sig minst 2 främmande språk. De vanligaste språken som lärs ut i skolan är engelska och ryska, men även franska, tyska och svenska är populära alternativ.
Gustav II Adolf untanför Tartu Universitet.
Det är typiskt för unga estländare att börja sin karriär vid en tidig ålder, redan under högskolestudierna – ekonomi, juridik och medicin är de mest uppskattade studieområdena. Tartu universitet, känt för sina medicinska och vetenskapliga fack, är ett av de äldsta i Europa. Antalet personer i Estland med en universitetsutbildning är också bland de högsta i Europa.
Teater, konst och att läsa böcker utgör en betydelsefull del av den estniska kulturen: det finns en teater i varje större stad och du kommer säkert att bli förvånad av antalet böcker i de estniska hemmens bokhyllor.
Det finns ett stort antal konstgallerier i Estland – det mest kända och största är KUMU Moderna konstmuseum.
Detta vittnar om ett helt annat liv som levs i Estland än det vi kunde se 1978. Jag minns när Ülo, som arbetade med elektronik, såg våra mobiltelefoner, undersökte dem och sa: “Där också är ni långt före!” Och så suckade han tungt.
En helg i september var “alla” ester upptagna med att ta upp potatis, och för övrigt var man verkligen ute på hösten i skogen efter svamp och bär. Man behövde ju något att äta.
Vi ska inte tala om bilar... Under sovjettiden fick man ställa sig i kö för att få köpa den ryska bilen Lada. Det tog uppåt tio år innan man fick den äran, så när bilmarknaden släpptes fri efter 1991, då såg vi hur människor längtat efter en riktig bil.
Tartu Universitet grundades av Gustav II Adolf 1632, men det dröjde innan ester fick studera där.
Teater, konst och att läsa böcker utgör en betydelsefull del av den estniska kulturen: det finns en teater i varje större stad och du kommer säkert att bli förvånad av antalet böcker i de estniska hemmens bokhyllor.
Det finns ett stort antal konstgallerier i Estland – det mest kända och största är KUMU Moderna konstmuseum.
Detta vittnar om ett helt annat liv som levs i Estland än det vi kunde se 1978. Jag minns när Ülo, som arbetade med elektronik, såg våra mobiltelefoner, undersökte dem och sa: “Där också är ni långt före!” Och så suckade han tungt.
En helg i september var “alla” ester upptagna med att ta upp potatis, och för övrigt var man verkligen ute på hösten i skogen efter svamp och bär. Man behövde ju något att äta.
Vi ska inte tala om bilar... Under sovjettiden fick man ställa sig i kö för att få köpa den ryska bilen Lada. Det tog uppåt tio år innan man fick den äran, så när bilmarknaden släpptes fri efter 1991, då såg vi hur människor längtat efter en riktig bil.
Tartu Universitet grundades av Gustav II Adolf 1632, men det dröjde innan ester fick studera där.
Juni 2, 2012. Det är ingen som lyssnar.
Jag blir så undrande. Varför kan inte judarna själva påminna världen om att Estland belönades under
den första friheten av Judiska Världsrådet för att de gav judarna autonomi, den första i världen.
I dagens Konflikt som jag just nu sitter och lyssnar på får vi höra en debatt om judarnas liv i Malmö. Ilmar Reepalu får tillfälle att förklara sig. Det är jättebra, och han kan verkligen berätta vad han sagt och hur han blivit missförstådd. Men så frågar programledaren: Det har sagts att du kommer från Baltikum, och därför är antisemit av födseln. (sic!) Då svarar Reepalu: Ja, det verkar som om folk tror att antisemitism finns i någon ärftlig gen som alla balter har. Jag är född i Estland, och därför har jag den genen.
Det är just det som ester får höra så ofta. I Tallinn säger de att det är ingen idé att svara på dessa påhopp. Det är ingen som lyssnar. De baltiska folken får på intet sätt samma utrymme i världens medier som det judiska folket. När esterna fick bestämma själva tidigare och när de nu åter får bestämma själva då är de absolut inga antisemiter. Nuvarande chefsrabbinen i Tallinn är mycket populär eftersom han även arbetar på chokladfabriken Kalev.
Tallinns synagoga som byggdes 2007 är definitivt den mest moderna byggnaden i Tallinn. Den invigdes i närvaro av bl.a. president Shimon Peres.
Under andra världskriget under den tyska ockupationen blev Tallinns kvarvarande judiska befolkning förintad och deras synagoga förstörd i sovjetiska bombanfall över staden. Efter kriget återvände några överlevande judar till Tallinn samt många andra judar från Ryssland, men de sovjetiska myndigheterna tillät ingen offentlig judisk religionsutövning.
Genast efter att Estland hade återvunnit sin självständighet 1991 blev den judiska samlingen återskapad i Tallinn. Det började med ett kulturellt centrum, sedan öppnades den judiska skolan. Efter att rabbin Shmuel Kot blev utnämnd som Estlands chefsrabbi 2000 öppnades ett bönecentrum i en näraliggande byggnad.
Med den nya synagogan fick Tallinns judiska samling ett nytt fokus. I synagogans stora sal, som har sittplatser för 200 personer, utförs gudstjänster och firas judiska helgdagar, samt att här övervakas också hur koshermat lagas och distribueras. I synagogan sker mikve, ett rituellt judiskt bad, och där ryms även det judiska museet.
Maj 29, 2012 Hon är blind för annat än kommunism
I Dagens Nyheter och Aftonbladet pågår en polemik om kulturradikalismen.
Åsa Linderborg.
