April 23, 2012 Masha är en modig kvinna.

Vi satt och åt en sen frukost. Tittade ut, virkade, läste tidningen på datorn, drack lite kaffe. Nej, det var inte en tjuv den här gången som störde lugnet. Det var ett vaktelpar som sakta promenerade förbi. De gick precis framför verandan.

Vaktlar.

.....

Jag ber om ursäkt för att det blev så mycket skrivet i dag, men när jag var färdig visade Ants mig en recension, som jag bara måste publicera.
….
I lördagens SvD kunde vi faktiskt läsa hur Putin, världens rikaste man, skapade sin förmögenhet. Jan Blomgren intervjuar Masha Gessens om hennes roman “Mannen uten ansikte.”

Marina Salye/.../ var S:t Petersburgs mest populära politiker, men tackade nej till att bli stadsfullmäktiges ordförande. I stället fick Anatolij Sobtjak posten och han valde snabbt Vladimir Putin som med- hjälpare. Salye satt dock kvar i ledande ställning och såg hur Putin lade grunden till sin privata för- mögenhet.

Det här var i början av 1990- talet. I det nybildade Ryssland rådde kris i matförsörjningen, svält stod för dörren. Därför fick många städer tillstånd att exportera råvaror som olja, gas och diamanter till väst i utbyte mot mat. I S:t Petersburg ansvarade Putin för denna hantering. När varor exporterades men inga matvaror kom tillbaka tillsatte Salye en utredning.

Den nitiska Marina Salye hittade tolv kontrakt till ett värde av 92 miljoner dollar som Putin godkänt, men som inte gett staden någonting tillbaka. Totalt hade regeringen i Moskva gett S:t Petersburg tillstånd för export av varor för den enorma summan en miljard dollar. Motsvarande importvaror försvann dock på vägen till S:t Petersburg – med Putin som ansvarig!

Många undrade ju över vart Salye tog vägen efter att Putin blev president och det gick rykten att hon flyttat till Paris.
Men du lyckades spåra henne i Ryssland?

– Ingen i Kreml brydde sig om hennes kritiska granskning. Jag hittade henne efter stort sökande och tog kontakt, men det tog ett par år innan hon sade ja till ett möte. Samma kväll som jag fick klartecken satte jag mig i en bil. Reste tolv timmar i sträck och kom slutligen till en liten by med 26 hus, där det bodde sex personer och de hade 20 km till närmaste mataffär. Salye hade blivit hotad till livet i Moskva och gömde sig. Hon ville inte säga vem som hotat henne, om det var Putin eller någon i hans omgivning, berättar Gessen.

Salyes vittnesmål, stärkt av protokoll med Putins underskrift, är en pärla i boken. Det är ett av få tillfällen där Putin lämnat en blotta där det bevisligen går att knyta honom till allvarliga brott. Behandlingen av affärsmannen Michail Chodorkovskij tyder också på maktmissbruk. Han hade med internationell insyn förvandlat sitt oljebolag Yukos till Rysslands mest transparenta och framgångsrika företag och han hade öppet kritiserat Putin för korruption när han arresterades hösten 2003.

Masha är en modig kvinna. Hon är öppet lesbisk, lever ihop med en kvinna och de har tre barn.
Jan Blomgren undrar om hon inte är rädd för sin säkerhet? Många journalister har ju mördats i Ryssland.
“Kommer jag hem sent möter Darja mig vid bilen med vår hund och i övrigt går jag inte ut när det är mörkt. Visst är jag orolig ibland, framför allt för barnen. Men jag kan inte hejda mig när det gäller att påverka mitt lands framtid.”

Det var bara början. Sedan fängslades Chodorkovskij och hans företag beslagtogs. Blomgren säger:

Efter att Putin arresterat Rysslands rikaste man kunde ingen längre gå säker. Och genom att öppet plundra landets största privatägda företag hade Putin skaffat sig posten som gudfader i den maffiaklan som styrde landet. I likhet med andra maffiabossar samlade han ihop sin förmögenhet genom regelrätta stölder, som i fallet Yukos, svarar Gessen och upprepar därmed en del av sina tankar från boken.

Vi såg ett reportage i TV från en internatskola som Chodorkovskij skapat för fattiga flickor som far illa. Nu är det hans mamma som sköter det. Jag minns inte varifrån pengarna kommer nu när Yokus inte längre finns.

