april 15, 2013, Sofi Oksanen
Horace Engdahls tal vid prisutdelningen till Sofi Oksanen på Svenska Akademin. Jag har förkortat den och kan inte låta bli att stryka under vissa ord. Tänk att det är en fantastisk författare som skriver om det lilla Estland.
Stalins uppgörelse med Hitler, Ribbentroppakten, som satte i gång andra världskriget, innehöll hemliga tilläggsparagrafer, som gav ryssarna fria händer i Baltikum och Finland./../ I Estland gick det inte lika bra. En fjärdedel av befolkningen miste livet eller flydde ur landet som en följd av tre på varandra följande invasioner, först en sovjetisk, sedan en tysk, sedan åter en sovjetisk. Trettio tusen räddade sig till Sverige. Av dem som stannade i Estland fraktades mer än hundra tusen män, kvinnor och barn i boskapsvagnar till arbetsläger i Sibirien i tre olika omgångar, juni 1941, oktober 1944 och mars 1949. Det handlade om att få slavar till uppbyggandet av det kommunistiska samhället, men framför allt om att bryta det estniska folkets motståndskraft. (Den finske docenten Bäckman hävdar att det var om omtanke om esterna som de flyttades. För att skydda dem!) En trafik i motsatt riktning fullbordade verket. Stalin lät tvångsförflytta ryssar och ukrainare till Estland. Hans mål var att på litet sikt utplåna den särskilda estniska etniciteten för att desto effektivare kunna styra landet från Moskva.
I Sofi Oksanens två senaste romaner, den redan världsberömda ”Puhdistus” (”Utrensning”) från 2008 och den förra året utgivna ”Kun kyyhkyset katosivat”, som inom kort kommer på svenska under titeln ”När duvorna försvann”, förekommer det citat ur dagböcker förda av estniska motståndskämpar. Det vill säga hennes berättande härmar en typ av dokument som är källan till en viktig del av vår tids litteratur: häftet man gömmer under golvet innan man arresteras. Hon återskapar en språklig gest som inte liknar någon annan, vittnets hänvändelse till en okänd läsare bortom katastrofens horisont. Det är genom att solidarisera sig med detta tilltal ur dödsskuggan som Sofi Oksanen har blivit den författare hon i dag är.
Oksanen har förmågan att skapa gestalter av en sammansatthet som man annars förknippar med de stora ryska realisterna. /../ Väljer man Aliide till huvudperson är boken en tragedi, där hon till slut blir en Dido som bestiger sitt likbål i form av stugan där hennes älskades kropp ligger gömd under golvet, mannen hon dödade i besvikelsen över hans oförmåga att återgälda hennes kärlek. /../ Året är 1986. Raffinerat låter författaren oss bevittna Tjernobylkatastrofen från ett grodperspektiv tillhörande sovjetmedborgare som över huvud taget inte fick någon sanningsenlig information. Unga pojkar inkallas för ett mystiskt uppdrag i öster. (Helst svarade männen inte när det ringde i telefonen p¨¨ den tiden. De befarade att samtalet skulle skicka dem ut på uppdrag som de inte ville offra sina liv för.) Man får plötsligt massor av mat från Ukraina men måste skicka den estniska maten till Moskva. Sedan kommer insikten. Många kvinnor överger män som kommer hem och har blivit smittade. Ingen vill ha med dem att göra. Alldeles oväntat identifierar sig Aliide med dessa fördömda:
”När hon hörde om kvinnorna vars män blivit avfall ryggade Aliide till, rörelsen övergick i darrningar och när hon gick på gatan började hon se på männen som kom emot henne med nya ögon, hon sökte bland dem efter sådana som återvänt därifrån och hos dem kände hon igen något som var bekant för henne själv. Hon såg det i deras blick, som liksom befann sig i skuggan, och då kände hon en lust att lyfta handen till deras kinder, att röra vid dem.”
Vad som sker hos Aliide när hon ser de hemvändande, strålskadade männen, är att hon får beröring med sin egen förnedring. Men det sägs inte ut. Vad som sägs är att Aliide ryggar till och börjar darra, att hon möter männens blickar och nästan lyfter handen mot dem. Resten förstår vi ändå. /../
I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.
Lögnaktigheten i den kommunistiska propagandan motsvaras av fusket med de matvaror som erbjuds konsumenterna under kolchostiden, vattnet man pumpar in i produkterna eftersom normuppfyllandet räknas efter producerad vikt och inte efter kvalitet, brödet som inte bakas färdigt, maskarna man spolar bort från korvarna innan de säljs, medan partifunktionärerna hämtar färskt kött från bakdörren, kort sagt, det oupplösliga sambandet mellan planekonomi och oätlig mat. (Det var t.ex. bara partifunktionärer som fick äta oxfilé.)
Den nya boken ”När duvorna försvann” ställer högre krav på läsaren än någon av Oksanens tidigare romaner. Divergerande tids- och handlingsplan bryts oförmedlat mot varandra i ett montage som lämnar mycket outsagt och där den dominerande berättaren, den otäcke medlöparen Edgar Parts, har propagandalögnen till livsuppgift, omväxlande i Hitler-Tysklands och Sovjetunionens tjänst. Han har som sin antites i berättelsen en nära släkting, motståndsmannen Roland, ursprungligen hans vapenbroder, senare för Edgar en statsfiende som det är hans plikt att ange. Denne Roland är Edgars spöke: hjälte där han är ynkrygg, patriot där han är förrädare, riktig man där han är slickepott. Förrädarens kroppslighet domineras av äckel, kväljningar, ovanor och motbjudande fysiska detaljer och är dessutom vanligen insvept i alkohol. Edgar har gift sig för att dölja sin homosexualitet. Hans fru Juudit inleder ett förhållande med en företrädare för den tyska ockupationsmakten, en bildad SS-officer som spelar Liszt och Bruckner på grammofon. Med säker blick och med karaktäristiskt trots mot det passande målar Oksanen denna kvinnas begär i starka och rena färger, som äkta kärlek. Juudit vill egentligen arbeta för det estniska motståndet, men faller som en sten när hon träffar sin Hellmuth och njuter av lyxlivet vid hans sida. Hon är bokens mest levande person. /../
Vi bör tacka Sofi Oksanen för påminnelsen om att litteraturens domedagar är av ett annat slag än politikens och moralens. Hennes gärning slår upp som en eldslåga i vår nordiska litteratur.