Jag skräms över Åsa Linderborg. Jag har gjort det sedan jag förstod att hon är blind för annat än kommunism. Det började med att jag läste artikeln i Aftonbladet för länge sedan där hon menade “att ryssarna i alla fall inte har tagit esternas hem och land”. Hon ville inte att Sovjet och Israel var lika “dåliga”. I dag kan jag till och med säga att det stora bygget av Lasnamäe i Tallinn är väl jämförbart med bosättningarna på Golanhöjderna och bara ett exempel. Esterna var vittnen till hur stora hyreshus byggdes, men när husen var inflyttningsklara var det inresande ryssar som hade tillstånd att flytta in. Och: Jo de tog både land och hem. I flera fall fick människor bo kvar, men i de flesta fall fick de antingen dela sin privata bostad med främlingar eller, om de bodde på landet, fick de ge hela sin gård till kolchosen. Så många blev också fördrivna och jag försäkrar: de flydde för sina liv när de lämnade landet 1944. Nej, Åsa Linderborg, det land och den kultur som Lenin skapade var en katastrof. Lenin hade liksom Stalin inte heller någon känsla för “människan”. (Ni vet. “Om så bara en tiondel av människorna överlever, men alla är kommunister, då har vi vunnit”) Kommunismen förutsätter att alla blir lika. En vacker tanke. Men vi är människor. Vi är så olika och har så många olika önskningar och förmågor, att vi inte kan passa in i en enda mall. Och även om du, Åsa Linderborg, slutligen medger att du, liksom många andra trosfränder, numera är förmögen, så skulle du förlora alla dina pengar i ett kommunistiskt samhälle. Kanske skulle du också förlora ditt liv som alla troende kommunister i Estlands kommunistiska ledning gjorde ett par år efter att Sovjet återtagit landet.Så att du kan förorda Lenin före Branting är oerhört skrämmande.
…..
Här kommer den engelska översättningen av Estlands schlager i Baku:
Listen, what horizon speaks
Listen, how far it goes
Listen, what the wind has yet to say
Listen…now
Look, when darkness is on the way
Wait, there is still the light
Listen, how your land breaths
Listen…now
Listen, what remained in the silence
Listen, only these simple moments
Listen, also the heart has a voice
Listen, the voice of a rainbow
Look, and you will see soon
Listen, it is the song of living
Listen…only
Listen, what remained in the silence
Listen, only these simple moments
Listen, also the heart has a voice
The road has passed into shadows
I am still looking and searching
It is the power of silence – the sound
I am waiting you here, halfway
Listen, my voice is calling
Listen, what remained in the silence
Listen, only there simple moments
Listen, my heart has a voice
Listen, what horizon speaks
Listen, how far it goes
Listen, what the wind has yet to say
Listen…now
Vackert, eller hur?
Maj 28, 2012 Kihnu-Virve.
Jag fick tidningen Hemslöjd i dag. Det är den tidning jag gillar mest. Full av idéer, inspiration och vackra bilder. Jag ser att det finns något som heter Hemslöjdsresor, och att de planerar en resa till Estland nästa år. Titta bara:
Hemslöjden: Estlands starka hemslöjdstradition
Folkkonsten tas på allvar i Estland. En mindre stads hemslöjdsmarknad får oss att häpna över mångfalden av hantverk. Vi ska också uppleva den unika och levande hantverksbyn på Kinö / Kihnu som upptagits på UNESCO:s världsarvslista. Här bär kvinnorna hemvävda yllekjolar, kört, och det är inte alls ovanligt att möta en 70-årig kvinna i nationaldräkt på motorcykel. Mest kända är 75-åriga Kihnu Roosis unika mönster, bl a stickade vantar.
Även de ester som aldrig har varit på Kinö känner till Kinö-kvinnors randiga kjortlar, Kinö-männens stickade tröjor, Kihnu-Virves sånger, den litterära figuren Kihnu Jõnn, motorcyklar med sidovagn för fisklådor och kinöbornas underfundiga humor. Ön är liten, men här finns det mycket att se och höra.
Kinö (Kyne) omnämns för första gången år 1386. De senaste utgrävningar har dock visats att fiskare och säljägare har slagit läger på ön redan för 3000 år sedan. Kinösundet är ett internationellt viktigt fågelområde. På Sangelaids holmar ligger häckningsplatsen för Estlands största knölsvanskoloni, där även gråsälar och vikare trivs bra. Därför är det förbjudet för människor att vistas på Sangelaids holmar från 15/4 – 15/7. Även två stora flyttblock – Kassikivi (diam. 4,5 m) och Liiva-Aa Suur Kivi (diam. 12 m), tre gamla lindar på herrgårdsplatsen och Koksi gårdens gamla ek utgör naturskyddsobjekt. Det finns få vilda djur på ön, istället för rävar finns det idag mest harar.
Fyren på Kinös sydligaste Pitkänä udde byggdes 1864 av detaljer från England, historiskt sett har fyrvaktarna mestadels varit ryssar. Öns första kyrka som byggdes på Kinöns norra spets är idag förstörd. Under åren 1846-1847 började de flesta kinöbor bekänna en ortodox tro, i förhoppning om att få mark från tsaren. Tsarerna försvann, den ortodoxa tron förblev kvar.
I Kinös museum kan man se på över 700 utställningsföremål och läsa om berömda kinöbor samt njuta av Kinös naivistiska konstverk. Även öns nya folkets hus är sevärt.
Gäster klarar sig väl på Kinö: det finns gott om turistgårdar och -butiker, samt tält- och campingplatser på ön.