…..,

Så till operascenen. Hela recensionen från Huvudstadsbladet av Wilhelm Kvist. Det gäller ju en föreställning om Estland!

Gamla Aliide (Johanna Rusanen-Kartono) pressas av tidigare KGB-agenterna Koit Soasepp och Juha Riihimäki i Jüri Reinveres opera Utrensning.

OPERARECENSION: DET MEST ANGELÄGNA SOM SKRIVITS PÅ LÄNGE.

Jüri Reinvere: Utrensning
Musik och libretto av Jüri Reinvere efter en roman av Sofi Oksanen.

Jüri Reinveres Utrensning hör troligtvis till de mest angelägna operor som uruppförts på Nationaloperans scen. Och då avser jag inte specifikt verkets operakvaliteter, utan uttryckligen dess ämne och händelserna som utspelar sig på scenen.

Med berättelser om svek, förföljelser, utpressning och bitterhet, deportation, prostitution och splittrade familjer kommer verket nära betraktaren. Att allt dessutom utspelar sig i ett närbeläget land i modern tid ger berättelsen extra tyngd.

Det som Reinvere har skapat är ett koncentrerat verk där händelserna på scenen hela tiden står i centrum och musiken aldrig intar huvudrollen. Snarare finns musiken där som för att illustrera, accentuera och bära upp berättelsen.

När det gäller persongalleriet har lösningen med att dela upp Aliides roll på två personer, unga Aliide och gamla Aliide, varit en nödvändighet med tanke på sångarnas fysiska uthållighet. Lösningen är samtidigt ändå både intressant och välfungerande.

Uppdelningen gör det möjligt för Aliide att återge historiska händelser samtidigt som hon framför dem. Aliide kan också se sig själv i spegeln och konfronteras med sitt förflutna, något som Tiina Puumalainen nyttjar effektfullt i sin regi. Uppdelningen är ett effektivt sätt att gestalta de olika tidsnivåerna som finns i berättelsen. En uppfinningsrik scenografi och tidstypiska kostymer bidrar till helheten.

Krävande roller
I Reinveres opera fästs nästan större vikt vid huvudrollsinnehavarna som skådespelare än som sångare. Personerna är tydliga offer för de grymma samhällsapparater som existerade i Sovjet-Estland och det nya Estland efter järnridåns fall, och medan den unga Aliide är mestadels lyckligt ovetande om vad som komma skall, lider den gamla Aliide av uppenbar posttraumatisk stress.

Trots att ariorna och duetterna lyser med sin frånvaro, är sångstämmorna vokalt krävande både vad gäller omfång och struktur. Helena Juntunenär träffsäker i rollen som unga Aliide och får variera rösten på en mängd olika sätt, medan Johanna Rusanen-Kartano som gamla Aliide är speciellt stark som skådespelare. Niina Keitels röstligt och skådespelarmässigt snälla
uppenbarelse som Zara accentuerar rollen som offer, medan Hanna Rantala är härligt flickaktig som Ingel. Också herrarna är hängivna tolkar av sina roller, speciellt fäster jag mig vid Tuomas Katajalas karakteristiska Hans och Koit Soasepps och Petri Pussilas grymma uppenbarelser som Lavrent och Förhörsledaren.

Hand i hand
Musikaliskt följer volymen i orkestersatsen i stort sett intensiteten i berättelsen – med vissa markanta undantag, till exempel våldtäktsscenen i mitten av första akten som ackompanjeras av mjuk och mild musik med mörka undertoner, som för att accentuera det bisarra och lidelsefulla.
Jüri Reinvere som tidigare skapat flera radiofona verk involverar också vissa elektroakustiska inslag, som till exempel utdrag ur estnisk radio och olika surr. Orkesterklangen är allt från murrig och dov till tindrande klar, tidvis även skimrande och gnistrande, något som operaorkestern under ledning av Paul Mägi framhäver föredömligt väl.

Sluten på båda akterna hör till de tystaste som skrivits i operahistorien. I slutet av första akten gråter Zara lidelsefullt efter sin mormor och i slutet av andra akten tar den förbittrade Aliide farväl till jordelivet när hon bränner upp sitt hus. Slutet kan tolkas som en hänvisning till Brünnhildes farväl i slutet av Götterdämmerung, dock utan det patos och den naiva tro som förknippas med Brünnhilde.

I Utrensning blir bara gravljusen kvar på scenen. Och tystnaden efter att allt är sagt.

2012-04-23 @ 16:55:00 Dag för dag Permalink

Trackback