.

Ibland blir det så tråkigt. Jag får skämmas över det svenska ointresset för de baltiska ländernas historia. Jag har ju skrivit om det tidigare, men nu finns det en artikel i Postimees som handlar om just detta.
"Grannländernas skolor, de finska och svenska berättar sällan eller inte alls om utvecklingen i Sovjetunionen, såsom förtrycket och ockupationen av de baltiska staterna," säger Uve Poom, historiker som specialstuderat ämnet. Projektet heter : "olika folk - ett gemensamt arv". 

"Med tanke på att de nordiska länderna ligger i framkant för att försvara de mänskliga rättigheterna i världen, är det synd att de hemlighåller de omänskliga brotten som skett i grannskapet."
Poom menar att man inte kan gömma sig bakom rädslan att försämra förhållandena till Sovjetunionen - Ryssland. Om några, borde väl grannländerna sprida kunskapen!

"Trots att Östersjön har varit en enande faktor i historien, har de senaste historiska händelser mer separerat staterna ifrån varandra," menar Poom.

Och nog blir man förvånad när Huvudstadsbladet (Hbl) i Finland skriver att: Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen av "Utrensning" lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Så nära granne och så okunnig! Stalin mördade förresten mångdubbelt fler än Hitler.
Det är boken Utrensning, skriven av Sofi Oksanen som blivit film. Hon kommer också med en ny bok som på finska heter: Kun kyyhkyset katosivat /ung. När duvorna försvann. Det var för den stora utgivningsfesten för den boken och premiären av filmen man firade i Tallinn med nbl.a. president Ilves som gäst.

 

Hon berättar i boken om “kamrat Parts” som är sammanställd av två verkliga personer. En av dem är Andros Roolaht. Det var han som i flera artiklar svartmålade Leo Talgre, Marja Talgres pappa som mördades i Tallinn, mannen som i verkligheten var en hjälte.
– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.
Maarja Talgre berättade att hon aldrig fick träffa Roolaht,  men efter flera försök lyckades hon en gång nå honom per telefon.
– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.

Ett viktigt ämne i boken är propagandan. Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.

Det var propagandan som föll som ett moln över oss alla under Sovjetåren, och det är verkligen dags att avslöja den nu.

Tidningen Kodumaa utgavs i de länder där det fanns estniska flyktingar. Tidningen skickades hem från Estland till dem alla för att visa att Sovjet nog visste var de fanns, och att de aldrig skulle vara trygga.
Hela artikeln finns här: http://hbl.fi/kultur/2012-09-03/lukten-av-sovjet-fargade-barndomen

En annan artikel i Hbl

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2012-11-24/varfor-kanna-skuld-ryskan-i-estland:

Ryska Zinaida Lindén reflekterar i en Impuls-kolumn (Hbl 15.11) över ryska språket ”som ockupationsmaktens språk” i Estland. Några av hennes meningar väcker förvåning. Hon säger: ”Som ryss känner jag historisk skuld när jag tänker på Baltikum.”

Barbara Lönnqvist, Professor i ryska språket och litteraturen, Åbo skriver: Varför skulle Lindén behöva känna någon skuld för att den sovjetiska ockupationsmakten arresterade, arkebuserade och deporterade över tiotusen ester under tiden 1940–1941 och på nytt satte i gång förföljelserna och deportationerna 1945? Att den sovjetiska säkerhetstjänstens folk talade ryska är väl ingen orsak till identifikation? En identitet av detta slag för oss tillbaka till stamstadiet, ett tillstånd som vi borde ha lämnat bakom oss. /../ Esternas motvilja mot de rysktalande ockupanterna berodde inte på språket utan på det samhällssystem som påtvingades dem. När kolchoserna infördes och 20 722 ester 1949 deporterades till Sibirien avskars människorna från den levnadsform som gav dem livsmening. Det var det största brottet.
När hon skriver det kommer vi direkt över till artikeln om Johan Bäckman:

Johan Bäckman, 38, är doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.
/../ - Vårt mål är att berätta sanningen om Estlands historia, vi har inget samröre med Putin. Han är dessutom så stark att han knappast behöver stöd av en grupp unga aktivister.
Det som är så fruktansvärt och som är lika brottsligt som att förneka förintelsen är när Bäckman skriver: - 1941 flyttades ester till det inre av Sovjet för att inte hamna i fötterna på kriget. Många ester, bland andra Lennart Meri och Georg Ots, överlevde kriget tack vare denna omtanke.
- 1949 pågick ett gerillakrig i Estland mot Sovjetmakten. Flyttningen av folk var ett led i kampen mot skogsbröderna som i dag skulle betecknas som terrorister.
Det är ett sådant hån riktat mot alla dem som led och dog under den tiden, och kan direkt jämföras med Irans påståenden att lägret i Teresienstadt var ett drömläger dit judar sändes för att undkomma olägenheter och att Auschwitz m.fl. aldrig har existerat, de är judiska påhitt!

http://hbl.fi/nyheter/2009-03-22/han-bjod-30-putinunga

Det är många bra artiklar i Hbl. Kanske får jag anledning att återkomma.

Men håll med mig: Nog måste alla våra grannars historia, förutom vår egen, vara grundläggande i undervisningen. Nog är det självklart när vi besöker varandra att vi känner till vad de varit med om, men jag vågar inte tro att det ska bli så. I Sverige känner vi inte till vår egen historia, och någon kultur har vi ju inte heller. Historia är ingen riktig vetenskap med säkra svar. Vi måste lita på olika människors tolkningar av verkligheten.