Tröjor, plånbok och halsband. Handarbete från Kihnu.
Till ön kan man åka med färjan Liisi från Pärnu (resan tar 2 timmar och 15 min) eller från Munalaiu hamn i Pärnumaa (resan tar 50 min.). Tidtabeller finns på webbsidan www.veeteed.com. Avies har även en flyglinje mellan Pärnu och Kinö (www.avies.com).
I sommar den 6 - 8 juli kommer ni väl alla till Kihnu havsfest!
I sommar den 6 - 8 juli kommer ni väl alla till Kihnu havsfest!
Maj 24, 2012 Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma.
Ott Lepland, den estniske sångaren.
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
Sångaren Tanel Padar som vann då, 2001, han är i Baku nu också. Han har besökt ett fängelse, och är djupt chockad av de berättelser han fått höra från fångarna. “En sak är att man läser om dem eller ser på TV en helt annan sak är det att vara i deras miljö och höra - det är frustrerande uppriktigt.”
Det finns fler än en miljon fängslade i Azerbajdzjan.
.....
I helgen blir det fest på Rådhustorget. Det är "Gamla-stan-dagarna" som firas med akrobater och annat skoj. Jag lär återkomma om det.
.....
Visst är det sorgligt när en frihetsrörelse backar. DN i dag berättar om Nadine Gordiner skriver i New York Review of Books om Sydafrikas preident Jacob Zuma missbrukar sin makt. Det som Nelson Mandela och Desmund Tutu m.fl. skapade raseras. Vi kan skatta oss lyckliga att de baltiska staterna tillhör den europeiska kulturen, och att makthavarna inte har fallit för frestelsen att skaffa sig all makt i landet och bli straffriförklarade. Allt det som de sovjetiska makthavarna hade gjort och de sovjetiska medborgarna sett resultatet av. Demokratin är värd att slåss för.
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
Maj 12, 2012 I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen.
Väike Marja museum.
Ni måste bara se! I Väike Maarja finns ett litet, mycket fint museum. I Väike Maarja bor några svenskar. Detta betyder att museets hemsida översätts till svenska. Översättningen görs av Annika som är finlandssvensk, så det blir lite finlandssvenska av det, men det är bara trevligt!
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
Mart Laar.
Mart Laar har känt sig tvungen att avgå som försvarsminister i den estniska regeringen. Han fick en stroke i vintras och känner att han måste leva lugnare för att överleva. Men han har inte avsagt sig sitt engagemang för politiken, så vi får se vad som händer när han känner sig starkare.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Urmas Reinsalu hos presidenten.
I Wikipedia: Mart Laar, född 22 april1960 i Viljandi, är en estnisk politiker och historiker. Han var Estlands premiärminister mellan 1992 och 1994 och sedan mellan 1999 och 2002.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Maj 9, 2012 Begreppet nationalism
Ivar Arpi, Axess
I Axess senaste nummer diskuterar Ivar Arpi, redaktör på tidningen, begreppet nationalism. Det är ett av de där orden som fått en misstänkt klang. Ni vet, det har varit många omdöpningar under tidens gång. Plötsligt fick vi inte säga “lappar” längre. Det heter samer, och det uppfattar vi numera som helt självklart. Städare blev också fult och att städa åt andra var “pigarbete”. Men egentligen handlar det om värderingar. Vi värderar ord olika, beroende på vem vi är eller på hur andra uppfattar orden. Olika yrken har olika värderingar, och jag minns när ett av mina barn var generad för att jag var dagmamma, vilket faktiskt är det roligaste yrke jag haft. Att det kan vara så fullständigt utan status att arbeta med våra barn, det viktigaste vi har, det beror helt på det värde vi lägger i att arbeta hemma; man förutsätter att det är oinspirerande och utan engagemang det arbetet utförs. Ointellektuellt. I själva verket är det tvärtom. Man skapar en kontakt med varje barn, man lär känna varje barns speciella egenskaper och arbetar med dem som grund för att stimulera utveckling och samarbete mellan barnen.
Tillbaka till nationalismen: Det är naturligtvis Hitlers syn på nationalism som ligger bakom vår värdering av ordet.
När Jens Stoltenberg, Norges statsminister höll talet dagen efter Breiviks fruktansvärda dåd sa han bl.a. “Vi är ett litet land men ett stort folk.” Detta menar Arpi är en positiv användning av begreppet nationalism. Breiviks nationalism resulterade i en tragedi, medan Stoltenberghs nationalism samlade Norge och väckte omvärldens beundran.
En ny, uppdaterad nationalism kan överbrygga de klyftor som finns mellan olika etniska identiteter i samma stat. En sådan nationalism behöver vara sociopolitisk, värderingsbaserad och öppen, istället för etnokulturellt stängd.
Nationalism enligt Stoltenberg innebär att alla inom nationens gränser delar både historia och framför allt framtid med varandra. En sådan nationalism inte att man vill invadera grannländerna, eller frånta dem som inte delar ens nationalitet deras mänskliga rättigheter. /../ Men även om nationalism är en politisk skapelse är den sällan helt godtycklig utan bygger vidare på tidigare identiteter. Dessutom har det visat sig att nationella identiteter är väldigt hållbara över tid.
Visst låter det som om han talar om Estland. Esterna har aldrig haft den minsta tanke om att invadera något annat land. Allt man drömt om, innerligt önskat, har hela tiden varit att få vara ett fritt land som grundar sig på den egna kulturen, som alla är införstådda med.
