Sep 22, 2014 Till minne av Arno Kasemaa
Vi har varit på en konsert till minne av den estniske läraren, körledaren och författaren Arno Kasemaas hundraåriga födelsedag. Han föddes i Karepa vid Finska viken och levde sedan i Käsmu och Rakvere.
Fyra körer stod beredda att sjunga för oss. Och vad sjöng de? Gamla kända estniska sånger. Tyvärr var akustiken så dålig, att deras sång inte kom till sin rätt. Men det mest fantastiska var när alla körer tillsammans sjöng Lydia Koidulas dikt, tonsatt av Gustav Ernesaks: "Mu Isamaa on minu arm"/Mitt fosterland är min kärlek. Den sången hörde vi för första gången på Sångfestivalplatsen 1978. Det var en inspelning av hela den senaste sångfestivalen.
Man fick ju inte sjunga vad som helst på sångfester. Man var tvungen att lämna förslag till Estlands Högsta Sovjet på vad man önskade framföra, och denna fosterländska sång borde varit helt utesluten, och om den ändå framfördes skulle alla straffas å det strängaste. Men, Gustav Ernesaks förklarade att sången var en hyllning till Fosterlandet. Fosterlandet då, det var ju Sovjetunionen. Han blev trodd, och mot slutet av festivalen sjöng alla unisont sången. Inte bara en, utan många gånger. Ingen ville egentligen gå därifrån. Man ville bara sjunga en sång om det egna, estniska fosterlandet, som man en gång haft och nu ständigt längtade efter. Det var också en seger mot Moskva. Man hade lyckats lura dem. Det var en sådan känsla och styrka i sången vi hörde, och vi njöt också den eftermiddagen i augusti 1978 i det sovjetiska Estland.
Och tänk er nu, att en svensk sångfest skulle innehålla en sång om Sverige, vårt fosterland. Jag kan inte det. Folk skulle tycka det var larvigt och en aning rasistiskt eller fascistiskt. Vi svenskar har aldrig förlorat vår frihet. Vi har aldrig tvingats leva i fångenskap i vårt eget land. V har våra åsikter och erfarenheter på helt andra grunder än esterna. När ska vi förstå det?
Livets väg är krokig
Ibland bred, ibland smal
Ibland av tårar fuktad
Nu, av andra skapat, evigt lidande
Men människa, försök förbli människa!
Kasemaa skrev detta under sovjetåren, och uttrycket "människa försök förbli människa" användes under befrielsekampen på 1980- och början av 1990-talet.
(min översättning)
