juli 8 2012 Historien om stallet vid sidan av huvudbyggnaden
Malle Reimann har bott i samma hus i hela sitt liv. Först ägdes det av hennes föräldrar, sen tog kolchosen över. Nu är det hennes. Hon har en stor del av sitt yrkesverksamma liv arbetat i samma hus, herrgårdshuset i Vohnja. Hennes man var agronom, och arbetade också på kolchosen. Vi var hemma hos henne. Huset är renoverat och mycket vackert, men trädgården slår allt! Hennes man planterade nya träd hela tiden, så där finns många sorter som jag aldrig sett förut. Men det första man ser är de stora kvarnstenarna, som är utplacerade till olika nytta.
En exklusiv gång. Och först när jag såg kvarnstenarna och räfflorna förstod jag hur de fungerar. De bönder som visste när räfflorna slipades om väntade snällt i kön. Mjölet blir bättre när stenarna använts ett tag.
Några kvarnstenar hade blivit kaffebord. Fru Reimann visade oss.
En riktig vält till åkern!
Efter att ha besökt Malle Reimann fortsatte vi till Kolo mõis som numera ägs av politikern Jaanos Reisner, kommunstyrelsens ordförande i Kadrina. Han köpte en ruin för sjutton år sedan och jobbar fortfarande hårt med renoveringen.
Stallet i dag.
Att inget renoverades kunde man se över hela den sovjetiska kontinenten. Tallinn var i ett svårt tillstånd 1991. Och när vi var i Tallinn 1978 och staden renoverades inför seglingsolympiaden 1980 sa biträdande stadsarkitekten till oss: "Kom tillbaka om fyra år, då har allt återgått till dagens förfall." Man undrar hur det är att vara kunnig och se hur allt görs fel. Men man får absolut inte påpeka det. Det är oerhört farligt.
Det hus som Ants fick tillbaka i Tallinn hade björkar växande i taket, källaren var full med avföring och ingenting hade renoverats under femtio år. Utom en lägenhet som renoverats inomhus av hyresgästen, när han fick bo der utan andra människor med sin familj i början av 1980-talet. Hyresgästen var en antikhandlare från Leningrad, som vi har träffat.
Men det mest intressanta, och ett exempel på hur kommunisterns fungerade är historien om stallet vid sidan av huvudbyggnaden. Under kommunisttiden skulle hela herrgården med alla sina byggnader bli kolchos. Stalltaket var stöttat med kedjor, och kolchosledaren blev irriterad eftersom det skulle antagligen bli problem för bilarna som skulle köra ut och in. Han lät arbetarna med mycket möda ta bort stöttorna. Resultat: Taken föll ihop och skadade hela byggnaden. Då lämnades den tidigare så stabila tegelbyggnaden åt sitt öde, och är nu en ruin. Ingen gjorde något för att renovera stallet. Man renoverade ingenting på den här tiden. Det är en av anledningarna till att man helst byggde i betong. "Betong varar för evigt." Men de visste inte att derss armering var av urusel kvalitet och rostade sönder.
Stallet i dag.
Att inget renoverades kunde man se över hela den sovjetiska kontinenten. Tallinn var i ett svårt tillstånd 1991. Och när vi var i Tallinn 1978 och staden renoverades inför seglingsolympiaden 1980 sa biträdande stadsarkitekten till oss: "Kom tillbaka om fyra år, då har allt återgått till dagens förfall." Man undrar hur det är att vara kunnig och se hur allt görs fel. Men man får absolut inte påpeka det. Det är oerhört farligt.
Det hus som Ants fick tillbaka i Tallinn hade björkar växande i taket, källaren var full med avföring och ingenting hade renoverats under femtio år. Utom en lägenhet som renoverats inomhus av hyresgästen, när han fick bo der utan andra människor med sin familj i början av 1980-talet. Hyresgästen var en antikhandlare från Leningrad, som vi har träffat.
Kommentarer
Trackback