Det är ett land vars gränser efter frihetskriget var (före Stalins förändring) grundad i kulturen. Mot söder gränsar det till Lettland, som har ett annat språk och en annan kultur, mot öster mot Ryssland som skiljer sig ännu mer språkligt och kulturellt och mot norr och väster är det Finska viken och Östersjön som bildar gräns.
Under den första friheten fick de största minoriteterna autonomi i landet. De kunde därmed bevara sitt språk och sin speciella kultur. En förklaring till detta hittar vi i the Baltic guide. http://balticguide.ee.klient.veebimajutus.ee/index.php?s=1&n=112&a=4240
Ofta glömmer man att esterna fram till den första självständigheten 1918 utgjordes av en "åsidosatt majoritet" i sitt eget land. Det officiella språket under tsartiden var ryska. Som exempel var all undervisning vid landets enda universitet i Tartu på ryska. Estniska kunde användas som vardagsspråk men inte i officiella sammanhang som myndighetseller undervisningsspråk.
/../ När Estland blev självständigt 1918 hade en århundraden lång dröm gått i uppfyllelse. Som en logisk följd av detta antogs 1925 en lag om kulturautonomi för andra folkminoriteter.
Vidare skriver Arpi i Axess:
Alla varken kan eller bör dela exakt samma värdering, men konflikterna och lösningarna blir en del av en nations karaktär och definierar medborgarna.
När det gäller nationers kultur (den obefintliga svenska t.ex.) är de skapade under årtusenden. Det är en produkt av vad som hänt i nationen, vilka andra nationaliteter som påverkat nationen. Det gäller inte bara Sverige utan alla nationer. När det gäller Estland har man där lyckats behålla mer av den ursprungliga eftersom esternas liv i sitt land var så separerat från ryssar, tyskar och andra innan de befriade sig 1920 eftersom de var mindre värda som människor. Arpis slutord: Nationalism kan vara en ond, destruktiv kraft när den blir en exkluderande förlängning av etniska identiteter, men också en av få krafter som kan överbrygga djupa etniska, religiösa och kulturella skillnader.
När det gäller Estland är det den senare delen av meningen som är sann. Även om de motarbetas å det grövsta av sin tidigare ockupant.
Maj 5, 2012 Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat.
I dagens Aktuaalne Kaamera som bara hade tjugofem miinuter på sig, handlade 12 minuter om Teeme ära! Dvs Håll Estland rent.
Vi fick se inslag från Kopli, som är en förstad till Tallinn. Området byggdes under förra friheten med bostäder för arbetare.
Första gången Ants var där var 1991 i oktober. Vi blev hämtade vid fartyget av kusin Anne. Hennes son körde först hem oss till deras lägenhet på gatan Uus Ameerika / Nya Amerika, sedan lämnade han mig där och körde Ants på en tur i staden. De kom till Kopli, som var helt förstört. Trähusen var aldrig reparerade under ockupationsåren; fönster var borta i lägenheterna och ersatta av masonitskivor. När Ants kom tillbaka sa han bara. “Kom, vi åker hem igen. Vi åker hem.” Det gjorde vi inte, och några år senare när han var på resa till Tallinn med några kollegor för att visa dem stan, då bad han chauffören på bussen de hyrt, att han skulle åka till Kopli. “Aldrig! Jag åker aldrig dit!” Det var alltså ett område med enbart rysk befolkning. Det hade mycket dåligt rykte i resten av stan, och ingen vettig människa satte sin fot där. Hur som helst, han lyckades få chauffören att åka in i Kopli, och kollegorna blev lika chockade de. Det roligaste var att se en skylt med texten: Bordell. Luchstängt mellan kl 1 och 2.
Jag tror att det är bättre där numera.
Jag hittade den här bilden från Kopli på nätet, och texten till den är på engelska:
Jag tror att det är bättre där numera.
Alongside all this decay, however, the observer notices that some buildings nevertheless have painted doors and clean drapes behind the windows…Hope or inevitability?
http://www.ehituskunst.ee/en/12/4142/katrin_paadam__the_
Men nu gäller det dagens nyheter.
Många, många fler än 30 000 var ute och städade. Och då är inte vi medräknade. Vi städade i vår trädgård! En professor i sociologi intervjuades, en amerikan, en lite pojke Morten 5 år. Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat. (Numera har de verkligen byggt nya fängelser i hela Estland. Nu kan svensk TV komma och intervjua.)
I Setumaa hade en grupp män sina folkdräkter på sig och sjöng bl.a. en sång om arbetande män medan de städade runt museet.
Narva har besök av studenter från Tadjikistan, som är i Estland för att lära sig hur det är att studera i EU, och hur man lever i Europa. De tyckte att det var jätteroligt att städa och visste mycket väl att det skulle ske medan de var i Estland. “Det är en verkligt rolig dag.” sa de.
Esternas förhållande till skräp har förändrats sedan ockupationen. Jag minns att det var likadant med Sverige när vi började med “Håll Sverige rent.” Vi slutade slänga soppåsarna i sjön när vi var ute med båtarna t.ex.
Esterna har ju arbetat med att lära ut detta till andra länder i världen, och i morgon har Brasilien sin städdag.
…..
http://www.ehituskunst.ee/en/12/4142/katrin_paadam__the_
Men nu gäller det dagens nyheter.
Många, många fler än 30 000 var ute och städade. Och då är inte vi medräknade. Vi städade i vår trädgård! En professor i sociologi intervjuades, en amerikan, en lite pojke Morten 5 år. Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat. (Numera har de verkligen byggt nya fängelser i hela Estland. Nu kan svensk TV komma och intervjua.)
