aug 14, 2013 Socialrealistisk konst.

 
Mälardalens Högskola: 
2012-10-10

Konferens om socialrealistisk konst

Den 19-20 oktober hålls en konferens om sovjetisk socialrealism på Södertörns högskola och på Moderna museet.

Syftet med konferensen är att undersöka vilka intressen och influenser som bidrog till att utveckla den sovjetiska socialrealismen som en mångsidig och omtvistad konstform.

Konferensen som hålls på engelska är ett samarbete mellan Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, CBEES, på Södertörns högskola och Moderna museet i Stockholm.


Jag vet inte vad man drog för slutsatser vid den konferensen, men jag vet att den här konsten var framtvingad av myndigheten och alla måste ansluta sig till den. Annars fick man inte arbeta som konstnär. Jag vet att det var problematiskt för många konstnärer i Estland, och jag har läst om när de en gång under 1940-talet, efter det att meddelandet kommit till Estland om bestämmelserna för konstnärer i Sovjetunionen. De kom in i salen en och en och alla såg bekymrade ut. Hur skulle de göra? Skulle de släppa "sin" konst och ansluta sig till tvånget? Några gjorde det, andra kunde inte. De som sa "ja" blev betraktade som förrädare av de andra, och de som sa "nej" fick aldrig tillträde till några konstnärslokaler. Ett fåtal bestämde sig för en medelväg. De målade bara neutrala saker, som ingen kunde ha någon åsikt om. Hemma i sin egen ateljé kunde de framställa de konstverk de ville, men de fick aldrig hittas av någon utomstående när en ev. undersökning gjordes i hemmet. Det gällde att gömma på rätta ställen. Detta gällde alla slags konstnärer. även författare. Friheten fanns inte mer. Nu bestämde Stalin.

Jag minns så väl den första tiden i Estland, när man kunde se överallt hur arbetet hyllades i konsten. I fiskaffären nära Rådhustorget i Tallinn fanns en stor målning målade i fonden. Den föreställde naturligtvis glada fiskare med stora fångster. Den är nu borta. Skulle man behållit den som ett historiskt minne? Jag tror att den påminde för mycket om lidandet i landet, om konstnärernas ofrihet och om hela den absurda tiden. Jag förstår att man inte kunde behålla allt det sovjetiska. 

Att konsten utvecklades även i Sovjet-Estland är självklart. Vi hade en gång en utställning i vårt galleri i början av 1990-talet med Ilme och Riho Kuld, konstnärer i det sovjetiska Estland. Esterna i Sverige besökte inte utställningen. De såg konstnärerna som klara förrädare. Men deras verk förmedlade en speciell känsla och jag tyckte om flera av dem. Det var ju också spännande att tänka på att både Gorbatjov och Jeltsin hade betraktat några av dem och godkänt dem. Konstnären berättade också att han kunde bli väckt mitt i natten och sömndrucken göra ett porträtt av Lenin. Det var ett måste.

Det har gått bra för dem, konstnärerna Ilme och Riho Kold. De var stora under sovjetåren och är stora också nu i det fria Estland.  
En skulptur makarna gjort tillsammans.
 
En annan estnisk konstnär är Evald Okas, (1915 - 2011). Han hade många utställningar över hela världen. Han är stor i Estland och har naturligtvis ett eget museum, som ligger i Haapsalu.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Evald Okas 1980. 
Han är mest känd för sina nakenbilder, men jag vill visa er en bild som ska visa Tallinn den 22 september 1944. Den dag Röda armén trängde in i staden: 
 
 
 
 
 
 
 
 
En framtivingad bild på vackra estniska kvinnor som klätt sig i folkdräkt för att hälsa "räddarna". Kanske var det hans verk för att få fortsätta arbeta som konstnär? Jag vet inte, men att han visste att bilden är helt fel, det är klart .Bilden sägs föreställa sovjeternas ankomst den 22 september 1944, då det var fullt krig i Tallinn. Stora flyktbåtar lämnade hamnen, ryssarna bombade och besköt stad och hamn osv.Ja,ja. Dessutom en civilklädd man med gevär, han skulle omedelbart avrättats av ryssarna.Socialrealism med stora lögner.
 
En jämnårig kollega till honom är Elmar Kits (1913-1972)
Kvinnoporträtt, 1938. och Dans i naturen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En annan konstnär är Viktor Karrus (1913–1991)
En typisk målning från tiden är denna, som ska förmedla skönheten på åkrarna och storheten i vad som utvinns där: 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Säd till staten, olja 1953.
Frågan är om inte Karrus också berättar om vad esterna själva gick miste om. Säden skulle till staten, kolchosarbetarna fick inte ens lön varje år. Få av dem som arbetade på kolchosen gjorde det av fri vilja.
I Israel valde man själv att arbeta på kibbutsen, i Estland fick många valet: kolchos eller Sibirien. Detta så länge Stalin levde. Senare lättade det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0