I Setumaa hade en grupp män sina folkdräkter på sig och sjöng bl.a. en sång om arbetande män medan de städade runt museet.
Narva har besök av studenter från Tadjikistan, som är i Estland för att lära sig hur det är att studera i EU, och hur man lever i Europa. De tyckte att det var jätteroligt att städa och visste mycket väl att det skulle ske medan de var i Estland. “Det är en verkligt rolig dag.” sa de.
Esternas förhållande till skräp har förändrats sedan ockupationen. Jag minns att det var likadant med Sverige när vi började med “Håll Sverige rent.” Vi slutade slänga soppåsarna i sjön när vi var ute med båtarna t.ex.
Esterna har ju arbetat med att lära ut detta till andra länder i världen, och i morgon har Brasilien sin städdag.
…..
Ett litet flygplan från Lettland nödlandade på en åker i Estland i natt. Oljetrycket försvann och det var mörkt, så planet gick inte att flyga. De tre männen i planet klarade sig utan skador.
…..
Kaia Kanepi vann sin tredje stora tennisturnering i dag i Estoril!
…..
Kaia Kanepi vann sin tredje stora tennisturnering i dag i Estoril!
Maj 1, 2012 "Livet var mycket annorlunda än det är idag, det var hundra gånger bättre.Som ett jordiskt paradis."
Ni såg säkert reportage från tävlingarna i Fyrisån i går. Studenetrnas tävling. Vet ni också att det finns många likheter mellan studentstäderna Uppsala och Tartu?
Det var jobbigt eftersom det var höga vågor och bara de starkaste orkade hela sträckan.
Men roligt!
…..
Det har förekommit “1 maj-demonstrationer” i Estland även under de fria åren, men aldrig med röda fanor och aldrig med socialistiska sånger. Inte ens ryssarna i Narva har genomfört sådant. Det är för svåra minnen sammanfogat med sådant.
…..
På Ebavereberget var det häxornas afton på Valborg.
…..
Estnisk film firade hundra år i går. Då valdes bl.a. Århundradets film. Det blev Kevade /Vår , som är gjord efter en ungdomsroman av Oskar Luts. Vi har den på DVD och har sett den ett par gånger. En riktig buskis, men ingår med fullt allvar i den estniska kulturen.
.....
Moster Tanja berättade om att president Päts hushållerska flyttade in i familjens lägenhet när presidenten fängslades av sovjeterna. Vi fick dock inte veta hennes namn. I går läste vi i Postimees en artikel som kanske handlar om henne. Men kanske inte, hon berättade aldrig om att det också var några barn som flyttade in. Läs:
107 år gamla Elfriede Helene Rooster har genomlevt två krig. Det var naturligtvis svåra tider. Några år bodde hon t.o.m. i en park, men den tiden räknar hon som, den vackraste i livet.
Hon minns, trots sin höga ålder tider, datum och månadetr men mycket annat har försvagats. Men Konstantin Päts glömmer hon aldrig.
107 år gamla Elfriede Helene Rooster har genomlevt två krig. Det var naturligtvis svåra tider. Några år bodde hon t.o.m. i en park, men den tiden räknar hon som, den vackraste i livet.
Hon minns, trots sin höga ålder tider, datum och månadetr men mycket annat har försvagats. Men Konstantin Päts glömmer hon aldrig.
Hon föddes i Narva där hon gifte sig med en estnisk soldat, och 1934 föddes deras son, och sedan fick de ytterligare tre. Hon arbetade hos presidenten i köket, och hennes barn var många gånger i slottsträdgården till sommarresidenset när presidenten var där. De brydde sig inte om vad han var; de lekte bara, och presidenten sa inget om det.
Hon berättar också om de presenter presidenten fick av utländska besökare, som han delade med sig av till dem alla.
Presidenten levde ett bra och bekvämt liv, trots livvakterna minns Elfriede Helene.
Sommarslottet.
Under samtalet nämner hon minst sex gånger, hur bra det var att leva den första fria tiden i Estland. "Livet var mycket annorlunda än det är idag, det var hundra gånger bättre.Som ett jordiskt paradis."
En natt körde ryssar fram en buss till slottet och genomförde ett rån. Det var början till det sovjetiska övertagandet.
Elfriede började sitt arbete hos presidenten före det andra världskriget och minns så väl hur kriget slutade i ständig rädsla, ett fruktansvärt dödande och betydande materiella förluster och förlust av människor.
April 29, 2012 Vargar har haft kalas i Albu kommun.
Varje gång vi far till Rakvere spanar vi efter storkar. I boet som finns alldeles vid vägen har det bott storkar varje år vi varit här. Så också i år. Det var lite oroligt när det kom några extra vinterdagar, men storkarna är kvar!
…..
…..
"Ägaren har inte lyckats med stängslet, och det bör vara en varning för grannarna i området.” säger Vello Noorvel, Kõrvemaa jaktsällskap. “I allmänhet brukar vargar inte ge sig på får så här års. På hösten ska de lära sina ungar att jaga, och då är det mycket vanligare att får dödas.”
2008 råkade samma uppfödare ut för vargar. Då dog 11 får. De ekonomiska förluster som drabbar fåruppfödaren täcks av staten.
.....
I Lettland finns en djurpark, Līgatne Park, där bor två björnar, som Estland väldigt gärna vill ha. Men den lettiske ministern har inte bestämt än om det blir så.
Vid transporten vill man använda helikopter. Man ska försökja söva björnarna i en bur, som sedan flyttas över i helikoptern. Frågan är om det finns någon helikopterförare som är van vid björntransport.
Björnarna visar nu stor oro, det är dags att para sig, och en honbjörn har redan lyckats smita från parken.
En annan björn skulle flyttas, och man skulle bedöva den, men björnen blev så uppskrämd och försökte fly. Då sköt man den istället och nu ska den stoppas upp och placeras på museum.
…..
Det är viktigt att det är kallt på första maj. Enligt de gamla spåmänniskorna blir det då varmt och vackert väder i sommar. Vi hörde just att det förväntas bli varmt på första maj. Jaha, då blir det kallt och regnigt alltså-
April 26, 2012 Det finns många sådana här gamla hus på landsbyggden.
Hanno berättade tidigare också om livet på landet under tiderna före ockupationerna, att förutom att björksav var den estniske lantmannens dryck under sommaren, bestod huvudmåltiden av saltströmming. Trots att många bodde en bra bit från havet. Men sanningen är den, att den goda matjorden finns i inlandet, och de fiskande esterna behövde säd, så det blev naturligtvis byteshandel. Lantmannen tog några buntar råg med sig, spände på hästen och gav sig iväg mot havet, västerut. Där bytte han till sig strömming, som han saltade och hade därmed mat åt hela familjen.
En riktigt rolig sak, var att de som var livegna och bodde nära den stora sjön Peipus, de fick inskrivet i sitt avtal att de bara skulle behöva äta lax högst tre gånger i veckan. Känner vi igen historien? I Norrland ville man inte heller äta lax varje dag. Kanske kan vi förstå dem litegrand nu när det finns så himla mycket lax i affären och alla tjatar om hur nyttigt det är med Omega3, som det vimlar av i lax.
…..
Plötsligt förstod vi att okunskapen om Estland är mycket större än vi trodde. Sofia berättade om en väninnna som inte kunde förstå varför de skulle till Estland. "Varför åker ni dit? Där finns väl ingenting. Finns det vatten?"
Eller min väninna som jag ändå känt så länge. Hon sa. "Där bor det ju så många komunister."
Vi har ju försökt lära våra medmänniskor, men det behövs mycket mer. Därför kommer nu bilder från en biltur vi gjorde i dag.
Det här är en by som byggdes utanför Rakvere på 1980-talet. Inte vem som helst fick bo här. Antingen skulle man vara viktig kommunistpamp, idrottsman av rang eller kulturpersonlighet som skådespelare eller författare. Vägen in i området är inte helt lätt att hitta, och när man är där känner man sig som en inkräktare. Det är en sorts "gated community".
Många av villorna är enormt stora. Uppvärmning kostade så lite på den tiden. Några är helt orenoverade andra är riktigt fina. Vi vet inte alls vilka som bor däri dag
Det framgår inte av bilden hur stort huset är, tyvärr.
Fem sådana hus låg runt en höjd, några såg så mörka ut att man blev lite ledsen. Kanske kan man ana att de är jättestora.
Utanför byn såg det annorlunda ut.
Utanför byn såg det annorlunda ut.
Det finns många sådana här gamla hus på landsbyggden. Här bor ingen, men så här ville den enkle bonden bo. På den tiden var huset välhållet.
Många har nu renoverat sitt bostadshus men kanske inte sin lada som ofta är en aning förfallen.
Hyreshus finns utslängda lite här och där. Men jag får inte säga att det ser hemskt ut, då får jag bassning av Ave och Virve. "Vi var så glada att få någonstans att bo." Jo, det förstår jag, men måste man bygga hus med så dålig kvalitet. Isoleringen var usel, värmekostnaden var ju så låg. Själva materialet höll inte så länge. Vice stadsarkitekten Lethmaa sa till oss 1978 när vi tittat på den pågående renoveringen av bostäder inne i Tallinn inför seglings-OS 1980: Kom tillbaka 1981, då ser det ut som vanligt igen.
Det här var inga bilder från den vackra delen av Estland. Men vänta bara, det kommer!
Det här var inga bilder från den vackra delen av Estland. Men vänta bara, det kommer!
April 25, 2012 Nu ska vi komma ihåg, att svält grasserade överallt och särskilt i Sibirien.
IKEA anklagas förskogsskövling.
Ikea bidrar till skövling av urskogar i Ryssland i jakten på virke till sina möbler, uppger SVT:s Uppdrag granskning.
En rubrik från DN i dag.Vi nämnde den för Hanno vid middagen i dag, och han fick sig ett gott skratt.
“Ni skulle se skogarna. Estland har stora skogar, men Ryssland...”
Ja, och jag skrev tidigare om de enorma skogarna som ingen tar hand om. Naturligtvis blir det urskog av dem. Ska vi bråka om urskogarna i Ryssland, då får vi nog tänka på att sluta avverka skog helt och hållet i Sverige.
…..
Nu ska ni få en gåta av mig:
Vad är taigans lag?
Jag svarar direkt.
Först bakgrundshistorien.
Hannos släkting var deporterad till ett fångläger i Sibirien. Han var alltså fånge. Han fick i uppdrag att odla kål åt lägret på en plats mellan två floder.
Nu ska vi komma ihåg, att svält grasserade överallt och särskilt i Sibirien. Hanno brukar säga att “Kommunismens första gäst heter Svält.”
Nåväl, släktingen fick upplysning om "taigans lag" av lägerchefen. Han fick först ett gevär i handen. Sedan sa chefen till sin fånge:
“Kom ihåg. Om det kommer någon i riktning mot dig, då ska han från långt håll ropa frågan: Får jag komma? Gör han inte det ska du skjuta ihjäl honom när du har honom på lämpligt avstånd.
Det är taigans lag.”
Den är lika solklar som kommunismens allmänna syn på människan. Den kommunism som fanns i det stora kommunistiska Sovjetunionen.
Vi sa just det när vi åkte från Rakvere i dag, att "Nu är det skydd mot dikena vid vägrenen. Vägarna är målade. Skyltar talar om vilken väg vi ska åka. Asfalterade gång- och cykelvägar löper parallellt med bilvägarna. Precis som i Sverige." Och där såg vi många rullskridskoåkare. Till och med markeringar för att vi ska hålla rätt asvstånd till framförvarande bil finns på vägen.
Hur såg det ut i Sovjetestland? Dåliga vägar. Ingenting som skyddade människorna. Människorna hade inget värde. Kom ihåg Lenins ord: Om bara 10 % lever efter världsrevolutionen, men alla är kommunister. Då har vi vunnit."
I Sverige säger man att familjen Gessen utvandrade från Sovjetunionen. (Jag skrev om M Gessen häromdagen.) Som om vem som helst bara kunde utvandra. Järnridån då? I själva verket betalade USA för varje jude som Sovjet släppte fri.
Malle har besökt en f.d. arbetskamrat som köptes fri/ utvandrade till Florida. Det gick till så här: Företaget fick veta att hon sökt utresetillstånd till USA. Därmed blev hon en totalt ignorerad person. Ingen skulle tilltala en människa som ville bort från paradiset. Dagen hon åkte var det en märklig stämning på arbetet. Ingen skulle gå och vinka av henne, gjorde någon det fick hon/han det jobbigt en lång tid framåt.
Malle berättade att hon levde ett härligt liv i solen numera, och att hon helst inte tänker på livet i Sovjetunionen. Hon är pensionär och kan njuta varje sekund.
.....
Nu samlar vi björksav. Det var den estniske lantarbetarens dryck hela sommaren. Den var viktig av hälsoskäl. Men den är också jättebra istället för vatten när man ska koka örtte.
April 23, 2012 Masha är en modig kvinna.
Vi satt och åt en sen frukost. Tittade ut, virkade, läste tidningen på datorn, drack lite kaffe. Nej, det var inte en tjuv den här gången som störde lugnet. Det var ett vaktelpar som sakta promenerade förbi. De gick precis framför verandan.
Vaktlar.
.....
Jag ber om ursäkt för att det blev så mycket skrivet i dag, men när jag var färdig visade Ants mig en recension, som jag bara måste publicera.
….
I lördagens SvD kunde vi faktiskt läsa hur Putin, världens rikaste man, skapade sin förmögenhet. Jan Blomgren intervjuar Masha Gessens om hennes roman “Mannen uten ansikte.”
Jag ber om ursäkt för att det blev så mycket skrivet i dag, men när jag var färdig visade Ants mig en recension, som jag bara måste publicera.
….
I lördagens SvD kunde vi faktiskt läsa hur Putin, världens rikaste man, skapade sin förmögenhet. Jan Blomgren intervjuar Masha Gessens om hennes roman “Mannen uten ansikte.”
Marina Salye/.../ var S:t Petersburgs mest populära politiker, men tackade nej till att bli stadsfullmäktiges ordförande. I stället fick Anatolij Sobtjak posten och han valde snabbt Vladimir Putin som med- hjälpare. Salye satt dock kvar i ledande ställning och såg hur Putin lade grunden till sin privata för- mögenhet.
Det här var i början av 1990- talet. I det nybildade Ryssland rådde kris i matförsörjningen, svält stod för dörren. Därför fick många städer tillstånd att exportera råvaror som olja, gas och diamanter till väst i utbyte mot mat. I S:t Petersburg ansvarade Putin för denna hantering. När varor exporterades men inga matvaror kom tillbaka tillsatte Salye en utredning.
Den nitiska Marina Salye hittade tolv kontrakt till ett värde av 92 miljoner dollar som Putin godkänt, men som inte gett staden någonting tillbaka. Totalt hade regeringen i Moskva gett S:t Petersburg tillstånd för export av varor för den enorma summan en miljard dollar. Motsvarande importvaror försvann dock på vägen till S:t Petersburg – med Putin som ansvarig!
Många undrade ju över vart Salye tog vägen efter att Putin blev president och det gick rykten att hon flyttat till Paris.
Men du lyckades spåra henne i Ryssland?
– Ingen i Kreml brydde sig om hennes kritiska granskning. Jag hittade henne efter stort sökande och tog kontakt, men det tog ett par år innan hon sade ja till ett möte. Samma kväll som jag fick klartecken satte jag mig i en bil. Reste tolv timmar i sträck och kom slutligen till en liten by med 26 hus, där det bodde sex personer och de hade 20 km till närmaste mataffär. Salye hade blivit hotad till livet i Moskva och gömde sig. Hon ville inte säga vem som hotat henne, om det var Putin eller någon i hans omgivning, berättar Gessen.
Salyes vittnesmål, stärkt av protokoll med Putins underskrift, är en pärla i boken. Det är ett av få tillfällen där Putin lämnat en blotta där det bevisligen går att knyta honom till allvarliga brott. Behandlingen av affärsmannen Michail Chodorkovskij tyder också på maktmissbruk. Han hade med internationell insyn förvandlat sitt oljebolag Yukos till Rysslands mest transparenta och framgångsrika företag och han hade öppet kritiserat Putin för korruption när han arresterades hösten 2003.
Masha är en modig kvinna. Hon är öppet lesbisk, lever ihop med en kvinna och de har tre barn.
Jan Blomgren undrar om hon inte är rädd för sin säkerhet? Många journalister har ju mördats i Ryssland.
“Kommer jag hem sent möter Darja mig vid bilen med vår hund och i övrigt går jag inte ut när det är mörkt. Visst är jag orolig ibland, framför allt för barnen. Men jag kan inte hejda mig när det gäller att påverka mitt lands framtid.”
Det var bara början. Sedan fängslades Chodorkovskij och hans företag beslagtogs. Blomgren säger:
Efter att Putin arresterat Rysslands rikaste man kunde ingen längre gå säker. Och genom att öppet plundra landets största privatägda företag hade Putin skaffat sig posten som gudfader i den maffiaklan som styrde landet. I likhet med andra maffiabossar samlade han ihop sin förmögenhet genom regelrätta stölder, som i fallet Yukos, svarar Gessen och upprepar därmed en del av sina tankar från boken.
Vi såg ett reportage i TV från en internatskola som Chodorkovskij skapat för fattiga flickor som far illa. Nu är det hans mamma som sköter det. Jag minns inte varifrån pengarna kommer nu när Yokus inte längre finns.
…..,
Så till operascenen. Hela recensionen från Huvudstadsbladet av Wilhelm Kvist. Det gäller ju en föreställning om Estland!
Gamla Aliide (Johanna Rusanen-Kartono) pressas av tidigare KGB-agenterna Koit Soasepp och Juha Riihimäki i Jüri Reinveres opera Utrensning.
OPERARECENSION: DET MEST ANGELÄGNA SOM SKRIVITS PÅ LÄNGE.
Jüri Reinvere: Utrensning
Musik och libretto av Jüri Reinvere efter en roman av Sofi Oksanen.
Jüri Reinveres Utrensning hör troligtvis till de mest angelägna operor som uruppförts på Nationaloperans scen. Och då avser jag inte specifikt verkets operakvaliteter, utan uttryckligen dess ämne och händelserna som utspelar sig på scenen.
Med berättelser om svek, förföljelser, utpressning och bitterhet, deportation, prostitution och splittrade familjer kommer verket nära betraktaren. Att allt dessutom utspelar sig i ett närbeläget land i modern tid ger berättelsen extra tyngd.
Det som Reinvere har skapat är ett koncentrerat verk där händelserna på scenen hela tiden står i centrum och musiken aldrig intar huvudrollen. Snarare finns musiken där som för att illustrera, accentuera och bära upp berättelsen.
När det gäller persongalleriet har lösningen med att dela upp Aliides roll på två personer, unga Aliide och gamla Aliide, varit en nödvändighet med tanke på sångarnas fysiska uthållighet. Lösningen är samtidigt ändå både intressant och välfungerande.
Uppdelningen gör det möjligt för Aliide att återge historiska händelser samtidigt som hon framför dem. Aliide kan också se sig själv i spegeln och konfronteras med sitt förflutna, något som Tiina Puumalainen nyttjar effektfullt i sin regi. Uppdelningen är ett effektivt sätt att gestalta de olika tidsnivåerna som finns i berättelsen. En uppfinningsrik scenografi och tidstypiska kostymer bidrar till helheten.
Krävande roller
I Reinveres opera fästs nästan större vikt vid huvudrollsinnehavarna som skådespelare än som sångare. Personerna är tydliga offer för de grymma samhällsapparater som existerade i Sovjet-Estland och det nya Estland efter järnridåns fall, och medan den unga Aliide är mestadels lyckligt ovetande om vad som komma skall, lider den gamla Aliide av uppenbar posttraumatisk stress.
Trots att ariorna och duetterna lyser med sin frånvaro, är sångstämmorna vokalt krävande både vad gäller omfång och struktur. Helena Juntunenär träffsäker i rollen som unga Aliide och får variera rösten på en mängd olika sätt, medan Johanna Rusanen-Kartano som gamla Aliide är speciellt stark som skådespelare. Niina Keitels röstligt och skådespelarmässigt snälla
uppenbarelse som Zara accentuerar rollen som offer, medan Hanna Rantala är härligt flickaktig som Ingel. Också herrarna är hängivna tolkar av sina roller, speciellt fäster jag mig vid Tuomas Katajalas karakteristiska Hans och Koit Soasepps och Petri Pussilas grymma uppenbarelser som Lavrent och Förhörsledaren.
Hand i hand
Musikaliskt följer volymen i orkestersatsen i stort sett intensiteten i berättelsen – med vissa markanta undantag, till exempel våldtäktsscenen i mitten av första akten som ackompanjeras av mjuk och mild musik med mörka undertoner, som för att accentuera det bisarra och lidelsefulla.
Jüri Reinvere som tidigare skapat flera radiofona verk involverar också vissa elektroakustiska inslag, som till exempel utdrag ur estnisk radio och olika surr. Orkesterklangen är allt från murrig och dov till tindrande klar, tidvis även skimrande och gnistrande, något som operaorkestern under ledning av Paul Mägi framhäver föredömligt väl.
Sluten på båda akterna hör till de tystaste som skrivits i operahistorien. I slutet av första akten gråter Zara lidelsefullt efter sin mormor och i slutet av andra akten tar den förbittrade Aliide farväl till jordelivet när hon bränner upp sitt hus. Slutet kan tolkas som en hänvisning till Brünnhildes farväl i slutet av Götterdämmerung, dock utan det patos och den naiva tro som förknippas med Brünnhilde.
I Utrensning blir bara gravljusen kvar på scenen. Och tystnaden efter att allt är sagt.
